<TI><P>Ordalydelsen av direktiv 87/102</P></TI>33.I direktiv 87/102 definieras uttryckligen direktivets tillämpningsområde.34.Enligt artikel 1 i direktivet gäller detta kreditavtal, det vill säga avtal genom vilka en kreditgivare lämnar eller lovar att lämna en konsument en kredit i form av betalningsanstånd, ett penningslån eller någon annan liknande ekonomisk uppgörelse.35.Den ovan angivna definitionen av begreppet kreditavtal omfattar emellertid inte borgen.36.Borgen utgör nämligen en personlig säkerhet. Det rör sig närmare bestämt om ett avtal genom vilket en person åtar sig ansvar gentemot en borgenär att fullgöra huvudgäldenärens förpliktelse för det fall denne inte själv gör det.Se Cornu, G., Vocabulaire juridique, Presses universitaires de France, Paris, 1987, s. 125.
Borgen utgör således varken ett penninglån, ett betalningsanstånd eller någon annan liknande ekonomisk uppgörelse i den mening som avses i direktivet.37.Eftersom borgensåtagandet inte ger upphov till någon motprestation från borgenärens eller huvudgäldenärens sida utgör borgen vidare även ett ensidigt förpliktande avtal.38.Det är riktigt att domstolen i domen i målet Dietzinger fastslog att denna ensidiga karaktär inte innebär att borgen är utesluten från tillämpningsområdet för direktiv 85/577. Domstolen klargjorde att ingenting [finns] i direktivets ordalydelse som tyder på att det är nödvändigt att den person som ingått avtalet om tillhandahållande av varor eller tjänster är samma person som erhåller demPunkt 19 (min kursivering). Generaladvokaten Jacobs angav dock i sitt förslag till avgörande i målet Dietzinger att [m]ot bakgrund av hela artikel 1 [i direktiv 85/577] är det uppenbart att de avtal som omfattas är avtal där en näringsidkare tillhandahåller en konsument varor eller tjänster (punkt 19).
.39.Direktiv 87/102 innehåller emellertid flera bestämmelser som visar att dess till— lämpningsområde endast är begränsat till avtal som avser ömsesidiga förpliktelser.Redan definitionen av ett kreditavtal, enligt vilken en kreditgivare lämnar eller lovar lämna en konsument en kredit, visar att de avtalsförhållanden som regleras av direktivet är ömsesidiga rättsliga relationer.
Dessutom anger artikel 1.2 d) i direktivet att det i [k]onsumentens sammanlagda kreditkostnad inbegrips samtliga kostnader för krediten... som har direkt samband med kreditavtalet.Min kursivering.
I artikel 4.2 c i direktivet föreskrivs vidare att kreditavtalet skall innehålla... [u]ppgift om storleken och antalet samt om frekvensen... för betalningar som konsumenten måste göra för att betala tillbaka krediten liksom uppgift om betalning av ränta.Min kursivering.
Ett annat exempel finns i artikel 8 i direktivet, i vilken anges att [k]onsumenten skall ha rätt att betala sin skuld enligt ett kreditavtal innan den överenskomna avtalstiden löpt utMin kursivering.
.
40.Det framgår av ordalydelsen av dessa bestämmelser att de avtal som regleras i direktiv 87/102 kännetecknas av att det föreligger ömsesidiga förpliktelser mellan de berörda parterna. Den rättspraxis som kommit till uttryck i målet Dietzinger anser jag således inte vara tillämplig i detta mål.41.De ovannämnda bestämmelserna gör det även möjligt att närmare precisera begreppet konsument i artikel 1 i direktivet.I direktiv 87/102 synes det ha antagits en mycket vidsträckt definition av begreppet konsument. Denna definition omfattar en fysisk person som... uppträder med avsikter som kan anses ligga utanför hans näringsverksamhet eller yrkesområde. A priori skulle således en fysisk person, som går i borgen för en tredje mans förpliktelser utanför ramen för sin yrkesverksamhet, kunna utgöra en konsument i den mening som avses i direktivet.
De ovannämnda bestämmelsernaNämligen artiklarna 1.2 a och d, 4.2 c och 8 i direktiv 87/102.
inskränker emellertid betydligt räckvidden för denna definition. Bestämmelsernas ordalydelse anger mycket tydligt att inom ramen för direktivet är konsumenten huvudgäldenären. Varje gång som gemenskapslagstiftaren använder begreppet konsument ges konsumenten rättigheter eller skyldigheter som uttryckligen är sådana som skall tillkomma just förmånstagaren eller mottagaren av krediten. Lagstiftaren har således ansett att det med begreppet konsument, i den mening som avses i direktivet, skall förstås den som upptar krediten.
Förarbetena till direktivet bekräftar denna tolkning. I förslaget till direktiv har nämligen kommissionen framhållit att ett kreditavtal skall definieras som ett avtal enligt vilket en långivare ger en konsument en kredit... och enligt vilket konsumenten skall betala tillbaka krediten, i vilken ingår räntor och övriga avgifter....Artikel 1.2 c i förslaget till ändring av rådets direktiv omtillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EGT 1984, C 183, s. 4, min kursivering).
42.Då borgensmannen inte är en av parterna i kreditavtalet, kan han inte anses som en konsument i den mening som avses i direktiv 87/102.43.Det skall alltså konstateras att direktiv 87/102 vid en ordagrann tolkning inte omfattar borgensförbindelser.<TI><P>Systematiken i direktiv 87/102</P></TI>44.Den franska regeringenPunkt 4.1 i yttrandet.
och kommissionenPunkt 6 i yttrandet.
har i sina skriftliga yttranden påpekat att borgen inte uttryckligen har undantagits från tillämpningsområdet för direktiv 87/102. Borgen anges i synnerhet inte i artikel 2 i direktivet, vilken räknar upp de olika avtal och situationer när direktivet inte är tillämpligt. Kommissionen har dragit slutsatsen härav att gemenskapslagstiftaren inte hade intagit någon särskild ståndpunkt — varken för eller emot — beträffande borgen.45.Jag har svårt att ansluta mig till kommissionens uppfattning på denna punkt.46.Direktiv 87/102 innehåller nämligen flera hänvisningar till personliga och sakrättsliga säkerheter.I artikel 2.3 föreskrivs till exempel att [vissa] bestämmelser... [i direktivet] inte skall gälla kreditavtal eller avtal som utlovar kredit mot säkerhet i fast egendom...Min kursivering.
.
I bilagan till direktivet anges vidare bland kontraktets övriga grundläggande avtalsvillkor som medlemsstaterna får kräva skall ingå i det skriftliga avtalet, eventuell begärd säkerhet till konsumenten.Punkterna 1 vi och 4 ii (min kursivering).
47.Även de förslag till direktiv som kommissionen framlade för rådet innehöll sådana hänvisningar.I sitt första förslag hade kommissionen till exempel angett att kreditavtalet skall innehålla de viktigaste villkor som överenskommits och särskilt... närmare angivelser om begärda säkerheter.Artikel 6.2 a punkt 7, i förslaget till rådets direktiv om tiilnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EGT 1979, C 80, s. 4, min kursivering).
På ett liknande sätt föreskrevs i det ändrade förslaget till direktivet att [d]en skrivna handlingen skall åtminstone innehålla... en uppgift om begärda säkerheter.Artikel 6.2 a, punkt 7, i förslaget till ändring av ovannämnda direktiv (min kursivering).
48.Dessa hänvisningar visar sammantaget att gemenskapslagstiftaren vid utarbetandet av direktivet tänkte på att det fanns sakrättsliga och personliga säkerheter. Han var i synnerhet medveten om att beviljandet av en kredit ofta är underordnat villkoret att konsumenten på ett eller annat sätt lämnar säkerhet för att skulden betalas tillbaka. Under sådana förhållanden vittnar den omständigheten att direktivet inte innehåller någon bestämmelse som närmare anger den rättsliga ställningen eller behandlingen avseende de begärda garantierna om gemenskapslagstiftarens vilja att hålla säkerheterna utanför tillämpningsområdet för direktivet.49.Dessutom intog flera gemenskapsinstitutioner en ståndpunkt som ännu tydligare visar lagstiftarens avsikt.Kommissionen framlade nämligen under år 1995 och år 1997 två rapporter inför rådet om tillämpningen av direktiv 87/102 och om hur medlemsstaterna hade införlivat direktivet med inhemsk rätt.Kommissionens rapport av den 11 maj 1995 om tillämpningen av direktiv 87/102 (COM(95) 117 slutlig) och kommissionens rapport av den 24 september 1997 om tillämpningen av direktiv 87/102 — COM(95) 117 slutlig av den 11 maj 1995. Kortfattad redogörelse av invanì ningar och kommentarer (COM(97) 465 slutlig).
I dessa två rapporter konstaterade kommissionen att [t]rots att direktiv 87/102 inte behandlar borgen har bestämmelser [om borgen] antagits i flera medlemsstater. Kommissionen föreslog att vissa av de informationsförpliktelser som föreskrivs i direktivet skall utvidgas till att omfatta borgen.Den ovannämnda rapporten av den 11 maj 1995, punkt 345 (min kursivering). I den ovannämnda rapporten av den 24 september 1997 har kommissionen förklarat att [e]ftersom borgensmannen ofta åtnjuter ett mindre omfattande rättsligt skydd än långivaren... och eftersom den förstnämnde inte omfattas av direktiv 87/102, har flera medlemsstater infört olika typer av skydd för borgensmän. I rapporten föreslås att vissa av de informationsskyldigheter som föreskrivs i direktivet utvidgas till att omfatta borgensmän (punkt 80, min kursivering).
Europaparlamentet uttalade sig å sin sida över kommissionens första rapport i ett beslut av den 11 mars 1997. Det har därvid påpekat att de faktiska skillnaderna i förhållande till långivaren skulle beaktas vid en utvidgning av vissa skyldigheter som avses i direktiv 87/102 till personer som garanterar att en skuld återbetalas och till borgensmän.Europaparlamentets resolution av den 11 mars 1997 beträffande kommissionens rapport om tillämpningen av direktiv 87/102 (COM(95)0117 — C4-0185/95) (EGT C 115, s. 27, punkt 16, min kursivering).
50.Bryggeriet har med rätta påpekat att kommissionen och parlamentet i de ovannämnda handlingarna undersökte frågan huruvida bestämmelserna i direktivet de lege ferenda skulle utvidgas till att omfatta personliga säkerheter. Av detta följer att borgen de lege lata inte omfattas av tilllämpningsområdet för direktivet.51.Vad gäller de övriga bestämmelserna i direktiv 87/102 föreslår jag att deras roll undersöks mot bakgrund av de mål som de avser att uppnå.<TI><P>Målen med direktiv 87/102</P></TI>52.Direktiv 87/102 syftar till att uppnå ett allmänt mål om konsumentskydd.Direktiv 87/102 syftar även till att uppnå ett annat mål, nämligen inrättandet av en gemensam marknad för konsumentkrediter (femte övervägandet). I detta syfte skall direktivet avskaffa såväl snedvridningarna av konkurrensen mellan kreditgivare inom den gemensamma marknaden (andra övervägandet) samt hindren för den fria rörligheten för sådana varor och tjänster som konsumenter kan skaffa sig på kredit (fjärde övervägandet).
I ingressen till direktivet anges följande:Europeiska gemenskapens olika konsumentpolitiska program föreskriver bl. a. att konsumenten skall skyddas mot oskäliga kreditvillkor och att en harmonisering av de allmänna villkoren för konsumentkredit skall prioriteras (sjätte övervägandet).
Skillnader i lagstiftning och praxis leder till att konsumentskyddet på konsumentkreditområdet i de olika medlemsstaterna inte blir enhetligt (sjunde övervägandet).
53.Direktiv 87/102 syftar närmare bestämt till att ge konsumenten erforderlig information om kostnaden och kreditvillkoren.Direktiv 87/102 syftar även till att införa vissa krav som skall gälla alla former av kredit (tionde övervägandet).
I direktivets nionde övervägande anges nämligen följande:Konsumenten bör få god information om villkor och kostnader för krediten samt om sina skyldigheter. Denna information bör bl. a. innehålla uppgift om den effektiva räntan för krediten eller, om detta inte är möjligt, den sammanlagda kreditkostnaden för konsumenten. I avvaktan på att gemenskapen fattar beslut om en eller flera metoder som skall användas för beräkning av den effektiva räntan, bör medlemsstaterna kunna behålla nuvarande metoder eller praxis för uträkning av denna ränta. Om sådana metoder saknas, bör bestämmelser införas om hur konsumenten skall få information om den sammanlagda kreditkostnaden.Direktiv 90/88 och direktiv 98/7 ändrade direktiv 87/102 i syfte att införa en enhetlig beräkningsmetod för den effektiva årsräntan inom hela europeiska gemenskapen.
54.Flertalet av bestämmelserna i direktivet syftar således till att ge konsumenten kännedom om den exakta kreditkostnaden och de kostnader som är förenade med denna.I artikel 3 i direktivet föreskrivs att alla annonser eller andra erbjudanden om kredit som finns uppsatta i en affärslokal och som innehåller en uppgift om kreditkostnaden — såsom räntesatsen — också skall ange den effektiva räntan.Det skall erinras om att i direktiv 87/102 definieras effektiv ränta som konsumentens sammanlagda kreditkostnad, uttryckt i procent per år av den Beviljade krediten och beräknad enligt artikel 1 a (artikel 1.2 e).
Dessutom föreskrivs i artikel 4 i direktivet att kreditavtal skall ingås skriftligt. Genom det skriftliga avtalet skall konsumenten informeras om storleken på och antalet, samt om frekvensen eller datum för, betalningar som konsumenten måste göra för att betala tillbaka krediten. I avtalet skall även anges en uppgift om kostnader som hänför sig till kredit som inte innefattades i beräkningen av den effektiva räntan men som måste betalas av konsumenten. Dessutom skall det skriftliga avtalet innehålla kontraktets övriga grundläggande avtalsvillkor. Som exempel på sådana villkor anges i bilagan till direktivet bland annat kreditgränsen, villkoren för återbetalning av krediten, kontantpriset och det pris som skall betalas enligt avtalet, storleken av eventuell kontantinsats, antalet delbetalningar och deras storlek samt deras förfallodatum, kostnaden för eventuella erforderliga försäkringar av konsumenten för att garantera återbetalning av krediten, etcetera.
Sådana informationsskyldigheter återfinns vidare i artikel 6 i direktivet. I punkt 1 i denna bestämmelse anges att en konsument som ingått ett avtal med ett kreditinstitut... om kredit i form av uttag på löpande kredit... [skall] vid tiden för avtalets ingående eller dessförinnan informeras om en eventuell kreditgräns, om den årliga räntan och de avgifter som utgår.... I punkt 2 föreskrivs att [k]onsumenten dessutom under avtalsperioden [skall] underrättas om alla ändringar i den årliga räntan eller tillämpliga avgifter vid den tidpunkt då ändringen inträffar.
55.Alla dessa villkor avser att informera konsumenten om den exakta räckvidden av hans förpliktelser. De syftar särskilt till att ge denna kännedom om den exakta storleken av de belopp som han åtar sig att betala eller återbetala enligt kreditavtalet.56.Av detta framgår att direktivet bland annat har som målsättning att ge konsumenten möjlighet att ingå och fullgöra ett kreditavtal med full kännedom om dess innehåll. Det avser således att skydda konsumenten mot vissa risker med konsumentkrediter, såsom till exempel att yrkesmässiga kreditgivare handlar otillbörligt, att ekonomiska förpliktelser ingås oövertänkt samt risken med att äga vad som kan benämnas illusorisk köpkraft.57.En teleologisk tolkning av direktivet bekräftar således att detta huvudsakligen syftar till att skydda kredittagaren.58.Några intervenienterSe särskilt kommissionens yttrande (punkt 7), Andreas Sieperts yttrande (punkt III.6) och de argument som den franska regeringen utvecklade vid den muntliga förhandlingen.
har emellertid gjort gällande att direktiv 87/102 syftar till att ge ett ännu starkare skydd åt konsumenterna.Dessa intervenienter har hävdat att det skydd som föreskrivs i direktivet skall omfatta även borgensmannen när denne privat, utanför ramen för en yrkesverksamhet eller ett yrkesområde, åtar sig en förpliktelse. Inom konsumentkreditområdet befinner sig borgensmannen i en utsatt ställning som är jämförbar med kredittagarens ställning. Borgensmannen är ofta närstående — en vän eller förälder — till låntagaren och åtar sig förpliktelsen i ett sammanhang som är präglat av ett känslomässigt tryck. Det framstår som än mer nödvändigt att skydda borgensmannen då denne åtar sig att svara för återbetalningen av krediten utan att denna förpliktelse ger upphov till en motprestation från långivaren eller huvudgäldenären.
59.Jag delar i stort de synpunkter som dessa intervenienter har framfört. Oaktat den omständigheten att direktiv 87/102 inte är avsett att tillämpas på borgen, verkar det emellertid som om den utvidgning som intervenienterna förordar inte är av sådan natur att den ger borgensmännen erforderligt skydd.60.De risker som uppkommer beträffande borgen är nämligen av en annan natur än de risker som en konsumentkredit kännetecknas av. Riskerna uppkommer huvudsakligen till följd av huvudgäldenärens insolvens och okunnighet om borgensåtagandets funktion.61.För att ett erforderligt skydd för borgensmän skall föreligga måste följaktligen dessa upplysas om annat än kreditvillkoren och kreditkostnaden. Såsom den tyskaPunkterna 15 och 18 i respektive yttrande.
och den finskaPunkt 9 i respektive yttrande.
regeringen med rätta har påpekat, bör en sådan information särskilt innehålla uppgifter om kredittagarens solvens, om de bestämmelser som reglerar borgen (borgen i allmänhet, enkel borgen, proprieborgen, etcetera) och om de särskilda villkor som gäller när borgensmannen är tvungen att återbetala krediten. Om kredittagaren har tecknat en försäkring för att garantera återbetalningen av sin skuld, kan det även anses lämpligt att informera borgensmannen om de eventuella rättsmedel som står honom till buds gentemot försäkringsgivaren.62.Ur denna synvinkel synes den informationsskyldighet som föreskrivs i direktiv 87/102 inte vara anpassad efter borgensmäns behov, vilka ingår en borgensförbindelse privat för att garantera att en konsumentkredit återbetalas.63.Flera av intervenienternaSe den spanska regeringens yttrande (punkt 8), den franska regeringens yttrande (punkt 4.2), kommissionens yttrande (punkt III.11 och Andreas Sieperts yttrande (punkt III.4).
har även gjort gällande att borgen har ett nära samband med kreditavtalet. De har erinrat om att domstolen i domen i målet Dietzinger har grundat sig på ett sådant samband för att komma till slutsatsen att borgen kan omfattas av direktiv 85/577.Domstolen konstaterade i domen i det ovannämnda målet följande: Att bevilja en kredit utgör en tjänst, och att borgensförbindelsen [endast] förekommer som en sidoförpliktelse i förhållande till huvudavtalet.Punkt 18.
Domstolen fastställde att [m]ed beaktande av det nära sambandet mellan kreditavtalet och den därtill knutna borgen samt omständigheten att en person som åtar sig att garantera återbetalning av en skuld kan vara solidariskt betalningsansvarig eller borgensman, kan det inte uteslutas att borgen inte omfattas av direktiv [85/577].Domen i målet Dietzinger, punkt 20.
64.Det stämmer att borgensförbindelsen har ett nära samband med kreditavtalet i två avseenden.Ur ekonomisk synvinkel beviljar kreditinstituten och finansföretagen ofta en kredit endast under förutsättning att kredittagaren är i stånd att garantera återbetalningen av skulden med hjälp av en verklig eller personlig säkerhet.
I juridisk bemärkelse utgör borgen en sidoförpliktelse i förhållande till huvudavtalet, i detta fall kreditavtalet. Borgenärens möjlighet att vända sig mot borgensmannen är således beroende av att det finns en huvudskuld som skall infrias och av omfattningen av denna skuld.
65.Jag är emellertid inte övertygad om, av de skäl om detta nära samband som domstolen har lagt till grund för slutsatsen, att borgen kan omfattas av direktiv 85/577.Motiveringen på denna punkt i domen i målet Dietzinger är för övrigt knapphändig. Den inskränker sig till att ange några kännetecken för borgen — det nära sambandet med kreditavtalet och att den som garanterar att kreditavtalet fullgörs kan vara solidariskt betalningsansvarig eller borgensman — för att därefter med automatik fastställa principen om att en borgensförbindelse kan omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 85/577.
Hänvisningen till det förhållandet att borgen är en sidoförpliktelse visar att uttrycket accessoriutn sequitur principale tillämpades på ett speciellt sätt i domen i målet Dietzinger.Denna tolkning bekräftas av punkt 22 i domen i målet Dietzinger, i vilken domstolen fastslog att [d]et följer emellertid av ordalydelsen i artikel 1 i direktiv [85/577], samt av förhållandet att borgen är en sidoförpliktelse, att den enda form av borgen som omfattas av direktiv [85/577] är en borgensförbindelse som avser ett avtal genom vilket en konsument vid hemförsäljning ingått avtal med en näringsidkare för att från denne erhålla varor eller tjänster.
Domstolen fastslog att i den mån som kreditavtalet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 85/577 följer borgensförbindelsen huvudavtalet.
66.Jag anser dock att denna omständighet inte räcker för att i detta mål kunna rättfärdiga att borgen skall omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 87/102.Vad gäller direktiv 85/577 se de argument som generaladvokaten Jacobs utvecklat i sitt förslag till avgörande i målet Dietzinger.
Det framgår nämligen tydligt av ordalydelsen av direktiv 87/102 samt av direktivets systematik och målsättningar att denna rättsakt inte är tillämplig på en borgensförbindelse som ingåtts för att garantera återbetalningen av en konsumentkredit.67.Generaladvokaten Jacobs har i sitt förslag till avgörande i målet Dietzinger understrukit följande:Det är givetvis obestridligen så att direktiv [85/577] syftar till att skydda konsumenter. Av detta följer dock inte att alla konsumenter skyddas under alla omständigheter genom direktiv [85/577]: i likhet med andra direktiv, som syftar till konsumentskydd, är direktiv [85/577] endast tillämpligt på vissa transaktioner.Punkt 39.
68.I detta mål är direktiv 87/102 tillämpligt på kreditavtal. Jag anser dock inte att det är tillämpligt på borgensförbindelser.69.Avslutningsvis vill jag — vilket generaladvokaten Jacobs har gjort i det ovannämnda förslaget till avgörandePunkt 43.
— uppmärksamma den hänskjutande domstolen på den omständigheten att min slutsats inte är av sådan art att denna domstol fråntas möjligheten att tolka VerbrKrG annorlunda. Artikel 15 i direktiv 87/102 tillåter nämligen medlemsstaterna att behålla eller anta strängare bestämmelser till skydd för konsumenterna i överensstämmelse med deras förpliktelser enligt fördraget. Gemenskapsrätten hindrar således inte Landgericht Potsdam att fastställa att en borgensförbindelse enligt tysk rätt omfattas av tillämpningsområdet för VerbrKrG.