I sitt skriftliga yttrande har kommissionen gjort bedömningen att klaganden i det nationella målet i själva verket inte ansökte om internationellt skydd i Förbundsrepubliken Tyskland. Därvidlag har kommissionen påpekat att det i en skrivelse från den berördes ombud till de nederländska myndigheterna nämns en skrivelse av den 4 juli 2016 från Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (den federala tyska migrations- och flyktingmyndigheten) av vilken det påstås framgå att fingeravtryck tas på samtliga utlänningar som kommer in i Tyskland och att dessa i samtliga fall, oavsett om en asylansökan faktiskt har lämnats in eller inte, registreras i kategori 1 i Eurodacsystemet – det vill säga den kategori som avser asylsökande, i motsats till personer som grips vid olaglig passage av en yttre gräns. Denna registreringspraxis har enligt uppgift föranlett de tyska myndigheterna att från tid till annan, på samma sätt som i det här aktuella fallet, avslå framställningar från de nederländska myndigheterna med hänvisning till att ingen asylansökan har lämnats in (se punkt 8 i kommissionens yttrande).

Enligt kommissionen svarade de tyska myndigheterna den 7 april 2016 tills vidare nekande i syfte att iaktta svarsfristen enligt artikel 25.1 i Dublin III-förordningen. Svaret kräv[de] en mer utförlig utredning i Tyskland, som [de nederländska myndigheterna] skulle underrättas om utan att behöva begära detta (se punkt 5 i kommissionens skriftliga yttrande).

Vid den muntliga förhandlingen den 16 januari 2018 bekräftade ombudet för klaganden i mål C‑47/17 att vitet ska förstås så, att det är fråga om ett belopp som ska betalas för varje dags försening, även retroaktivt, i förhållande till den frist inom vilken förvaltningsmyndigheten hade att meddela beslut.

Det förefaller visserligen framgå av handlingarna att klaganden i det nationella målet inte ansökte om asyl i Italien, vilket betyder att det i det aktuella fallet egentligen torde vara fråga om ett övertagande (snarare än ett återtagande), men i den handling varigenom de italienska myndigheterna kvitterade överföringen hänvisas det till artikel 18.1 b i Dublin III-förordningen. Tilläggas ska också att kommissionen har angett att [d]en berördes ombud … den 8 april 2016 [påtalade] att Italien inte blev ansvarigt den 26 januari 2016 utan den 1 september 2015, vilket betyder att sexmånadersfristen för överföring enligt artikel 29 i Dublin III-förordningen redan hade löpt ut (se punkt 23 i kommissionens skriftliga yttrande).

Av skäl 4 i Dublin III-förordningen framgår att det gemensamma europeiska asylsystemet måste innefatta en tydlig och praktiskt genomförbar metod för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan. Enligt skäl 5 i samma förordning bör [e]n sådan metod … bygga på objektiva kriterier, som är rättvisa för både medlemsstaterna och de berörda personerna. Den bör särskilt göra det möjligt att snabbt fastställa ansvarig medlemsstat, för att garantera faktisk tillgång till förfarandena för beviljande av internationellt skydd och inte äventyra målet att behandla ansökningar om internationellt skydd snabbt.

I den skrivelse av den 16 oktober 2017 som domstolen riktade till de berörda parter som avses i artikel 23 i dess stadga ombads dessa parter att yttra sig om den rättsliga grunden för det ytterligare omprövningsförfarande som införs genom artikel 5.2 i förordning nr 1560/2003. Klaganden i mål C‑48/17 anser att Dublin III-förordningen inte ger kommissionen befogenhet att införa ett omprövningsförfarande. Enligt den tyska regeringen innehåller Dublin III-förordningen visserligen inte något uttryckligt bemyndigande att införa omprövningsförfarandet, men det anges i [skäl 1 i förordning nr 1560/2003] att ett effektivt genomförande av Dublin III-förordningen förutsätter att det fastställs vissa tillämpningsföreskrifter. Syftet är bland annat att underlätta handläggningen av framställningar. Artikel 5 i [förordning nr 1560/2003], som innehåller bestämmelser om handläggningen av framställningar i fall av avslag, är att hänföra till det syftet. Klaganden i mål C‑48/17 framhöll vid den muntliga förhandlingen den 16 januari 2018 att han ansåg att den rättsliga grunden för det ifrågavarande omprövningsförfarandet inte kunde vara artikel 29.4 i Dublin III-förordningen. Vid den muntliga förhandlingen hävdade kommissionen att artikel 17.3 i Dublin II-förordningen (som delvis men inte helt motsvarar artikel 21.3 i Dublin III-förordningen) och artikel 29.4 i Dublin III-förordningen utgjorde den rättsliga grunden för artikel 5.2 i förordning nr 1560/2003. På den punkten ställde sig den nederländska regeringen bakom kommissionens yttrande.

Det gör för övrigt inte heller Dublin II-förordningen.

Härvidlag lämnar textens lydelse inget utrymme för tvivel såvitt avser användningen av bjudande uttryck: Denna möjlighet måste utövas inom tre veckor från mottagandet av avslaget.

I punkt 53 i sitt yttrande har kommissionen påpekat att Dublin III-förordningen och dess tillämpningsförordning nr 1560/2003 innefattar en rad frister av tydligt bindande art, men allt regleras inte av bindande frister. Just detta utgör ett argument mot att välja en tolkning som strider mot en tydlig lydelse. När det gäller artikel 5.2 i [förordning nr 1560/2003] kan det faktiskt finnas situationer där myndigheterna i den anmodade medlemsstaten måste pröva komplicerade fall, exempelvis sådana som har att göra med ensamkommande underåriga och eventuella familjemedlemmar. I sådana situationer skulle en kort och bindande frist undergräva möjligheterna att uppnå målet att ansvarig medlemsstat ska utses på ett korrekt sätt. Det finns således ett politiskt övervägande bakom den tydliga lydelsen av artikel 5.2 i förordning nr 1560/2003.

Enligt den nederländska regeringen utgör denna frist endast en vägledning för den anmodade medlemsstaten. Kommissionen anser att avsikten med förordning nr 1560/2003 inte är att införa en strikt bindande frist utan att ange en riktlinje som ska följas i mån av möjlighet. Således rör det sig om en frist av rent vägledande art. Schweiziska edsförbundets regering, som endast har yttrat sig om den första tolkningsfrågan, företräder en mindre uttalad ståndpunkt i så måtto att den anser att [b]estämmelsens lydelse talar för att fristen enligt artikel 5.2 i [förordning nr 1560/2003] uteslutande ska ses som en vägledande frist, inte som en förfallofrist. Det framgår tydligt, bland annat med ledning av vissa språkversioner av artikel 5.2., … att den anmodade [medlemsstatens] skyldighet att svara inom två veckor inte kan förstås så, att åsidosättande av denna frist omedelbart ska få rättsliga följder. Skyldigheten att sträva innebär tvärtom att viss flexibilitet råder när det gäller tiden för att besvara en begäran om omprövning. Således kan den anmodade medlemsstaten lämna ett giltigt svar på en sådan begäran även efter det att tvåveckorsfristen har löpt ut. Syftet med Dublin III-förordningen talar emellertid för att fristen enligt artikel 5.2 i förordning … nr 1560/2003 är en principiell skyldighet som ska iakttas och inte enbart en tidsangivelse utan betydelse. (min kursivering).

Förenade kungarikets regering har framhållit att till skillnad från exempelvis i artiklarna 22 och 25 i Dublin III-förordningen, föreskrivs det inte att ansvaret automatiskt ska övergå när en anmodad medlemsstat inte svarar … inom två veckor … (se punkt 20 i dess yttrande). Enligt den ungerska regeringen kan det konstateras att varken [Dublin III‑]förordningen eller förordning nr 1560/2003 uttryckligen knyter några rättsliga följder till underlåtenhet att besvara en begäran om omprövning eller till åsidosättande av den för detta ändamål angivna tvåveckorsfristen, och således inte heller anger någon konsekvens som skulle kunna inverka på ansvaret för prövning av ansökan om internationellt skydd (se punkt 18 i dess yttrande). Den tyska regeringen har i sitt svar på domstolens skriftliga frågor gjort gällande att Dublin III-förordningen [inte] föreskriver … någon rättslig följd vid underlåtenhet att besvara en begäran om omprövning av en framställan om övertagande eller återtagande. … [N]oteras [ska] att avsaknaden av rättslig grund i Dublin III-förordningen medför att underlåtenhet att svara inte kan föranleda en ansvarsövergång.

Som framgår av själva lydelsen av den bestämmelsen, i synnerhet av uttrycket skall sträva efter.

Kommissionen anser att dessa frister därför varken kan förlängas eller föranleda en ansvarsövergång. Detta innebär med andra ord att en anmodad medlemsstat som har meddelat avslag i den mening som avses i artikel 5.1 i förordning nr 1560/2003 inte längre kan bli ansvarig annat än om den själv godtar detta. Förklaringen är att en begäran om omprövning inte utgör en ny framställan om återtagande. Den skyldighet som en begäran om omprövning medför för den anmodade medlemsstaten inskränker sig till att denna medlemsstat ska göra en ny bedömning av situationen och kontrollera huruvida den står fast vid sitt avslag. Varje annan tolkning skulle för övrigt strida mot normhierarkin i så måtto att den skulle innebära att det i en tillämpningsförordning gjordes undantag från grundförordningen. (min kursivering).

Mål C‑48/17.

Mål C‑47/17. Den hänskjutande domstolen har i de förenade målen C‑47/17 och C‑48/17 framhållit att det i artikel 31.3 i direktiv 2013/32 stadgas att medlemsstaterna ska säkerställa att prövningsförfarandet avslutas inom sex månader från det att ansökan lämnats in. Det vore därför ologiskt om perioden för att med stöd [av] artikel 5.2 i [förordning nr 1560/2003] på nytt pröva vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av asylansökan skulle få vara längre än fristen för att avgöra själva asylansökan, ett avgörande som måste följa på avgörandet av vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen. Jag anser emellertid, i linje med mina påpekanden i punkt 75 i detta förslag till avgörande, att de frister som anges i direktiv 2013/32, bland annat i artikel 31.3 i detta, är tydligt skilda från de frister som anges i Dublin III-förordningen och således även från de frister som anges i förordning nr 1560/2003.

Medlemsstaterna är i kraft av den princip om lojalt samarbete som avses i artikel 4.3 EUF bland annat skyldiga att hjälpa unionen att fullgöra sina uppgifter.

Enligt Förenade kungarikets regering är [det] inte möjligt att slå fast vad som utgör ’skälig tid’ eftersom detta begrepp definitionsmässigt är nära knutet till de faktiska omständigheterna. Vad som är skäligt beror på sammanhanget. (se punkt 22 i dess yttrande).

I mål C‑47/17 lämnade de tyska myndigheterna inget svar på statssekreterarens begäran om omprövning av den 14 april 2016. I mål C‑48/17 godtog de italienska myndigheterna den 26 januari 2016 ansvaret för att pröva den berörda personens ansökan om internationellt skydd efter det att statssekreteraren den 1 december 2015 hade framställt en begäran om omprövning och den 18 januari 2016 hade sänt en påminnelse. Godtagandet skedde således mindre än två månader efter det att begäran hade framställts.

Kommissionen har i vägledande syfte angett att de faktiska omständigheter och faktorer som eventuellt skulle kunna vara relevanta vid denna bedömning är i synnerhet … omfattningen av utredningen och av de åtgärder som har krävts för att pröva ansökan samt en eventuell överbelastning av de behöriga myndigheterna. Den nederländska regeringen anser att bland annat följande omständigheter kan vara relevanta vid bedömningen av huruvida svar har lämnats inom skälig tid: 1) De berörda myndigheterna i den anmodande eller den anmodade medlemsstaten har behövt utföra ett omfattande utredningsarbete avseende personen i fråga. 2) De berörda myndigheterna i den anmodande och den anmodade medlemsstaten har behövt kommunicera med varandra vid ett stort antal tillfällen, exempelvis för att lösa en meningsskiljaktighet. 3) De berörda myndigheterna i den anmodade medlemsstaten har haft en ökad arbetsbörda, exempelvis till följd av ett enormt inflöde av asylsökande.

Se punkt 113 i detta förslag till avgörande.