MOTIVERING

1.           BAKGRUND TILL FÖRSLAGET

1.1.        Förslagets syfte

Kommissionen föreslår att EU godkänner 2005 års konvention om avtal om val av domstol. Konventionen undertecknades av unionen den 1 april 2009 på grundval av rådets beslut 2009/397/EG[1].

I handlingsplanen för genomförandet av Stockholmsprogrammet tillkännagav kommissionen sin avsikt att föreslå att konventionen godkänns under 2012.

Om EU godkänner konventionen skulle detta leda till minskad osäkerhet om rättsläget för EU-företag som bedriver handel utanför EU, eftersom det skulle medföra att avtal om val av domstol som ingår i deras internationella affärsavtal följs. Dessutom skulle det säkerställa att avgöranden som meddelas av domstolar som anvisas i sådana avtal kan erkännas och verkställas i övriga konventionsstater.

Överlag skulle EU genom att godkänna konventionen bidra till att uppnå de mål som ligger till grund för unionens bestämmelser om avtal om domstols behörighet, eftersom det därigenom skapas en harmoniserad uppsättning regler inom EU i förhållande till de tredjeländer som kommer att bli parter i konventionen.

1.2.        Haagkonventionen av den 30 juni 2005 om avtal om val av domstol

Den 30 juni 2005 ingicks konventionen om avtal om val av domstol, inom ramen för Haagkonventionen för internationell privaträtt. Konventionen har utformats för att skapa större rättssäkerhet och förutsebarhet för parter i affärsavtal och tvister med anknytning till flera länders rättssystem genom införande av en frivillig och världsomspännande rättslig tvistlösningsmekanism som ett alternativ till det nuvarande skiljedomssystemet.

Syftet med konventionen är framför allt att främja internationell handel och internationella investeringar på grundval av ett förstärkt rättsligt samarbete genom att införa enhetliga bestämmelser rörande domstols behörighet enligt exklusiva avtal om val av domstol och rörande erkännande och verkställighet av domar som meddelats av de valda domstolarna i konventionsstaterna.

Konventionen syftar till att uppnå en balans mellan i) behovet av att säkerställa att endast den av parterna utsedda domstolen kommer att pröva målet, och att den dom som prövningen leder fram till kommer att kunna erkännas och verkställas utomlands, och ii) behovet av att se till att stater kan värna vissa grundläggande principer i sina rättsordningar, särskilt när det gäller skyddet av svagare parter, skyddet mot uppenbar orättvisa i särskilda situationer och respekten för att de berörda staternas domstolar i vissa fall kan ha exklusiv behörighet.

1.3.        Konventionen i förhållande till Bryssel I-förordningen

På EU-nivå regleras frågan om internationell behörighet för unionens domstolar på grundval av avtal om val av domstol av rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen)[2] (kommer den 10 januari 2015 att ersättas med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (omarbetning)[3]). Bryssel I-förordningen reglerar emellertid inte verkställighet i Europeiska unionen av avtal om val av domstol till förmån för domstolar i tredjeländer[4]. Detta skulle dock bli fallet om konventionen om avtal om val av domstol godkänns av unionen.

De senaste ändringarna av Bryssel I-förordningen (Bryssel I-förordningen (omarbetning)) har stärkt partsautonomin genom att säkerställa att avtal om val av domstol inte får kringgås genom att parter vänder sig till andra domstolar i strid med dessa avtal. Ändringarna medför också att avtal om val av domstol kommer att behandlas på samma sätt vad gäller fall inom EU som vad gäller fall utanför EU inom ramen för konventionen, sedan den godkänts av unionen. Bryssel I-förordningen (omarbetning) banar således väg för EU:s godkännande av konventionen.

Förhållandet mellan bestämmelserna i konventionen och befintliga och framtida gemenskapsbestämmelser regleras i artikel 26.6 i konventionen:

”Denna konvention ska inte påverka tillämpningen av bestämmelser som utfärdats av en regional organisation för ekonomisk integration som är part i denna konvention, oavsett om bestämmelserna har antagits före eller efter denna konvention,

a) om ingen av parterna är bosatt i en konventionsstat som inte är medlem i den regionala organisationen för ekonomisk integration,

b) när det gäller erkännande och verkställighet av domar mellan medlemsstater i den regionala organisationen för ekonomisk integration.”

Konventionen påverkar således tillämpningen av Bryssel I-förordningen om minst en av parterna har hemvist i en konventionsstat. Konventionen kommer att ha företräde framför förordningens behörighetsbestämmelser utom om båda parterna hör hemma i EU eller kommer från tredjeländer som inte är parter i konventionen. När det gäller erkännande och verkställighet av domar kommer förordningen att ha företräde om den domstol som meddelade domen och den domstol där erkännande och verkställighet begärs båda är belägna inom unionen.

EU:s godkännande av konventionen kommer således att medföra en inskränkning av Bryssel I-förordningens tillämpningsområde. Denna begränsning kan dock godtas med tanke på att partsautonomin stärks på internationell nivå och att rättssäkerheten ökar för EU-företag som bedriver handel med tredjeländer som är parter i konventionen.

1.4.        Fördelar för EU-företag

Ett avtal om val av domstol är betydelsefullt i förhandlingar om internationella avtal, eftersom det sörjer för ett tydligare rättsläge i händelse av en tvist. Det är därför ett viktigt inslag i riskbedömningen för företag som bedriver internationell handel. Av de uppgifter som samlades in i samband med utarbetandet av kommissionens förslag om undertecknande av konventionen och om Bryssel I-förordningen (omarbetning)[5] framgår att avtal om val av domstol är av stor vikt för EU-företag i deras affärsförbindelser.

Bryssel I-förordningen säkerställer att avtal om val av domstol inom EU verkligen får avsedd verkan. Partsautonomin måste garanteras inte bara inom EU utan även utanför unionens gränser. Konventionen kommer att ge företag inom EU den rättsliga säkerheten att deras avtal om val av domstol till förmån för en domstol utanför EU respekteras i EU, och att avtal som anvisar en domstol inom EU respekteras i tredjeländer. Den kommer också att innebära att EU-företag kan vara förvissade om att en dom som meddelats av en av parterna vald domstol i EU kan erkännas och verkställas i tredjeländer som är konventionsparter, och vice versa.

I kommissionens konsekvensbedömning av EU:s ingående av konventionen (SEK/2008/2389 slutlig) dras slutsatsen att ett godkännande av konventionen skulle kunna öka företagens benägenhet att inkludera avtal om val av domstol i internationella avtal på grund av den större rättsliga säkerheten. På det hela taget kan konventionen komma att stimulera den internationella handeln.

EU-företagens fördelar av att unionen godkänner konventionen kommer att öka i takt med att konventionen ratificeras, särskilt av unionens huvudsakliga handelspartner.

2.           RESULTAT AV SAMRÅD MED BERÖRDA PARTER OCH KONSEKVENSBEDÖMNINGAR

Inför förslaget till rådets beslut om undertecknande av konventionen gjorde kommissionen år 2008 en konsekvensbedömning av EU:s ingående av konventionen[6]. Av konsekvensbedömningen framgår att ingåendet av konventionen skulle bidra till att öka rättssäkerheten och klargöra rättsläget för företag i EU vars affärsverksamhet har anknytning till tredjeländer.

I konsekvensbedömningen föreslogs att EU i samband med godkännandet av konventionen skulle kunna överväga att avge förklaringar i enlighet med artikel 21 i konventionen, om att från konventionens tillämpningsområde undanta frågor om upphovsrätt och närstående rättigheter (om giltigheten av dessa rättigheter är knuten till medlemsstaterna) och frågor om försäkringsavtal (om försäkringstagaren har hemvist i EU och risken eller det evenemang, det föremål eller den egendom som försäkringen omfattar enbart har anknytning till EU). På grund av följderna för industrin och det faktum att aktörerna tidigare haft delade meningar fortsatte kommissionen att undersöka behovet av sådana förklaringar. Beslutet att föreslå att konventionen ska godkännas tillsammans med en förklaring avseende dess tillämpningsområde föregicks av samråd med medlemsstaterna i rådets arbetsgrupp för civilrättsliga frågor (allmänna frågor) den 28 maj 2013 (för ytterligare upplysningar se punkt 3.2 nedan).

3.           FÖRSLAGETS RÄTTSLIGA ASPEKTER

3.1.        Unionens behörighet med avseende på konventionen

Enligt konventionen kan en regional organisation för ekonomisk integration ingå konventionen tillsammans med sina medlemsstater eller ensam (beroende på omfattningen av organisationens behörighet på konventionens område), med bindande verkan för dess medlemsstater (artiklarna 29–30). En förklaring om detta kan avges vid tidpunkten för undertecknandet, godtagandet eller godkännandet av eller anslutningen till konventionen.

När unionen undertecknade konventionen förklarade den i enlighet med artikel 30 i konventionen att den har behörighet i alla frågor som regleras av konventionen och att dess medlemsstater inte kommer att vara konventionsparter, utan kommer att vara bundna av konventionen i kraft av att den ingås av EU. Det finns därför inget behov för EU att avge ytterligare en förklaring enligt artikel 30 när den godkänner konventionen.

3.2.        Förklaringar enligt konventionen som påverkar dess materiella tillämpningsområde

Av flexibilitetshänsyn och för att bibehålla konventionens potentiella attraktionskraft ges konventionsparterna möjlighet att utvidga eller inskränka konventionens materiella tillämpningsområde genom att avge relevanta förklaringar (artiklarna 19–22). Förklaringar kan avges i samband med undertecknandet eller godkännandet eller vid valfri tidpunkt därefter, och får ändras eller återkallas när som helst. När unionen undertecknade konventionen avgav den inga förklaringar enligt dessa artiklar. Såsom anges ovan genomförde kommissionen ytterligare samråd med medlemsstaterna i maj–juni 2013 om behovet av sådana förklaringar. Resultaten av samråden presenteras nedan.

3.2.1.     Förklaringar enligt artiklarna 19, 20 och 22

Enligt artikel 19 får en stat förklara att dess domstolar har rätt att vägra pröva tvister som omfattas av ett exklusivt avtal om val av domstol om det inte finns någon annan anknytning till medlemsstaten än valet av domstol. Enligt artikel 20 får en stat förklara att dess domstolar har rätt att vägra erkänna eller verkställa en dom som meddelats av en domstol i en annan konventionsstat om parterna hade hemvist i den anmodade staten, och om förbindelsen mellan parterna och alla andra faktorer av betydelse för tvisten, frånsett platsen för den utsedda domstolen, endast hade anknytning till den anmodade staten. Det är enligt artiklarna 19 och 20 således tillåtet att från konventionens tillämpningsområde utesluta vissa situationer som, frånsett valet av domstol, inte uppvisar några internationella inslag.

Enligt artikel 22 får en stat utvidga konventionens tillämpningsområde till att omfatta icke-exklusiva avtal om val av domstol när det gäller erkännande och verkställighet av domar. På grund av ömsesidighetsprincipen får skyldigheten att erkänna och verkställa domar som grundar sig på icke-exklusiva avtal om val av domstol bara utvidgas till att omfatta domar som meddelats av domstolar i andra konventionsparter som själva har avgett förklaringar enligt artikel 22.

Avseende artiklarna 19 och 20 bör det påpekas att unionsrätten erkänner avtal om val av domstol i fall där val av domstol är den enda anknytningen till den stat där den valda domstolen är belägen. Enligt unionsrätten krävs ingen anknytning till den utsedda staten förutom val av domstol. Det finns därför ingen anledning att utesluta sådana fall från konventionens tillämpningsområde. Detta bekräftades i de samråd som kommissionen genomförde bland medlemsstaterna angående eventuella förklaringar enligt artiklarna 19–20. Kommissionen avstår därför från att föreslå att det avges förklaringar i enlighet med dessa artiklar.

Avseende artikel 22 bör det påpekas att om konventionens tillämpningsområde utvidgades, skulle erkännande och verkställighet av domar som meddelats på grundval av icke-exklusiva avtal om val av domstol leda till att domstolar i EU:s medlemsstater i allmänhet inte kunde vara behöriga i fall där någon av parterna väcker talan vid dem efter det att en dom baserad på ett icke-exklusivt avtal om val av domstol redan meddelats av en domstol i en annan konventionspart som avgett en förklaring enligt artikel 22. Kommissionen avstår från att föreslå att det avges en förklaring enligt artikel 22 när konventionen godkänns. Eftersom artikeln bygger på ömsesidighetsprincipen skulle förklaringarna möjligtvis kunna avges i ett senare skede, när de andra konventionsparternas eventuella intresse av en utvidgning av tillämpningsområdet enligt artikel 22 har klarlagts. Synpunkterna från de medlemsstater som besvarade kommissionens rapport från samråden ligger i princip i linje med kommissionens förslag om att det för närvarande inte behövs några förklaringar.

3.2.2.     Förklaringar enligt artikel 21

3.2.2.1.  Förklaringarna i allmänhet

Artikel 2 i konventionen innehåller redan föreskrifter om ett antal undantag från dess tillämpningsområde. Enligt artikel 21 kan en konventionspart dessutom utvidga förteckningen över uteslutna frågor genom att avge en förklaring om de frågor som parten avser att utesluta. Konventionen skulle då inte tillämpas på den uteslutna frågan i den stat som avger förklaringen, och på grund av ömsesidighetsprincipen skulle andra stater inte tillämpa konventionen på frågan om den valda domstolen är belägen i den stat som avgivit förklaringen. Dessutom måste förklaringen uppfylla följande villkor: den stat som avger förklaringen måste ha ett starkt intresse av att inte tillämpa konventionen på ett visst område, förklaringen får inte vara bredare än nödvändigt och den särskilda fråga som undantas måste vara tydligt och exakt definierad[7].

I kommissionens konsekvensbedömning från 2008 föreslås också att unionen bör överväga att avge en förklaring i enlighet med artikel 21 i konventionen och därigenom från konventionens tillämpningsområde undanta frågor om försäkringsavtal – om försäkringstagaren har hemvist i EU och risken eller det evenemang, det föremål eller den egendom som försäkringen omfattar enbart har anknytning till EU – samt frågor om upphovsrätt och närstående rättigheter, om giltigheten av dessa rättigheter är knuten till en medlemsstat. Syftet med dessa förklaringar skulle vara att skydda den svagare parten i ett försäkringsavtal (liknande det befintliga skyddet enligt Bryssel I-förordningen) och i ett upphovsrättsligt avtal från att behöva väcka talan vid den valda domstolen, som kan ha påtvingats dem av en part i en starkare ställning, och att sörja för tillämpning av vissa standarder om upphovsrätt och närstående rättigheter som har införts inom ramen för EU:s lagstiftning.

Som tidigare nämnts har kommissionen genomfört ytterligare samråd med medlemsstaterna om behovet av förklaringar enligt artikel 21, mot bakgrund av EU-rättens principer när det gäller avtal om val av domstol. Därvid har hänsyn också tagits till ömsesidighetsprincipen. Enligt denna skulle uteslutandet av en viss fråga från konventionens tillämpningsområde innebära att klausuler om val av behörig domstol som anvisar domstolar i unionen, och som kan gagna parter inom EU, inte kommer att genomföras i tredjeländer som är parter i konventionen. Med beaktande av resultaten från samrådet föreslår kommissionen att förklaringen enligt artikel 21 begränsas till sådana frågor där unionsrätten föreskriver en motsvarande inskränkning av partsautonomin. För frågor som ligger inom konventionens tillämpningsområde gäller detta endast vissa typer av försäkringsavtal som ingås för ändamål som kan anses ligga inom den närings- eller yrkesverksamhet som parterna utövar. Med ett såpass begränsat undantag kan det säkerställas att frågan om val av domstol handhas på ett enhetligt sätt inom och utanför unionen.

3.2.2.2.  Den föreslagna förklaringen om försäkringsavtal

I Bryssel I-förordningen (avsnitt 3) fastställs särskilda behörighetsregler i frågor om försäkring. Syftet är att skydda den svagare parten (försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare) och de ekonomiska intressena hos allmänheten på den plats där den svagare parten är etablerad. En försäkrad som är kärande har således möjlighet att väcka talan mot försäkringsgivaren på flera orter, däribland orten där den försäkrade har hemvist; en försäkringsgivare som är kärande kan däremot i princip bara väcka talan mot den försäkrade där den senare har hemvist. Dessa skyddande behörighetsbestämmelser bygger på att den försäkrade parten alltid är den svagare parten, även om han eller hon agerar som kommersiell aktör i affärsförbindelser. Detta antagande ändras inte i Bryssel I-förordningen (omarbetning). Av den anledningen begränsas möjligheterna för parter som ingår ett avtal om val av domstol (artikel 13 i förordningen). I mål mot den försäkrade gäller de skyddande behörighetsbestämmelserna i avsnitt 3 endast om denne har hemvist eller anses ha hemvist (via filial, agentur eller etablering) i EU. Skyddsbestämmelserna ändras inte i Bryssel I-förordningen (omarbetning).

Konventionen å sin sida gäller för försäkringsfrågor utan någon begränsning av partsautonomin när det gäller ingående av avtal om val av domstol. Den enda materiella begränsningen härrör från artikel 2.1 a i konventionen, som utesluter försäkringsavtal som ingåtts av privatpersoner i egenskap av konsumenter. Detta strider delvis mot det system som införs i Bryssel I-förordningen, t.ex. såtillvida att konventionen är tillämplig på försäkringsavtal som ingås av små och medelstora företag. När konventionen godkänns av EU skulle vissa försäkringsavtal som nu omfattas av Bryssel I-förordningen, t.ex. avtal mellan en försäkringstagare i EU och EU-filialen till en försäkringsgivare med huvudkontor utanför EU (artikel 9.2 i förordningen), komma att omfattas av konventionen (artikel 26.6 jämförd med artikel 4.2 i konventionen). Om konventionen ingicks utan att försäkringsavtal uteslöts skulle detta leda till bristande överensstämmelse med skyddsbestämmelserna i Bryssel I-förordningen, som ger den försäkrade parten rätt att väcka talan mot en försäkringsgivare inom EU (eller en EU-filial till en försäkringsgivare från ett tredjeland) i det land där den försäkrade har hemvist, oberoende av eventuella andra bestämmelser om domstols behörighet i ett avtal om val av domstol. Nackdelen med ett fullständigt uteslutande av försäkringsavtal är, från de europeiska försäkringsgivarnas sida, att de bestämmelser om val av behörig domstol som de förhandlat fram med icke-europeiska försäkringstagare inte skulle erkännas och verkställas i tredjeländer som är parter i konventionen. De europeiska försäkringstagarna skulle, å sin sida, gå miste om fördelen att inom ramen för konventionen låta erkänna och verkställa avgöranden från EU-domstolar (som parterna valt) utanför unionen. Fördelen att utanför EU kunna tillämpa samma ordning för skydd av svagare parter med hemvist i EU som gäller i EU-lagstiftningen uppväger dock dessa nackdelar.

Synpunkterna från de medlemsstater som yttrade sig i samband med kommissionens samråd om denna fråga var blandade; nästan lika många positiva som negativa svar erhölls i fråga om att utesluta försäkringsavtal från konventionens tillämpningsområde. Kommissionen föreslår därför, i enlighet med konsekvensbedömningen och för att säkerställa förenlighet med EU:s interna skyddslagstiftning, att utesluta vissa sorters försäkringsfrågor från konventionens tillämpningsområde utan ytterligare villkor. Enligt artikel 21 i konventionen ska varje förklaring formuleras så att den endast avser den berörda frågan. En förklaring enligt artikel 21 kan därför inte formuleras på ett sådant sätt att det ensidigt gynnar EU-parter.

Artiklarna 13 och 14 i Bryssel I-förordningen begränsar inte partsautonomin i fråga om försäkringsavtal i alla situationer. Det finns ett antal undantag där parterna har rätt att utse den domstol som är behörig att pröva deras tvister. Den föreslagna förklaringen är formulerad på ett sådant sätt att avtal om val av domstol som erkänns i unionslagstiftningen i möjligaste mån erkänns även på internationell nivå genom konventionen om val av domstol. Mot bakgrund av formuleringen av undantagen i unionsrätten, som har utformats för att skydda endast EU:s försäkringstagare, och kravet i konventionen att förklaringen bör avse endast den berörda frågan, förefaller det inte möjligt att garantera fullständig överensstämmelse mellan konventionen och unionsrätten. Enligt artikel 13.4 i Bryssel I-förordningen ska avtal om val av domstol som har ingåtts med försäkringstagare som har hemvist utanför EU erkännas och verkställas under förutsättning att försäkringen inte är obligatorisk och inte avser fast egendom i en medlemsstat. Eftersom det inom ramen för konventionen inte är möjligt att skilja mellan försäkringstagare med hemvist i respektive utanför unionen, föreslår kommissionen att undantaget i artikel 13.4 inte tas upp i förklaringen. Detta skulle få till följd att försäkringsavtal som ingås av försäkringstagare med hemvist utanför unionen inte skulle regleras av konventionen, utan även fortsättningsvis genom unionsrätten. EU-företag som ingår avtal med försäkringstagare från tredjeländer skulle då vara förvissade om att deras avtal om val av domstol skulle bekräftas av unionsdomstolarna på grundval av artikel 13.4, och försäkringstagare med hemvist i EU som ingår avtal med försäkringsgivare från tredjeländer skulle fortfarande kunna vända sig till EU-domstolarna på grundval av kapitel II avsnitt 3 i Bryssel I-förordningen.

Sammanfattningsvis syftar den föreslagna förklaringen till att säkerställa följande:

· Undantagsbestämmelserna är begränsade i den utsträckning som är nödvändigt för att uppnå målet att skydda den svagare parten i försäkringsavtal i enlighet med de skyddande behörighetsbestämmelserna i Bryssel I-förordningen. EU-medlemsstaternas domstolar är (på grundval av EU-lagstiftning eller nationell lagstiftning, i tillämpliga fall) behöriga i försäkringstvister även om det finns ett avtal om val av domstol till förmån för domstolarna i ett tredjeland som är part i konventionen.

· Förklaringen är i överensstämmelse med konventionen. Den avser endast den berörda frågan och är neutral.

· Förklaringen överensstämmer med Bryssel I-förordningen, vars artiklar 13 och 14 definierar de fall där avtal om val av domstol är tillåtna i försäkringsavtal.

· Såväl den uteslutna frågan – försäkringsavtal – som de fall där undantagsbestämmelserna inte är tillämpliga är tydligt och klart definierade.

2014/0021 (NLE)

Förslag till

RÅDETS BESLUT

om godkännande på Europeiska unionens vägnar av Haagkonventionen av den 30 juni 2005 om avtal om val av domstol

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 81.2 jämförd med artikel 218.6 första stycket,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europaparlamentets godkännande[8], och

av följande skäl:

(1)       Europeiska unionen verkar för att upprätta ett gemensamt rättsligt område grundat på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden.

(2)       Konventionen om avtal om val av domstol (nedan kallad konventionen), som ingicks den 30 juni 2005 inom ramen för Haagkonferensen för internationell privaträtt, bidrar på ett värdefullt sätt till att främja partsautonomin vid internationella affärstransaktioner och skapa större förutsebarhet vid den rättsliga prövningen av sådana transaktioner. Konventionen ger framför allt parterna den rättssäkerhet som krävs för att de ska kunna vara förvissade om att deras avtal om val av domstol respekteras och att en dom som meddelats av en av parterna vald domstol kan erkännas och verkställas i gränsöverskridande situationer.

(3)       Enligt artikel 29 i konventionen får regionala organisationer för ekonomisk integration såsom Europeiska unionen underteckna, godta, godkänna eller ansluta sig till den. Unionen undertecknade konventionen den 1 april 2009, med förbehåll för att avtalet ingås vid en senare tidpunkt, i enlighet med rådets beslut 2009/397/EG[9].

(4)       Konventionen påverkar unionens sekundärrättsliga bestämmelser om domstols behörighet på grundval av parternas val och om erkännande och verkställighet av de resulterande domarna, särskilt förordning (EG) 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område[10]. Förordning (EG) nr 44/2001 kommer från och med den 10 januari 2015 att ersättas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område[11].

(5)       Förordning (EU) nr 1215/2012 banade väg för ratificeringen av konventionen genom att sörja för samstämmighet mellan unionens respektive konventionens bestämmelser om val av domstol på privaträttens område. Det vore därför lämpligt om konventionen trädde i kraft i unionen samma dag som förordning (EU) nr 1215/2012 börjar tillämpas.

(6)       När unionen undertecknade konventionen, förklarade den sig, i enlighet med artikel 30 i konventionen, behörig i alla frågor som regleras av den. Medlemsstaterna bör följaktligen vara bundna av konventionen i kraft av att unionen godkänner den.

(7)       Dessutom bör unionen i samband med godkännandet av konventionen avge en förklaring enligt artikel 21 om att från konventionens tillämpningsområde undanta försäkringsavtal i allmänhet, dock med vissa definierade undantag. Syftet med förklaringen är att bevara de skyddande behörighetsbestämmelser som finns tillgängliga för försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare i försäkringsavtal i enlighet med avsnitt 3 i förordning (EG) nr 44/2001. Undantaget bör begränsas till vad som är nödvändigt för att skydda den svagare parten i försäkringsavtal.

(8)       Förenade kungariket och Irland är bundna av rådets förordning (EG) nr 44/2001 och deltar följaktligen i antagandet av detta beslut.

(9)       I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Haagkonventionen av den 30 juni 2005 om avtal om val av domstol (̒nedan kallad konventionen) godkänns härmed på Europeiska unionens vägnar.

Texten till konventionen återfinns i bilaga I till detta beslut.

Artikel 2

Rådets ordförande ska utse den person eller de personer som ska ha rätt att på Europeiska unionens vägnar deponera det instrument som avses i artikel 27.4 i konventionen i syfte att uttrycka Europeiska unionens samtycke till att bli bunden av avtalet.

Artikel 3

Vid deponeringen av det instrument som avses i artikel 27.4 i konventionen ska unionen avge en förklaring enligt artikel 21 om försäkringsavtal.

Texten till förklaringen bifogas i bilaga II.

Artikel 4

Detta beslut träder i kraft samma dag som det antas.

Utfärdat i Bryssel den

                                                                       På rådets vägnar

                                                                       Ordförande

[1]               EUT L 133, 29.5.2009, s. 1.

[2]               EGT L 12, 16.1.2001, s. 1.

[3]               EUT L 351, 20.12.2012, s. 1.

[4]               Genomförande i Europeiska unionen av avtal om val av domstol till förmån för Schweiz, Islands och Norges domstolar regleras av 2007 års Luganokonvention om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

[5]               Arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljer förslaget till rådets beslut om Europeiska gemenskapens undertecknande av konventionen om avtal om val av domstol, SEK(2008) 2389 av den 5 september 2008 och konsekvensbedömning som åtföljer kommissionens förslag till Bryssel I-förordningen (omarbetning), SEK(2010) 1547 slutlig av den 14 december 2010.

[6]               Hänvisning i fotnot 5.

[7]               I den förklarande rapporten till konventionen anges dessutom att avsikten med det diplomatiska sammanträdet var att denna bestämmelse endast skulle tillämpas på avgränsade rättsområden av den typ som utesluts av artikel 2.2. Det får i förklaringen inte användas något annat kriterium än själva frågan. Förklaringen skulle exempelvis kunna utesluta ”sjöfartsförsäkringsavtal”, men inte ”sjöfartsförsäkringsavtal där den valda domstolen är belägen i en annan stat” (se punkt 235). Det enda tillåtna kriteriet är alltså själva frågan.

[8]               EUT C ,.[…], […], s.[…].

[9]               EUT L 133, 29.5.2009, s. 1.

[10]             EGT L 12, 16.1.2001, s. 1.

[11]             EUT L 351, 20.12.2012, s. 1.

BILAGA I

KONVENTION OM AVTAL OM VAL AV DOMSTOL

De stater som är parter i denna konvention,

som önskar främja internationell handel och internationella investeringar genom förstärkt rättsligt samarbete,

som anser att sådant samarbete kan förbättras genom enhetliga bestämmelser om behörig domstol och om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden i tvistemål,

som anser att ett sådant förbättrat samarbete särskilt förutsätter ett internationellt regelverk som skapar rättssäkerhet och säkerställer att exklusiva avtal mellan parterna i affärstransaktioner om val av domstol är effektiva, och som reglerar erkännande och verkställighet av domar i mål som grundar sig på sådana avtal,

har beslutat att ingå denna konvention och därför enats om följande bestämmelser:

KAPITEL I

TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Tillämpningsområde

1. Denna konvention ska tillämpas på exklusiva avtal om val av domstol i internationella tvistemål.

2. Vid tillämpningen av kapitel II ska ett mål anses som internationellt, såvida inte parterna har hemvist i samma medlemsstat och förbindelserna mellan parterna och alla andra faktorer av betydelse för tvisten, oavsett den valda domstolens säte, är knutna endast till den staten.

3. Vid tillämpningen av kapitel III ska ett mål anses som internationellt om det görs en framställan om erkännande eller verkställighet av en utländsk dom.

Artikel 2

Undantag från tillämpningsområdet

1. Denna konvention ska inte tillämpas på exklusiva avtal om val av domstol

a) i vilka en av parterna är en fysisk person som handlar av personliga eller familje- eller hushållsrelaterade skäl (en konsument),

b) rörande anställningsavtal, inklusive kollektivavtal.

2. Denna konvention ska inte tillämpas på frågor inom följande områden:

a) Fysiska personers rättsliga handlingsförmåga.

b) Underhållsskyldighet.

c) Andra familjerättsliga frågor, inklusive makars förmögenhetsförhållanden och andra rättigheter eller skyldigheter som grundar sig på äktenskap eller liknande förhållanden.

d) Arv och testamente.

e) Konkurs, ackord och liknande.

f) Gods- och persontransporter.

g) Havsförorening, begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar, gemensamt haveri samt nödbogsering och nödbärgning.

h) Konkurrensfrågor.

i) Skadeståndsansvar vid atomolyckor.

j) Talan om ersättning för personskada som väcks av fysiska personer eller på fysiska personers vägnar.

k) Utomobligatoriskt skadestånd till följd av sakskada.

l) Sakrätt till fast egendom och nyttjanderätt till fast egendom.

m) Juridiska personers giltighet, ogiltighet eller upplösning, samt giltigheten av beslut som fattas av dessa juridiska personers organ.

n) Giltigheten av andra immateriella rättigheter än upphovsrätt och närstående rättigheter.

o) Intrång i andra immateriella rättigheter än upphovsrätt och närstående rättigheter, utom när talan om avtalsbrott väcks för brott mot ett avtal mellan parterna avseende sådana rättigheter, eller om talan kunde ha väckts för brott mot ett sådant avtal.

p) Giltigheten av registreringar i offentliga register.

3. Utan hinder av vad som anges i punkt 2 ska förfaranden inte undantas från tillämpningsområdet för denna konvention när en fråga som undantas enligt punkt 2 endast uppkommer som en prejudiciell fråga, oberoende av själva saken. I synnerhet kan den omständigheten att en fråga som omfattas av undantag enligt punkt 2 åberopas i samband med en invändning inte i sig leda till att förfarandet undantas från konventionens tillämpningsområde, om frågan inte är en del av sakprövningen.

4. Denna konvention ska inte tillämpas på skiljedomsförfaranden och liknande.

5. Ett förfarande ska inte undantas från tillämpningsområdet för denna konvention enbart på grund av den omständigheten att en stat, inbegripet en regering, ett regeringsorgan eller varje person som handlar på en stats vägnar är part i förfarandet.

6. Inget i denna konvention inskränker de privilegier och immuniteter som tillkommer stater eller internationella organisationer, vare sig det gäller staterna eller organisationerna själva eller deras egendom.

Artikel 3

Exklusiva avtal om val av domstol

Enligt denna konvention gäller följande:

a) Ett exklusivt avtal om val av domstol är ett avtal mellan två eller flera parter som uppfyller kraven i c, och som anvisar domstolarna i en konventionsstat eller en eller flera specifika domstolar i en konventionsstat till att lösa tvister som har uppstått eller kan komma att uppstå i samband med ett visst rättsförhållande, med följden att inga andra domstolar har behörighet att pröva sådana tvister.

b) Ett avtal om val av domstol som anvisar domstolarna i en konventionsstat eller en eller flera specifika domstolar i en konventionsstat ska anses vara exklusivt om inte parterna uttryckligen har angivit något annat.

c) Ett exklusivt avtal om val av domstol ska ingås eller dokumenteras

i) skriftligen eller

ii) genom varje annat kommunikationsmedel som gör informationen tillgänglig på ett sådant sätt att det blir möjligt att hänvisa till den senare.

d) Ett exklusivt avtal om val av domstol som utgör en del av ett kontrakt ska behandlas som ett eget avtal, oberoende av övriga kontraktsvillkor. Giltigheten av ett exklusivt avtal om val av domstol kan inte ifrågasättas enbart med hänvisning till att kontraktet är ogiltigt.

Artikel 4

Andra definitioner

1. Med ”dom” avses i denna konvention alla avgöranden i sak som, oavsett beteckning, meddelas av en domstol, bland annat domar och beslut, men även domstolens eller en domstolstjänstemans beslut om rättegångskostnader, förutsatt att de kostnader som fastställs rör ett avgörande i sak som kan erkännas eller verkställas i enlighet med denna konvention. En interimistisk säkerhetsåtgärd är inte att betrakta som en dom.

2. Vid tillämpningen av denna konvention ska enheter och personer som inte är fysiska personer anses ha hemvist i den stat

a) där de har sitt säte,

b) enligt vars lagstiftning de registrerats eller bildats,

c) där de har sitt huvudkontor, eller

d) där de har sitt huvudsakliga verksamhetsställe.

KAPITEL II

BEHÖRIGHET

Artikel 5

Den valda domstolens behörighet

1. Den eller de domstolar i en konventionsstat som utsetts genom ett exklusivt avtal om val av domstol ska vara behöriga att avgöra en tvist som omfattas av avtalet, förutsatt att avtalet inte är ogiltigt enligt gällande rätt i den staten.

2. En domstol som är behörig enligt punkt 1 får inte avstå från att utöva denna behörighet med hänvisning till att tvisten borde prövas vid en domstol i en annan stat.

3. Föregående punkt ska inte påverka bestämmelser

a) om behörighet i fråga om föremålet för tvisten eller värdet på fordran,

b) om den interna fördelningen av behörighet mellan domstolarna i en konventionsstat. Om den valda domstolen efter eget skön kan besluta om överförande av målet, ska vederbörlig hänsyn tas till parternas val.

Artikel 6

Skyldigheter för en domstol som inte valts

Andra domstolar i en konventionsstat än den valda ska avbryta eller avvisa förfaranden som omfattas av ett exklusivt avtal om val av domstol, såvida inte

a) avtalet är ogiltigt enligt gällande rätt i den stat där den valda domstolen finns,

b) en part saknar befogenhet att ingå avtalet enligt gällande rätt den stat där den domstol vid vilken talan väcktes finns,

c) avtalets genomförande skulle leda till en uppenbar orättvisa eller stå i uppenbar strid med grunderna för rättsordningen i den stat där den domstol vid vilken talan väcktes finns,

d) avtalet av särskilda skäl som ligger utanför parternas kontroll inte rimligen kan genomföras, eller

e) den valda domstolen har beslutat att inte pröva målet.

Artikel 7

Interimistiska säkerhetsåtgärder

Interimistiska säkerhetsåtgärder omfattas inte av denna konvention. Konventionen varken kräver eller utesluter att en domstol i en konventionsstat beviljar, vägrar eller avslutar interimistiska säkerhetsåtgärder, och den påverkar heller inte huruvida en part kan begära eller en domstol bör bevilja, vägra eller avsluta sådana åtgärder.

KAPITEL III

ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET

Artikel 8

Erkännande och verkställighet

1. En dom som meddelats av en domstol i en konventionsstat som valts enligt ett exklusivt avtal om val av domstol ska erkännas och verkställas i en annan konventionsstat i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel. Erkännande och verkställighet får endast vägras på de grunder som anges i denna konvention.

2. Bortsett från den behandling som krävs för tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel ska det inte ske någon ny sakprövning i förhållande till den dom som meddelats av ursprungsdomstolen. Den anmodade domstolen ska vara bunden av de sakförhållanden som ursprungsdomstolen grundat sitt avgörande på, såvida det inte är fråga om en tredskodom.

3. En dom ska erkännas endast om den har vunnit laga kraft i ursprungsstaten, och ska verkställas endast om den är verkställbar i ursprungsstaten.

4. Erkännande eller verkställighet kan skjutas upp eller avslås om domen har överklagats i ursprungsstaten eller om tidsfristen för ordinarie överklagande ännu inte har löpt ut. Ett sådant avslag hindrar inte att en ny framställan om erkännande eller verkställighet av domen görs vid ett senare tillfälle.

5. Denna artikel ska också tillämpas i fråga om domar som har meddelats av en domstol i en konventionsstat efter det att målet överförts från den valda domstolen i den konventionsstaten i enlighet med artikel 5.3. Om den valda domstolen haft befogenhet att efter eget skön besluta om överföring av målet till en annan domstol, finns det dock möjlighet att vägra erkännande eller verkställighet gentemot en part som invänt mot överföringen inom fastställd tid i ursprungsstaten.

Artikel 9

Avslag på ansökan om erkännande eller verkställighet

En ansökan om erkännande eller verkställighet får avslås om

a) avtalet är ogiltigt enligt gällande rätt i den stat där den valda domstolen är belägen, såvida inte den valda domstolen har fastställt att avtalet är giltigt,

b) en av parterna saknade befogenhet att ingå avtalet enligt gällande rätt i den anmodade staten,

c) den handling varigenom förfarandet inleddes eller en likvärdig handling, inklusive de viktigaste uppgifterna om kravet,

i) inte delgivits svaranden i rätt tid och på ett sådant sätt att vederbörande haft möjlighet att förbereda sitt försvar, såvida inte svaranden infunnit sig vid ursprungsdomstolen och lagt fram sin sak utan att göra gällande brister i delgivningen, förutsatt att lagen i ursprungsstaten föreskriver en möjlighet att klandra hur delgivningen gått till, eller

ii) delgivits svaranden i den anmodade staten på ett sätt som är oförenligt med grundläggande principer för delgivning i den anmodade staten,

d) domen har erhållits genom processbedrägeri,

e) erkännande eller verkställighet skulle stå i uppenbar strid med grunderna för rättsordningen i den anmodade staten, inklusive situationer där specifika förfaranden som föregått domen är oförenliga med grundläggande principer om processuell rättvisa i den staten,

f) domen är oförenlig med en dom som meddelats i den anmodade staten i ett mål mellan samma parter, eller

g) domen är oförenlig med en tidigare dom som meddelats i en annan stat i ett mål mellan samma parter, förutsatt att den tidigare domen uppfyller kraven för erkännande i den anmodade staten.

Artikel 10

Prejudiciella frågor

1. Om en fråga som omfattas av undantag enligt artikel 2.2 eller artikel 21 har upptagits som en prejudiciell fråga, ska avgörandet i den delen inte erkännas eller verkställas enligt denna förordning.

2. Erkännande eller verkställighet av en dom kan vägras om, och i den utsträckning som, domen grundade sig på ett avgörande rörande en fråga som omfattas av undantag enligt artikel 2.2.

3. I fråga om en dom som rör giltigheten av en annan immateriell äganderätt än upphovsrätt eller en därtill knuten rättighet, får erkännande och verkställighet dock endast vägras eller skjutas upp i enlighet med föregående punkt under förutsättning att

a) den domen är oförenlig med en dom eller ett beslut av en behörig myndighet om samma sak som meddelats i den stat enligt vars lagstiftning den immateriella äganderätten har uppkommit, eller

b) förfaranden rörande giltigheten av den immateriella äganderätten pågår i den staten.

4. Erkännande eller verkställighet av en dom kan vägras om, och i den utsträckning som, domen grundar sig på ett avgörande om en fråga som omfattas av undantag enligt en förklaring som den anmodade staten har lämnat enligt artikel 21.

Artikel 11

Skadestånd

1. Erkännande och verkställighet av en dom kan vägras om, och i den utsträckning som, domen innebär tillerkännande av skadestånd, inbegripet skadestånd som utdöms i avskräckande eller bestraffande syfte, och som inte utgör ersättning för en faktisk förlust eller skada som den berörda parten har lidit.

2. Den anmodade domstolen ska ta hänsyn till huruvida och i vilken utsträckning skadestånd som utdöms av ursprungsdomstolen syftar till att täcka rättegångskostnaderna.

Artikel 12

Förlikning

En förlikning som har godkänts av en konventionsstats domstol som anvisas enligt ett exklusivt avtal om val av domstol, eller som har ingåtts inför den domstolen under loppet av rättegången, och som i ursprungsstaten är verkställbar på samma sätt som en dom, ska enligt denna konvention verkställas på samma sätt som en dom.

Artikel 13

Handlingar som ska läggas fram

1. En part som ansöker om erkännande eller verkställighet ska

a) lägga fram en fullständig och vidimerad kopia av domen,

b) lägga fram det exklusiva avtalet om val av domstol, en vidimerad kopia av detta eller andra bevis för dess existens,

c) om det är fråga om en tredskodom, lägga fram originalet eller en vidimerad kopia av den handling som visar att stämningsansökan eller motsvarande har delgivits den part som inte varit närvarande,

d) lägga fram alla handlingar som krävs för att fastställa att domen har rättsverkningar eller, i förekommande fall, är verkställbar i ursprungsstaten,

e) i sådana fall som avses i artikel 12, lägga fram ett intyg från en domstol i ursprungsstaten om att förlikningen eller en del av denna är verkställbar på samma sätt som en dom i ursprungsstaten.

2. Om domen är utformad på ett sätt som gör att den anmodade domstolen inte kan bedöma huruvida villkoren i detta kapitel har uppfyllts, kan domstolen begära de kompletterande handlingar som behövs.

3. Till en framställan om erkännande eller verkställighet kan fogas en handling som utfärdats av en domstol (inbegripet en tjänsteman vid domstolen) i ursprungsstaten, i den form som rekommenderats och offentliggjorts av Haagkonferensen för internationell privaträtt.

4. Om de handlingar som avses i denna artikel inte har utformats på den anmodade statens officiella språk, ska de åtföljas av en auktoriserad översättning till ett officiellt språk, såvida inte lagen i den anmodade staten föreskriver annat.

Artikel 14

Förfarande

Förfarandet för erkännande, verkställighetsförklaring eller registrering för verkställighet, samt verkställigheten av en dom, regleras av lagen i den anmodade staten, såvida inte annat anges i konventionen. Den berörda domstolen ska agera utan dröjsmål.

Artikel 15

Avskiljning

Erkännande eller verkställighet av en avskiljbar del av en dom ska beviljas om erkännande eller verkställighet begärs beträffande den delen, eller om endast en del av domen kan erkännas eller verkställas enligt denna konvention.

KAPITEL IV

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 16

Övergångsbestämmelser

1. Denna konvention ska tillämpas på exklusiva avtal om val av domstol som ingås efter det att konventionen trätt i kraft i den stat där den utsedda domstolen är belägen.

2. Denna konvention ska inte tillämpas på förfaranden som inletts innan den trädde i kraft i den stat där den berörda domstolen är belägen.

Artikel 17

Försäkrings- och återförsäkringsavtal

1. Förfaranden enligt ett försäkrings- eller återförsäkringsavtal får inte undantas från tillämpningsområdet för denna konvention med åberopande av att försäkrings- eller återförsäkringsavtalet rör en fråga som inte omfattas av denna konvention.

2. Erkännande och verkställighet av en dom om ansvar enligt ett försäkrings- eller återförsäkringsavtal får inte begränsas eller vägras med hänvisning till att ersättningsansvaret enligt det avtalet inbegriper skyldighet att bevilja den försäkrade eller den återförsäkrade

a) ersättning med avseende på ett förhållande som inte omfattas av denna konvention, eller

b) skadeersättning som artikel 11 skulle kunna tillämpas på.

Artikel 18

Inga krav på legalisering

Handlingar som vidarebefordras eller överlämnas i enlighet med denna konvention ska vara undantagna från alla krav på legalisering eller liknande formaliteter, inklusive apostill.

Artikel 19

Förklaringar om begränsning av behörigheten

En stat kan förklara att dess domstolar har rätt att vägra pröva tvister som omfattas av ett exklusivt avtal om val av domstol om det, frånsett platsen där den valda domstolen är belägen, saknas anknytning mellan den staten och parterna eller tvisten.

Artikel 20

Förklaringar om begränsningar när det gäller erkännande och verkställighet

En stat kan förklara att dess domstolar har rätt att vägra erkänna eller verkställa en dom som meddelats av en domstolen i en annan konventionsstat om parterna hade hemvist i den anmodade staten, och om förbindelsen mellan parterna och alla andra faktorer av betydelse för tvisten, frånsett platsen för den utsedda domstolen, endast hade anknytning till den anmodade staten.

Artikel 21

Förklaringar om särskilda frågor

1. En stat som har ett starkt intresse av att inte tillämpa denna konvention på ett visst område kan förklara att den inte kommer att tillämpa konventionen på det området. En stat som avger en sådan förklaring ska se till att förklaringen inte är bredare än nödvändigt och att den särskilda fråga som undantas är tydligt och exakt definierad.

2. Vad det berörda området beträffar ska konventionen inte vara tillämplig

a) i den konventionsstat som avgivit förklaringen,

b) i andra konventionsstater, om det finns ett exklusivt avtal om val av domstol som anvisar domstolarna, eller en eller flera särskilda domstolar, i den stat som avgivit förklaringen.

Artikel 22

Ömsesidiga förklaringar om icke-exklusiva avtal om val av domstol

1. En konventionsstat kan förklara att dess domstolar kommer att erkänna och verkställa domar som meddelats av andra konventionsstaters domstolar som två eller flera parter valt enligt ett avtal om val av domstol som uppfyller kraven i artikel 3 c, och varigenom en eller flera domstolar i en eller flera konventionsstater utses att avgöra tvister som har uppstått eller som kan komma att uppstå i samband med ett visst rättsförhållande (ett icke-exklusivt avtal om val av domstol).

2. Om erkännande eller verkställighet av en dom som meddelats i en konventionsstat som avgivit en sådan förklaring söks i en annan konventionsstat som har avgivit en sådan förklaring, ska domen erkännas och verkställas enligt denna förordning om

a) ursprungsdomstolen anvisats i ett icke-exklusivt avtal om val av domstol,

b) det varken finns en dom som meddelats av en annan domstol vid vilken talan kan väckas i enlighet med det icke-exklusiva avtalet om val av domstol, eller ett pågående förfarande mellan samma parter vid någon annan sådan domstol om samma sak, och

c) ursprungsdomstolen är den domstol vid vilken talan först väcktes.

Artikel 23

Enhetlig tolkning

Vid tolkningen av denna konvention ska hänsyn tas till dess internationella karaktär och till behovet av att främja en enhetlig tillämpning av den.

Artikel 24

Översyn av konventionens tillämpning

Generalsekreteraren för Haagkonferensen för internationell privaträtt ska med regelbundna intervall

a) se över tillämpningen av denna konvention, inklusive eventuella förklaringar, och

b) överväga om konventionen bör ändras i något avseende.

Artikel 25

Icke enhetliga rättssystem

1. När det gäller konventionsstater i vilka två eller flera rättssystem är tillämpliga inom olika territoriella enheter när det gäller frågor som omfattas av denna konvention ska

a) varje hänvisning till lagstiftning eller förfaranden i en stat i förekommande fall tolkas som hänvisningar till gällande lagstiftning eller förfaranden i den berörda territoriella enheten,

b) varje hänvisning till bosättning i en stat i förekommande fall tolkas som hänvisningar till bosättning i den berörda territoriella enheten,

c) varje hänvisning till domstolen eller domstolarna i en stat i förekommande fall tolkas som hänvisningar till domstolen eller domstolarna i den berörda territoriella enheten,

d) varje hänvisning till en anknytning till en stat i förekommande fall tolkas som hänvisningar till en anknytning till den berörda territoriella enheten.

2. Utan hinder av vad som anges i föregående punkt ska en konventionsstat med två eller flera territoriella enheter där olika rättssystem är tillämpliga inte vara skyldig att tillämpa denna konvention i situationer som endast berör dessa olika territoriella enheter.

3. En domstol i en territoriell enhet i en konventionsstat med två eller flera territoriella enheter där olika rättssystem är tillämpliga ska inte vara skyldig att erkänna eller verkställa en dom som meddelats i en annan konventionsstat enbart med hänvisning till att domen har erkänts eller verkställts i en annan territoriell enhet i samma konventionsstat i enlighet med denna konvention.

4. Denna artikel ska inte vara tillämplig för regionala organisationer för ekonomisk integration.

Artikel 26

Förhållande till andra internationella rättsakter

1. Denna konvention ska så långt möjligt tolkas som förenlig med andra fördrag som gäller för konventionsstaterna, oavsett om de ingåtts före eller efter denna konvention.

2. Denna konvention ska inte påverka en konventionsstats tillämpning av ett fördrag, oavsett om det ingåtts före eller efter denna konvention, i sådana fall där ingen av parterna är bosatt i en konventionsstat som inte är part i fördraget i fråga.

3. Denna konvention ska inte påverka en konventionsstats tillämpning av ett fördrag som ingåtts innan konventionen trädde i kraft för den konventionsstaten, om tillämpningen av konventionen skulle vara oförenlig med den konventionsstatens eventuella skyldigheter gentemot en icke konventionsstat. Denna punkt ska även vara tillämplig på fördrag som ändrar eller ersätter ett fördrag som ingåtts innan denna konvention trädde i kraft för konventionsstaten i fråga, utom i sådana fall där det genom det ändrade eller det nya fördraget skapas nya avvikelser i förhållande till den här konventionen.

4. Denna konvention ska inte påverka en konventionsstats tillämpning av ett fördrag, oavsett om det ingåtts före eller efter denna konvention, i syfte att erhålla erkännande eller verkställighet av en dom som meddelats av en domstol i en konventionsstat som också den är part i fördraget i fråga. Domen får dock inte erkännas eller verkställas i mindre omfattning än enligt denna konvention.

5. Denna konvention ska inte påverka en konventionsstats tillämpning av ett fördrag som, inom ett visst område, reglerar domstols behörighet eller erkännande och verkställighet av domar, även om det ingåtts efter denna konvention och även om alla berörda stater är parter i denna konvention.

Denna punkt ska vara tillämplig endast om den konventionsstaten har avgivit en förklaring avseende fördraget i enlighet med denna punkt. Om en sådan förklaring avges ska övriga konventionsstater, om det är fråga om en avvikelse, inte vara skyldiga att tillämpa denna konvention på det berörda området, om ett exklusivt avtal om val av domstol anvisar domstolarna, eller en eller flera särskilda domstolar, i den stat som avgivit förklaringen.

6. Denna konvention ska inte påverka tillämpningen av bestämmelser som utfärdats av en regional organisation för ekonomisk integration som är part i denna konvention, oavsett om bestämmelserna har antagits före eller efter denna konvention,

a) om ingen av parterna är bosatt i en konventionsstat som inte är medlem i den regionala organisationen för ekonomisk integration,

b) när det gäller erkännande och verkställighet av domar mellan medlemsstater i den regionala organisationen för ekonomisk integration.

KAPITEL V

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 27

Undertecknande, ratificering, godtagande, godkännande eller anslutning

1. Denna konvention ska vara öppen för undertecknande för alla stater.

2. Denna konvention ska vara föremål för ratificering, godtagande eller godkännande av signatärstaterna.

3. Denna konvention ska vara öppen för anslutning för alla stater.

4. Ratificerings-, godtagande-, godkännande- och anslutningsinstrumenten ska deponeras hos Konungariket Nederländernas utrikesministerium, som är depositarie för konventionen.

Artikel 28

Förklaringar rörande icke enhetliga rättssystem

1. En stat som har två eller flera territoriella enheter inom vilka olika regler tillämpas på frågor som omfattas av denna konvention får, vid tidpunkten för undertecknandet, ratificeringen, godtagandet, godkännandet eller anslutningen, förklara att konventionen ska vara tillämplig i alla dess territoriella enheter eller endast i en eller flera av dem; förklaringen kan när som helst ändras genom att en ny förklaring avges.

2. En sådan förklaring ska meddelas depositarien och uttryckligen ange vilka territoriella enheter som omfattas av konventionen.

3. Om en stat inte avger någon förklaring i enlighet med denna artikel, kommer konventionen automatiskt att omfatta alla territoriella enheter i den staten.

4. Denna artikel ska inte vara tillämplig för regionala organisationer för ekonomisk integration.

Artikel 29

Regionala organisationer för ekonomisk integration

1. Även regionala organisationer för ekonomisk integration som består enbart av suveräna stater och som har behörighet inom vissa eller alla frågor som regleras i denna konvention får underteckna, godta, godkänna eller ansluta sig till denna konvention. Organisationen för ekonomisk integration ska i så fall ha samma rättigheter och skyldigheter som en konventionsstat i den utsträckning som organisationen har behörighet inom områden som omfattas av denna konvention.

2. Organisationen för ekonomisk integration ska, vid tidpunkten för undertecknandet, godtagandet, godkännandet eller anslutningen, skriftligen meddela depositarien om de av denna konvention omfattade frågor för vilka behörighet har överförts till organisationen av dess medlemsstater. Organisationen ska utan dröjsmål skriftligen meddela depositarien om eventuella förändringar av de behörighetsområden som angavs i det senaste meddelandet enligt denna punkt.

3. Instrument som deponeras av en organisation för ekonomisk integration ska inte beaktas vid ikraftträdandet av denna konvention, såvida inte organisationen i enlighet med artikel 30 förklarar att dess medlemsstater inte kommer att vara parter till konventionen.

4. Alla hänvisningar till en ”konventionsstat” eller ”stat” i denna konvention ska i förekommande fall även gälla en organisation för ekonomisk integration som är part i konventionen.

Artikel 30

Anslutning av en regional organisation för ekonomisk integration utan dess medlemsstater

1. En regional organisation för ekonomisk integration får vid tidpunkten för undertecknandet, godtagandet, godkännandet eller anslutningen förklara att den är behörig i alla frågor som omfattas av denna konvention och att dess medlemsstater inte kommer att vara parter i konventionen, utan ska vara bundna av den i kraft av organisationens undertecknande, godtagande, godkännande eller anslutning.

2. För den händelse att en regional organisation för ekonomisk integration lämnar en förklaring i enlighet med punkt 1, ska varje hänvisning till en ”konventionsstat” eller ”stat” i denna konvention i förekommande fall även gälla organisationens medlemsstater.

Artikel 31

Ikraftträdande

1. Denna konvention träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period på tre månader efter det att det andra ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrumentet deponerades i enlighet med artikel 27.

2. Därefter träder denna konvention i kraft

a) i förhållande till varje sådan stat eller regional organisation som sedermera ratificerar, godtar, godkänner eller ansluter sig till konventionen, den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period på tre månader efter det att dess ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument deponerades,

b) i förhållande till en territoriell enhet till vilken denna konvention har utsträckts i enlighet med artikel 28.1, den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period på tre månader efter det att den förklaring som det hänvisas till i den artikeln avgavs.

Artikel 32

Förklaringar

1. Förklaringar som avses i artiklarna 19, 20, 21, 22 och 26 kan avges i samband med undertecknandet, ratificeringen, godtagandet, godkännandet eller anslutningen eller vid valfri tidpunkt därefter, och får ändras eller återkallas när som helst.

2. Förklaringar, ändringar och återkallelser ska meddelas depositarien.

3. En förklaring som avgivits i samband med undertecknandet, ratificeringen, godtagandet, godkännandet eller anslutningen ska börja att gälla samtidigt som konventionen för den berörda staten.

4. Förklaringar som avges vid en senare tidpunkt, och eventuella ändringar eller återkallelser av förklaring, ska börja gälla den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period på tre månader efter det den dag då meddelandet mottogs av depositarien.

5. En förklaring enligt artiklarna 19, 20, 21 och 26 ska inte tillämpas på exklusiva avtal om val av domstol som ingåtts innan förklaringen började gälla.

Artikel 33

Uppsägning

1. Denna konvention får sägas upp genom skriftligt meddelande till depositarien.

Uppsägningen kan vara begränsad till en eller flera territoriella enheter i en stat med flera olika rättssystem som omfattas av denna konvention.

2. Uppsägningen får verkan den första dagen i den månad som följer efter utgången av tolv månader efter den dag då meddelandet mottogs av depositarien. Om en längre uppsägningsperiod anges i meddelandet, ska uppsägningen börja gälla vid utgången av denna längre period från den dag då meddelandet mottogs av depositarien.

Artikel 34

Meddelanden från depositarien

Depositarien ska meddela medlemmarna i Haagkonferensen för internationell privaträtt och andra stater och regionala organisationer för ekonomisk integration som har undertecknat, ratificerat, godtagit, godkänt eller anslutit sig i enlighet med artiklarna 27, 29 och 30 om följande:

a) Sådana undertecknanden, ratificeringar, godtaganden, godkännanden och anslutningar som avses i artiklarna 27, 29 och 30.

b) Dagen för denna konventions ikraftträdande i enlighet med artikel 31.

c) Sådana meddelanden och förklaringar samt ändringar och återkallelser av förklaringar som avses i artiklarna 19, 20, 21, 22, 26, 28, 29 och 30.

d) Uppsägningar i enlighet med artikel 33.

Till bevis härpå har undertecknade befullmäktigade undertecknat denna konvention.

Utfärdad i Haag den 30 juni 2005, i ett enda exemplar på engelska och franska, vilka båda texter är lika giltiga, som ska deponeras i Konungariket Nederländernas regerings arkiv. En vidimerad kopia ska på diplomatisk väg översändas till var och en av de stater som var medlemmar i Haagkonferensen för internationell privaträtt vid tidpunkten för dess tjugonde möte och som deltog i det mötet.

BILAGA II

Förklaring från Europeiska gemenskapen i enlighet med artikel 21 i konventionen om avtal om val av domstol

1. Europeiska unionen förklarar härmed i enlighet med artikel 21 i konventionen att, med förbehåll för följande punkter, den inte kommer att tillämpa konventionen på försäkringsavtal.

2. Förklaringen ska inte gälla i följande fall:

(a) Om avtalet om val av domstol har ingåtts efter det att tvisten har uppstått.

(b) Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 1.2 i konventionen, om avtalet om val av domstol har ingåtts mellan en försäkringstagare och en försäkringsgivare, vilka vid försäkringsavtalets ingående hade hemvist eller sin vanliga vistelseort i samma stat, och avtalet innebär att domstolarna i den staten ska vara behöriga även om skadan skulle inträffa utomlands, såvida inte ett sådant avtal strider mot lagen i den staten.

(c) Om avtalet om val av domstol hänför sig till ett försäkringsavtal som omfattar en eller flera av de stora risker som anges i punkt 3.

3. De stora risker som avses i punkt 2.c omfattar transport (med luftfartyg, fartyg, järnväg och gods under transport), kredit- och borgensförbindelser samt andra risker där försäkringstagaren driver ett företag av en viss storlek i enlighet med punkt 4.

4. De risker som avses i punkt 3 är följande:

(2) Förlust av eller skada på

(a) havsgående fartyg, anläggningar offshore eller på fria havet, eller luftfartyg, där förlusten eller skadan har samband med deras användning för kommersiellt ändamål,

(b) gods under transport, med undantag av passagerares resgods, där transporten helt eller delvis sker med sådant fartyg eller luftfartyg,

(3) Ansvarighet, med undantag för fysisk skada på passagerare eller förlust av eller skada på deras resgods,

(a) som är en följd av användning eller drift av fartyg, anläggningar eller luftfartyg som anges i punkt 1 a, såvida inte lagen i den konventionsstat där ett sådant luftfartyg är registrerat förbjuder avtal om domstols behörighet i fråga om försäkring av sådana risker,

(b) för förlust eller skada orsakad av gods under transport enligt punkt 1 b.

(4) Ekonomisk förlust som har samband med användning eller drift av fartyg, anläggningar eller luftfartyg enligt punkt 1 a, särskilt förlust av frakt eller befraktningsintäkter.

(5) Varje risk som har samband med någon av de risker som avses i punkterna 1–3.

(6) Utan hinder av vad som sägs i punkterna 1–4 ovan, följande stora risker:

(a) All skada på eller förlust av spårbundna fordon.

(b) All skada på eller förlust av luftfartyg.

(c) All skada på eller förlust av flod- och kanalfartyg, insjöfartyg och högsjöfartyg.

(d) All skada på eller förlust av gods under transport eller bagage, oavsett transportmedel.

(e) All ansvarighet som uppkommer genom användning av luftfartyg (inklusive fraktförares ansvar).

(f) All ansvarighet som uppkommer genom användning av fartyg, skepp eller båtar i högsjöfart, på insjöar, floder eller kanaler (inklusive fraktförares ansvar).

(g) Alla kredit- eller borgensrisker i fall där försäkringstagaren yrkesmässigt bedriver industriell eller kommersiell verksamhet eller är verksam i något av de fria yrkena, och riskerna avser sådan verksamhet.

(h) Om en försäkringstagare driver ett företag av en viss storlek:

· All förlust av eller skada på landfordon (inklusive motorfordon).

· All förlust av eller skada på egendom på grund av brand, explosion, naturkrafter (inklusive storm), kärnenergi, jordskred, hagel, frost eller stöld.

· All ansvarighet som uppkommer genom användning av motordrivna landfordon (inklusive fraktförares ansvar).

· Alla övrig ekonomisk förlust som härrör från arbetslöshetsrisker, inkomstförlust (allmän), dåligt väder, förlust av förmåner, fortlöpande allmänna omkostnader, oförutsedda handelsomkostnader, förlust till följd av nedgång i marknadsvärde, hyres- eller intäktsförlust, annan indirekt handelsförlust, ekonomisk förlust som inte rör handel eller annan ekonomisk förlust.

5. I punkt 5 h avses med försäkringstagare som driver ett företag av en viss storlek att försäkringstagaren överskrider gränserna för åtminstone två av följande kriterier:

· Balansomslutning: 6,2 miljoner euro.

· Nettoomsättning: 12,8 miljoner euro.

· Genomsnittligen 250 anställda under räkenskapsåret.