1. Enligt belgisk rätt är kombinationserbjudanden för varor och tjänster i princip förbjudna. Det görs emellertid undantag från
detta förbud i fråga om värdekuponger som lämnas kostnadsfritt i kombination med köpet av den huvudsakliga varan eller tjänsten,
och som efter ett flertal köp berättigar till ett kostnadsfritt erbjudande eller en prisnedsättning, under förutsättning att
denna förmån rör en vara eller en tjänst som är likartad och tillhandahålls av sammesäljare .
2. Genom förevarande talan yrkar Europeiska gemenskapernas kommission huvudsakligen att domstolen skall fastställa att Konungariket
Belgien har underlåtit att uppfylla sina förpliktelser enligt artikel 49 EG, genom att på ett diskriminerande och oproportionerligt
sätt tillämpa villkoren om ”likhet” och ”samme säljare”, som en förutsättning för att ett bonusprogram för konsumenter skall
få genomföras i denna medlemsstat.
3. Detta mål rör området för säljfrämjande åtgärder, vilket redan har varit föremål för åtgärder på gemenskapsnivå, även om någon
reglering ännu inte till dags dato har antagits av gemenskapslagstiftaren.
(2)
4. Förevarande talan ger anledning att närmare precisera de krav som enligt min uppfattning inryms i regeln, enligt vilken det
inom ramen för ett förfarande enligt artikel 226 EG ankommer på kommissionen att bevisa att en medlemsstat har underlåtit
att uppfylla sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten.
I –Tillämpliga bestämmelser
A – Gemenskapsrätten
5. Artikel 49.1 EG har följande lydelse.
”Inom ramen för nedanstående bestämmelser skall inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen förbjudas
beträffande medborgare i medlemsstater som har etablerat sig i en annan stat inom gemenskapen än mottagaren av tjänsten.”
B – Den nationella lagstiftningen
6. I artikel 54 i den belgiska lagen av den 14 juli 1991 om handelsbruk, konsumentupplysning och konsumentskydd
(3)
(nedan kallad den belgiska lagen) föreskrivs ett förbud mot ”alla former av kombinationserbjudanden som erbjuds av en säljare”.
Som kombinationserbjudande betraktas ”ett förvärv, kostnadsfritt eller inte, av varor, tjänster, alla övriga förmåner, eller
värdekuponger som ger rätt att förvärva varor och tjänster ... som har samband med förvärvet av andra – även identiska – varor
eller tjänster”. Kombinationserbjudanden för konsumenter är även förbjudna när de lämnas av ”flera säljare som verkar i en
intressegemenskap”.
7. Det föreskrivs emellertid undantag från förbudet mot kombinationserbjudanden. Enligt artikel 57 i den belgiska lagen är det
nämligen tillåtet att, samtidigt med tillhandahållandet av den huvudsakliga varan eller tjänsten, kostnadsfritt erbjuda värdekuponger
som ger rätt till vissa förmåner för konsumenten.
8. De värdekuponger som uppräknas i artikel 57.1–3 kan endast ställas ut av de näringsidkare som enligt artikel 59 första stycket
i den belgiska lagen är registrerade hos den behöriga myndigheten.
9. I artikel 57.4 i denna lag föreskrivs däremot ett undantag från förbudet mot sådana kombinationserbjudanden som näringsidkare
kan nyttja utan att vara registrerade.
10. Enligt artikel 57.4 första stycket i den belgiska lagen kan näringsidkare nämligen, i samband med tillhandahållandet av en
huvudsaklig vara eller tjänst, lämna ”värdekuponger som efter förvärv att ett visst antal produkter eller tjänster, ger rätt
till ett kostnadsfritt erbjudande eller en prisnedsättning vid förvärvet av en likartad vara eller tjänst, under förutsättning
att denna förmån tillhandahålls av samme säljare och inte överstiger en tredjedel av priset för de varor och tjänster som
förvärvats”.
11. I artikel 57.4 anges dessutom att det i ”värdekupongerna bör anges deras eventuella giltighetstid, liksom förutsättningarna
för erbjudandet”, och att ”konsumenten, när säljaren avbryter sitt erbjudande, bör kunna utnyttja förmånen i proportion till
sitt tidigare förvärv”.
12. Ett kostnadsfritt erbjudande av värdekuponger som inte är förenligt med denna lagstiftning kan på begäran av handelsministeriet,
en berörd näringsidkare eller en konsumentskyddsförening, bli föremål för ett föreläggande om upphörande vid handelsdomstolarna.
II –Det administrativa förfarandet
13. Kommissionen fäste genom skrivelse av den 31 mars 1999 Konungariket Belgiens uppmärksamhet på frågan om artiklarna 54 och
57 i den belgiska lagen var förenliga med artikel 49 EG. Kommissionen angav att den fått kännedom om denna fråga genom ett
klagomål som hade inkommit från ett i Nederländerna etablerat företag, vilket för andra företags räkning organiserade ett
bonusprogram för konsumenter benämnt Air Miles, som det önskade lansera i Belgien.
(4)
14. Denna typ av verksamhet har genomförts på följande sätt. Det organiserande företaget ingår ett avtal med företag benämnda
”sponsorer” i syfte att skapa och sköta ett program avsett att göra de sistnämnda företagens kunder lojala. Kunder förses
i detta syfte med ett elektroniskt minneskort som gör det möjligt att registrera de Air Miles-poäng som intjänats vid inköpen
av varor eller tjänster hos sponsorföretagen. När kunderna uppnår ett visst antal poäng, ger dessa en rätt till, exempelvis,
gratisresor.
15. Genom skrivelse av den 2 juni 1999 svarade Konungariket Belgien på den formella underrättelsen. Konungariket Belgien angav
bland annat att begreppet ”likartad” i nationell rättspraxis och doktrin har tolkats så att det förutsätter att de huvudsakliga
varorna eller tjänsterna och de varor eller tjänster som tillhandahålls kostnadsfritt eller till nedsatt pris normalt utbjuds
till försäljning genom samma distributionskedja och/eller ingår i samma industriella eller kommersiella verksamhetsgren.
16. Kommissionen, som inte var nöjd med Konungariket Belgiens svar, sände den 1 augusti 2000 ett motiverat yttrande till denna
medlemsstat, i vilket den gjorde gällande att Konungariket Belgien på ett diskriminerande och oproportionerligt sätt hade
tillämpat villkoren vad gäller ”likhet” och ”samme säljare” i den belgiska lagstiftningen. Konungariket Belgien uppmanades
att inrätta sig efter det motiverade yttrandet inom två månader.
17. De belgiska myndigheterna svarade genom skrivelse av den 16 oktober 2000. Genom denna skrivelse gjorde de belgiska myndigheterna
i huvudsak gällande att det föreföll vara lämpligt att avvakta kommissionens riktlinjer avseende ett förslag till gemenskapsreglering
på området för säljfrämjande åtgärder för att, hellre än att endast göra en punktvis ändring av artikel 57.4 i den belgiska
lagen, helt reformera den nationella lagstiftningen om kombinationserbjudanden.
18. Kommissionen, som inte heller fann detta svar vara övertygande, väckte med stöd av artikel 226 EG, genom ansökan som inkom
till domstolens kansli den 3 juli 2003, förevarande talan.
III –Talan
19. Kommissionen har genom förevarande talan begärt att domstolen skall ”fastställa att Konungariket Belgien har underlåtit att
uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 49 EG, genom att på ett diskriminerande och oproportionerligt sätt tillämpa villkoren
’likhet’ och ’samme säljare’ avseende å ena sidan varor och tjänster som konsumenter anskaffar, och å andra sidan varor eller
tjänster som tillhandahålls kostnadsfritt eller till nedsatt pris i samband med en sådan kampanj, som en förutsättning för
att ett bonusprogram skall få genomföras som en gränsöverskridande tjänst mellan företag”. Kommissionen har även yrkat att
domstolen skall förplikta Konungariket Belgien att ersätta rättegångskostnaderna.
20. Konungariket Belgien har yrkat att domstolen skall fastställa att talan inte kan tas upp till sakprövning och att den saknar
grund, samt förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
A – Upptagande till sakprövning
21. Den belgiska regeringen har gjort gällande att talan inte kan tas upp till sakprövning med hänsyn till den långa tidsperiod
som har förflutit mellan Konungariket Belgiens svar på det motiverade yttrandet och talans väckande vid domstolen, det vill
säga närmare tre år.
22. En sådan tidsperiod skulle vara oförenlig med principerna om rättssäkerhet och berättigade förväntningar. Den belgiska regeringen
anser särskilt att den har haft fog för att utgå från att dess svar på det motiverade yttrandet var tillfredsställande, eftersom
svaret inte motsades av kommissionen under denna tidsperiod. Att kommissionen väckt talan vid domstolen har sålunda ”överraskat
[Konungariket Belgiens] berättigade förväntningar”.
(5)
23. Dessa argument förefaller sakna relevans med hänsyn till domstolens rättspraxis om föreningen av å ena sidan kommissionens
utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller genomförandet och avslutandet av det administrativa förfarandet, och å andra
sidan det nödvändiga skyddet av rätten till försvar för den medlemsstat mot vilken ett förfarande har inletts enligt artikel 226 EG.
24. Som bekant förfogar kommissionen nämligen inte endast över ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller dess möjlighet
att väcka talan vid domstolen, utan även vad gäller den tidpunkt som kommissionen finner vara lämplig för att anhängiggöra
ett mål vid domstolen. Domstolen har uttryckt denna princip på följande sätt: ”[m]öjligheten att väcka talan om fastställelse
av en stats fördragsbrott ... är inte begränsad av en förutbestämd tidsfrist, eftersom detta förfarande på grund av sin karaktär
och sitt ändamål innebär en befogenhet för kommissionen att välja de medel och tidsfrister som är ägnade att få eventuella
fördragsbrott att upphöra”.
(6)
25. Det görs emellertid undantag från denna princip i de fall då ”det administrativa förfarandet tar orimligt lång tid i anspråk
och gör det svårare för den berörda medlemsstaten att bemöta kommissionens argument och därigenom medför att dess rätt till
försvar åsidosätts”.
(7)
Det ankommer sålunda på den medlemsstat som berörs av en fördragsbrottstalan att visa att det administrativa förfarandet
har pågått under så lång tid att det försvårat dess möjligheter att ordna sitt försvar.
26. I detta avseende anser jag att det är tillräckligt att konstatera, utan att domstolen behöver ta ställning till frågan huruvida
den tid som i förevarande mål förflutit mellan medlemsstatens svar på det motiverade yttrandet och förevarande talans väckande
är oskäligt lång, att Konungariket Belgien inte framfört något argument av sådant slag att det visar att den tid under vilken
förfarandet pågått har påverkat dess sätt att ordna sitt försvar.
(8)
27. Samtliga de argument som har framförts av Konungariket Belgien syftar egentligen endast till att ifrågasätta dels kommissionens
utövande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller det förfarande som har inletts enligt artikel 226 EG, och dels
det sätt på vilket genomförandet av detta förfarande har samordnats med de diskussioner som förs på gemenskapsnivå vad gäller
ett lagstiftningsförslag avseende säljfrämjande åtgärder.
28. Det är dessutom tydligt att Konungariket Belgiens invändning vad gäller frågan om upptagande till sakprövning huvudsakligen
grundar sig på argumentet, enligt vilket kommissionen hellre borde ha givit ett annat svar på dess svarsskrivelse av den 16 oktober 2000,
vilken hade sänts till kommissionen som svar på det motiverade yttrandet, än att väcka talan vid domstolen.
29. Domstolen har emellertid redan fastslagit att ”[ä]ven om det ... antas att domstolsförfarandet hade inletts genom att kommissionen
väckte talan utan att beakta eventuella nya, rättsliga eller faktiska, omständigheter som den berörda medlemsstaten hade framfört
i sitt svar på det motiverade yttrandet, skulle denna medlemsstats rätt till försvar inte ha åsidosatts. Medlemsstaten kan
inom ramen för domstolsförfarandet fullt ut åberopa omständigheterna redan i sitt första svaromål. Det ankommer på domstolen
att bedöma omständigheternas relevans vid prövningen av talan om fördragsbrott.”
(9)
30. Det kan följaktligen inte läggas kommissionen till last att den inte tog ställning till den argumentation som Konungariket
Belgien framförde i sitt svar på det motiverade yttrandet.
31. Mot bakgrund av samtliga anförda omständigheter anser jag således att den belgiska regeringens invändning avseende frågan
om upptagande till sakprövning inte kan godtas.
B – Prövning i sak
1. Föremålet för talan
32. För att kunna bedöma de grunder som har anförts av kommissionen som stöd för förevarande talan krävs först en noggrann avgränsning
av föremålet för talan.
33. Som redan konstaterats har kommissionen anklagat Konungariket Belgien för att ha underlåtit att uppfylla sina skyldigheter
enligt artikel 49 EG, genom att på ett diskriminerande och oproportionerligt sätt tillämpa villkoren ”likhet” och ”samme säljare” i artikel 57.4 första stycket i den belgiska lagen, som en förutsättning för att ett
bonusprogram skall få genomföras som en gränsöverskridande tjänst mellan företag.
34. Det framgår således uttryckligen av ansökan att förevarande talan inte på något sätt avser lydelsen av artikel 57.4 första stycket i den belgiska lagen, utan endast tillämpningen av villkoren i denna bestämmelse, vilken påstås vara diskriminerande och oproportionerlig.
35. Denna omständighet har för övrigt uttryckligen bekräftats av kommissionen vid förhandlingen som svar på en fråga från domstolen.
36. Föremålet för förevarande talan, såsom det klart och tydligt har uttryckts av kommissionen, utesluter således att domstolen
gör en abstrakt bedömning av nämnda bestämmelses förenlighet med artikel 49 EG.
37. Domstolen har sålunda endast ombetts klargöra frågan huruvida de nationella myndigheternas tillämpning – det vill säga de
nationella förvaltningsmyndigheternas liksom de nationella domstolarnas tillämpning – av artikel 57.4 första stycket i den
belgiska lagen står i strid med artikel 49 EG.
2. Bevisningen av fördragsbrott
38. Eftersom kommissionen uttryckligen har begränsat sin talan till att omfatta Konungariket Belgiens diskriminerande och oproportionerliga
tillämpning av villkoren avseende ”likhet” och ”samme säljare” i den belgiska lagen, ankommer det på kommissionen att förse
domstolen med de bevisuppgifter som krävs för att, inom ramen för föremålet för talan som sålunda klargjorts, styrka nämnda
medlemsstats underlåtelse med avseende på artikel 49 EG.
39. Det skall i detta avseende erinras om att det framgår av fast rättspraxis att det åligger kommissionen att i mål om fördragsbrott
bevisa det påstådda fördragsbrottet och förse domstolen med de uppgifter som den behöver för att kunna kontrollera om fördragsbrott
föreligger. Kommissionen får därvidlag inte stödja sig på någon presumtion.
(10)
40. I förevarande mål anser jag inte att kommissionen har försett domstolen med tillräckliga uppgifter för att det skall kunna
styrkas att Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 49 EG.
41. För att ett fördragsbrott skall anses vara visat när en talan som i förevarande fall syftar till att en nationell bestämmelse
inte skall få tillämpas, krävs nämligen att domstolen förses med bevisuppgifter av särskilt slag i förhållande till dem som
normalt är i fråga inom ramen för en fördragsbrottstalan som endast avser innehållet i en nationell bestämmelse.
42. I det sistnämnda fallet, som är det absolut vanligaste, kan en jämförelse mellan lydelsen av den omtvistade nationella bestämmelsen
och den åberopade gemenskapsbestämmelsen vara tillräcklig för att avgöra frågan om fördragsbrott.
43. När föremålet för talan däremot avser tillämpningen av en nationell bestämmelse, kan ett fördragsbrott endast bevisas med
stöd av en tillräckligt dokumenterad och utförlig beskrivning av den praxis som läggs den nationella förvaltningen och/eller
domstolarna till last och som den berörda medlemsstaten kan ställas till svars för.
44. Det måste emellertid konstateras att någon sådan beskrivning inte har lämnats av kommissionen i förevarande mål.
45. Vad gäller den nationella förvaltningspraxis som Konungariket Belgien kritiseras för, delar jag för det första den belgiska
regeringens uppfattning att den omständigheten att vissa företag som är etablerade i Belgien tillhandahåller bonuskampanjer
som kan vara diskutabla mot bakgrund av artikel 57.4 första stycket i den belgiska lagen, utan att på de behöriga myndigheternas
initiativ vara föremål för förfaranden om upphörande vid de nationella domstolarna, inte medför att det skall anses styrkt
att nämnda bestämmelse tillämpas på ett diskriminerande sätt.
46. Jag anser nämligen inte att de exempel som kommissionen hänvisat till bevisar att de belgiska myndigheternas tillämpning av
villkoren i denna bestämmelse varierar beroende på om det berörda företaget befinner sig inom eller utanför det belgiska territoriet.
47. Andra exempel som Konungariket Belgien har hänvisat till i sitt svaromål visar i övrigt snarare att talan vid ett flertal
tillfällen har väckts vid de belgiska domstolarna mot försäljningskampanjer som stod i strid med den belgiska lagen.
(11)
48. Det skall vidare påpekas att även om det handlande som läggs en medlemsstat till last består av en förvaltningspraxis som
strider mot gemenskapsrätten i den mening som avses i artikel 226 EG
(12)
måste denna förvaltningspraxis enligt domstolen dessutom vara ”tillräckligt utbredd och allmängiltig”.
(13)
49. I förevarande mål har kommissionen emellertid inte visat att det är fråga om en förvaltningspraxis som uppfyller de krav på
tillräcklig utbreddhet och allmängiltighet som fastställts av domstolen.
50. De omständigheter som ligger till grund för det klagomål som inkom från företaget som organiserar bonusprogrammet Air Miles
räcker inte för att styrka ett fördragsbrott som utgörs av en diskriminerande och oproportionerlig tillämpning av villkoren
”likhet” och ”samme säljare” i förvaltningspraxis.
(14)
51. Det kan dessutom konstateras att det förvisso nekande svaret från det belgiska handelsministeriet till företaget som organiserade
bonusprogrammet Air Miles, på frågan om detta bonusprogram var förenligt med den belgiska lagstiftningen, endast bestod av
ett meddelande och inte något beslut om förbud mot tillhandahållandet av bonusprogrammet Air Miles i Belgien.
52. I tredje och sista hand skall vad gäller de belgiska domstolarnas lagtolkning erinras om att domstolen mycket klart och tydligt
fastslagit under vilka omständigheter nationell rättspraxis kan komma att konstituera ett fördragsbrott i den mening som avses
i artikel 226 EG.
(15)
53. Domstolen har sålunda fastställt att ”[e]nstaka domstolsavgöranden eller domstolsavgöranden som utgör en minoritet i ett sammanhang
med rättspraxis som präglas av ett annat synsätt, liksom en tolkning som dementeras av den högsta nationella domstolen, härvid
inte [kan] beaktas. Det förhåller sig annorlunda med en signifikant tolkning i rättspraxis som inte dementerats utan som kanske
till och med bekräftats av nämnda högsta domstol.”
(16)
54. Nationell rättspraxis kan således endast komma att konstituera ett fördragsbrott om den är ”av strukturell natur”.
(17)
55. Inom ramen för en fördragsbrottstalan enligt artikel 226 EG åvilar det kommissionen att visa att så är fallet.
56. Det skall påpekas att kommissionen till stor del grundar sin bedömning på den tolkning som gäller enligt belgisk rätt, enligt
vilken ett kombinationserbjudande anses uppfylla villkoret om ”likhet” när de huvudsakliga varorna eller tjänsterna och de
varor eller tjänster som tillhandahålls kostnadsfritt eller till nedsatt pris normalt utbjuds till försäljning genom samma
distributionskedja och ingår i samma industriella eller kommersiella verksamhetsgren.
57. Bestämmelsen om förbud mot kombinationserbjudanden avseende varor som inte är likartade skulle enligt kommissionens mening
i praktiken kringgås till förmån för de belgiska företag som förfogar över sina egna distributionskedjor. Kommissionen har
angett att ”kringgåendet av principbestämmelsen har underlättats genom den tolkning som domstolarna har gjort av begreppet
likhet”.
(18)
58. I förevarande mål har kommissionen emellertid inte hänvisat till något avgörande från de belgiska domstolarna för att påvisa
den riktning i rättspraxis på vilken den grundar sin bedömning.
59. Det är riktigt att Konungariket Belgien självt, i sitt svar på den formella underrättelsen, har gjort gällande att begreppet
”likartad” i nationell rättspraxis och doktrin har tolkats så att det förutsätter att de huvudsakliga varorna eller tjänsterna
och de varor eller tjänster som tillhandahålls kostnadsfritt eller till nedsatt pris normalt utbjuds till försäljning genom
samma distributionskedja och/eller ingår i samma industriella eller kommersiella verksamhetsgren. Konungariket Belgien har
till stöd för denna tolkning även åberopat ett beslut från handelsdomstolen i Bryssel av den 26 juni 1978.
(19)
60. Jag anser emellertid inte att denna omständighet befriar kommissionen från åliggandet att förse domstolen med specifika uppgifter
för att kunna visa och klart och tydligt uttrycka den riktning i nationell rättspraxis som den stödjer sig på.
61. I förevarande mål hade sådana preciseringar varit betydligt mer önskvärda än alla de resonemang som Konungariket Belgien för
med avseende på begreppet ”likhet” i sitt svaromål, liksom dess ombuds förklaringar vid förhandlingen, som definitivt bekräftar
uppfattningen att den tolkning som gjorts av detta begrepp i de belgiska domstolarna och i belgisk doktrin inte är enhetlig.
62. Mot bakgrund av samtliga anförda omständigheter anser jag att kommissionen inte har visat att Konungariket Belgien har underlåtit
att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 49 EG, genom att på ett diskriminerande och oproportionerligt sätt tillämpa
villkoren ”likhet” och ”samme säljare” avseende å ena sidan varor och tjänster som konsumenter anskaffar, och å andra sidan
varor eller tjänster som tillhandahålls kostnadsfritt eller till nedsatt pris i samband med en sådan kampanj, som en förutsättning
för att ett bonusprogram skall få genomföras som en gränsöverskridande tjänst mellan företag.
IV –Förslag till avgörande
63. Jag föreslår följaktligen att domstolen skall ogilla Europeiska gemenskapernas kommissions talan på grund av bristande bevisning
och, i enlighet med artikel 69.2 första stycket i rättegångsreglerna, förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
Se meddelande från kommissionen av den 2 oktober 2001 om säljfrämjande åtgärder på den inre marknaden [KOM(2001) 546 slutligt],
liksom ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om säljfrämjande åtgärder på den inre marknaden [KOM(2002)
585 slutligt]. I sjunde skälet till detta förslag anges att ”[i] förordningens tillämpningsområde ingår lojalitetsprogram
och system för flygbonuspoäng”.
Det ifrågavarande företaget hade till det belgiska handelsministeriet ställt frågan om detta lojalitetsprogram är förenligt
med den belgiska lagen. Handelsministeriet hade genom skrivelse av den 7 april 1998 svarat att den rabatt som beviljades inom
ramen för detta program inte kunde anses utgöra ”en i förhållande till de varor som försålts av de sponsorer som det ifrågavarande
bolaget företräder likartad vara”.
Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2000 i mål C‑359/97, kommissionen mot Förenade Kungariket (REG 2000,
s. I–6355). I detta fall hade åtta år förflutit mellan Förenade Kungarikets svar på det motiverade yttrandet och talans väckande.
Se bland annat dom av den 25 maj 1982 i mål 96/81, kommissionen mot Nederländerna (REG 1982, s. 1791), punkt 6, av den 20 mars 1990
i mål C‑62/89, kommissionen mot Frankrike (REG 1990, s. I‑925), punkt 37, av den 29 maj 1997 i mål C‑300/95, kommissionen
mot Förenade Kungariket (REG 1997, s. I‑2649), punkt 31, av den 9 september 1999 i mål C‑217/97, kommissionen mot Tyskland
(REG 1999, s. I‑5087), punkt 22, och av den 29 april 2004 i mål C‑194/01, kommissionen mot Österrike (REG 2004, s. I‑0000),
punkt 34.
Se bland annat dom av den 14 juli 1988 i mål 298/86, kommissionen mot Belgien (REG 1988, s. 4343), och av den 2 september 2004
i mål C‑41/02, kommissionen mot Nederländerna (REG 2004, s. I‑0000).
Under de speciella förhållanden som råder på en marknad som karaktäriseras av att den endast utgörs av ett fåtal företag,
såsom på marknaden för frankeringsmaskiner, har domstolen visserligen fastställt att de nationella förvaltningsmyndigheternas
inställning till ett enda företag kan ge upphov till att ett fördragsbrott fastställs (se dom av den 9 maj 1985 i mål 21/84,
kommissionen mot Frankrike, REG 1985, s. 1355, punkt 13). Förevarande mål rör emellertid marknaden för säljfrämjande åtgärder
som tvärtom omfattar ett stort antal näringsidkare.