(1)

Genom ett klagomål underrättades kommissionen om att Frankrike vidtagit vissa stödåtgärder till förmån för företaget Arbel Fauvet Rail (nedan kallat AFR). Genom skrivelser daterade den 28 januari 2006, 25 oktober 2006, 30 januari 2007 och 6 juni 2007 lämnade Frankrike kompletterande upplysningar.

(2)

Genom en skrivelse av den 12 september 2007 underrättade kommissionen Frankrike om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget avseende detta stöd.

(3)

Frankrike översände synpunkter genom skrivelser den 12 oktober 2007 samt den 18 och 19 december 2007.

(4)

Kommissionens beslut att inleda det officiella granskningsförfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning (2). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med synpunkter på stödet i fråga.

(5)

Kommissionen har inte mottagit några synpunkter på stödet.

(6)

AFR är en tillverkare av järnvägsmateriel specialiserad på godsvagnar och tankcontainrar. Företaget är en av de största tillverkarna på den europeiska marknaden för rullande järnvägsmateriel. Det har sitt säte i Douai (i regionen Nord) och sysselsätter omkring 265 personer.

(7)

Under 2005 innehade Arbel SA samtliga aktieposter i AFR (3). AFR sysselsatte då omkring 330 personer.

(8)

AFR:s verksamhet har gått med förlust under flera år. Företagets ekonomiska problem förvärrades från och med 2001. Denna trend förstärktes mellan 2002 och 2005. Nedanstående tabell visar några nyckelindikatorer på AFR:s resultat under den period som föregick beviljandet av stödet:

(9)

Den 4 juli 2005 beviljade regionen Nord-Pas-de-Calais och Communauté d’agglomération du Douaisis (ett kommunalt samarbetsorgan för agglomerationen Douaisis) ett återbetalningspliktigt förskott på 1 miljon euro vardera till AFR, det vill säga totalt 2 miljoner euro.

(10)

Enligt de upplysningar som de franska myndigheterna har översänt beviljades förskottet på följande villkor:

(11)

I sitt beslut att inleda förfarandet ansåg kommissionen att det återbetalningspliktiga förskottet utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget. I detta avseende betonade kommissionen särskilt att åtgärderna innebar en fördel för AFR, eftersom företaget med beaktande av dess ekonomiska situation inte skulle ha kunnat anskaffa kapital på lika förmånliga villkor på finansmarknaden.

(12)

Kommissionen ansåg även att AFR befann sig i sådana svårigheter som avses i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (nedan kallade riktlinjerna) (4) och att förenligheten hos det stöd som AFR hade erhållit därför borde bedömas utifrån riktlinjerna. Enligt kommissionen fanns det anledning att betvivla att stödet i fråga var förenligt med den gemensamma marknaden med hänsyn till riktlinjerna.

(13)

De franska myndigheterna gjorde gällande att AFR genomgick en svår fas under den tidsperiod som det återbetalningspliktiga förskottet beviljades och därefter utbetalades (dvs. juli–december 2005) men ändå hade bibehållet förtroende hos kunderna och bankerna.

(14)

Som stöd för sina påståenden åberopade de franska myndigheterna följande ”tecken på förtroende” från kunderna och bankerna:

(15)

De franska myndigheterna belade sina synpunkter med skriftliga dokument, av vilka i synnerhet följande framgår:

(16)

Enligt artikel 87.1 i fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(17)

Beträffande det återbetalningspliktiga förskottet konstaterar kommissionen följande:

(18)

Artikel 87 i fördraget avser inte endast stöd som beviljas av medlemsstaternas nationella regeringar, utan även stöd från regionala och lokala myndigheter, såsom regionen Nord-Pas-de-Calais och Communauté d’agglomération du Douaisis. Dessa myndigheters medel utgör statliga medel, och deras beslut att bevilja AFR ifrågavarande förskott kan tillskrivas staten.

(19)

Förskottet beviljades då AFR befann sig i en bekymmersam ekonomisk situation. I sitt beslut att inleda förfarandet ansåg kommissionen att AFR, med hänsyn till dess ekonomiska situation såsom framgår av punkt 8, befann sig i sådana svårigheter som avses i riktlinjerna vid tidpunkten för beviljandet av stödet. Kommissionen konstaterade också att förskottet hade beviljats utan någon säkerhet som garanterade dess återbetalning, trots att de räntesatser som tillämpades ansågs motsvara de räntesatser som tillämpas på lån som ”omfattas av sedvanlig säkerhet” (5). Följaktligen är det enligt kommissionen uteslutet att AFR, med beaktande av dess ekonomiska situation, skulle ha varit i stånd att erhålla medel på lika fördelaktiga villkor på kreditmarknaden. Därför innebär förskottet i fråga en fördel för AFR.

(20)

I detta avseende bör det påpekas att de franska myndigheterna angav, med stöd av de exempel som återges i punkt 14, att AFR alltjämt åtnjöt förtroende hos bankerna och kunderna vid tidpunkten för beviljandet av stödet. Kommissionen tolkar dessa synpunkter som att Frankrike bestrider att AFR var oförmöget att erhålla medel på likartade villkor på kreditmarknaden (och alltså bestrider att det återbetalningspliktiga förskottet innebar en fördel för AFR) och, i synnerhet, bestrider att AFR var ett företag i sådana svårigheter som avses i riktlinjerna vid tidpunkten för beviljandet av det återbetalningspliktiga förskottet.

(21)

Frankrikes synpunkter påverkar emellertid inte kommissionens bedömning i beslutet om att öppna förfarandet av följande skäl:

(22)

De exempel på krediter som förs fram av de franska myndigheterna (särskilt tillståndet om övertrassering av den löpande krediten samt delbetalningarna från kunderna) kan inte jämföras med det återbetalningspliktiga förskottet i fråga. En övertrassering av en löpande kredit är en mycket kortfristig kredit, till skillnad från det återbetalningspliktiga förskottet som löper på tre år. Kreditgivarna gör därför inte samma riskanalys beträffande dessa båda former av kredit, och det är inte möjligt att utifrån det faktum att en låntagare kan erhålla en kortfristig kredit bedöma dennas utsikter att erhålla ett mer långfristigt lån, vars återbetalning beror på låntagarens förmåga att hålla verksamheten vid liv.

(23)

Beträffande delbetalningarna från kunderna betonar kommissionen att de motgaranterades av […] (*1), en oberoende institution, vilket innebär att kunderna och leverantörerna inte löpte någon risk kopplad till AFR:s ekonomiska situation och att de därmed inte hade något skäl att låta utbetalningen av delbetalningarna föregås av en analys av företagets soliditet på liknande sätt som en kreditgivare skulle ha gjort inför beviljande av ett lån utan säkerhet.

(24)

Sammanfattningsvis är det inte möjligt på grundval av Frankrikes synpunkter att dra slutsatsen att AFR skulle ha varit i stånd att anskaffa medel på likartade villkor på kreditmarknaden.

(25)

När det gäller att avgöra om AFR befann sig i sådana svårigheter som avses i riktlinjerna, konstaterar kommissionen följande:

(26)

Det framgår av punkt 10 a i riktlinjerna att ett företag befinner sig i svårigheter när över hälften av aktiekapitalet har förlorats och mer än en fjärdedel av detta kapital förlorats under de senaste tolv månaderna. Denna bestämmelse bygger på antagandet att ett företag som drabbas av massiva förluster av sitt aktiekapital inte kommer att kunna hejda förlusterna, vilka kommer att leda till att företaget med största sannolikhet försätts i konkurs på kort eller medellång sikt. Enligt kommissionen finns det logiskt sett desto större anledning att tillämpa detta antagande på ett företag som har förlorat hela sitt aktiekapital och uppvisar negativt eget kapital.

(27)

Såsom framgår av de finansiella uppgifterna i punkt 8 (och som inte har bestridits av Frankrike inom ramen för det formella undersökningsförfarandet), uppvisade AFR ett negativt eget kapital alltsedan 2001 och hade inte vid tidpunkten för beviljandet av stödet varit i stånd att hejda denna trend och åter nå ett positivt eget kapital. Under dessa omständigheter anser kommissionen att AFR var ett företag i sådana svårigheter som avses i punkt 10 i riktlinjerna vid tidpunkten för beviljandet av stödet.

(28)

I andra hand anser kommissionen att AFR, vid tidpunkten för beviljandet av stödet, även motsvarade definitionen av ett företag i svårigheter enligt punkt 11 i riktlinjerna, där det föreskrivs att även om inga av de omständigheter som anges i punkt 10 föreligger, kan ett företag fortfarande anses befinna sig i svårigheter, i synnerhet om de vanliga tecknen på att ett företag befinner sig i svårigheter föreligger, i synnerhet ökande förluster och sjunkande omsättning. I punkt 11 föreskrivs det emellertid att företaget inte är stödberättigat förrän det har visat sig att det inte är i stånd att genomföra en sanering med egna medel eller med medel från ägare/aktieägare eller marknaden. Det framhålls alltså i denna bestämmelse att alla relevanta tecken bör beaktas vid avgörandet huruvida ett företag befinner sig i svårigheter, men att särskild vikt bör fästas vid företagets förmåga att genomföra en sanering utan ingripanden från de offentliga myndigheterna.

(29)

I detta avseende konstaterar kommissionen (vilket framgår av tabellen under punkt 8) att AFR sedan 2001 har haft en kontinuerligt minskande omsättning och ihållande förluster. Det rör sig här om typiska tecken på ett företag i sådana svårigheter som avses i punkt 11 i riktlinjerna. Kommissionen hade redan i sitt beslut att inleda förfarandet understrukit dessa tecken som stöd för sitt preliminära konstaterande att AFR befann sig i svårigheter. Den negativa trenden i AFR:s ekonomiska situation framgår dessutom av det faktum att företaget i januari 2004 inte förmådde betala socialavgifter och skatteskulder, som uppgick till 4,3 miljoner euro, och följaktligen var tvunget att vända sig till de behöriga myndigheterna med ansökan om betalningsanstånd och upprättande av en skuldsaneringsplan.

(30)

De enda faktorer som förts fram av Frankrike som skulle kunna utgöra tecken på det motsatta förhållandet är de krediter som AFR beviljats (övertrassering av löpande kredit och delbetalningar) och det faktum att AFR erhållit vissa garantier av […] (*1). Kommissionen anser att dessa tecken bör beaktas i samband med bedömningen (som är obligatorisk enligt punkt 11 i riktlinjerna) av företagets förmåga att genomföra en sanering med medel som det skulle kunna förfoga över på finansmarknaden. Rörande detta konstaterar kommissionen följande:

(31)

Det finns därför anledning att konstatera att AFR, vid tidpunkten för beviljandet av stödet, befann sig i allvarliga ekonomiska svårigheter som hotade att driva företaget i konkurs på kort eller medellång sikt och som det inte var i stånd att hejda utan ingripanden från de offentliga myndigheterna.

(32)

Kommissionen anser följaktligen, mot bakgrund av ovanstående överväganden och i synnerhet mot bakgrund av de ekonomiska resultat som anges under punkt 8, att AFR var ett företag i sådana svårigheter som avses i punkt 10 i riktlinjerna, och i andra hand under punkt 11, vid tidpunkten för beviljandet av det återbetalningspliktiga stödet. Med hänsyn till de svårigheter som AFR befann sig i, anser kommissionen att företaget inte skulle ha varit i stånd att anskaffa medel på lika fördelaktiga villkor på kreditmarknaden. Förskottet i fråga innebar följaktligen en fördel för AFR därigenom att villkoren för finansieringen var fördelaktigare än de villkor som hade erbjudits på kreditmarknaden.

(33)

Det återbetalningspliktiga stödet gynnar AFR framför andra företag som befinner sig i en jämförbar situation, eftersom det endast erbjuds till AFR.

(34)

Sektorn för tillverkning av rullande järnvägsmateriel kännetecknas av ett flertal europeiska aktörer och av handel inom gemenskapen. Det är därför sannolikt att den fördel som AFR åtnjöt skapade en snedvridning av konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna.

(35)

Mot bakgrund av ovanstående anser kommissionen att det återbetalningspliktiga stöd som AFR beviljats utgör ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget.

(36)

När det gäller stöd som beviljas i form av krediter till företag i svårigheter, utgörs stödinslaget av differensen mellan den ränta som faktiskt tillämpas och den ränta till vilken det stödmottagande företaget skulle kunna ha erhållit samma kredit på den privata marknaden (6).

(37)

I sitt meddelande om metoden för fastställande av referens- och diskonteringsränta (5) preciserade kommissionen att referensräntan är en miniminivå som kan ökas i situationer som medför särskilda risker, och nämnde som exempel på sådana risker företag i svårigheter eller avsaknad av sådana säkerheter som normalt begärs av bankerna, och preciserade att premien i sådana fall kan nå 400 baspunkter eller till och med högre.

(38)

I ärendet Chemische Werke Piesteritz (6) ansåg kommissionen följaktligen att ett lån till ett företag i svårigheter motiverade en räntepremie på 400 baspunkter. Kommissionen bekräftade denna bedömning i ärendet Biria (7), där man preciserade att den risk som avsaknaden av säkerheter innebar motiverade en kompletterande premie på 400 baspunkter, det vill säga totalt en ökning med 800 baspunkter. Kommissionen anser att omständigheterna kring det föreliggande ärendet i stort sett är desamma som i de ovan nämnda ärendena, särskilt vad beträffar frånvaron av säkerheter och svårigheternas omfattning. Följaktligen kan samma bedömning göras beträffande riskerna kopplade till det återbetalningspliktiga förskott som beviljades AFR.

(39)

Det statliga stöd som det återbetalningspliktiga förskottet utgör består alltså av differensen mellan, å ena sidan, den ränta som faktiskt betalades för det återbetalningspliktiga förskottet och, å andra sidan, den ränta som skulle ha betalats enligt gällande referensränta vid tidpunkten för beviljandet av stödet, ökad med 800 baspunkter.

(40)

Med hänsyn till AFR:s ekonomiska situation vid tidpunkten för beviljandet av stödet, så som den beskrivs under punkt 8 (verksamhetsförlust under flera år, negativt eget kapital, sjunkande omsättning) anser kommissionen att AFR var ett företag i sådana svårigheter som avses i riktlinjerna vid tidpunkten för beviljandet av det återbetalningspliktiga förskottet. Av de skäl som angivits i punkterna 22 och 23 förändrar Frankrikes synpunkter inte denna bedömning.

(41)

Det stämmer att AFR under 2005 ingick i en koncern som kontrollerades av holdingbolaget Arbel SA. Vid sidan av järnvägsverksamheten (bestående av AFR och Lormafer) omfattade koncernen en ”byggnads”-verksamhet bestående av företag specialiserade på konstruktion av fönster till byggnadsindustrin. Det framgår dock av de upplysningar som tillhandahållits av de franska myndigheterna i den korrespondens som utväxlades före inledandet av det formella undersökningsförfarandet att det endast var AFR som befann sig i svårigheter i koncernen, eftersom AFR:s verksamhet inte hade någon koppling till ”byggnads”-verksamheten. Dessutom konstaterar kommissionen att AFR:s svårigheter tycks ha varit alltför omfattande för att lösas inom koncernen, med tanke på koncernens medelmåttiga resultat. Kommissionen anser därför att AFR, utan hinder av punkt 13 i riktlinjerna, kan anses vara berättigat till undsättnings- eller omstruktureringsstöd, trots att företaget tillhör en koncern.

(42)

Bedömningen av huruvida stödet är förenligt med den gemensamma marknaden bör därför göras utifrån riktlinjerna.

(43)

Kommissionen konstaterar att riktlinjernas villkor för att omstruktureringsstödet ska vara förenligt med den gemensamma marknaden inte är uppfyllda. Följaktligen konstaterar kommissionen följande:

(44)

Stödet tycks inte heller uppfylla riktlinjernas villkor för att undsättningsstödet ska vara förenligt med den gemensamma marknaden, eftersom det återbetalningspliktiga förskottet har beviljats för en period av sex månader (se punkt 25 i riktlinjerna).

(45)

Dessa överväganden utgör en tillräcklig grund för att konstatera att stödet inte är förenligt med den gemensamma marknaden.