Se de bestämmelser som redan angetts ovan i punkt 24.

Denna frist kan, beroende på medlemsstaternas genomförande, uppgå till mellan 14 och 30 dagar.

Dom av den 19 december 2013, Endress (C‑209/12, EU:C:2013:864, punkterna 25 och 26).

Se punkt 24 ovan.

Artikel 31 jämförd med punkt A i bilaga II till tredje livförsäkringsdirektivet, artikel 36 jämförd med punkt A i bilaga III till direktiv 2002/83 och artikel 185.6 första stycket i Solvens II-direktivet.

Se de på varandra följande versionerna av 165a § VersVG för vilka redogörs ovan i punkterna 8 och 9. 165a § VersVG upphävdes från och med den 31 december 2018 genom Gesetz zur Änderung des Versicherungsvertragsgesetzes, des Konsumentenschutzgesetzes und des Versicherungsaufsichtsgesetzes 2018 (2018 års lag om ändring av konsumentskyddslagen och lagen om tillsyn över försäkringsbolag) (BGBl. I nr 51/2018). Sedan den 1 januari 2019 fastställs numera i 5c § stycke 4 VersVG, att uppsägningen ska göras i skriftlig form.

Detta ska inte blandas ihop med skriftlig form i den mening som avses i 1d § VersVG, vilket enbart förutsätter att förklaringen utvisar vem som har lämnat förklaringen.

Se, bland annat, dom av den 19 april 2016, DI (C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

Se fotnot 22 ovan.

Se, exempelvis artikel 177.2 i den italienska Codice delle Assicurazioni Private (lagen om privata försäkringar), enligt vilken I termini e le modalità per l’esercizio dello stesso devono essere espressamente evidenziati nella proposta e nel contratto di assicurazione. Liknande i Förenade kungariket enligt ICOBS (https://www.handbook.fca.org.uk/handbook/ICOBS/), se ICOBS 6.3.1 andra stycket jämförd med ICOBS 7.1.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65 av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 2002, s. 16).

Med iakttagande av undantagen i 6.2 i direktiv 2002/65. Led a rör huvudsakligen livsförsäkringsavtal som är knutna till fonder.

Se, för ett liknande resonemang, det i punkt 47 angivna antagandet från den hänskjutande domstolen i de förenade målen C‑355/18–C‑357/18.

Se punkt 46 ovan.

Se fotnot 23 ovan.

Se mitt resonemang ovan under avsnitt A.

Vad gäller utebliven information, se dom av den 19 december 2013, Endress (C‑209/12, EU:C:2013:864, punkt 22).

En motsvarande bestämmelse infördes först från och med den 1 juli 2012 i 165a § VersVG (genom ett nytt stycke 2a). Se punkt 9 ovan.

Ref. 7 Ob 107/15h.

Oberster Gerichtshof hänvisar i detta sammanhang till EU-domstolens dom i målet Endress (dom av den 19 december 2013, C‑209/12, EU:C:2013:864) och i målet Hamilton (dom av den 10 april 2008, C‑412/06, EU:C:2008:215).

Se mitt förslag till avgörande beträffande den första, respektive enda, tolkningsfrågan i de förenade målen C‑355/18, C‑356/18 och C‑357/18, punkt 56.

Se punkt 61 ovan.

Artikel 31.1 i tredje livförsäkringsdirektivet jämförd med punkt A a) 13 i bilaga II, artikel 36.1 i direktiv 2002/83 jämförd med punkt A a) 13 i bilaga III, artikel 185.3 j i Solvens II-direktivet.

Se, för ett liknande resonemang, även förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Endress (C‑209/12, EU:C:2013:472, punkt 47).

Detta gäller även för det fallet att tillsynsåtgärder kan vidtas enligt nationell rätt (exempelvis åläggandet av administrativa påföljder) vid försäkringsgivarens åsidosättande av sin informationsskyldighet.

I sitt skriftliga yttrande i mål C‑479/18 klargjorde den österrikiska regeringen i överensstämmelse med den hänskjutande domstolen att försäkringstagaren vid en uppsägning efter korrekt information ska få tillbaka samtliga belopp som denne redan har betalat, med avdrag för de premieandelar som bortfaller på grund av en eventuellt redan beviljad täckning.

Dom av den 19 december 2013 (C‑209/12, EU:C:2013:864, punkt 14).

Dom av den 19 december 2013 (C‑209/12, EU:C:2013:864).

Denna fråga ställs nämligen i avsaknad av nationella bestämmelser om verkningarna av utebliven eller felaktig information om uppsägningsrätten innan avtalet ingås.

Se, exempelvis, Binon, J.-M., Droit des assurances de personnes – Aspects civils, techniques et sociaux, andra upplagan 2016, Larcier, Bryssel, punkt 379. Uppsägningen främjar således ett bättre utnyttjande av mångfalden av produkter på den inre marknaden för försäkringar. Se i detta avseende skäl 23 i tredje livförsäkringsdirektivet och det nästan identiska skäl 52 i direktiv 2002/83, samt skäl 46 i nämnda direktiv.

Se redan dom av den 19 december 2013, Endress (C‑209/12, EU:C:2013:864, punkt 30), enligt vilken försäkringsgivaren inte med framgång [kan] göra gällande rättssäkerhetsskäl för att motivera dennes underlåtenhet att uppfylla de krav … att tillhandahålla … information … om försäkringstagarens rätt att säga upp avtalet.

Återköpsvärdet fastställs enligt 176 § stycke 3 VersVG som försäkringens aktuella värde, vilket ska beräknas enligt de erkända försäkringsmatematiska reglerna på grundval av beräkningsunderlagen för den premie som ska betalas vid slutet av den löpande försäkringsperioden.

Vd gäller gränserna för den nationella normgivningskompetensen med avseende på uppsägningens rättsföljder, se även nedan under avsnitt C.

Se punkt 78 ovan.

I den lydelse av 176 § stycke 1 VersVG som var tillämplig till och med den 31 december 2018 föreskrevs att försäkringsgivaren ska återbetala försäkringens återköpsvärde om en kapitalförsäkring i händelse av dödsfall, vilken är utformad på så sätt att försäkringsgivaren säkert kommer att bli skyldig att betala ut det överenskomna kapitalet, upphävs genom hävning, uppsägning eller bestridande.

Storleken på denna förlust varierar emellertid beroende på vid vilken tidpunkt uppsägningen äger rum. I den aktuella regleringen av rättsföljderna görs emellertid inte någon som helst åtskillnad. 176 § VersVG har ändrats med verkan från den 1 januari 2019, på så sätt att en differentierad reglering av rättsföljderna har införts beroende på tidpunkten för uppsägningen. Denna ändring ska emellertid inte behandlas här, eftersom den inte är tillämplig i tidsmässigt hänseende på de faktiska omständigheterna i de nationella målen.

Se även punkt 76 ovan.

Förbudet mot rättsmissbruk utgör en allmän unionsrättslig princip. Se, senast, dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl. (C‑359/16, EU:C:2018:63, punkt 49).

Dom från andra avdelningen för civilrättsliga mål vid Cour de cassation av den 7 februari 2019, F-P+B+I, ref. 17–27.223.