Preliminär utgåva
TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen)
15 juli 2026 (*)
” Unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar – EGFJ och Ejflu – Dom om ogiltigförklaring av ett beslut av kommissionen om undantagande från unionsfinansiering av vissa betalningar som verkställts av medlemsstaterna inom ramen för EGFJ och Ejflu – Kommissionen har återbetalat det felaktigt uppburna beloppet – Kommissionen har vägrat att betala ränta på det felaktigt uppburna beloppet – Skyldighet att betala ränta – Schablonmässig gottgörelse för avsaknad av möjlighet att förfoga över det belopp som felaktigt har betalats till kommissionen – Artikel 266 FEUF – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter ”
I mål T‑661/24,
Republiken Tjeckien, företrädd av J. Vláčil, J. Očková och J. Benešová, samtliga i egenskap av ombud,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av P. Rossi, J. Hradil och M. Salyková, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
meddelar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen),
sammansatt av ordföranden K. Kowalik-Bańczyk samt domarna H. Cassagnabère och T. Pavelin (referent),
justitiesekreterare: handläggaren J. Čuboň,
efter den skriftliga delen av förfarandet,
efter förhandlingen den 5 februari 2026,
följande
Dom
1 Genom sin talan med stöd av artikel 268 FEUF har Republiken Tjeckien i allt väsentligt yrkat ersättning för den skada som nämnda medlemsstat anser sig ha lidit till följd av Europeiska kommissionens underlåtenhet att betala vederbörlig ränta med anledning av ogiltigförklaringen, genom dom av den 19 december 2019, Republiken Tjeckien/kommissionen (T‑509/18, EU:T:2019:876), av kommissionens genomförandebeslut (EU) 2018/873 av den 13 juni 2018 om undantagande från unionsfinansiering av vissa betalningar som verkställts av medlemsstaterna inom ramen för Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och inom ramen för Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) (EUT L 152, 2018, s. 29), varigenom Republiken Tjeckien hade ålagts en finansiell korrigering inom ramen för Ejflu.
Bakgrund till tvisten
2 Kommissionen antog den 13 juni 2018 genomförandebeslut 2018/873. I det beslutet gjorde kommissionen bedömningen att vissa betalningar som Republiken Tjeckien hade verkställt inom ramen för Ejflu stred mot unionsrätten och inte kunde finansieras genom Ejflu på grund av en konstaterad brist i det nationella förvaltnings- och kontrollsystemet. Med anledning av detta tillämpade kommissionen en finansiell schablonkorrigering uppgående till fem procent, motsvarande ett belopp om 151 116,65 euro (nedan kallat den omtvistade finansiella korrigeringen).
3 Den 10 augusti 2018 verkställde kommissionen genomförandebeslut 2018/873 genom att i samband med utbetalningen av den mellanliggande betalningen för andra kvartalet 2018 göra avdrag för de belopp som skulle återkrävas med anledning av finansiella korrigeringar.
4 Genom dom av den 19 december 2019, Republiken Tjeckien/kommissionen (T‑509/18, EU:T:2019:876), biföll tribunalen den talan som Republiken Tjeckien hade väckt mot genomförandebeslut 2018/873 och ogiltigförklarade det beslutet i den del som kommissionen därigenom från unionsfinansiering hade undantagit betalningar verkställda under år 2016 av Republiken Tjeckien inom ramen för Ejflu till ett belopp om 151 116,65 euro.
5 Den 16 juni 2020 antog kommissionen genomförandebeslut (EU) 2020/859 om undantagande från unionsfinansiering av vissa utgifter som betalats av medlemsstaterna inom ramen för EGFJ och inom ramen för Ejflu (EUT L 195, 2020, s. 59), i vilket kommissionen slog fast att ett belopp om 151 116,65 euro skulle återbetalas i enlighet med domen av den 19 december 2019, Republiken Tjeckien/kommissionen (T‑509/18, EU:T:2019:876), utan att ange att ränta skulle betalas i samband med återbetalningen.
6 Den 27 oktober 2020 återbetalade kommissionen 151 116,65 euro till Republiken Tjeckien.
7 Genom skrivelse av den 26 november 2024 begärde Republiken Tjeckien att kommissionen skulle betala ränta för perioden från den 10 augusti 2018, den dag då den omtvistade finansiella korrigeringen verkställdes, till den 27 oktober 2020, den dag då kommissionen återbetalade det belopp som nämnda finansiella korrigering avsåg. Den ränta som Republiken Tjeckien krävde uppgick till minst 11 722,93 euro och hade beräknats genom tillämpning av en räntesats om 3,5 procent på det belopp om 151 116,65 euro som kommissionen hade återbetalat. Den begärda räntesatsen motsvarade den räntesats som Europeiska centralbanken (ECB) hade tillämpat på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner mellan den 10 augusti 2018 och den 27 oktober 2020, ökad med tre och en halv procentenhet.
Parternas yrkanden
8 Republiken Tjeckien har i allt väsentligt yrkat att tribunalen ska
– förplikta kommissionen att till Republiken Tjeckien betala ersättning till ett belopp om 11 722,93 euro för den skada som Republiken Tjeckien anser sig ha lidit till följd av kommissionens underlåtenhet att betala ränta på beloppet 151 116,65 euro för perioden från den 10 augusti 2018 till den 27 oktober 2020,
– förplikta kommissionen att på denna ersättning betala dröjsmålsränta för tiden från och med att dom meddelas i förevarande mål till dess att full betalning sker, till den räntesats som ECB har tillämpat på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, ökad med tre och en halv procentenhet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
9 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan,
– i andra hand, för den händelse att tribunalen finner att villkoren för kommissionens utomobligatoriska skadeståndsansvar är uppfyllda i förevarande fall, tillämpa den räntesats för kompensationsränta som föreskrivs i artikel 109 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1), och
– förplikta Republiken Tjeckien att betala rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Huruvida villkoren för utomobligatoriskt skadeståndsansvar är uppfyllda
10 Till stöd för sin skadeståndstalan har Republiken Tjeckien i allt väsentligt åberopat domen av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom (C‑221/22 P, EU:C:2024:488), och därvid gjort gällande att artikel 266 första stycket FEUF innebär att när unionsdomstolen har ogiltigförklarat ett beslut varigenom kommissionen har ålagt en finansiell korrigering inom ramen för Ejflu, ska beloppet för korrigeringen återbetalas till den berörda medlemsstaten jämte ränta. Enligt Republiken Tjeckien är betalning av ränta en åtgärd som är nödvändig för att följa en dom om ogiltigförklaring av ett beslut om en finansiell korrigering, varvid syftet med denna åtgärd är att ge medlemsstaten schablonmässig gottgörelse för att den har fråntagits möjligheten att förfoga över det belopp som den finansiella korrigeringen avser. Republiken Tjeckien har gjort gällande att ränta ska betalas för hela perioden från dagen för den felaktiga betalningen till dagen för återbetalningen till medlemsstaten.
11 Republiken Tjeckien har gjort gällande att kommissionens underlåtenhet att betala ränta utgör en överträdelse av artikel 266 första stycket FEUF som är tillräckligt klar för att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar ska inträda.
12 Till bemötande av kommissionens argument har Republiken Tjeckien huvudsakligen hävdat att ett beslut om en finansiell korrigering fråntar den berörda medlemsstaten möjligheten att förfoga över det belopp som korrigeringen avser och därvid tillagt att utgifter som med stöd av en sådan finansiell korrigering har undantagits från unionsfinansiering måste bekostas med medel från medlemsstatens egen budget.
13 I synnerhet har Republiken Tjeckien gjort gällande att det saknas fog för att anse att de belopp som kommissionen hade ställt till förfogande såsom förskott gjorde det möjligt att kompensera avsaknaden av möjlighet att förfoga över det belopp som hade återbetalats till kommissionen med anledning av ett beslut om en finansiell korrigering. I detta hänseende har Republiken Tjeckien framhållit att syftet med en finansiell korrigering är just att undanta vissa utgifter från unionsfinansiering. Detta innebär enligt Republiken Tjeckien att en medlemsstat inte kan använda någon unionsfinansiering för att finansiera en sålunda undantagen utgift förrän kommissionens beslut om åläggande av den finansiella korrigeringen har ogiltigförklarats.
14 Republiken Tjeckien har tillagt att när kommissionen beslutar att undanta vissa belopp från unionsfinansiering, måste den berörda medlemsstaten i praktiken täcka underskottet med medel från sin egen budget. Såvitt avser det aktuella fallet har Republiken Tjeckien påpekat att de undantagna beloppen redan hade utbetalats till lantbrukare och att de inte skulle återbetalas av de ifrågavarande mottagarna.
15 Att ett beslut om finansiella korrigeringar är hänförligt till ordningen med delad förvaltning mellan kommissionen och medlemsstaten är vidare enligt Republiken Tjeckien ovidkommande. Ränta kan enligt Republiken Tjeckien utgå av det skälet att beslut att göra finansiella korrigeringar utgör myndighetsutövning från kommissionens sida knuten till en befogenhet att tvinga medlemsstater att återbetala vissa medel.
16 Republiken Tjeckien har därutöver hävdat att villkoren i fråga om förekomst av verklig skada och orsakssamband också är uppfyllda. Därvid har Republiken Tjeckien gjort gällande att den lidna skadan består i avsaknaden av ränta för hela perioden från dagen för betalning av det felaktigt uppburna beloppet till dagen för dess återbetalning.
17 Kommissionen har bestritt Republiken Tjeckiens argument.
Inledande synpunkter
18 I det system för domstolsprövning som föreskrivs i fördragen kan den skyldighet som följer av artikel 266 första stycket FEUF göras gällande genom sådan talan om ogiltigförklaring som avses i artikel 263 FEUF eller genom sådan passivitetstalan som avses i artikel 265 FEUF, och därutöver kan rättssubjekten också väcka talan i unionsdomstolen om utomobligatoriskt skadestånd med stöd av artikel 268 FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF (se beslut av den 22 december 2022, British Airways/kommissionen, T‑480/21, ej publicerat, EU:T:2022:863, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
19 I artikel 340 andra stycket FEUF stadgas att unionen vad beträffar utomobligatoriskt ansvar ska ersätta skada som har orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.
20 Enligt fast rättspraxis förutsätter unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar att tre villkor är uppfyllda, nämligen att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan åsidosättandet av den skyldighet som åligger den som är ansvarig för handlandet och den skada som de drabbade personerna har lidit (se dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet, C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
21 Om något av de villkor som har nämnts ovan i punkt 20 inte är uppfyllt, ska talan ogillas i sin helhet utan att det är nödvändigt att pröva de andra villkoren för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar. Vidare gäller att unionsdomstolen inte är skyldig att pröva dessa villkor i en viss bestämd ordning (se dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen, C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 148 och där angiven rättspraxis).
Huruvida det föreligger en tillräckligt klar överträdelse
22 Av artikel 266 första stycket FEUF följer att den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa den dom som med retroaktiv verkan (ex tunc) förklarar rättsakten ogiltig (dom av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom, C‑221/22 P, EU:C:2024:488, punkt 51).
23 Skyldigheten enligt artikel 266 första stycket FEUF att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att undanröja effekterna av de konstaterade rättsstridigheterna kan såvitt avser en rättsakt som redan har verkställts innebära att den situation som sökanden befann sig i innan den rättsakten antogs ska återställas (dom av den 10 oktober 2001, Corus UK/kommissionen, T‑171/99, EU:T:2001:249, punkt 50).
24 Såsom framgår av punkt 52 i domen av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom (C‑221/22 P, EU:C:2024:488), liksom av där angiven rättspraxis, utgör betalning av ränta en åtgärd som det åligger kommissionen att vidta för att följa en dom om ogiltigförklaring, i den mening som avses i artikel 266 första stycket FEUF, i så måtto att denna åtgärd syftar till att schablonmässigt gottgöra en borgenär för att denne inte har kunnat förfoga över sin fordran.
25 Skyldigheten att återbetala penningbelopp som i strid med unionsrätten har inkasserats av en nationell myndighet, en unionsinstitution, ett unionsorgan eller en unionsbyrå och att i samband med återbetalningen erlägga ränta för hela perioden från den dag då beloppen betalades till den dag då de återbetalas är till yttermera visso ett uttryck för en allmän princip om att felaktigt betalda belopp ska återbetalas (dom av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom, C‑221/22 P, EU:C:2024:488, punkt 56).
26 Såsom framgår av punkt 62 i domen av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom (C‑221/22 P, EU:C:2024:488), liksom i allt väsentligt av punkterna 103 och 104 i domen av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos (C‑301/19 P, EU:C:2021:39), förfogar en unionsinstitution, ett unionsorgan eller en unionsbyrå som i kraft av artikel 266 första stycket FEUF måste betala ränta i samband med återbetalning av ett visst penningbelopp inte över något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller lämpligheten av att betala denna ränta, vilket innebär att redan den omständigheten att unionsrätten har åsidosatts genom underlåtenhet att betala räntan är tillräcklig för att det ska anses föreligga en överträdelse av unionsrätten som är tillräckligt klar för att unionen ska kunna ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
27 Slutligen gäller att sådan ränta som i enlighet med artikel 266 första stycket FEUF ska betalas såsom gottgörelse för utebliven möjlighet att förfoga över medel är av ”schablonmässig” karaktär, vilket innebär att unionsinstitutionen, unionsorganet eller unionsbyrån inte kan undslippa skyldigheten att betala denna ränta genom att göra gällande att sökanden inte i tillräcklig utsträckning har visat att det föreligger en skada (dom av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom, C‑221/22 P, EU:C:2024:488, punkt 62).
28 I det aktuella fallet ogiltigförklarade tribunalen genom domen av den 19 december 2019, Republiken Tjeckien/kommissionen (T‑509/18, EU:T:2019:876), kommissionens genomförandebeslut 2018/873, genom vilket denna med stöd av artikel 52.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 (EUT L 347, 2013, s. 549) hade ålagt den omtvistade finansiella korrigeringen och därmed undantagit ett belopp om 151 116,65 euro från den finansiering som hade betalats till Republiken Tjeckien inom ramen för Ejflu.
29 Tribunalen finner i detta sammanhang för gott att inledningsvis se närmare på den rättsliga ramen för en finansiell korrigering som åläggs med stöd av artikel 52.1 i förordning nr 1306/2013 innan den i nästa steg prövar huruvida kommissionen hade en skyldighet att betala ränta till Republiken Tjeckien med anledning av ogiltigförklaringen av det beslut varigenom den omtvistade finansiella korrigeringen hade ålagts.
– Den rättsliga ramen för en finansiell korrigering som åläggs med stöd av artikel 52.1 i förordning nr 1306/2013
30 För det första ska det framhållas att Ejflu i enlighet med artikel 3.2 i förordning nr 1306/2013 ska ingå i unionens allmänna budget. Ejflu ska, såsom anges i artikel 5 i samma förordning, finansiera unionens ekonomiska bidrag till landsbygdsprogram som genomförs i enlighet med unionsrätten om stöd för landsbygdsutveckling.
31 För det andra ska det understrykas att Ejflu – i kraft av artikel 5 i förordning nr 1306/2013 och artikel 4.7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 av den 17 december 2013 om fastställande av gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Ejflu och Europeiska havs- och fiskerifonden, om fastställande av allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden och Europeiska havs- och fiskerifonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 (EUT L 347, 2013, s. 320) – ska genomföras inom ramen för delad förvaltning mellan medlemsstaterna och unionen. Delad förvaltning innebär enligt artikel 317 FEUF att kommissionen i samarbete med medlemsstaterna ska genomföra budgeten under eget ansvar och inom ramen för de beviljade anslagen. Medlemsstaterna ska samarbeta med kommissionen för att säkerställa att anslagen används i överensstämmelse med principerna för en sund ekonomisk förvaltning.
32 I detta hänseende stadgas det i artikel 63.1 i förordning 2018/1046 att när kommissionen genomför budgeten inom ramen för delad förvaltning ska uppgifter som har samband med genomförandet av budgeten delegeras till medlemsstaterna.
33 Av artiklarna 6–10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1305/2013 av den 17 december 2013 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1698/2005 (EUT L 347, 2013, s. 487) följer att medlemsstaterna genomför budgeten för Ejflu inom ramen för landsbygdsprogram som de enskilda medlemsstaterna lämnar in till kommissionen för godkännande.
34 Vid genomförandet av dessa landsbygdsprogram är det, i enlighet med artikel 49 i förordning nr 1305/2013, på medlemsstatsnivån som det väljs ut vilka insatser som ska finansieras inom ramen för Ejflu. Dessutom föreskrivs det i artikel 7 i förordning nr 1306/2013 att förvaltningen och kontrollen av Ejflu:s utgifter, inbegripet utbetalningen av dessa, ska ske på medlemsstatsnivån. I synnerhet gäller – såsom framgår av artiklarna 7.1, 36.1 och 36.2 i förordning nr 1306/2013 och av artikel 22 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 908/2014 av den 6 augusti 2014 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 1306/2013 med beaktande av utbetalande organ och andra organ, ekonomisk förvaltning, räkenskapsavslutning, regler om kontroller, värdepapper och öppenhet (EUT L 255, 2014, s. 59) – att medlemsstaterna gör utbetalningar till stödmottagarna och sedan kvartalsvis erhåller ersättning från kommissionen på grundval av utgiftsdeklarationer.
35 Slutligen ska det påpekas att medlemsstaterna i enlighet med artikel 34 i förordning nr 1306/2013 får tillgång till de anslag som är nödvändiga för att finansiera Ejflu:s utgifter i form av förskott, mellanliggande betalningar och slutbetalningar.
36 När ett landsbygdsprogram har godkänts utbetalar kommissionen inledningsvis, i enlighet med artikel 35.1 i förordning nr 1306/2013 och artikel 81.1 i förordning nr 1303/2013, ett förskott för hela programperioden. Den ränta som förskottet ger upphov till överförs i enlighet med artikel 35.3 i förordning nr 1306/2013 till landsbygdsprogrammet och avräknas från beloppet för offentliga utgifter i den slutliga utgiftsdeklarationen, i samband med att programmet avslutas. I enlighet med artikel 35.4 i förordning nr 1306/2013 slutjusteras dessutom förskottsbeloppet innan landsbygdsprogrammet avslutas.
37 I artikel 81.2 i förordning nr 1303/2013 stadgas att det inledande förskottet ska användas enbart för utbetalningar till stödmottagare i samband med genomförandet av programmet och att det omedelbart ska göras tillgängligt för det organ som ansvarar för sådana utbetalningar.
38 Av skäl 70 i förordning nr 1303/2013 och skäl 25 i förordning nr 1306/2013 framgår att anledningen till att förskott utbetalas till medlemsstaterna är just att dessa ska förfoga över unionsmedel redan när de börjar genomföra sina landsbygdsprogram. Avsikten med förskotten är att säkerställa ett regelbundet flöde av medel som gör det möjligt att på lämpligt sätt göra utbetalningar till stödmottagarna.
39 I nästa skede görs det i enlighet med artikel 36 i förordning nr 1306/2013 kvartalsvisa mellanliggande betalningar som ersättning för faktiska utgifter som medlemsstaternas utbetalande organ har ådragit sig inom ramen för Ejflu.
40 Slutligen stadgas det i artikel 37 i förordning nr 1306/2013 att kommissionen ska göra en slutbetalning i samband med att programmet avslutas.
41 För det tredje föreskrivs det i artikel 52.1 i förordning nr 1306/2013 att kommissionen, i fall där utgifter hänförliga till Ejflu har utbetalats i strid med unionsrätten, ska göra finansiella korrigeringar genom att anta genomförandeakter där det fastställs vilka belopp som ska undantas från unionsfinansiering. I enlighet med artikel 85.1 i förordning nr 1303/2013 ska kommissionen, när den gör en sådan finansiell korrigering, helt eller delvis ställa in unionens bidrag till ett landsbygdsprogram samt återkräva medel från den berörda medlemsstaten i syfte att från unionsfinansiering undanta utgifter som redan har betalats ut i strid med tillämplig rätt.
42 I artikel 34.8 andra stycket i förordning nr 908/2014 stadgas att när ett beslut om åläggande av finansiella korrigeringar har antagits med stöd av artikel 52 i förordning nr 1306/2013, ska kommissionen göra avdrag för de belopp som ska undantas från unionsfinansiering i samband med den betalning för vilken medlemsstaten lämnar in en utgiftsdeklaration efter det att nämnda beslut har antagits.
43 Det är också påkallat att nämna att medlemsstaterna enligt artikel 54 i förordning nr 1306/2013, med förbehåll för de undantag som föreskrivs i den artikeln, är skyldiga att från stödmottagarna återkräva felaktiga betalningar som har gjorts till följd av oegentligheter eller försummelser. Enligt artikel 56 i samma förordning ska de belopp som har undantagits från unionsfinansiering inom ramen för Ejflu, de belopp som har indrivits efter återkrav och räntorna på dessa belopp återföras till det berörda programmet. De unionsmedel som har hållits inne eller drivits in får emellertid endast användas av medlemsstaten för verksamhet som ingår i samma landsbygdsprogram, och under förutsättning att dessa medel inte på nytt används inom en verksamhet som har varit föremål för finansiell justering. När ett landsbygdsprogram avslutas ska medlemsstaten återbetala de indrivna beloppen till unionsbudgeten.
– Skyldighet att betala ränta vid återbetalning av en finansiell korrigering
44 Mot bakgrund av den rättsliga ram som har redovisats i punkterna 30–43 ovan ska tribunalen nu i nästa steg pröva huruvida kommissionen, i linje med vad Republiken Tjeckien har gjort gällande, i det specifika fallet med ogiltigförklaring av ett beslut om åläggande av en finansiell korrigering inom ramen för Ejflu omfattas av den till artikel 266 första stycket FEUF hänförliga automatiska och ovillkorliga skyldighet att betala ränta som följer av den rättspraxis som har redovisats i punkterna 23–27 ovan.
45 Till att börja med ska det framhållas att den skyldighet att betala ränta som följer av i punkterna 23–27 ovan redovisad rättspraxis, särskilt domen av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom (C‑221/22 P, EU:C:2024:488), har slagits fast under omständigheter som skiljer sig från dem i förevarande mål, nämligen med avseende på ett fall där ett belopp felaktigt har inkasserats från en enskild. Av punkterna 53–56 i domen av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom (C‑221/22 P, EU:C:2024:488), framgår nämligen att den i rättspraxis fastslagna skyldigheten att betala ränta i samband med återbetalning avser fallet där en ”enskild” felaktigt har erlagt, såsom böter, sanktion, vite, avgift, skatt eller någon annan form av betalning, ett belopp till en unionsinstitution eller en medlemsstatsmyndighet. De aktuella övervägandena avser således en enskilds rätt att erhålla ränta som kompensation för att han eller hon inte har kunnat förfoga över ett belopp som administrationen felaktigt har inkasserat.
46 Såsom följer av vad som har redovisats i punkterna 30–34 ovan innebär emellertid den delade förvaltningen att genomförandet av den unionsbudget som har anslagits till Ejflu och genomförandet av den unionsfonden har delegerats till medlemsstaterna, vilka således inte kan likställas med enskilda.
47 Dessutom är det, såsom framgår av vad som har redovisats i punkterna 30–34 ovan, inte medlemsstaterna som är stödmottagare i samband med Ejflu-betalningar. Inom ramen för den delade förvaltningen ansvarar nämligen medlemsstaterna för att förvalta och genomföra unionsfonderna. Detta betyder, i linje med vad kommissionen på goda grunder har gjort gällande, att när en medlemsstat måste återbetala penningbelopp med anledning av en finansiell korrigering, återbetalar medlemsstaten unionsmedel som har ställts till dess förfogande för förvaltningen av Ejflu.
48 Mot bakgrund av ovanstående måste det konstateras att situationen i det nu aktuella fallet, i motsats till vad Republiken Tjeckien har gjort gällande, skiljer sig från de situationer som avses i punkterna 53–56 i domen av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom (C‑221/22 P, EU:C:2024:488). I de överväganden som redovisas där tas ingen hänsyn vare sig till arten av förhållandet mellan medlemsstaterna och kommissionen, till de särskilda kännetecknen för den delade förvaltningen eller till den omständigheten att medlemsstaterna i kraft av delegation ställer unionsmedlen till förfogande. Nämnda överväganden är därför inte direkt tillämpliga på fallet där ett beslut att ålägga en medlemsstat en finansiell korrigering har ogiltigförklarats.
49 Vidare är det viktigt att påpeka att det automatiska och ovillkorliga i den skyldighet att betala ränta som har slagits fast i den rättspraxis som har redovisats i punkterna 24–27 ovan grundar sig – underförstått, men nödvändigtvis – på premissen att om ett beslut som innebär att en betalning ska göras till en institution ogiltigförklaras, föranleder detta en faktisk och säker skada för mottagaren av det beslutet i form av att denne har fråntagits möjligheten att förfoga över det belopp som ska återbetalas till honom eller henne.
50 Av vad som har anförts i punkterna 35–43 ovan framgår emellertid att en sådan finansiell korrigering som den omtvistade finansiella korrigeringen ingår i ett komplext system av finansiella flöden som äger rum under hela den period då ett landsbygdsprogram genomförs. Till skillnad från vad som är fallet i den situation som avses i punkterna 52, 55 och 56 i domen av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom (C‑221/22 P, EU:C:2024:488), är det i detta sammanhang inte säkert att ogiltigförklarandet av ett beslut om en finansiell korrigering automatiskt innebär att den berörda medlemsstaten har fråntagits möjligheten att förfoga över det belopp som den finansiella korrigeringen avser.
51 För det första förfogar medlemsstaterna, såsom framgår av punkterna 35 och 38 ovan, över ett förskott som de kan använda för att göra betalningar inom ramen för Ejflu, inbegripet betalningar som senare visar sig bli föremål för en finansiell korrigering. Detta betyder att medlemsstaterna i princip inte är tvungna att använda sina egna medel för att göra betalningar inom ramen för Ejflu.
52 Att ytterligare anslag sedan ställs till medlemsstaternas förfogande genom mellanliggande betalningar innebär nämligen, såsom kommissionen har angett i sina inlagor, en påfyllning av de medel som ursprungligen utgjordes av förskottsbeloppet. Detta gör att det ursprungliga förskottsbeloppet blir tillgängligt för att finansiera, med hjälp av medel som unionen har ställt till förfogande, de nya betalningar som medlemsstaterna gör inom ramen för Ejflu utan att det i princip blir nödvändigt för dessa att faktiskt använda sina egna medel för det ändamålet.
53 För det andra medför en finansiell korrigering inte nödvändigtvis att den berörda medlemsstaten direkt måste använda sina nationella medel för att göra en betalning till kommissionen. Såsom har påpekats i punkt 42 ovan dras nämligen beloppet för den finansiella korrigeringen, i enlighet med artikel 34.8 andra stycket i förordning nr 908/2014, av från de mellanliggande betalningar eller den slutbetalning som kommissionen gör i syfte att ersätta medlemsstaten för andra betalningar som den har gjort inom ramen för landsbygdsprogrammet.
54 Att beloppet för en finansiell korrigering dras av från beloppet för en mellanliggande betalning betyder att de medel som medlemsstaten i praktiken disponerar för att finansiera framtida betalningar inom ramen för Ejflu – medel som ursprungligen utgjordes av förskottsbeloppet – minskas med beloppet för nämnda korrigering.
55 I detta hänseende ska det påpekas att själva denna minskning av det förskottsbelopp som medlemsstaten i praktiken disponerar för att finansiera utgifter inom ramen för Ejflu inte i sig kan anses innebära att medlemsstaten fråntas möjligheten att förfoga över en del av sina nationella medel.
56 Till att börja med följer det nämligen, såsom kommissionen och Republiken Tjeckien vitsordade vid förhandlingen, av artikel 35.3 i förordning nr 1306/2013 att förskottsbeloppet inte är avsett att generera någon ränta som tillfaller medlemsstaten. Vidare innebär artikel 35.4 i förordning nr 1306/2013 i alla händelser att förskottsbeloppet ska slutjusteras innan landsbygdsprogrammet avslutas. Slutjusteringen består i att de utgifter som medlemsstaten har deklarerat räknas av mot det belopp som har ställts till dess förfogande genom förskottet i stället för att ersättas genom en mellanliggande betalning eller en slutbetalning. Det är således först när programmet avslutas som kommissionen från medlemsstaten kräver tillbaka det överskjutande förskottsbelopp som i förekommande fall inte har utnyttjats.
57 För det tredje är medlemsstaterna, såsom har angetts i punkt 43 ovan, i princip skyldiga att från stödmottagarna återkräva betalningar som är felaktiga på grund av att dessa har gjort sig skyldiga till oegentligheter eller försummelser. I fall där en medlemsstat från stödmottagarna har återkrävt de belopp som omfattas av en finansiell korrigering som kommissionen har ålagt medlemsstaten, kan åläggandet av den finansiella korrigeringen i alla händelser inte ha medfört att medlemsstaten fråntogs möjligheten att förfoga över en del av sina nationella resurser.
58 Med tanke på att det alltså inte är säkert att en finansiell korrigering påverkar den berörda medlemsstatens nationella medel, kan det inte anses framgå av domen av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom (C‑221/22 P, EU:C:2024:488), att kommissionen omfattas av en sådan principiell skyldighet av absolut och ovillkorlig beskaffenhet som fastslogs i den domen, med innebörden att kommissionen automatiskt skulle vara skyldig att betala ränta i samband med att den följer en dom om ogiltigförklaring av ett beslut om åläggande av en finansiell korrigering inom ramen för Ejflu.
59 Den slutsatsen påverkas inte av de argument som Republiken Tjeckien har anfört.
60 Att det finns enstaka fall där kommissionen på eget initiativ har betalat ränta i samband med återbetalning av finansiella korrigeringar är till att börja med – i motsats till vad Republiken Tjeckien har gjort gällande – inte ägnat att styrka att kommissionen automatiskt och ovillkorligen skulle ha en sådan skyldighet i kraft av artikel 266 första stycket FEUF varje gång ett beslut om åläggande av en finansiell korrigering har ogiltigförklarats.
61 Den omständigheten att ett beslut om tillämpning av en finansiell korrigering är bindande för den berörda medlemsstaten utgör vidare – i motsats till vad Republiken Tjeckien har gjort gällande – inte tillräcklig grund för slutsatsen att ränta måste betalas om ett sådant beslut ogiltigförklaras. Att godta det argumentet vore nämligen att bortse från att ränta ska betalas i kraft av artikel 266 första stycket FEUF enbart om syftet med räntan är att kompensera någon för att denne har fråntagits möjligheten att förfoga över det belopp som ska återbetalas.
– Huruvida skyldighet att betala ränta saknas i det aktuella fallet
62 I det aktuella fallet har Republiken Tjeckien gjort gällande att den omständigheten att betalningarna redan hade gjorts till stödmottagarna och inte kunde återkrävas efter åläggandet av den omtvistade finansiella korrigeringen medförde att nämnda korrigering fråntog Republiken Tjeckien möjligheten att förfoga över det motsvarande beloppet.
63 För det första är det emellertid ostridigt att ett förskott uppgående till 69 170 219,88 euro ställdes till Republiken Tjeckiens förfogande åren 2015 och 2016.
64 Varje gång som Republiken Tjeckien därefter genom mellanliggande betalningar erhöll ersättning för betalningar som hade gjorts inom ramen för Ejflu, innebar detta dessutom – i linje med vad kommissionen har gjort gällande – att de medel som ursprungligen hade utgjorts av förskottet fylldes på och åter blev disponibla för att finansiera nya betalningar som medlemsstaten gjorde inom ramen för Ejflu. Således har Republiken Tjeckien inte styrkt att medlemsstaten faktiskt tvingades använda sina egna nationella medel för att göra dessa betalningar.
65 För det andra gjordes, såsom framgår av bilaga A.1 till ansökan, avdrag för den omtvistade finansiella korrigeringen i samband med den mellanliggande betalningen till Republiken Tjeckien för genomförandet av landsbygdsprogrammet andra kvartalet 2018. Således föranledde den omtvistade finansiella korrigeringen inte någon betalning till kommissionen från Republiken Tjeckien med utnyttjande av medlemsstatens egna medel.
66 För det tredje ska det understrykas att det förskottsbelopp som kommissionen hade ställt till Republiken Tjeckiens förfogande, efter avdrag för den omtvistade finansiella korrigeringens belopp, i princip förblev disponibelt under perioden från den 10 augusti 2018 till den 27 oktober 2020, den period då nämnda finansiella korrigering verkställdes. Det är nämligen ostridigt i förevarande mål att förfarandet enligt artikel 35.4 i förordning nr 1306/2013 för slutjustering av förskottet inte inleddes förrän år 2023.
67 För det fjärde har Republiken Tjeckien inte – inte ens i sina svar på de frågor som tribunalen ställde inom ramen för en åtgärd för processledning och vid förhandlingen – anfört några omständigheter som skulle kunna föranleda slutsatsen att förskottet inte var disponibelt eller att det var otillräckligt, och inte heller några andra omständigheter som skulle kunna föranleda slutsatsen att medlemsstaten verkligen behövde använda sina nationella medel för att kompensera återbetalningen av de utgifter som i kraft av den omtvistade finansiella korrigeringen tillfälligt befanns inte kunna komma i fråga för unionsfinansiering.
68 Till att börja med är den bevisning som Republiken Tjeckien har åberopat till stöd för sin talan, det vill säga rapporten om den mellanliggande betalningen avseende andra kvartalet 2018, det motsvarande kontoutdraget från jordbruksministeriet, daterat den 10 augusti 2018, och ett kontoutdrag från jordbruksministeriet daterat den 27 oktober 2020, inte tillräcklig för att det ska kunna anses styrkt att medlemsstatens nationella medel faktiskt användes. Det enda som framgår av dessa handlingar är att kommissionen genomförde en kvittning i samband med den mellanliggande betalningen för andra kvartalet 2018 och att beloppet för den omtvistade finansiella korrigeringen återbetalades år 2020.
69 Därutöver har Republiken Tjeckien i bilagorna E.1 och E.2 lagt fram två bokföringshandlingar. Av dem framgår att beloppet för den omtvistade finansiella korrigeringen i det tjeckiska jordbruksministeriets redovisning transporterades först som en ”skuld med minskning av intäkt” och sedan som en ”fordran med ökning av intäkt”. Denna bokföringsmässiga behandling i jordbruksministeriets redovisning av det belopp som motsvarade den omtvistade finansiella korrigeringen kan emellertid inte tolkas så, att den skulle innebära att nämnda finansiella korrigering finansierades med Republiken Tjeckiens nationella medel. De aktuella redovisningshandlingarna kan nämligen inte i sig styrka att Republiken Tjeckien behövde använda sina egna medel för att kompensera den tillfälliga minskning av de disponibla medlen som föranleddes av den sedermera ogiltigförklarade omtvistade finansiella korrigeringen.
70 Republiken Tjeckien har också gjort gällande att medlemsstaten i praktiken inte utnyttjar förskotten och därmed behövde täcka beloppet för den finansiella korrigeringen med sina egna nationella medel. Det måste emellertid konstateras, i avsaknad av bevisning till stöd för motsatsen, att de förskott som stod till Republiken Tjeckiens förfogande hela tiden var tillräckliga för att täcka de betalningar som medlemsstaten gjorde inom ramen för Ejflu under den relevanta perioden, varför det helt och hållet måste anses vara medlemsstatens eget val att avstå från att utnyttja förskottet. Således kan Republiken Tjeckien inte med framgång göra gällande att medlemsstaten behövde täcka beloppet för den omtvistade finansiella korrigeringen med sina egna nationella medel.
71 Konstaterandena ovan kullkastas inte av Republiken Tjeckiens argument att artikel 85 i förordning nr 1303/2013 och artiklarna 52 och 81.2 i förordning nr 1306/2013 utgör hinder för att förskottet skulle ha kunnat användas för att finansiera den omtvistade finansiella korrigeringen.
72 Den fråga som är aktuell här är nämligen inte huruvida den omtvistade finansiella korrigeringen direkt finansierades med hjälp av det belopp som hade ställts till förfogande såsom förskott, utan huruvida Republiken Tjeckien i praktiken tvingades använda sina nationella medel för att kompensera den minskning av de disponibla medlen som nämnda finansiella korrigering hade föranlett. Med tanke på att beloppet för den omtvistade finansiella korrigeringen var mindre än saldot för det förskott som hade ställts till Republiken Tjeckiens förfogande, medförde den korrigeringen inte att medlemsstaten fråntogs möjligheten att använda det disponibla återstående förskottsbeloppet för att finansiera övriga utgifter inom ramen för Ejflu. Dessutom framgår det av punkt 69 ovan att Republiken Tjeckien inte har styrkt att medlemsstaten tvingades använda sina egna medel för att kompensera den finansiella korrigeringen i avvaktan på att denna skulle ogiltigförklaras och dess belopp slutligen skulle återbetalas. Till yttermera visso föranleder de bestämmelser som åsyftas i punkt 71 ovan inte – i motsats till vad Republiken Tjeckien har gjort gällande – något tvivel om att förskottet inledningsvis fick användas för att finansiera utgifter inom ramen för Ejflu innan dessa blev föremål för den omtvistade finansiella korrigeringen.
73 Mot bakgrund av ovanstående, och trots att de belopp som den omtvistade finansiella korrigeringen avsåg inte har återkrävts från stödmottagarna, kan det sammantaget inte anses att den omtvistade finansiella korrigeringen faktiskt medförde att Republiken Tjeckiens nationella medel togs i anspråk och än mindre att medlemsstaten fråntogs möjligheten att förfoga över ett belopp motsvarande nämnda finansiella korrigering.
74 Därför utgjorde betalning av ränta inte en åtgärd som kommissionen behövde vidta för att följa domen av den 19 december 2019, Republiken Tjeckien/kommissionen (T‑509/18, EU:T:2019:876), i enlighet med sina skyldigheter enligt artikel 266 första stycket FEUF.
75 Under dessa omständigheter, där det alltså i det aktuella fallet saknades skyldighet att betala ränta, har kommissionen genom sin underlåtenhet att betala ränta i samband med återbetalningen av den omtvistade finansiella korrigeringen inte gjort sig skyldig till en överträdelse av artikel 266 första stycket FEUF som är tillräckligt klar för att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar ska inträda.
76 Det första av villkoren för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, nämligen att det måste föreligga en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter, är följaktligen inte uppfyllt. I enlighet med den rättspraxis som redogjorts för i punkt 21 ovan är detta konstaterande i sig tillräckligt för att det ska kunna uteslutas att ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar åvilar unionen.
77 Förevarande talan ska därför ogillas.
Rättegångskostnader
78 Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Republiken Tjeckien ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Tjeckien har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Republiken Tjeckien ska ersätta rättegångskostnaderna.
|
Kowalik-Bańczyk |
Cassagnabère |
Pavelin |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 15 juli 2026.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: tjeckiska.