<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?><CONCLUSION NNC="YES" xmlns:xsi="http://www.w3.org/2001/XMLSchema-instance" xsi:noNamespaceSchemaLocation="http://formex.publications.europa.eu/schema/formex-05.00-20081231.xd"><BIB.CONCLUSION><REF.CASE FILE="ECRCJ2002SVA.0400356701.case.xml"><NO.CASE>C-290/00</NO.CASE></REF.CASE><NO.CELEX>62000C0290</NO.CELEX><NO.SEQ>0005.0001</NO.SEQ><PAGE.FIRST.ECR>3570</PAGE.FIRST.ECR><PAGE.SEQ>1</PAGE.SEQ><PAGE.LAST.ECR>3585</PAGE.LAST.ECR><PAGE.TOTAL>16</PAGE.TOTAL></BIB.CONCLUSION><CURR.TITLE><LEFT>FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT JACOBS — MÅL C-290/00</LEFT><RIGHT>DUCHON</RIGHT></CURR.TITLE><CONTENTS.CONCLUSION><TITLE><TI><P><HT TYPE="UC">Förslag till avgörande av generaladvokat</HT></P><P><HT TYPE="UC">Francis G. Jacobs</HT></P><P>föredraget den <DATE ISO="20011122">22 november 2001</DATE><NOTE NOTE.ID="E0001" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Originalspråk: engelska.</P></NOTE></P></TI></TITLE><NP><NO.P>1.</NO.P><TXT>I förevarande fall har Oberster Gerichtshof (Österrikes högsta domstol) ställt frågor om tillämpningen i tiden och tolkningen av artikel 94 i förordning nr 1408/71<NOTE NOTE.ID="E0002" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den <DATE ISO="19710614">14 juni 1971</DATE> om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (<REF.DOC.OJ COLL="L" NO.OJ="149" DATE.PUB="1971" PAGE.FIRST="2">EGT L 149, s. 2</REF.DOC.OJ>; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57), senare ändrad vid flera tillfällen. Den senaste versionen av den förordningen återfinns i rådets förordning (EG) nr 118/97 av den <DATE ISO="19961202">2 december 1996</DATE> om ändring och uppdatering av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen samt av förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT, L 28, 1997, s. 1).</P></NOTE> och artiklarna 39 EG och 42 EG.<NOTE NOTE.ID="E0003" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Liknande frågor ställdes av Oberster Gerichtshof i mål <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="C-28/00" YEAR="2002" PAGE.ECR="I-1343">C-28/00, Kauer, dom av den <DATE ISO="20020207">7 februari 2002</DATE>, REG 2002, s. I-1343</REF.DOC.ECR>, i vilket jag lämnade förslag till avgörande den <DATE ISO="20010925">25 september 2001</DATE> (s. I-1345).</P></NOTE> Dessa frågor har uppkommit i ett mål där talan väckts av en österrikisk medborgare, som 1968 råkade ut för ett olycksfall när han arbetade i Tyskland och som har ansökt om invaliditetspension enligt österrikisk lag från och med den <DATE ISO="19980101">1 januari 1998</DATE>. Två väsentliga spörsmål väcks i målet.</TXT></NP><NP><NO.P>2.</NO.P><TXT>För det första utgör gemenskapsrätten hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken undantag från kravet på minsta försäkringstid för rätt till invaliditetspension till följd av ett olycksfall i arbetet endast medges när den person som har råkat ut för olycksfallet vid tidpunkten för detta olycksfall var obligatoriskt försäkrad eller frivilligt försäkrad enligt den berörda medlemsstatens lagstiftning?</TXT></NP><NP><NO.P>3.</NO.P><TXT>För det andra utgör gemenskapsrätten hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den referensperiod inom vilken en minsta försäkringstid måste vara fullgjord enbart kan förlängas med perioder då pension har utbetalats till personen i fråga enligt den berörda medlemsstatens lagstiftning?</TXT></NP><GR.SEQ LEVEL="1"><TITLE><TI><P>Tillämpliga bestämmelser</P></TI></TITLE><GR.SEQ LEVEL="2"><TITLE><TI><P>De gemenskapsrättsliga bestämmelserna</P></TI></TITLE><NP><NO.P>4.</NO.P><TXT>I artikel 9a i förordning nr 1408/71,<NOTE NOTE.ID="E0004" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Införd genom rådets förordning (EEG) nr 2332/89 av den <DATE ISO="19890718">18 juli 1989</DATE> om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (<REF.DOC.OJ COLL="L" NO.OJ="224" DATE.PUB="1989" PAGE.FIRST="1">EGT L 224, s. 1</REF.DOC.OJ>; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 154).</P></NOTE> med rubriken <QUOT.START ID="QS0001" REF.END="QE0001" CODE="201D"/>Förlängning av referensperioden<QUOT.END ID="QE0001" REF.START="QS0001" CODE="201D"/>, föreskrivs följande:</TXT><?PAGE NO="I-3571"?><P><QUOT.S LEVEL="1"><P><QUOT.START ID="QS0002" REF.END="QE0002" CODE="201D"/>Om rätten till förmåner är beroende av att en minsta försäkringsperiod har fullgjorts under en viss period före det försäkringsfall för vilket försäkring gäller (referensperiod) enligt lagstiftningen i en medlemsstat och om denna lagstiftning föreskriver att perioder under vilka förmåner har beviljats enligt lagstiftningen i den medlemsstaten eller perioder som har ägnats åt barnuppfostran inom denna medlemsstats territorium ger anledning till förlängning av referensperioden, skall perioder under vilka invalid- eller ålderspensioner, sjukförsäkringsförmåner, arbetslöshetsförmåner eller förmåner vid olycksfall i arbetet (utom pensioner) har beviljats enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat och perioder som har ägnats åt barnuppfostran inom en annan medlemsstats territorium även ge anledning till förlängning av den nämnda referensperioden.<QUOT.END ID="QE0002" REF.START="QS0002" CODE="201D"/></P></QUOT.S></P></NP><NP><NO.P>5.</NO.P><TXT>I artikel 61 i förordning nr 1408/71, med rubriken <QUOT.START ID="QS0003" REF.END="QE0003" CODE="201D"/>Regler för beaktande av särskilda bestämmelser i vissa lagstiftningar<QUOT.END ID="QE0003" REF.START="QS0003" CODE="201D"/>, föreskrivs, i den mån det är relevant, följande:</TXT><P><QUOT.S LEVEL="1"><P><QUOT.START ID="QS0004" REF.END="QE0004" CODE="201D"/>...</P><NP><NO.P>5.</NO.P><TXT>Om en medlemsstats lagstiftning uttryckligen eller underförstått föreskriver att olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har inträffat eller godkänts tidigare skall beaktas för att fastställa graden av arbetsoförmåga, för att fastställa rätten till en förmån eller för att bestämma förmånsbeloppet, skall denna medlemsstats behöriga institution även beakta olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har inträffat eller godkänts tidigare enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de hade inträffat eller godkänts enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar.</TXT></NP><NP><NO.P>6.</NO.P><TXT>Om en medlemsstats lagstiftning uttryckligen eller underförstått föreskriver att olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har inträffat eller som godkänts senare skall beaktas för att fastställa graden av arbetsoförmåga, för att fastställa rätten till en förmån eller för att bestämma förmånsbeloppet, skall denna medlemsstats behöriga institution även beakta olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har inträffat eller som godkänts senare enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de hade inträffat eller godkänts enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar, dock endast om</TXT><P><LIST TYPE="ARAB"><ITEM><NP><NO.P>1)</NO.P><TXT>ingen ersättning utges för det olycksfall i arbetet eller den arbetssjukdom som hade inträffat eller godkänts tidigare enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar, och</TXT></NP></ITEM><ITEM><NP><NO.P>2)</NO.P><TXT>ingen ersättning utges enligt den andra medlemsstatens lagstiftning enligt vilken<?PAGE NO="I-3572"?> olycksfallet i arbetet eller arbetssjukdomen har inträffat eller godkänts senare, med beaktande av bestämmelserna i punkt 5, vad gäller det olycksfallet i arbetet eller den arbetssjukdomen.<QUOT.END ID="QE0004" REF.START="QS0004" CODE="201D"/></TXT></NP></ITEM></LIST></P></NP></QUOT.S></P></NP><NP><NO.P>6.</NO.P><TXT>I artikel 94 i förordningen, med rubriken <QUOT.START ID="QS0005" REF.END="QE0005" CODE="201D"/>Övergångsbestämmelser för anställda<QUOT.END ID="QE0005" REF.START="QS0005" CODE="201D"/>, föreskrivs, i den mån det är relevant, följande:</TXT><P><QUOT.S LEVEL="1"><NP><NO.P><QUOT.START ID="QS0006" REF.END="QE0006" CODE="201D"/>1.</NO.P><TXT>Ingen rätt skall förvärvas enligt denna förordning för en period före den... dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium...</TXT></NP><NP><NO.P>2.</NO.P><TXT>Alla försäkringsperioder och i förekommande fall alla anställnings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning... före den dag då förordningen började gälla inom denna medlemsstats territorium... skall beaktas vid fastställande av rätt till förmåner enligt denna förordning.</TXT></NP><NP><NO.P>3.</NO.P><TXT>Om något annat inte följer av bestämmelserna i punkt 1 skall rätt till förmåner enligt denna förordning förvärvas även om rätten hänför sig till ett försäkringsfall som inträffade före... den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium...<QUOT.END ID="QE0006" REF.START="QS0006" CODE="201D"/></TXT></NP></QUOT.S></P></NP><NP><NO.P>7.</NO.P><TXT>Österrike anslöt sig till Europeiska unionen den <DATE ISO="19950101">1 januari 1995</DATE>. I artikel 2 i anslutningsakten<NOTE NOTE.ID="E0005" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P><REF.DOC.OJ COLL="C" NO.OJ="241" DATE.PUB="1994" PAGE.FIRST="21">EGT C 241, 1994, s. 21</REF.DOC.OJ>.</P></NOTE> anges att bestämmelserna i de grundläggande fördragen skall vara bindande för de nya medlemsstaterna från dagen för anslutningen och skall tilllämpas i dessa på de villkor som fördragen och anslutningsakten anger. Förordning nr 1408/71 blev emellertid tillämplig i Österrike den <DATE ISO="19940101">1 januari 1994</DATE>, enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.<NOTE NOTE.ID="E0006" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P><REF.DOC.OJ COLL="L" NO.OJ="001" DATE.PUB="1994" PAGE.FIRST="3">EGT L 1, 1994, s. 3</REF.DOC.OJ>; se särskilt artikel 29, protokoll 1 och bilaga VI.</P></NOTE></TXT></NP></GR.SEQ><GR.SEQ LEVEL="2"><TITLE><TI><P>Den nationella lagstiftningen</P></TI></TITLE><NP><NO.P>8.</NO.P><TXT>I Allgemeines Sozialversicherungsgesetz (den österrikiska socialförsäkringslagen, nedan kallad ASVG) anges att invaliditetspension skall beviljas personer med nedsatt arbetsförmåga. Enligt dessa bestämmelser krävs det för rätt till invaliditetspension att den berörda personen har fullgjort en minsta försäkringstid <HT TYPE="ITALIC">(Wartezeit).</HT> Denna minsta försäkringstid beräknas som det<?PAGE NO="I-3573"?> antal månader personen har betalat pensionsförsäkringsavgift <HT TYPE="ITALIC">(Versicherimgszeiten)</HT> inom en viss tid (referensperioden) före den dag från vilken pensionsrätten skall gälla (referensdagen, <HT TYPE="ITALIC">Stichtag).</HT></TXT></NP><NP><NO.P>9.</NO.P><TXT>I 235 § ASVG, med rubriken <QUOT.START ID="QS0007" REF.END="QE0007" CODE="201D"/>Minsta försäkringstid som allmän förutsättning för rätt till förmåner<QUOT.END ID="QE0007" REF.START="QS0007" CODE="201D"/>, anges således följande:</TXT><P><QUOT.S LEVEL="1"><LIST TYPE="ARAB"><ITEM><NP><NO.P><QUOT.START ID="QS0008" REF.END="QE0008" CODE="201D"/>1)</NO.P><TXT>Rätt till förmåner som anges i 222 § första och andra styckena... är avhängig den allmänna förutsättningen att kravet på minsta försäkringstid har uppfyllts genom försäkringsmånader i den mening som avses i andra stycket (236 §).</TXT></NP></ITEM><ITEM><NP><NO.P>2)</NO.P><TXT>Vid beräkning av fullgjord minsta försäkringstid beaktas... försäkringsmånader som fullgjorts för alla former av pensioner.</TXT><P>...<QUOT.END ID="QE0008" REF.START="QS0008" CODE="201D"/></P></NP></ITEM></LIST></QUOT.S></P></NP><NP><NO.P>10.</NO.P><TXT>För personer som på referensdagen är under 50 år anges i 236 § första stycket ASVG — med rubriken <QUOT.START ID="QS0009" REF.END="QE0009" CODE="201D"/>Uppfyllande av kravet på minsta försäkringstid<QUOT.END ID="QE0009" REF.START="QS0009" CODE="201D"/> — vad avser förmåner <QUOT.START ID="QS0010" REF.END="QE0010" CODE="201D"/>på grund av försäkringsfallet nedsatt arbetsförmåga<QUOT.END ID="QE0010" REF.START="QS0010" CODE="201D"/> att den minsta försäkringstiden är 60 månader. Enligt 236 § andra stycket måste de 60 försäkringsmånader som krävs för att fullgöra minsta försäkringstid ligga inom <QUOT.START ID="QS0011" REF.END="QE0011" CODE="201D"/>120 kalendermånader från referensdagen<QUOT.END ID="QE0011" REF.START="QS0011" CODE="201D"/> (referensperioden).</TXT></NP><NP><NO.P>11.</NO.P><TXT>Dessa allmänna bestämmelser gäller med ett antal undantag, varav två är av särskild betydelse för detta fall.</TXT></NP><NP><NO.P>12.</NO.P><TXT>För det första krävs det under vissa omständigheter inte att en minsta försäkringsperiod skall ha fullgjorts för rätt till invaliditetsersättning. I 235 § tredje stycket anges således, i den mån det är relevant, följande:</TXT><P><QUOT.S LEVEL="1"><P><QUOT.START ID="QS0012" REF.END="QE0012" CODE="201D"/>Villkoret avseende minsta försäkringstid är inte tillämpligt på förmåner som grundas på försäkringsfall avseende nedsatt arbetsförmåga... om</P><LIST TYPE="alpha"><ITEM><NP><NO.P>a)</NO.P><TXT>försäkringsfallet är en följd av ett olycksfall i arbetet (175 och 176 §§) eller en arbetssjukdom (177 §) som har drabbat någon som är obligatoriskt försäkrad enligt denna lag eller någon annan förbundslag eller någon som är frivilligt försäkrad enligt 19a §.</TXT></NP></ITEM></LIST><P>...<QUOT.END ID="QE0012" REF.START="QS0012" CODE="201D"/></P></QUOT.S></P></NP><?PAGE NO="I-3574"?><NP><NO.P>13.</NO.P><TXT>För det andra kan den referensperiod på 120 månader inom vilken den minsta försäkringstiden normalt måste vara fullgjord förlängas med <QUOT.START ID="QS0013" REF.END="QE0013" CODE="201D"/>neutrala månader<QUOT.END ID="QE0013" REF.START="QS0013" CODE="201D"/> <HT TYPE="ITALIC">(neutrale Monate).</HT> I 236 § tredje stycket anges följande:</TXT><P><QUOT.S LEVEL="1"><P><QUOT.START ID="QS0014" REF.END="QE0014" CODE="201D"/>Om neutrala månader (234 §) ingår i den period som anges i andra stycket, förlängs perioden med dessa månader.<QUOT.END ID="QE0014" REF.START="QS0014" CODE="201D"/></P></QUOT.S></P></NP><NP><NO.P>14.</NO.P><TXT>I 234 § ASVG, med rubriken <QUOT.START ID="QS0015" REF.END="QE0015" CODE="201D"/>Neutrala månader<QUOT.END ID="QE0015" REF.START="QS0015" CODE="201D"/>, anges följande:</TXT><P><QUOT.S LEVEL="1"><LIST TYPE="ARAB"><ITEM><NP><NO.P><QUOT.START ID="QS0016" REF.END="QE0016" CODE="201D"/>1)</NO.P><TXT>Följande perioder räknas som neutrala perioder och inte som försäkringsperioder:</TXT><P>...</P></NP></ITEM><ITEM><NP><NO.P>2)</NO.P><TXT>Perioder för vilka den försäkrade enligt beslut har rätt till</TXT><P>....</P><P><LIST TYPE="alpha"><ITEM><NP><NO.P>b)</NO.P><TXT>invaliditetspension enligt den lagstadgade olycksfallsförsäkringen på grund av att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst 50 procent,</TXT></NP></ITEM></LIST></P><P>...<QUOT.END ID="QE0016" REF.START="QS0016" CODE="201D"/></P></NP></ITEM></LIST></QUOT.S></P></NP><NP><NO.P>15.</NO.P><TXT>Enligt begäran om förhandsavgörande har de österrikiska domstolarna tolkat orden <QUOT.START ID="QS0017" REF.END="QE0017" CODE="201D"/>lagstadgad olycksfallsförsäkring<QUOT.END ID="QE0017" REF.START="QS0017" CODE="201D"/> i 234 § första stycket punkt 2 b ASVG som en hänvisning till olycksfallsförsäkring enligt österrikisk lag, varigenom invaliditetspensioner som beviljas enligt lagstiftningen i andra stater utesluts.</TXT></NP></GR.SEQ></GR.SEQ><GR.SEQ LEVEL="1"><TITLE><TI><P>Bakgrund och tolkningsfrågor</P></TI></TITLE><NP><NO.P>16.</NO.P><TXT>Bakgrunden, som den beskrivs i begäran om förhandsavgörande, kan sammanfattas på följande sätt.</TXT></NP><NP><NO.P>17.</NO.P><TXT>Johann Franz Duchon, sökanden i målet vid den nationella domstolen, är österrikisk medborgare och född den <DATE ISO="19490118">18 januari 1949</DATE>. Den <DATE ISO="19680908">8 september 1968</DATE> råkade han ut för ett olycksfall när han<?PAGE NO="I-3575"?> arbetade som feriepraktikant i Tyskland. Sedan den dagen har han mottagit ersättning från en tysk arbetsolycksfallsförsäkring motsvarande 50 procents nedsatt arbetsförmåga.</TXT></NP><NP><NO.P>18.</NO.P><TXT>Förevarande mål gäller sökandens försök att erhålla invaliditetspension enligt bestämmelserna i ASVG.</TXT></NP><NP><NO.P>19.</NO.P><TXT>Sökanden ansökte först om sådan pension från och med den <DATE ISO="19940101">1 januari 1994</DATE>. Ansökan avslogs av svaranden i målet, Pensionsversicherungsanstalt der Angestellten (pensionsförsäkringskassa för anställda) och av österrikiska underrätter. Oberster Gerichtshof lämnade den <DATE ISO="19970415">15 april 1997</DATE> sökandens begäran utan bifall, huvudsakligen på grund av att i) han inte hade fullgjort den minsta försäkringstid på 60 månader inom den referensperiod på 120 månader som fastställs i ASVG, ii) han inte omfattades av de undantag som fastställs i 235 § tredje stycket a, 236 § tredje stycket och 234 § första stycket punkt 2 b ASVG och iii) han inte kunde åberopa gemenskapsrättsliga bestämmelser, eftersom det olycksfall som gav upphov till begäran om pension hade inträffat före den <DATE ISO="19940101">1 januari 1994</DATE>. Ingen tolkningsfråga hänsköts till domstolen i det målet.</TXT></NP><NP><NO.P>20.</NO.P><TXT>Den <DATE ISO="19971222">22 december 1997</DATE> ingav sökanden till svaranden en ny ansökan om invaliditetspension som skulle gälla från den <DATE ISO="19980101">1 januari 1998</DATE>. Denna ansökan avslogs, återigen på grund av att sökanden inte hade fullgjort minsta försäkringstid enligt ASVG. Sökanden överklagade beslutet till Landesgericht, Linz, och Oberlandesgericht, Linz. Då han förlorade i sakfrågan, ansökte han om att Oberlandesgerichts dom skulle omprövas av Oberster Gerichtshof. Sökanden bestred inte inför Oberster Gerichtshof att han inte hade fullgjort den minsta försäkringstid som krävs för att beviljas invaliditetspension enligt ASVG. Han gjorde dock gällande att Oberster Gerichtshofs dom av den <DATE ISO="19970415">15 april 1997</DATE> hade grundats på ett missförstånd rörande tillämpningen i tiden av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna och att 235 § tredje stycket a, 234 § första stycket punkt 2 b och 236 § tredje stycket ASVG stred mot förordning nr 1408/71 och artiklarna 39 EG och 42 EG.</TXT></NP><NP><NO.P>21.</NO.P><TXT>Oberster Gerichtshof, som ansåg att det aktuella målet rörde gemenskapsrättsliga spörsmål och att den inte var bunden av sin tidigare dom mellan parterna, beslutade att förklara målet vid den nationella domstolen vilande och ställa följande frågor till domstolen:</TXT><P><QUOT.S LEVEL="1"><LIST TYPE="ARAB"><ITEM><NP><NO.P><QUOT.START ID="QS0018" REF.END="QE0018" CODE="201D"/>1)</NO.P><TXT>Skall rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den <DATE ISO="19710614">14 juni 1971</DATE> om<?PAGE NO="I-3576"?> tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den <DATE ISO="19830602">2 juni 1983</DATE> — vilken i sin tur har ändrats genom rådets förordning (EEG) nr 1249/92 av den <DATE ISO="19920430">30 april 1992</DATE> — tolkas så, att den är tillämplig på en arbetstagare som är medborgare i en stat som nu är medlem av Europeiska gemenskaperna och som före denna stats anslutning har arbetat som anställd i en annan medlemsstat och där råkat ut för ett olycksfall i arbetet, när denne arbetstagare efter anslutningen ansöker om invaliditetspension och detta olycksfall i arbetet kan ge rätt till sådan pension?</TXT><P>För det fall den första frågan besvaras jakande:</P></NP></ITEM><ITEM><NP><NO.P>2)</NO.P><TXT>Skall artiklarna 48.2 och 51 i EG-fördraget (nu artiklarna 39.2 EG och 42 EG) och förordning (EEG) nr 1408/71 tolkas så, att dessa bestämmelser utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att undantag från kravet på minsta försäkringstid (Wartezeit) vad avser en förmån som beviljas till följd av nedsatt arbetsförmåga endast medges när denna nedsättning har orsakats av ett olycksfall i arbetet och har drabbat en person som är obligatoriskt försäkrad enligt den österrikiska socialförsäkringslagen (ASVG) eller någon annan (österrikisk) förbundslag eller en person som är frivilligt försäkrad enligt 19 a § ASVG, och således inte medges när detta olycksfall har inträffat vid anställning i en annan medlemsstat?</TXT></NP></ITEM><ITEM><NP><NO.P>3)</NO.P><TXT>Skall artiklarna 48.2 och 51 i EG-fördraget (nu artiklarna 39.2 EG och 42 EG) tolkas så, att de utgör hinder för artikel 9a i förordning (EEG) nr 1408/71 och för en nationell lagstiftning som generellt utesluter förlängning av referensperioden med avseende på den period då pension utbetalas eller begränsar sådan förlängning till de fall där rätten till pension grundas på en lagstadgad olycksfallsförsäkring i medlemsstaten i fråga?<QUOT.END ID="QE0018" REF.START="QS0018" CODE="201D"/></TXT></NP></ITEM></LIST></QUOT.S></P></NP><NP><NO.P>22.</NO.P><TXT>Sökanden, den österrikiska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Ingen förhandling har hållits.</TXT></NP></GR.SEQ><?PAGE NO="I-3577"?><GR.SEQ LEVEL="1"><TITLE><TI><P>Den första frågan</P></TI></TITLE><NP><NO.P>23.</NO.P><TXT>Med sin första fråga har Oberster Gerichtshof sökt utröna huruvida förordning nr 1408/71 är tillämplig på en arbetstagare som är medborgare i ett land som nu är medlemsstat och som före denna medlemsstats anslutning var anställd i en annan medlemsstat och där råkade ut för ett olycksfall, när denne arbetstagare efter anslutningen ansöker om invaliditetspension och detta olycksfall i arbetet — enligt den statens lagstiftning — kan ge rätt till invaliditetspension.</TXT></NP><NP><NO.P>24.</NO.P><TXT>Oberster Gerichtshof har i sin begäran om förhandsavgörande förklarat att den i synnerhet söker klarhet i huruvida ett olycksfall i arbetet skall betraktas som ett försäkringsfall i den mening som avses i artikel 94.3 i förordning nr 1408/71. Den har tillagt att för det fall förordning nr 1408/71 är tillämplig är det mycket tveksamt om 235 § tredje stycket a ASVG är förenlig med gemenskapsrätten.</TXT></NP><NP><NO.P>25.</NO.P><TXT>Alla som har inkommit med yttranden i förevarande mål anser att Oberster Gerichtshofs första fråga bör besvaras jakande. Jag håller med om detta.</TXT></NP><NP><NO.P>26.</NO.P><TXT>Det skall erinras om att följande anges i artikel 94.3: <QUOT.START ID="QS0019" REF.END="QE0019" CODE="201D"/>Om något annat inte följer av bestämmelserna i punkt 1 skall rätt till förmåner enligt denna förordning förvärvas även om rätten hänför sig till ett försäkringsfall som inträffade före... den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium.<QUOT.END ID="QE0019" REF.START="QS0019" CODE="201D"/></TXT></NP><NP><NO.P>27.</NO.P><TXT>Den bestämmelsen rör, som jag förstår den, situationer där ett sådant försäkringsfall som en arbetsrelaterad dödsolycka eller avskedande av en person som gör att denna person blir arbetslös<NOTE NOTE.ID="E0007" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Se i det avseendet dom av den <DATE ISO="19651209">9 december 1965</DATE> i mål <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="44/65" YEAR="1965" PAGE.ECR="965">44/65, Singer (REG 1965, s. 1191, s. 1202)</REF.DOC.ECR>, och av den <DATE ISO="19980611">11 juni 1998</DATE> i mål <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="C-275/96" YEAR="1998" PAGE.ECR="I-3419">C-275/96, Kuusijärvi (REG 1998, s. I-3419</REF.DOC.ECR>), punkterna 23 och 24.</P></NOTE> uppstod innan förordningen trädde i kraft i den berörda medlemsstaten. I sådana situationer måste de rättigheter som följer av förordningen beviljas den drabbade personen med omedelbar verkan från den tidpunkt då förordningen trädde i kraft.<NOTE NOTE.ID="E0008" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>För en liknande tolkning av artikel 53.3 i förordning nr 3 frän den <DATE ISO="19580925">25 september 1958</DATE>, se dom av den <DATE ISO="19700414">14 april 1970</DATE> i mål <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="68/69" YEAR="1970" PAGE.ECR="171">68/69, Broek (REG 1970, s. 171)</REF.DOC.ECR>, punkterna 6—9.</P></NOTE> Syftet med artikel 94.3 är således i huvudsak att hindra den ifrågavarande medlemsstaten från att vägra dessa rättigheter enbart på grund av att det försäkringsfall som utlöste dem uppstod innan förordningen trädde i kraft.</TXT></NP><NP><NO.P>28.</NO.P><TXT>Den bestämmelsen gäller dock uttryckligen <QUOT.START ID="QS0020" REF.END="QE0020" CODE="201D"/>om något annat inte följer av<?PAGE NO="I-3578"?> bestämmelserna i punkt 1<QUOT.END ID="QE0020" REF.START="QS0020" CODE="201D"/>, enligt vilka ingen rätt skall förvärvas enligt förordningen för en period före den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium. Enligt min mening, och här är jag överens med kommissionen, följer det av den ordalydelsen att medlemsstaternas skyldighet att bevilja rättigheter enligt förordningen med verkan från den dag då förordningen trädde i kraft med avseende på försäkringsfall som inträffade före den dagen endast gäller när dessa försäkringsfall kunde ge rätt till sociala förmåner enligt nationell lagstiftning.<NOTE NOTE.ID="E0009" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Eller till erkännande av vissa perioder som likvärdiga med avgiftsperioder. Se mitt förslag till avgörande i målet Kauer (ovan fotnot 3), punkt 67.</P></NOTE> Annars skulle artikel 94.3 skapa nya rättigheter — med retroaktiv verkan — i strid med artikel 94.1.</TXT></NP><NP><NO.P>29.</NO.P><TXT>I förevarande fall är det — som kommissionen har påpekat — klart att ett arbetsrelaterat olycksfall som förorsakar en nedsättning av den berörda personens arbetsförmåga kan ge rätt till invaliditetspension enligt bestämmelserna i ASVG. En österrikisk medborgare som var anställd i en annan medlemsstat före den <DATE ISO="19940101">1 januari 1994</DATE> och där råkade ut för ett olycksfall omfattas således av förordning nr 1408/71 om den personen efter den dagen ansöker om invaliditetspension och om olycksfallet kan ge rätt till invaliditetspension enligt ASVG.</TXT></NP><NP><NO.P>30.</NO.P><TXT>Den slutsatsen påverkar dock inte i sig frågan huruvida sådana nationella bestämmelser som de i målet vid den nationella domstolen är förenliga med gemenskapsrätten.</TXT></NP><NP><NO.P>31.</NO.P><TXT>Artikel 94 i förordning nr 1408/71 är en övergångsbestämmelse som återfinns i avdelning VII (Övergångs- och slutbestämmelser) och som fastställer förordningens tillämpning i tiden. Enligt min mening kan inte den bestämmelsen ge enskilda personer några rättigheter som inte följer av förordningens materiella bestämmelser. Den omständigheten att ett olycksfall i arbetet kan betraktas som ett försäkringsfall kan därför inte påverka utgången av målet vid den nationella domstolen, om inte förordningens materiella bestämmelser skall tolkas så att de utgör hinder för sådana nationella bestämmelser som 235 § tredje stycket a, 234 § första stycket punkt 2 b och 236 § tredje stycket ASVG, vilka hindrar arbetstagare från att åberopa undantag från bestämmelserna om minsta försäkringstid och referensperiod när de råkar ut för olycksfall i arbetet medan de arbetar i andra medlemsstater.</TXT></NP><NP><NO.P>32.</NO.P><TXT>Förordningen innehåller emellertid inga bestämmelser som kan tolkas på det sättet.</TXT></NP><NP><NO.P>33.</NO.P><TXT>Å ena sidan finns det inte några allmänna bestämmelser i förordningen som<?PAGE NO="I-3579"?> förpliktar medlemsstaterna att vid beviljande av invaliditetspension för nedsatt arbetsförmåga erkänna olycksfall i arbetet som inträffar i andra medlemsstater. Förordningen innehåller inte heller några särskilda bestämmelser som behandlar undantag från nationella bestämmelser om minsta försäkringstid. I artikel 61.5 och 61.6 i förordningen fastställs särskilda regler som förpliktar medlemsstaternas myndigheter att under vissa omständigheter erkänna olycksfall i arbetet som inträffat i andra medlemsstater.<NOTE NOTE.ID="E0010" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Se dom av den <DATE ISO="19790529">29 maj 1979</DATE> i de förenade målen 173/78 och <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="173/78+174/78" YEAR="1979" PAGE.ECR="1851">174/78, Villano (REG 1979, s. 1851)</REF.DOC.ECR>.</P></NOTE> Det framgår dock klart av ordalydelsen i dessa bestämmelser, och av det faktum att de har placerats i kapitel 4 i avdelning III i förordningen (Olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar) och inte i kapitel 2 (Invaliditet), att de inte är tilllämpliga när det gäller invaliditetspensioner, vilket kommissionen också har påpekat.</TXT></NP><NP><NO.P>34.</NO.P><TXT>Å andra sidan anges det i artikel 9a i förordningen att vid förlängning av referensperioder skall <QUOT.START ID="QS0021" REF.END="QE0021" CODE="201D"/>perioder under vilka... förmåner vid olycksfall i arbetet (utom pensioner) har beviljats enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat... ge anledning till förlängning<QUOT.END ID="QE0021" REF.START="QS0021" CODE="201D"/>. Alla som har inkommit med yttranden i förevarande mål är eniga om att det följer av ordalydelsen i den bestämmelsen att förordningen inte kräver att pensioner som har beviljats i samband med olycksfall i arbetet enligt andra medlemsstaters lagstiftning skall beaktas vid förlängning av referensperioder som gäller enligt nationell lagstiftning.</TXT></NP></GR.SEQ><GR.SEQ LEVEL="1"><TITLE><TI><P>Den andra frågan</P></TI></TITLE><NP><NO.P>35.</NO.P><TXT>Med den andra frågan har Oberster Gerichtshof i huvudsak sökt klarhet i huruvida artiklarna 39 EG och 42 EG utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att undantag från kravet på minsta försäkringstid, som ett villkor för rätt till invaliditetspension, gäller enbart om invaliditeten är en följd av ett olycksfall i arbetet och om den person som har råkat ut för olycksfallet vid tidpunkten för detta olycksfall var obligatoriskt försäkrad eller frivilligt försäkrad enligt den berörda medlemsstatens lagstiftning.</TXT></NP><NP><NO.P>36.</NO.P><TXT>Det kan erinras om att fördragets bestämmelser om fri rörlighet för personer enligt fast rättspraxis<NOTE NOTE.ID="E0011" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Se särskilt dom av den <DATE ISO="19951122">22 november 1995</DATE> i mål <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="C-443/93" YEAR="1995" PAGE.ECR="I-4033">C-443/93, Vougioukas (REG 1995, s. I-4033), punkt 39</REF.DOC.ECR>, och av den <DATE ISO="20000127">27 januari 2000</DATE> i mil <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="C-190/98" YEAR="2000" PAGE.ECR="I-493">C-190/98, Graf (REG 2000, s. I-493), punkterna 21 och 23</REF.DOC.ECR>, och den rättspraxis som omnämns där.</P></NOTE> har till syfte att underlätta för medborgare i gemenskapens medlemsstater att utöva all slags yrkesverksamhet inom gemenskapen. Dessa bestämmelser utgör därför hinder för åtgärder som missgynnar medborgare i en medlemsstat när dessa vill utöva ekonomisk verksamhet i en annan medlemsstat. Åtgärder som avskräcker en medborgare i en medlemsstat från att lämna sitt hemland för att utöva sin rätt till fri rörlighet utgör dessutom hinder<?PAGE NO="I-3580"?> för denna frihet, även om de gäller utan hänsyn till de berörda arbetstagarnas nationalitet.</TXT></NP><NP><NO.P>37.</NO.P><TXT>I synnerhet när det gäller social trygghet har domstolen förklarat att artiklarna 39—42 EG syftar till att förhindra att en arbetstagare som genom att utöva sin rätt till fri rörlighet har varit anställd i mer än en medlemsstat utsätts för en mindre fördelaktig behandling än den som under hela sitt liv varit yrkesverksam i en och samma medlemsstat.<NOTE NOTE.ID="E0012" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Se dom av den <DATE ISO="19910307">7 mars 1991</DATE> i mål <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="10/90" YEAR="1991" PAGE.ECR="I-1119">C-10/90, Masgio (REG 1991, s. I-1119), punkt 17</REF.DOC.ECR>, och den rättspraxis som omnämns där.</P></NOTE> Domstolen har alltså godtagit att syftet med artiklarna 39—42 EG inte skulle uppnås om migrerande arbetstagare, som en följd av utövandet av rätten till fri rörlighet, skulle förlora de sociala trygghetsförmåner som de tillförsäkras genom en medlemsstats lagstiftning. Ett sådant resultat skulle kunna leda till att gemenskapens arbetstagare avskräcks från att utöva sin rätt till fri rörlighet och skulle därmed utgöra ett hinder för denna frihet.<NOTE NOTE.ID="E0013" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Se särskilt domen i målet Masgio (ovan fotnot 12), punkt 18, och dom av den <DATE ISO="19911004">4 oktober 1991</DATE> i mål <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="349/87" YEAR="1991" PAGE.ECR="I-4501">349/87, Paraschi (REG 1991, s. I-4501), punkt 15</REF.DOC.ECR>.</P></NOTE></TXT></NP><NP><NO.P>38.</NO.P><TXT>Det är enligt min mening klart att en sådan bestämmelse som 235 § tredje stycket a ASVG i fråga om social trygghet kan medföra att migrerande arbetstagare utsätts för en mindre fördelaktig behandling än de som har arbetat enbart i en medlemsstat, även om bestämmelsen gäller utan hänsyn till de berörda arbetstagarnas nationalitet.</TXT></NP><NP><NO.P>39.</NO.P><TXT>Enligt den bestämmelsen gäller ett undantag från kravet på minsta försäkringstid, som ett villkor för rätt till invaliditetspension, enbart om invaliditeten är en följd av ett olycksfall i arbetet och om den person som har råkat ut för olycksfallet vid tidpunkten för detta olycksfall var obligatoriskt försäkrad eller frivilligt försäkrad enligt de relevanta bestämmelserna i ASVG. Det är, som kommissionen har påpekat, i praktiken mindre troligt att migrerande arbetstagare som råkar ut för olycksfall när de arbetar i andra medlemsstater uppfyller kravet på försäkring enligt ASVG än att arbetstagare som har stannat i Österrike gör det. Den nackdel som blir resultatet för migrerande arbetstagare skulle kunna avskräcka medborgare i gemenskapens medlemsstater från att utöva sin rätt till fri rörlighet. En sådan bestämmelse som 235 § tredje stycket a ASVG utgör följaktligen ett hinder för denna frihet.</TXT></NP><NP><NO.P>40.</NO.P><TXT>Det finns inte heller något sakligt skäl för den begränsning av rätten till fri rörlighet för arbetstagare som följer av 235 § tredje stycket a ASVG, vilket den österrikiska regeringen har medgett.</TXT></NP><NP><NO.P>41.</NO.P><TXT>Jag håller därför med sökanden och kommissionen om att Oberster Gerichtshofs andra tolkningsfråga bör besvaras jakande.</TXT></NP></GR.SEQ><?PAGE NO="I-3581"?><GR.SEQ LEVEL="1"><TITLE><TI><P>Den tredje frågan</P></TI></TITLE><NP><NO.P>42.</NO.P><TXT>Med sin tredje fråga har Oberster Gerichtshof bett domstolen klargöra huruvida artikel 39.2 EG och artikel 42 EG skall tolkas så, att de utgör hinder för artikel 9a i förordning nr 1408/71 och för en nationell lagstiftning som generellt utesluter en förlängning av referensperioden med avseende på den period då pension utbetalas eller begränsar sådan förlängning till de fall där rätten till pension grundas på en lagstadgad olycksfallsförsäkring i medlemsstaten i fråga</TXT></NP><NP><NO.P>43.</NO.P><TXT>Det framgår av frågan att Oberster Gerichtshof med den frågan först och främst söker klarhet i huruvida artiklarna 39 EG och 42 EG utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den i 236 § tredje stycket och 234 § första stycket punkt 2 b ASVG.</TXT></NP><NP><NO.P>44.</NO.P><TXT>Väglening för att besvara den frågan kan fås i domen i målet Paraschi.<NOTE NOTE.ID="E0014" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Ovan fotnot 13.</P></NOTE> Det målet rörde bestämmelser i tysk lagstiftning om beviljande av invaliditetspensioner. Enligt dessa bestämmelser beviljades pension för nedsatt arbetsförmåga enbart om försäkringstagaren hade utövat en verksamhet som var föremål för obligatorisk försäkring och erlagt avgifter i minst 36 månader inom en referensperiod av 60 månader innan invaliditeten uppstod.</TXT><P>Enligt den tyska lagstiftningen kunde referensperioden förlängas med vissa perioder som inte medräknades, inbegripet perioder då den berörda personen inte hade erlagt avgifter, bland annat på grund av arbetsoförmåga. Det föreskrevs dock ingen förlängning av referensperioden när händelser eller omständigheter, som i annat fall kunde medföra förlängning, inträffade i en annan medlemsstat.</P></NP><NP><NO.P>45.</NO.P><TXT>När domstolen ombads avgöra huruvida dessa regler var förenliga med gemenskapsrätten, förklarade den att <QUOT.START ID="QS0022" REF.END="QE0022" CODE="201D"/>[en lagstiftning av det slag som målet vid den nationella domstolen avser] gäller formellt visserligen alla arbetstagare inom gemenskapen och kan alltså medföra en förlängning av referensperioden. Likväl kan lagstiftningen, eftersom den inte föreskriver någon möjlighet till förlängning, när de händelser eller omständigheter som kan medföra förlängning inträffar i en annan medlemsstat, medföra betydligt större olägenheter för migrerande arbetstagare, eftersom framför allt sådana arbetstagare just vid sjukdom eller arbetslöshet har en tendens att återvända till sina ursprungsländer.<QUOT.END ID="QE0022" REF.START="QS0022" CODE="201D"/><NOTE NOTE.ID="E0015" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Punkt 24 i domen.</P></NOTE></TXT></NP><?PAGE NO="I-3582"?><NP><NO.P>46.</NO.P><TXT>På den grundvalen fastslog domstolen att <QUOT.START ID="QS0023" REF.END="QE0023" CODE="201D"/>artiklarna [39.2 EG och 42 EG]... utgör hinder för en [nationell] lagstiftning som på vissa villkor medger att referensperioden förlängs, men inte föreskriver någon möjlighet till förlängning, när de händelser eller omständigheter som skulle kunna medföra förlängning inträffar i en annan medlemsstat<QUOT.END ID="QE0023" REF.START="QS0023" CODE="201D"/>.</TXT></NP><NP><NO.P>47.</NO.P><TXT>Jag håller med sökanden, den österrikiska regeringen, kommissionen och Oberster Gerichtshof om att det resonemanget kan överföras på förevarande fall. Bestämmelser i nationell lagstiftning — som 236 § tredje stycket och 234 § första stycket punkt 2 b ASVG — som föreskriver att en referensperiod kan förlängas med de perioder under vilka invaliditetspension har utbetalats till den berörda personen enligt den ifrågavarande medlemsstatens lagstiftning, med uteslutande av pensioner som har beviljats enligt andra medlemsstaters lagstiftning, kan drabba migrerande arbetstagare hårdare än personer som inte har utövat sin rätt till fri rörlighet. Denna lagstiftning medför därför att den avhåller migrerande arbetstagare från att utöva sin rätt till fri rörlighet. Det finns inte heller — vilket den österrikiska regeringen själv har medgett — något sakligt skäl att neka förlängning av referensperioden med avseende på perioder som är pensionsberättigande enligt andra medlemsstaters lagstiftning.</TXT></NP><NP><NO.P>48.</NO.P><TXT>Jag anser därför att även Oberster Gerichtshofs tredje fråga bör besvaras jakande.</TXT></NP><NP><NO.P>49.</NO.P><TXT>Oberster Gerichtshof har dessutom frågat om artiklarna 39 EG och 42 EG skall tolkas så, att de utgör hinder för artikel 9a i förordning nr 1408/71. Det framgår av frågan att Oberster Gerichtshof önskar utröna huruvida artikel 9a strider mot artiklarna 39 EG och 42 EG och följaktligen är ogiltig emedan den inte kräver att pensioner som har beviljats enligt en annan medlemsstats lagstiftning beaktas vid förlängning av referensperioden.</TXT></NP><NP><NO.P>50.</NO.P><TXT>Domstolen behöver enligt min mening inte besvara den frågan, eftersom det klart framgår av de omständigheter som lagts fram i begäran om förhandsavgörande att svaret på den första delen av den tredje frågan ger Oberster Gerichtshof tillräcklig vägledning för att avgöra målet vid den nationella domstolen.</TXT></NP></GR.SEQ><?PAGE NO="I-3583"?><GR.SEQ LEVEL="1"><TITLE><TI><P>Ytterligare kommentarer: tillämpningen i tiden av artiklarna 39 EG och 42 EG</P></TI></TITLE><NP><NO.P>51.</NO.P><TXT>Den österrikiska regeringen har medgett att de ifrågavarande bestämmelserna i detta fall, som de hittills har tolkats av de österrikiska domstolarna, strider mot artiklarna 39 EG och 42 EG, men den tvivlar ändå på att dessa fördragsbestämmelser är relevanta för målet vid den nationella domstolen. Den har hänvisat till domen i målet Tsiotras<NOTE NOTE.ID="E0016" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Dom av den <DATE ISO="19930526">26 maj 1993</DATE> i mål <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="C-171/91" YEAR="1993" PAGE.ECR="I-2925">C-171/91, Tsiotras (REG 1993, s. I-2925)</REF.DOC.ECR>.</P></NOTE> och betonat att fördraget inte har retroaktiv verkan i Österrike. En åtskillnad måste därför göras mellan omständigheter som inträffade före och efter det att gemenskapsrätten trädde i kraft i Österrike, till följd av EES-avtalet den <DATE ISO="19940101">1 januari 1994</DATE>. Eftersom det arbetsrelaterade olycksfall som gav upphov till målet vid den nationella domstolen inträffade år 1968, är bestämmelserna om rätt till fri rörlighet inte tillämpliga på detta mål av tidsmässiga skäl.</TXT></NP><NP><NO.P>52.</NO.P><TXT>Det är riktigt att bestämmelserna i EG-fördraget enligt en allmän rättsprincip<NOTE NOTE.ID="E0017" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Se särskilt dom av den <DATE ISO="19790125">25 januari 1979</DATE> i mål <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="98/78" YEAR="1979" PAGE.ECR="69">98/78, Racke (REG 1979, s. 69</REF.DOC.ECR>; svensk specialutgåva, volym 4, s. 275), punkt 20, och, angående den tidsmässiga verkan av bestämmelserna i Fördraget om Europciska unionen i medlemsstaterna, dom av den <DATE ISO="20000606">6 juni 2000</DATE> i mål <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="C-35/98" YEAR="2000" PAGE.ECR="I-4071">C-35/98, Verkooijen (REG 2000, s. I-4071), punkt 42</REF.DOC.ECR>.</P></NOTE> inte har retroaktiv verkan.<NOTE NOTE.ID="E0018" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Se, angående artikel 39 EG, dom av den <DATE ISO="20001130">30 november 2000</DATE> i mål <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="C-195/98" YEAR="2000" PAGE.ECR="I-10497">C-195/98, Österreichischer Gewerkschaftsbund (REG 2000, s. I-10497), punkt 55</REF.DOC.ECR>, och, angående artikel 73a EG, dom av den <DATE ISO="20010111">11 januari 2001</DATE> i mål <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="C-464/98" YEAR="2001" PAGE.ECR="I-173">C-464/98, Stefan (REG 2001, s. I-173), punkt 21</REF.DOC.ECR>.</P></NOTE> Bestämmelserna i EG-fördraget är dock, som domstolen förklarade i domen i målet Österreichischer Gewerkschaftsbund<NOTE NOTE.ID="E0019" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Ovan fotnot 18, punkt 55.</P></NOTE> och domen i målet Saldanha och MTS,<NOTE NOTE.ID="E0020" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Angående artikel 12 EG, dom av den <DATE ISO="19971002">2 oktober 1997</DATE> i mål <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="C-122/96" YEAR="1997" PAGE.ECR="I-5325">C-122/96, Saldanha och MTS (REG 1997, s. I-5325), punkt 14</REF.DOC.ECR>.</P></NOTE> i enlighet med artikel 2 i anslutningsakten omedelbart tillämpliga från dagen för anslutningen och kan tillämpas på de nuvarande verkningarna av situationer som har uppstått före anslutningen.</TXT></NP><NP><NO.P>53.</NO.P><TXT>Målet vid den nationella domstolen rör en person som har ansökt om invaliditetspension från och med en dag som infaller efter ikraftträdandet av fördraget i Österrike. Tillämpningen av artiklarna 39 EG och 42 EG på en sådan situation innebär enligt min mening inte att fördraget tilllämpas retroaktivt. Det innebär ingenting annat än att gemenskapsrätten tillämpas omedelbart på faktiska omständigheter som har inträffat tidigare. Eftersom beslutet om rätt till invaliditetspension med nödvändighet grundas på faktiska omständigheter som har inträffat tidigare, innebär inte tillämpningen av artiklarna 39 EG och 42 EG på det beslutet i sig att rättigheter enligt gemenskapsrätten erkänns med retroaktiv verkan, i varje fall inte när sökanden ansöker om en pension som skall gälla först efter den dag då gemenskapsrätten<?PAGE NO="I-3584"?> trädde i kraft i den berörda medlemsstaten. Genom att tillämpa artiklarna 39 EG och 42 EG under sådana omständigheter säkerställer man bara att det inte för närvarande förekommer någon diskriminering av migrerande personer.</TXT></NP><NP><NO.P>54.</NO.P><TXT>För den ståndpunkten kan man, som kommissionen har påpekat, finna stöd i domen i målet Vougioukas.<NOTE NOTE.ID="E0021" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Ovan fotnot 11.</P></NOTE> Det målet rörde de grekiska myndigheternas vägran att beakta anställningsperioder som en grekisk medborgare hade fullgjort i en annan medlemsstat före Greklands anslutning till gemenskapen som tjänstepensionsgrundande. Domstolen förklarade, utan att på något sätt begränsa verkningarna av sitt avgörande i tiden, att denna vägran stred mot artiklarna 39 EG och 42 EG, eftersom den skulle kunna missgynna migrerande arbetstagare.</TXT></NP><NP><NO.P>55.</NO.P><TXT>Den ståndpunkten står inte heller i strid med domen i målet Tsiotras.<NOTE NOTE.ID="E0022" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Ovan fotnot 16.</P></NOTE> I det målet försökte en grekisk medborgare, som före Greklands anslutning till gemenskapen hade arbetat i Tyskland, men som vid dagen för anslutningen var arbetslös, som därefter förblev arbetslös men sökte arbete i Tyskland och för vilken det var objektivt omöjligt att få anställning, åberopa rätten till fri rörlighet för arbetstagare för att förlänga sitt tyska uppehållstillstånd. Domstolen förklarade att en uppehållsrätt inte kunde grundas på faktiska omständigheter som hade inträffat före Greklands anslutning. Den logiska förklaringen var dock att gemenskapsrättsliga rättigheter inte kan förvärvas före anslutningen och följaktligen inte kan erkännas efter anslutningen, när villkoren för deras förvärvande eller förekomst inte längre föreligger.<NOTE NOTE.ID="E0023" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Se analogt, angående en medborgare i en medlemsstat som dog innan den staten anslöt sig till Europeiska gemenskapen, dom av den <DATE ISO="19970625">25 juni 1997</DATE> i mål <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="C-131/96" YEAR="1997" PAGE.ECR="I-3659">C-131/96, Mora Romero (REG 1997, s. I-3659), punkterna 17—19</REF.DOC.ECR>.</P></NOTE> Det är annorlunda i förevarande fall. Liksom målet Vougioukas<NOTE NOTE.ID="E0024" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Ovan fotnot 11.</P></NOTE> rör förevarande fall inte erkännande av gemenskapsrättsliga rättigheter som påstås ha förvärvats före anslutningen. Det rör diskriminering av migrerande arbetstagare med avseende på deras nuvarande status, som i sig är en följd av tidigare händelser.</TXT></NP><NP><NO.P>56.</NO.P><TXT>Härav följer att artiklarna 39 EG och 42 EG är tillämpliga i tiden på ett krav från en sådan person som sökanden i målet vid den nationella domstolen, som ansöker om invaliditetspension enligt ASVG från och med en dag som infaller efter fördragets ikraftträdande i Österrike.</TXT></NP></GR.SEQ><?PAGE NO="I-3585"?><GR.SEQ LEVEL="1"><TITLE><TI><P>Förslag till avgörande</P></TI></TITLE><NP><NO.P>57.</NO.P><TXT>Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att domstolen bör besvara Oberster Gerichtshofs tolkningsfrågor på följande sätt:</TXT><P><LIST TYPE="ARAB"><ITEM><NP><NO.P>1)</NO.P><TXT>Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den <DATE ISO="19710614">14 juni 1971</DATE> om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen är tillämplig på en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat och som före denna stats anslutning har arbetat som anställd i en annan medlemsstat och där råkat ut för ett olycksfall, när denne arbetstagare efter anslutningen av förstnämnda medlemsstat ansöker om invaliditetspension och detta olycksfall i arbetet kan ge rätt till sådan pension enligt den statens lagstiftning.</TXT></NP></ITEM><ITEM><NP><NO.P>2)</NO.P><TXT>Artiklarna 39 EG och 42 EG utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att ett undantag från kravet på minsta försäkringstid, som ett villkor för rätt till invaliditetspension på grund av ett olycksfall i arbetet, bara är tillämpligt när den person som råkat ut för olycksfallet vid tidpunkten för detta olycksfall var obligatoriskt försäkrad eller frivilligt försäkrad enligt den berörda medlemsstatens lagstiftning.</TXT></NP></ITEM><ITEM><NP><NO.P>3)</NO.P><TXT>Artiklarna 39 EG och 42 EG utgör hinder för en nationell lagstiftning som medger förlängning av referensperioden med de perioder under vilka pension utbetalats till den berörda personen enligt den berörda medlemsstatens lagstadgade olycksfallsförsäkring, men som inte ger möjlighet till förlängning när pension utbetalats till denna person enligt en annan medlemsstats lagstiftning.</TXT></NP></ITEM></LIST></P></NP></GR.SEQ></CONTENTS.CONCLUSION></CONCLUSION>