Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JEAN RICHARD DE LA TOUR
föredraget den 22 oktober 2026(1)
Mål C‑634/25 P
Rafal Stanecki
mot
Europeiska kommissionen
” Överklagande – Talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Personalmål – Tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska unionen – Artikel 12 – Tjänstens anseende – Artikel 17a – Rätt till yttrandefrihet – Disciplinåtgärd till följd av tonen i ett privat e‑postmeddelande till Republiken Polens ständiga representant vid Europeiska unionen – Lagenligheten av inledandet av det disciplinära förfarandet och av disciplinåtgärden – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 11.1 – Begränsning av utövandet av rätten till yttrandefrihet – Tillåtlighet ”
I. Inledning
1. ”Pressfriheten tar bara slut om vi inte använder den.” Den devisen, som används av en fransk satirtidning som kommer ut på onsdagar,(2) skulle lika väl kunna användas om yttrandefriheten, som pressfriheten bara är en liten del av. Yttrandefriheten är något dyrbart. Yttrandefriheten är en av demokratins hörnstenar och som sådan måste den ha ett effektivt skydd. Alla makthavare och myndigheter kan frestas att begränsa, tysta och betvinga dem som utövar denna frihet. Yttrandefriheten har därför upphöjts till en grundläggande rättighet som måste skyddas mot ingrepp från offentliga myndigheter. Är yttrandefriheten mindre omfattande för en tjänsteman i Europeiska unionen? Ska en EU-tjänstemans utövande av denna frihet begränsas när han eller hon uttrycker sig som person och i en privat skriftväxling riktar sig till en offentlig myndighet utan att smutskasta eller kritisera den institution där han är anställd? Får man inte som EU-tjänsteman uttrycka sig lite laddat i en privat kommunikation med en utomstående? På vilken grund får den institution som tjänstemannen är anställd i – godtyckligt(?) – bestämma vad som är en ”god ton” som tjänstemannen ska använda, när skriftväxlingen inte rör institutionen?
2. Dessa frågor uppkommer i det nu aktuella målet, vilket rör ett överklagande som Rafal Stanecki har ingett mot en dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 23 juli 2025 i målet Stanecki/kommissionen.(3)
3. I det nu aktuella målet har Rafal Stanecki, en tjänsteman vid Europeiska kommissionen som är belgisk och polsk medborgare, blivit föremål för ett disciplinärt förfarande och av nämnda institution påförts en disciplinåtgärd i form av uppskjuten uppflyttning till en högre löneklass med tolv månader (nedan kallat det omtvistade beslutet). Åtgärden motiverades med att det skriftliga meddelande som han hade skickat i eget namn, från sin personliga e‑postadress, till Republiken Polens ständiga representant vid Europeiska unionen (nedan kallad Polens ambassadör), i vilket han med en ton som ansågs olämplig ifrågasatte ambassadörens ställningstaganden i frågor rörande rättsstatsprincipen, skadade tjänstens anseende.
4. I den överklagade domen biföll tribunalen klagandens talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Tribunalen ogiltigförklarade beslutet på grund av oriktig bedömning av viktningen av de försvårande och förmildrande omständigheter som skulle beaktas vid fastställandet av påföljden (punkt 1 i domslutet i den överklagade domen). Tribunalen ogillade emellertid hans skadeståndstalan (punkt 2 i domslutet i nämnda dom) och fastställde att det disciplinära förfarandet i sig var lagenligt. Tribunalen slog nämligen fast att kommissionen lagligen kunde kvalificera det aktuella beteendet som ”underlåtenhet att uppfylla skyldigheter enligt artikel 12 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen” (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) och påföra klaganden en disciplinåtgärd utan att åsidosätta hans rätt till yttrandefrihet enligt artikel 17a i tjänsteföreskrifterna och artikel 11.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).(4)
5. I detta förslag till avgörande föreslår jag att domstolen upphäver punkt 2 i domslutet i den överklagade domen.
6. Jag anser att tribunalen vid bedömningen av kvalificeringen av klagandens beteende som tjänstefel mot bakgrund av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna, gjorde en oriktig bedömning vad beträffar frågan om i vilken utsträckning den aktuella privata skriftväxlingen orsakade en sammanblandning av intressen som kunde skada tjänstens anseende i den mening som avses i nämnda artikel. Tribunalen bortsåg nämligen från omständigheter som i sammanhanget var väsentliga för den rättsliga kvalificeringen av de omständigheter som lagts klaganden till last, i och med att tribunalen inte tog hänsyn till att Polens ambassadör faktiskt och direkt medverkade till denna sammanblandning av intressen.
7. Jag anser vidare, beträffande bedömningen av ett eventuellt åsidosättande av rätten till yttrandefrihet enligt artikel 11.1 i stadgan, att tribunalen inte gjorde en korrekt prövning av frågan hur inledandet av det aktuella disciplinära förfarandet kunde betraktas som en begränsning som var förenlig med kraven i artikel 52.1 i stadgan.(5) Jag anser att tribunalen genom att i nästan hela sitt resonemang bara återge de formuleringar och den rättsliga bedömning som den gjorde i domen av den 7 september 2022, DD/FRA,(6) om en tjänsteman som i sin tjänsteutövning gjort sig skyldig till plagiat, inte gjorde någon konkret och faktisk prövning av det aktuella uppträdandet och ingreppet och därigenom åsidosatte garantierna för en effektiv domstolsprövning.
II. Tillämpliga bestämmelser
8. I avdelning II i tjänsteföreskrifterna, som rör ”Tjänstemännens rättigheter och skyldigheter”, föreskrivs följande i artikel 12:
”En tjänsteman får inte agera eller uppträda på ett sätt som kan skada tjänstens anseende.”
9. I artikel 17a.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
”En tjänsteman har rätt till yttrandefrihet, med vederbörlig hänsyn till principerna om lojalitet och opartiskhet.”
III. Bakgrund till tvisten
10. I det nu aktuella målet om överklagande kan bakgrunden till tvisten sammanfattas enligt vad som följer nedan.(7)
11. Den 19 december 2021 hade klaganden ett e‑postutbyte (nedan kallat det omtvistade e‑postutbytet) med Polens ambassadör från sin personliga e‑postadress.
12. Det första e‑postmeddelandet skickades klockan 19.49. Det var avfattat på polska och hade rubriken ”Julhälsning till [Polens] ambassadör”. Meddelandet hade följande lydelse:
”Bäste ambassadör,
Efter den senaste tidens händelser i Polen vill jag framföra min förhoppning om att ni, tillsammans med era uppdragsgivare i Polen, kommer att avkrävas politiskt ansvar för er EU-fientliga och proryska verksamhet.
Här, i Bryssel [(Belgien)], lånar ni ert namn till att förstöra demokratin och de fria medierna. Jag försäkrar er om att det ni har gjort här i Bryssel inte kommer att passera obemärkt.
En oberoende domstol i det fria Polen kommer att avgöra om ni, avsiktligt eller oavsiktligt, har skadat Polens intressen.
Vänliga hälsningar
Rafal Stanecki
Bryssel”
13. Polens ambassadör svarade klaganden klockan 19.57 samma dag och skickade en kopia av sitt e‑postmeddelande till kommissionens generalsekreterare och kanslichefen hos kommissionens ordförande. Detta e‑postmeddelande hade följande lydelse:
”…
Jag önskar er lycka till med ert arbete med klimatförändringarna [och förlitar mig på] kommissionens verksamhet …
Jag hoppas att ni inte hotar mig och inte försöker skrämma mig.
…”
14. Klaganden besvarade detta e‑postmeddelande samma dag klockan 20.47 med ett nytt e‑postmeddelande till Polens ambassadör som hade följande lydelse:
”…
Tack för ert snabba svar och er omsorg om kommissionen … Jag skulle nog snarare oroa mig över Polens framtid och [EU-]anslutning.
Kommissionen klarar sig nog.
Det kan vara värt att läsa en text noggrant och tänka på konsekvenserna av sina handlingar.
…”
15. Kommissionens generalsekreterare ansåg att det omtvistade e‑postutbytet var olämplig och såg till att ärendet hänsköts till kommissionens utrednings- och disciplinbyrå (Idoc) påföljande dag. En administrativ utredning genomfördes och ett disciplinärt förfarande inleddes på grund av att klaganden hade åsidosatt artiklarna 11, 12 och 17a i tjänsteföreskrifterna genom att ha använt en olämplig ton i e‑postutbytet.
16. Förfarandet utmynnade dels i det omtvistade beslutet, vars lagenlighet är i fråga i det nu aktuella målet, dels i beslutet att klagandens namn tills vidare inte skulle tas upp i förteckningen över befordrade tjänstemän i 2022 års befordringsomgång, vars lagenlighet är i fråga i målet Stanecki/kommissionen (C‑233/25 P), som för närvarande är vilande.
17. Den 29 september 2023 ingav klaganden ett klagomål mot det omtvistade beslutet med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, vilket avslogs den 25 januari 2024.
IV. Förfarandet vid unionsdomstolarna
A. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
18. Genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 21 februari 2024 väckte klaganden talan med stöd av artikel 270 FEUF, dels om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, dels om ersättning för den skada han lidit till följd av detta beslut.
1. Prövningen av yrkandet om ogiltigförklaring
19. Den första grunden avsåg uppenbart oriktiga bedömningar i flera förberedande rättsakter, den andra avsåg åsidosättande av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna, den tredje, åsidosättande av rätten till yttrandefrihet och den fjärde, åsidosättande av artikel 10 och 22 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna. Klaganden yrkade även ersättning för den fysiska och ideella skada som han påstod sig ha lidit till följd av det omtvistade beslutet, vars värde han uppskattade till 50 000 euro.
20. Vid prövningen av yrkandet om ogiltigförklaring prövade tribunalen först den första grunden, avseende uppenbart oriktiga bedömningar i flera förberedande rättsakter i punkterna 23–49 i den överklagade domen. Tribunalen fann att talan inte kunde bifallas såvitt avsåg den grunden.
21. Tribunalen slog för det första fast att såväl Idoc som tillsättningsmyndigheten tvärtemot vad klaganden påstått hade beaktat det politiska sammanhang i vilket det omtvistade e‑postutbytet ägde rum. I punkterna 38 och 39 i den överklagade domen framhöll tribunalen att det enligt tillsättningsmyndigheten var just på grund av ett politiskt känsligt sammanhang som klaganden borde ha undvikit att vända sig till Polens ambassadör på ett olämpligt sätt i en kontroversiell fråga.
22. Tribunalen underkände för det andra klagandens argument, att hans arbetsuppgifter vid kommissionen lätt kunde identifieras genom en sökning på internet.
23. För det tredje slog tribunalen fast, med stöd av domen av den 24 november 2021, CX/kommissionen,(8) att Idoc och generaldirektören för kommissionens generaldirektorat (GD) ”Personal och säkerhet” inte kunde klandras för att de tog hänsyn till att klaganden inte hade tagit avstånd från sin befattning som tjänsteman vid kommissionen, eftersom denna omständighet är en del i klagandens uppträdande som, för en utomstående, kunde leda till en sammanblandning av intressen som eftersträvas av unionen och som han förväntas tjäna.
24. I punkterna 51–73 respektive 75–92 i den överklagade domen prövade tribunalen sedan den andra grunden, avseende åsidosättande av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna, och den tredje grunden, avseende ett påstått åsidosättande av rätten till yttrandefrihet, och fann att de inte kunde godtas. Eftersom tribunalens bedömningar har bestritts i det nu aktuella överklagandet, sammanfattas de särskilt nedan i punkterna 47–52 och 74–76.
25. I punkterna 94–151 i den överklagade domen prövade tribunalen slutligen den fjärde grunden för ogiltigförklaring, avseende åsidosättande av artiklarna 10 och 22 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, avseende tillsättningsmyndighetens sätt att fastställa disciplinåtgärden mot bakgrund av de försvårande och förmildrande omständigheter som skulle beaktas. Tribunalen fann att tillsättningsmyndigheten inte kunde ta hänsyn till att klaganden bestritt den rättsliga kvalificeringen av de omständigheter som lagts honom till last för att skärpa disciplinåtgärden och slog därför fast att ”det [omtvistade] beslutet [skulle] ogiltigförklaras i den del … den trepartssammansatta tillsättningsmyndigheten felaktigt grundade sig på [klagandens] inställning under det disciplinära förfarandet som en försvårande omständighet”.
2. Yrkandena om skadestånd
26. I punkt 155 i den överklagade domen erinrade tribunalen först och främst om de tre villkor som måste vara uppfyllda för att en institution ska ådra sig skadeståndsansvar inom ramen för ett skadeståndsyrkande från en tjänsteman, nämligen att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att den påstådda skadan verkligen föreligger och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan.
27. I punkt 157 i den överklagade domen ogillade tribunalen därefter yrkandet om skadestånd för den fysiska skada som klaganden påstått sig ha lidit. Tribunalen slog fast att kommissionen hade fog för att inleda det disciplinära förfarandet mot klaganden och påföra honom en disciplinåtgärd på grund av hans uppträdande i det omtvistade e‑postutbytet. Tribunalen slog således fast att det omtvistade beslutet visserligen var behäftat med felaktig rättstillämpning men att denna felaktiga rättstillämpning inte påverkade giltigheten av det disciplinära förfarandet i dess helhet. Det första villkoret, att agerandet ska vara rättsstridigt, var därmed inte uppfyllt.
28. I punkt 162 i den överklagade domen ogillade tribunalen slutligen skadeståndsyrkandet om ersättning för den ideella skada som klaganden påstått sig ha lidit. Tribunalen slog för det första fast att klaganden inte hade förklarat i vilken utsträckning det var orimligt att det disciplinära förfarandet pågick i 19 månader. För det andra fann tribunalen att ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet utgjorde en adekvat och tillräcklig gottgörelse för den ideella skada som vållats av att hans anseende och yrkesmässiga integritet hade skadats. För det tredje erinrade tribunalen om att kommissionen inte hade åsidosatt rätten till yttrandefrihet.
29. I punkt 163 i den överklagade domen ogiltigförklarade tribunalen mot den bakgrunden det omtvistade beslutet och ogillade talan i övrigt.
B. Överklagandet till domstolen och kommissionens parallella antagande av ändringsbeslutet
1. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
30. Klaganden överklagade den överklagade domen den 26 september 2025. Klaganden har yrkat att domstolen ska upphäva punkt 2 i domslutet i nämnda dom och bifalla hans talan vid tribunalen, inbegripet skadeståndsyrkandet, ogiltigförklara det omtvistade beslutet eller återförvisa målet till tribunalen och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
31. Kommissionen har yrkat att domstolen ska avvisa överklagandet eller, i andra hand, ogilla det och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
32. Klaganden och kommissionen yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 9 september 2026 och besvarade domstolens frågor.
2. Ändringsbeslutet
33. Parallellt med det nu aktuella överklagandet har kommissionen vidtagit åtgärder enligt artikel 266 FEUF för att följa den överklagade domen. Den 24 oktober 2025 antog kommissionen ett ändringsbeslut (nedan kallat ändringsbeslutet) för att avhjälpa den rättsstridighet som det omtvistade beslutet var behäftat med. Genom ändringsbeslutet sattes disciplinåtgärden för klaganden ned till uppskjuten uppflyttning till en högre löneklass med nio månader, tillämplig från och med den 1 november 2025. Den 21 januari 2026 ingav klaganden ett klagomål mot detta beslut med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Klagomålet avslogs den 8 maj 2026.
34. Genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 17 juli 2026 och som registrerades under målnummer T‑446/26, väckte klaganden en ny talan med stöd av artikel 270 FEUF och yrkade dels ogiltigförklaring av ändringsbeslutet, dels ersättning för den skada som han påstår sig ha lidit till följd av detta beslut.
35. Den andra talan skiljer sig från den första i den del klaganden, inom ramen för sin tredje grund för ogiltigförklaring, uttryckligen har gjort gällande åsidosättande av rätten till respekt för privatlivet och för kommunikationer vilken garanteras i artikel 7 i stadgan.
V. Rättslig bedömning av överklagandet
A. Huruvida överklagandet kan tas upp till prövning
36. Kommissionen har gjort gällande att det nu aktuella överklagandet inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den överklagande domen genom punkt 1 i domslutet innebar att hela det omtvistade beslutet ogiltigförklarades och att klagandens yrkanden om ogiltigförklaring bifölls i sin helhet. Kommissionen menar att det enda klaganden eftersträvar är att domskälen i den överklagade domen ska ersättas i den del som rör den andra och den tredje grunden för ogiltigförklaring, vilka avser åsidosättande av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna respektive åsidosättande av rätten till yttrandefrihet. Kommissionen har vidare anfört att i den mån skadeståndsyrkandet grundar sig på den skada som klaganden påstår sig ha lidit till följd av det omtvistade beslutet, saknas det anledning att pröva nämnda dom i detta avseende. Kommissionen menar att dessa yrkanden bör prövas inom ramen för den talan om ogiltigförklaring av ändringsbeslutet som ännu inte har prövats av tribunalen (T‑446/26).
37. Jag anser tvärtom att överklagandet kan tas upp till sakprövning.
38. Enligt artikel 56.2 i stadgan för Europeiska unionens domstol har varje part som helt eller delvis inte har vunnit bifall till sin talan rätt att överklaga.(9) I artikel 169.1 i rättegångsreglerna föreskrivs att yrkandena i ett överklagande ska avse upphävandet, helt eller delvis, av tribunalens avgörande, såsom detta framgår av domslutet eller av slutet i beslutet. Den sistnämnda bestämmelsen återspeglar den grundläggande principen för överklaganden som säger att ett överklagande ska rikta sig mot domslutet i tribunalens dom och inte bara får avse en ändring av vissa domskäl.(10) En förutsättning för att en klagande ska ha ett berättigat intresse av att överklaga är nämligen att resultatet av överklagandet kan medföra en fördel för klaganden.(11)
39. I det nu aktuella fallet har domslutet i den överklagade domen följande lydelse:
”1) [Det omtvistade beslutet] om att påföra [klaganden] disciplinåtgärden uppskjuten uppflyttning till en högre löneklass med tolv månader ogiltigförklaras.
2) Talan ogillas i övrigt.
3) Rafael Stanecki och kommissionen ska bära sina respektive rättegångskostnader.”
40. Domslutet ska tolkas med beaktande av den åtskillnad som bör göras mellan frågan huruvida det aktuella beteendet ska betraktas som tjänstefel som lett till ett disciplinärt förfarande och frågan om omfattningen av den sanktionsåtgärd som efter nämnda förfarande meddelades i det omtvistade beslutet.
41. I punkt 1 i domslutet i den överklagade domen ogiltigförklarades det omtvistade beslutet. Hela beslutet ogiltigförklarades på grund av att principen om individuella påföljder.(12) Även om domstolen finner att tribunalen gjorde en oriktig bedömning när den underkände den andra och den tredje grunden för ogiltigförklaring, avseende åsidosättande av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna respektive rätten till yttrandefrihet, påverkar den slutsatsen i själva verket inte bedömningen av det omtvistade beslutets lagenlighet, eftersom beslutet har försvunnit från rättsordningen, och den ger inte klaganden någon fördel. Yrkandena i det nu aktuella överklagandet kan således inte avse upphävande av punkt 1 i domslutet i den överklagade domen.(13)
42. Det framgår emellertid på ett uppenbart sätt av punkt 151 i den överklagade domen att beslutet ogiltigförklarades ”i den del” den trepartssammansatta tillsättningsmyndigheten begick ett fel när omfattningen av disciplinåtgärden fastställdes, eftersom tillsättningsmyndigheten felaktigt betraktade sökandens beteende under det disciplinära förfarandet som en försvårande omständighet. Det framgår också uttryckligen av punkterna 73, 92, 156 och 161 i nämnda dom att tribunalen fastställde att det disciplinära förfarande som kommissionen hade inlett var lagenligt genom att slå fast att det omtvistade e‑postutbytet verkligen utgjorde ett tjänstefel som skadade tjänstens anseende i den mening som avses i artikel 12 i tjänsteföreskrifterna (den andra grunden för ogiltigförklaring, punkterna 55–73 och 156 i den överklagade domen) och att kommissionen kunde vidta disciplinåtgärder utan att inkräkta på klagandens yttrandefrihet (den tredje grunden för ogiltigförklaring, punkterna 78–92, 156 och 161 i den överklagade domen).(14) Såtillvida slog tribunalen fast att det omtvistade beslutet inte innebar att kommissionen hade agerat rättsstridigt och att den därför inte kunde ha ett skadeståndsansvar. På den grunden ogillade tribunalen, i punkt 2 i domslutet i nämnda dom, klagandens skadeståndsyrkande. Härvidlag vill jag understryka att detta yrkande, i motsats till vad kommissionen hävdade vid förhandlingen, inte enbart grundar sig på den skada som klaganden påstår sig ha lidit till följd av det omtvistade beslutet, utan även avser den skada som uppkommit till följd av det disciplinära förfarandet.(15)
43. Det är just på grund av tribunalens erkännande av det disciplinära förfarandets lagenlighet som kommissionen kunde anta ändringsbeslutet utan att behöva besluta att inleda ett nytt disciplinärt förfarande mot klaganden. Mot den bakgrunden finns det inte fog för påståendet att klaganden vunnit framgång med sin talan på grund av ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet. Klaganden har nämligen fortfarande ett klart intresse av att bestrida den rättsliga bedömning av lagenligheten av kommissionens agerande som tribunalen grundade sig på när den ogillade klagandens skadeståndstalan och som kommissionen lade till grund för sitt ändringsbeslut. Om han berövades den möjligheten skulle hans rätt till ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 47 i stadgan åsidosättas. För det fall det nu aktuella överklagande avvisas skulle den överklagade domen, genom vilken ändringsbeslutet antogs, vinna laga kraft varvid tribunalen alltså inte skulle pröva klagandens argument igen.
44. För att klaganden ska ges att få sin sak prövad av domstol i två instanser i det nu pågående förfarandet måste det nu aktuella överklagandet under dessa omständigheter tas upp till sakprövning i den del det riktar sig mot punkt 2 i domslutet i den överklagade domen.
B. Prövning av överklagandet i sak
45. Klaganden har anfört tre grunder till stöd för sitt överklagande. Klaganden har för det första klandrat tribunalen för en oriktig tolkning av räckvidden av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna och särskilt av villkoret att en sammanblandning av intressen ska kunna styrkas, för det andra för en oriktig tolkning av villkoren för att ett ingripande i tjänstemannens utövande av rätten till yttrandefrihet ska tillåtas och, för det tredje, för en oriktig bedömning av villkoret avseende lagenligheten av kommissionens handlande med avseende på skadeståndsyrkandet.
1. Den första grunden: Tribunalen oriktiga bedömning av villkoret avseende en sammanblandning av intressen i den mening som avses i artikel 12 i tjänsteföreskrifterna
46. Klaganden har genom den första grunden bestritt tribunalens slutsats, att det omtvistade e‑postutbytet motiverade ett disciplinärt förfarande mot honom på grund av att han uppträtt på ett sätt som skadade tjänstens värdighet i den mening som avses i artikel 12 i tjänsteföreskrifterna och i synnerhet hade lett till en sammanblandning mellan hans privata intressen och de intressen som eftersträvas av kommissionen.
a) Den överklagade domen
47. I punkterna 55–73 i den överklagade domen prövade tribunalen klagandens argument till stöd för den andra grunden för ogiltigförklaring, avseende åsidosättande av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna, för att sedan underkänna grunden.
48. I punkterna 56–60 i den överklagade domen erinrade tribunalen om de principer som tagit form i rättspraxis avseende räckvidden av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna och särskilt om tjänstemannen skyldighet att respektera tjänstens anseende. Tribunalen drog av detta slutsatsen att ”[o]m en tjänsteman, som agerar i ett privat sammanhang, kan identifieras som anställd vid en institution och uppträder på ett sätt som, med hänsyn till det sammanhang som tjänstemännen uppträder i, kan anses olämpligt och ge upphov till en sammanblandning mellan de privata intressen som tjänstemannen eftersträvar med sitt uppträdande och de intressen som eftersträvas av unionen som tjänstemannen ska tjäna, kan detta uppträdande bli föremål för ett disciplinärt förfarande om det kan minska förtroendet mellan unionen och tjänstemannen, genom att det kan utgöra åsidosättande av de skyldigheter som följer av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna” (punkt 61 i nämnda dom).
49. Mot bakgrund av denna definition slog tribunalen fast i punkt 73 i den överklagade domen, att klagandens uppträdande i samband med det omtvistade e‑postutbytet utgjorde åsidosättande av de skyldigheter som följer av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna på grund av att utbytet var olämpligt, särskilt till följd av den ton som användes (punkterna 63–67 i den överklagade domen), den sammanblandning av intressen som e‑postutbytet gav upphov till (punkterna 68–71 i nämnda dom) och det skadade förtroendet mellan unionen och tjänstemannen (punkt 72 i samma dom).
50. Tribunalen bekräftade för det första kommissionens uppfattning att innehållet och tonen i det omtvistade e‑postutbytet var olämpliga (punkt 67 i den överklagade domen). Tribunalen påpekade att ordvalet i e‑postutbytet ”otvetydigt var fientligt och respektlöst” (punkt 63 i den domen) och att de vittnade om en inställning som var ”öppet fientlig och långt ifrån en välavvägd kritik” (punkt 65 i nämnda dom). Tribunalen slog även fast att tonen ”inte [var] förenlig med den aktsamhet som en yrkesutövare bör visa i tjänsten”, eftersom tonen ”kategoriskt [bar] på ogrundade anklagelser om [Polens] ambassadörs arbetsinsatser i ämbetet” (punkt 66 i samma dom).
51. I punkt 71 i den överklagade domen slog tribunalen för det andra fast att det omtvistade e‑postutbytet var sådant att Polens ambassadör kunde uppfatta det som ägnat att skapa förvirring om vilka intressen som eftersträvas av unionen som han förväntas tjäna. Efter att ha konstaterat att klaganden inte nämnde sin ställning som tjänsteman vid kommissionen i e‑postutbytet, framhöll tribunalen emellertid att han inte hade vidtagit några försiktighetsåtgärder för att avgränsa räckvidden av sina e‑postmeddelanden och att Polens ambassadör, i och med att klaganden hänförde sig till staden Bryssel, inte kunde klandras för att han gjorde egna efterforskningar om hans identitet och gjorde kopplingen till hans arbetsuppgifter vid kommissionen (punkt 69 i den domen). Tribunalen slog också fast att klaganden, med hänsyn till sin höga lönegrad (AD 8) och sin yrkeserfarenhet inom kommissionen samt till det särskilt känsliga politiska sammanhanget och kommissionens roll i detta sammanhang, inte kunde vara ovetande om att han borde iaktta försiktighet, eftersom hans uttalanden kunde tolkas som uttalanden från en tjänsteman vid kommissionen och mer än bara en personlig uppfattning som han enbart gav uttryck för som enskild medborgare (punkt 70 i nämnda dom).
52. För det tredje slog tribunalen slutligen fast, i punkt 72 i samma dom, att klagandens uppträdande kunde påverka bilden av unionen utåt, det vill säga bilden av ett särskilt korrekt och respektfullt uppförande som kan förväntas av unionens personal, inte minst i förhållande till en medlemsstats ständiga representant, såsom Polens ambassadör, varför hans uppträdande hade skadat förtroendet mellan unionen och tjänstemannen.
b) Parternas argument
53. Den första grunden består av två delar.
54. Genom den första grundens första del har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en oriktig bedömning av räckvidden av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna med avseende på handlingar som en tjänsteman begår i sitt privatliv. Tribunalen tolkade bestämmelsen extensivt och tillämpade den på en situation där klaganden klandrats för att ha gett upphov till en sammanblandning mellan klagandens privata intressen och intressen som eftersträvas av kommissionen, trots att det är utrett att han skickade de omtvistade e‑postmeddelandena i ett privat sammanhang, utanför kommissionens arbete, och inte agerade vare sig i kommissionens namn eller för kommissionens räkning. Tribunalen gjorde också en orimlig tolkning av artikel 12 genom att kräva att en tjänsteman som agerar i egenskap av medborgare, systematiskt ska upplysa om att han eller hon inte uttrycker unionens officiella ståndpunkt. Kravet är oproportionerligt och strider dessutom mot den diskretionsplikt som också följer av nämnda artikel.
55. Genom den första grundens andra del har klaganden anfört att bedömningen i punkterna 68–71 i den överklagade domen, som rör kriteriet avseende risken för en sammanblandning, är behäftad med motstridiga domskäl.
56. I synnerhet är slutsatsen i punkt 71 i den överklagade domen, att ”[klagandens] uppträdande var sådant att Polens ambassadör kunde uppfatta det som ägnat att skapa förvirring om vilka intressen som eftersträvas av unionen som kan förväntas tjäna”, uppenbart oförenlig med vad som fastställs i punkt 68 i samma dom, att ”det inte framgår av det omtvistade e‑postutbytet att han uttryckligen påstod att han skrev i kommissionens namn eller för kommissionens räkning”. Klaganden menar att en sådan slutsats underförstått, men med nödvändighet, bekräftar hans argument, som angavs i punkt 53 i nämnda dom, att det var Polens ambassadör som själv orsakade en sådan sammanblandning mellan hans personliga intressen och kommissionens intressen genom att offentliggöra det omtvistade e‑postutbytet och sedan kommunicera med polska medier i frågan.
57. Kommissionen har bestritt dessa argument. Som muntligt svar på domstolens frågor erinrade kommissionen om räckvidden av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna, såsom den definierades av tribunalen i domen av den 1 juni 2022, Cristescu/kommissionen.(16) Kommissionen anförde att unionens tjänstemän, även om de i princip är fria att uttrycka sina åsikter privat, måste iaktta en viss diskretion för att inte skada tjänstens anseende, i och med att de alltid har samma ställning oavsett omständigheter. I en privat skriftväxling med en medlemsstats diplomatiska företrädare bör unionens tjänstemän visa prov på ”diplomatisk respekt” och hövlighet för att säkerställa störningsfria förbindelser mellan kommissionen och medlemsstaterna och garantera ett nära samarbete mellan de sistnämnda. En tjänsteman som uppträder på ett fullständigt olämpligt och uppenbart fientligt sätt gentemot en ständig representant riskerar under dessa omständigheter att ge upphov till en sammanblandning som påverkar kommissionens intressen.
c) Rättslig bedömning
58. Artikel 12 i tjänsteföreskrifterna syftar till att säkerställa att tjänstemännen, i sitt uppförande, uppvisar en värdighet som överensstämmer med det synnerligen korrekta och respektabla uppträdande som kan förväntas av anställda vid internationella offentliga förvaltningar.(17) Bestämmelsen är, på samma sätt som artiklarna 11 och 21 i tjänsteföreskrifterna, ett av de särskilda uttrycken för den lojalitetsplikt som åligger alla tjänstemän.(18) Lojalitetsplikten kräver nämligen inte bara att tjänstemannen i fråga avstår från handlingar som skadar tjänstens anseende och den respekt som krävs gentemot institutionen och dess myndigheter, utan också att tjänstemannen, i synnerhet om denne har en hög befattning, uppträder på ett sätt som är höjt över alla misstankar så att det förtroende som finns mellan institutionen och tjänstemannen alltid ska bestå.(19) Det framgår av tribunalens praxis att lojalitetsplikten inte bara gäller när tjänstemannen utför de specifika uppgifter som ankommer på tjänstemannen, utan i alla relationer mellan tjänstemannen och hans institution.(20)
59. I punkt 61 i den överklagade domen definierade tribunalen vad som karakteriserar ett uppträdande som, även om det förekommer i tjänstemannens privatliv, kan skada tjänstens anseende i den mening som avses i artikel 12 i tjänsteföreskrifterna. Enligt denna definition kan det, för det fall tjänstemannen kan identifieras som anställd vid en institution, vara fråga om åsidosättande av skyldigheter enligt nämnda artikel om uppträdandet, med hänsyn till sammanhanget, är olämpligt, skapar en sammanblandning av intressen och kan skada förtroendet mellan unionen och tjänstemannen. Definitionen grundar sig på tre villkor vars existens klaganden inte har ifrågasatt. Det är endast tillämpningen av det andra villkoret, som avser fastställande av en sammanblandning av intressen, som har bestritts.
60. Jag vill först påpeka att definitionen i punkt 61 i den överklagade domen har ett mycket vidsträckt tillämpningsområde. Domstolen har i materiellt hänseende erinrat om att det framgår av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna(21) att begreppet privatliv i artikel 8.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna(22) är ett vitt begrepp som inte kan ges en uttömmande definition.(23) Med avseende på person kan alla tjänstemän numera ”identifieras som anställd vid en institution” med hänsyn till dagens teknik och, inte minst, offentliga förteckningar över tjänstemän och övriga anställda i unionen som finns tillgängliga på nätet.(24) Denna definition gäller alltså alla aspekter av en tjänstemans uppträdande i privatlivet, och därför ska vart och ett av villkoren tolkas och tillämpas restriktivt. Hänsyn ska dessutom tas till alla omständigheter i det enskilda fallet.
61. Jag vill vidare understryka att de domar som tribunalen lade till grund för nämnda definition, dom av den 19 april 1988, M./rådet,(25) dom av den 19 maj 1999, Connolly/kommissionen,(26) och dom av den 24 november 2021, CX/kommissionen,(27) avsåg situationer där tjänstemannens uppträdande uppenbart vittnade om en tvetydighet i fråga om vilka intressen som tjänstemannen eftersträvade och där tjänstens anseende hade skadats.
62. Ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta att det verkligen var fråga om en sammanblandning av intressen i den situation som var i fråga i domen av den 24 november 2021, CX/kommissionen,(28) eftersom tjänstemannen, som då av kommissionen hade fått ansvaret för ett ramavtal, utan tillåtelse och i hemlighet hade förhandlat fram ett kontrakt avseende ramavtalets genomförande, vilket ledde till en utredning av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf). Tjänstemannens uppträdande var en del av hans tjänsteutövning, i motsats till vad som är fallet i det nu aktuella målet.
63. Det var på samma sätt uppenbart, i det mål som gav upphov till domen av den 19 maj 1999, Connolly/kommissionen,(29)att den tjänsteman som utan tillstånd hade publicerat ett verk i vilket han framförde aggressiva, nedsättande eller till och med kränkande påståenden om kommissionens ledamöter och ifrågasatte de grundläggande riktlinjerna för Europeiska gemenskapens ekonomiska och monetära politik, som han hade till uppgift att genomföra inom denna institution, uppenbart åsidosatte sin lojalitets- och integritetsplikt. Även här var tjänstemannens uppträdande en del av hans tjänsteutövning, i motsats till vad som är fallet i det nu aktuella målet.
64. I det mål som avgjordes genom domen av den 19 april 1988, M./rådet,(30) hade förtroendet mellan institutionen och tjänstemannen i fråga uppenbart lidit skada, eftersom tjänstemannen hade lämnat oriktiga uppgifter för att erhålla ersättningar, familjetillägg och årliga reseersättningar från kommissionen och åsidosatt sina skyldigheter i fråga om lojalitet och värdighet genom att inte iaktta de förelägganden som riktades mot honom genom flera domstolsavgöranden.
65. Det nu aktuella målet skiljer sig i flera avseenden från de domar som anges ovan i punkterna 61–64. Först och främst är det aktuella uppträdandet, med beaktande av vad tribunalen konstaterade i punkterna 61, 62 och 68 i den överklagade domen, inte en del av klagandens tjänsteutövning. Klaganden uttryckte sin oro över allmänna politiska frågor som rörde sitt ursprungsland i ett meddelande som han undertecknade i eget namn och skickade från sin personliga e‑postadress, utanför arbetstid. Frågan huruvida detta uppträdande, som kommissionen anförde vid förhandlingen, ska hänföras till förhållandet mellan tjänstemannen och institutionen på grund av att meddelandet riktade sig till en medlemsstats ständiga representant vid unionen är svårare och förtjänar en mer ingående bedömning. Det är vidare utrett att varken kommissionen, dess ledamöter eller några namngivna tjänstemän berördes i det omtvistade e‑postutbytet. Slutligen var uttalandena till Polens ambassadör inte straffbara. Tonen har visserligen ansetts vara olämplig, men ingen myndighet har bedömt uttalandena som kränkande, som förtal eller bedömt att de skadat ambassadörens anseende.
66. Jag anser att tribunalen under sådana omständigheter var skyldig att synnerligen noggrant och mot bakgrund av samtliga konkreta och objektiva omständigheter i målet, bedöma i vilken utsträckning ett sådant uppträdande, i tjänstemannens privatliv, i sig kunde ge upphov till en sammanblandning i fråga om de intressen som unionen eftersträvar.
67. Jag menar att tribunalens bedömning i punkterna 61–73 i den överklagade domen inte uppfyller dessa krav.
68. Tribunalen kom för det första inte fram till de nödvändiga rättsliga följderna av de faktiska omständigheter och slutsatser som den framhöll i punkterna 5, 69 och 70 i den överklagade domen och som vittnar om Polens ambassadörs direkta och avgörande delaktighet i sammanblandningen mellan klagandens personliga intressen och kommissionens intressen. Tribunalen beaktade i synnerhet inte alls den omständigheten att det var på grund av de efterforskningar som Polens ambassadör själv gjorde om klagandens identitet som han fick kännedom om att klaganden var tjänsteman vid kommissionen och meddelandet då färgades av hans yrkesutövning. Detta framgår av den polska ambassadörens svar på klagandens första e‑postmeddelande och av att det privata innehållet i skriftväxlingen lämnades ut till kommissionens ledamöter.
69. För det andra delar jag inte tribunalens slutsats att klagandens uppträdande kunde leda till en sammanblandning av intressen enbart på grund av att han nämnde staden Bryssel i sitt meddelande och inte vidtog nödvändiga försiktighetsåtgärder för att avgränsa räckvidden av sina meddelanden.(31) Bedömningen leder nämligen till att tjänstemannen åläggs samma förpliktelser i sitt privatliv som när tjänstemannen skriver från det e‑postsystem han använder i tjänsten eller offentligt uttrycker sin åsikt, det vill säga
– en förhandsupplysningsplikt enligt vilken tjänstemannen, i alla e‑postmeddelanden som skickas från hans personliga e‑post måste underrätta mottagaren om att tjänstemannen inte uttrycker sig i unionens namn, och
– en aktsamhetsplikt som kräver att tjänstemannen alltid övervakar vilka formuleringar tjänstemannen använder i sina personliga e‑postmeddelanden och beaktar alla tänkbara tolkningar och omständigheter.
70. De förpliktelserna sträcker sig längre än till tjänsteutövningen och förhållandet till institutionen. Tribunalen har härvid infört en kontroll av tjänstemannens yttranden som är omotiverad och orimlig i samband med privat skriftväxling i ett personligt e‑postsystem. Även om det namn som anbringas längst ned i en privat skriftväxling kan avslöja ett socialt eller etniskt ursprung, vittnar det inte i sig om tillhörighet till en institution. Detta namn är tvärtom det som gör att upphovsmannen kan särskiljas från institutionen där han är anställd och att det är upphovsmannen som samtycker till och bär ansvaret för uttalandena och innehållet i den privata skriftväxlingen. Att klandra en tjänsteman som agerar i egenskap av medborgare i sin privata sfär, för att tjänstemannen inte avslöjade sin tillhörighet till den institution där han är anställd strider även mot den tystnads- eller diskretionsplikt som följer av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna.
71. Jag anser följaktligen att tribunalens slutsats, att kommissionen var berättigad att inleda ett disciplinärt förfarande mot klaganden på grund av att hans uppträdande ledde till en sammanblandning av intressen i den mening som avses i artikel 12 i tjänsteföreskrifterna, vilar på felaktig rättstillämpning.
72. Överklagandet ska följaktligen bifallas såvitt avser den första grunden.
2. Den andra grunden: Oriktig bedömning av rätten till yttrandefrihet
73. Till stöd för den andra grunden, som riktar sig mot punkterna 78–92 i den överklagade domen, har klaganden gjort gällande att tribunalen missbedömde räckvidden av den rätt till yttrandefrihet som garanteras i artikel 11 i stadgan, artikel 17a i tjänsteföreskrifterna och artikel 10 i Europakonventionen.
a) Den överklagade domen
74. Tribunalen grundade sig på de principer och den metod som den utformade i domen i målet DD/FRA vid bedömningen av grunden för ogiltigförklaring, avseende påstått åsidosättande av klagandens rätt till yttrandefrihet. Tribunalen erinrade först i punkt 82 i den överklagade domen om att unionens tjänstemän och övriga anställda har rätt till yttrandefrihet, men underströk sedan i punkt 83 i den överklagade domen, att kommissionen i det aktuella fallet inte kunde klandras för att kategoriskt ha velat hindra klaganden från att utöva nämnda rätt. Tribunalen förklarade ”i vart fall”, i punkterna 84–87 i den överklagade domen, att yttrandefriheten får begränsas enligt vad som anges i artikel 10.2 i Europakonventionen och hänförde sig till artikel 17a.1 i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken en tjänsteman har rätt till yttrandefrihet, med vederbörlig hänsyn till principerna om lojalitet och opartiskhet. Tribunalen menar att de skyldigheter som följer av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna utgör en berättigad begränsning av utövandet av rätten till yttrandefrihet som syftar till att skydda unionens intressen och, i synnerhet, till att det förtroende som måste finnas mellan en institution och dess tjänstemän ska bestå.
75. I punkt 88 i den överklagade domen fann tribunalen att denna begränsning inte kunde anses vara orimlig och att det väsentliga innehållet i yttrandefriheten tvärtom hade iakttagits i detta fall, eftersom klaganden fortfarande fritt kunde uttrycka sina åsikter för Polens ambassadör genom att framföra sina synpunkter på ett lämpligt sätt.
76. I punkterna 89–91 i den överklagade domen fann tribunalen att oavsett om Polens ambassadör kunde betraktas som ”en offentlig person eller snarare en högre tjänsteman”, framgick det av Europadomstolens praxis att uttalanden om sådana personer måste hållas inom de godtagbara gränserna för rätten till yttrandefrihet. Tribunalen hänförde sig till de gränser som Europadomstolen fastställde i domen av den 14 mars 2002, Diego Nafría mot Spanien,(32) och domen av den 14 oktober 2008, Petrina mot Rumänien,(33) och jämförde dem med vad som fastställts om tonen och ordalydelsen i det omtvistade e‑postutbytet, för att i punkt 92 i den överklagade domen slå fast att kommissionen inte olagligen hade åsidosatt klagandens yttrandefrihet samt att det stränga legalitetskravet i artikel 52 i stadgan hade iakttagits.
b) Parternas argument
77. Klaganden har anfört att tribunalen åsidosatte kraven i artikel 11 i stadgan och artikel 10 i Europakonventionen vilka gäller för alla begränsningar av rätten till yttrandefrihet. Klaganden har understrukit att enligt dessa krav ska varje begränsning hänföra sig till en normativ bestämmelse som gör en sådan begränsning förutsebar, tjäna ett berättigat syfte och vara nödvändig och proportionerlig i förhållande till det syfte som eftersträvas. Klaganden har även klandrat tribunalen för att den inte gjorde en avvägning mellan de olika intressen som var i fråga och inte heller kontrollerade huruvida det omtvistade beslutet verkligen motiverades av ett tvingande samhällsbehov.
78. Klaganden har inledningsvis erinrat om att även om offentliganställda på grund av sin ställning omfattas av tystnadsplikt, kan de emellertid göra gällande det skydd som föreskrivs i artikel 10 i Europakonventionen, även vid disciplinåtgärder.(34)
79. Klaganden har genom den första invändningen i andra grunden bestritt tribunalens bedömning av begränsningens lagenlighet, i den del tribunalen inte kontrollerade huruvida de begränsningar som anges i artikel 12 i tjänsteföreskrifterna var förutsebara. Det är nämligen inte tillräckligt att begränsningarna av rätten till yttrandefrihet ”föreskrivs i lag”, som framgår av punkt 85 i den överklagade domen, utan det krävs också att lagen är ”offentlig, tillgänglig och förutsebar”.(35) Klaganden har anfört att de begränsningar som följer av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna inte är förutsebara med hänsyn till att artikeln är allmänt formulerad, som tribunalen framhöll i punkt 58 i den domen, och med hänsyn till kommissionens stora utrymme för skönsmässig bedömning.
80. Genom den andra invändningen i den andra grunden har klaganden ifrågasatt tribunalens bedömning i frågan huruvida skälen till en sådan begränsning av rätten till yttrandefrihet var berättigade. Klaganden menar att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkterna 86 och 87 i den överklagade domen när den fann att begränsningen motiverades av det legitima syftet att skydda unionens intressen och, i synnerhet, se till att det förtroende som måste finnas mellan en institution och dess tjänstemän består. Klaganden anser att ett sådant skäl inte kan hänföras till den uttömmande förteckningen över skäl som kan motivera en begränsning i den mening som avses i artikel 10.2 i Europakonventionen. Enligt Europadomstolens praxis ska dessa skäl dessutom tolkas restriktivt,(36) vilket innebär att upprätthållandet av förtroendet mellan en institution och dess anställda inte kan ligga till grund för en åtgärd som begränsar rätten till yttrandefrihet, eftersom denna frihet är nödvändig i ett demokratiskt samhälle.
81. Genom den tredje invändningen i den andra grunden har klaganden anfört att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte pröva huruvida ingreppet i utövandet av rätten till yttrandefrihet var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle, i och med att det i Europadomstolens praxis krävs att det föreligger ett ”tvingande samhällsbehov”.(37)
82. Genom den fjärde invändningen i den andra grunden har klaganden ifrågasatt tribunalens bedömning i punkterna 88–91 i den överklagade domen i fråga om proportionaliteten i den aktuella begränsningen av rätten till yttrandefrihet, och i synnerhet tribunalens slutsats att begränsningen inte var orimlig. Klaganden har i synnerhet anfört att tribunalen inte gjorde en riktig bedömning av räckvidden av nämnda rätt när det gäller politisk debatt och frågor av allmänt intresse och inte heller i fråga om vilka gränser som är godtagbara i detta sammanhang. Klaganden har klandrat tribunalen för att den bedömde att denna fråga var oberoende av frågan huruvida Polens ambassadör kunde betraktas som ”en offentlig person eller snarare en högre tjänsteman”. Klaganden har också klandrat tribunalen för att den grundade sin bedömning på värderingar genom att kvalificera hans uttalanden som ”billiga personangrepp”. Enligt Europadomstolens praxis är skyldigheten att styrka sanningshalten i ett sådant påstående omöjlig att fullgöra och inkräktar i sig på åsiktsfriheten.(38)
83. Genom den femte invändningen i den andra grunden har klaganden anfört att punkt 91 i den överklagade domen är behäftad med felaktig rättstillämpning och missuppfattning av bevisningen i frågan om i vilket sammanhang ingreppet i utövandet av hans yttrandefrihet ägde rum.
84. Tribunalen prövade inte i vilket sammanhang han gjorde sina uttalanden vilket strider mot Europadomstolens praxis, enligt vilken det krävs att ett ingrepp i utövandet av rätten till yttrandefrihet ska prövas mot bakgrund av samtliga omständigheter i målet, vilket inbegriper innehållet i de aktuella uttalandena, det sammanhang i vilket de gjordes och de särskilda omständigheterna kring de berörda personerna.(39)
85. Tribunalen missuppfattade också den bevisning som klaganden lagt fram avseende det politiska sammanhanget kring hans agerande. Tribunalen påstod att denna bevisning inte var relevant, eftersom de aktuella tidningsartiklarna och twitterinläggen inte nämnde vare sig Polens ambassadör eller klaganden själv, och att det inte fanns någon faktisk grund för dessa billiga personangrepp. Klaganden menar att syftet med denna bevisning var att bekräfta att den politiska situationen i Polen var katastrofal vid den tidpunkt då det omtvistade e‑postutbytet ägde rum, med avseende på kränkningar av unionens grundläggande rättigheter och värden.
86. Kommissionen har inte bemött dessa argument i sin svarsinlaga. Det framgår av diskussionerna vid förhandlingen att kommissionen bestrider att sökandens rätt till yttrandefrihet har åsidosatts.
c) Rättslig bedömning
87. Jag inleder med ett påpekande i frågan huruvida överklagandet kan tas upp till prövning såvitt avser den andra grunden. Punkt 84 i den överklagade domen utgör nämligen inte ett skäl som angetts för fullständighetens skull och som utvecklas fram till punkt 92 i domen, även om punkten inleds med formuleringen ”under alla omständigheter”.(40)
88. Denna tvetydighet uppkom till följd av att tribunalen, i punkterna 83 och 84 i den överklagade domen, införlivade punkterna 90 och 92 i sin dom i målet DD/FRA. Dessa två domar vilar emellertid på skilda resonemang.
89. I punkterna 90–98 i domen i målet DD/FRA slog tribunalen entydigt fast att den berörda personens agerande inte omfattades av rätten till yttrandefrihet (punkt 91), för att sedan, för fullständighetens skull, pröva huruvida disciplinåtgärden för detta beteende ”under alla omständigheter” utgjorde en berättigad begränsning av utövandet av denna rätt (punkt 92 och följande). I punkt 83 i den överklagade domen medgav tribunalen emellertid att klagandens uppträdande omfattas av utövandet av rätten till yttrandefrihet. Först i den andra delen av sitt resonemang, i punkterna 84–92 i den överklagade domen, prövade tribunalen villkoren för att ett ingripande i utövandet av denna rätt ska vara tillåtet varvid den bemötte de argument som klaganden hade anfört till stöd för sin tredje grund för ogiltigförklaring.
90. Vad nu beträffar prövningen av överklagandet i sak med avseende på den andra grunden, vill jag framhålla att det är utrett att tjänstemännen har rätt till yttrandefrihet, såsom framgår av artikel 17a i tjänsteföreskrifterna. Enlig domstolens praxis, som domstolen erinrade om i dom av den 18 juni 2026, FSMA,(41) utgör yttrandefriheten, som erkänns i artikel 11 i stadgan, en av de väsentliga grunderna för ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle och ingår bland de värden som unionen enligt artikel 2 FEU grundar sig på.(42) Domstolen har även understrukit, med hänvisning till Europadomstolens praxis – som ska beaktas vid tolkning av räckvidden av artikel 11 i stadgan(43) –, att yttrandefriheten inte bara skyddar de uppgifter eller tankar som mottas positivt eller som anses vara oförargliga eller likgiltiga, utan även sådana som förnärmar, chockerar eller oroar, i syfte att säkerställa pluralism, tolerans och öppenhet, vilka är nödvändiga förutsättningar för ett demokratiskt samhälle.(44)
91. Domstolen har också påpekat att Europadomstolen har framhållit att artikel 10.2 i Europakonventionen knappast lämnar något utrymme för inskränkningar i yttrandefriheten när det gäller politisk debatt eller frågor av allmänintresse och att yttrandefriheten normalt ges en hög skyddsnivå när de yttranden som görs avser en fråga av allmänintresse.(45) Europadomstolen menar att frågor av allmänt eller offentligt intresse avser alla frågor som kan väcka allmänhetens intresse eller ge upphov till betydande oro hos allmänheten utgör frågor av allmänintresse, särskilt om dessa frågor avser medborgarnas välmående och samhällslivet.(46)
92. I kommissionens handbok om tillämpning av stadgan, som gavs ut år 2026,(47) betonar kommissionen dessutom att yttrandefriheten betraktas som en av de viktigaste rättigheter som en liberal demokrati måste garantera och att denna frihet har ett inneboende värde för enskilda, eftersom yttrandefriheten är oumbärlig för deras personliga utveckling och självförverkligande. Kommissionen anger vidare att yttrandefriheten också är en förutsättning för en demokratisk regering, eftersom den gör det möjligt för medborgarna att delta i den politiska debatten, bilda sig och uttrycka åsikter i frågor av allmänt intresse och att ställa sin regering till svars.(48)
93. Det framgår emellertid även av fast rättspraxis att de fri- och rättigheter som är stadfästa i artikel 11 i stadgan inte är några absoluta rättigheter, men de måste bedömas utifrån deras funktion i samhället.(49)
94. Enligt artikel 52.1 i stadgan, vars lydelse och räckvidd tribunalen erinrar om i punkterna 80 och 81 i den överklagade domen, är det tillåtet att begränsa utövandet av dessa rättigheter och friheter. Begränsningarna ska föreskrivas i lag, vara förenliga med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter och, med beaktande av proportionalitetsprincipen, vara nödvändiga och faktiskt svara mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller mot behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.(50) Domstolen har i detta avseende redan slagit fast att ingrepp i de fri- och rättigheter som garanteras i stadgans artikel 11 ska begränsas till vad som är strängt nödvändigt.(51)
95. I det nu aktuella fallet utgjorde inledandet av det aktuella disciplinära förfarandet en begränsning av klagandens grundläggande rätt till yttrandefrihet. Denna begränsning skulle tolkas i enlighet med artikel 52.1 i stadgan.
96. Det ankom således på tribunalen att pröva huruvida denna begränsning grundade sig på en bestämmelse som var tillräckligt förutsebar, tjänade ett legitimt syfte och var förenlig med proportionalitetsprincipen.
97. Det enda tribunalen gjorde var att i nästan hela sitt resonemang återge ordalydelsen och den rättsliga bedömningen i sin dom i målet DD/FRA. Genom att bara kalkera sin bedömning av lagenligheten av en disciplinåtgärd som vidtogs mot en tjänsteman som hade plagierat institutionella handlingar i sin tjänsteutövning, gjorde tribunalen inte någon sådan konkret och faktisk prövning av det aktuella uppträdandet och ingreppet som krävs enligt artikel 52.1 i stadgan. Tribunalen åsidosatte därmed inte bara betydelsen av den rätt till yttrandefrihet som tillkommer alla tjänstemän, utan även behovet av att säkerställa klagandens rätt till ett effektivt domstolsskydd, i synnerhet inom ramen för den skadeståndstalan som han väckt mot kommissionen.(52)
1) Huruvida ingreppet i utövandet av tjänstemannens rätt yttrandefrihet var lagenligt
98. Kravet på att samtliga begränsningar i utövandet av grundläggande rättigheter ska vara föreskrivna i lag (legalitetsprincipen), innebär enligt fast rättspraxis att den författning eller annan föreskrift som gör ingreppet i rättigheterna möjligt själv klart och tydligt definierar räckvidden av begränsningen i utövandet av den aktuella rättigheten. Kravet hindrar emellertid inte att den aktuella begränsningen ges en lydelse som är tillräckligt allmänt hållen för att möjliggöra en anpassning till olika situationer och förändrade omständigheter. Dess konkreta räckvidd kan slutligen även fastställas genom en tolkning av domstolen.(53)
99. I den överklagade domen prövade tribunalen inte huruvida detta krav var uppfyllt.(54)
100. Tribunalen påpekade visserligen i punkt 58 i den överklagade domen att lydelsen i artikel 12 i tjänsteföreskrifterna är allmänt hållen. Den prövade emellertid inte i vilken utsträckning artikeln uppfyller villkoren i domstolens praxis och utgör en normativ bestämmelse som är tillräckligt klar, precis och förutsebar för att tjänstemannen ska kunna avgöra vilka begränsningar som gäller i ett sådant sammanhang som det nu aktuella. Tribunalen gjorde inte heller någon sådan prövning mot bakgrund av ordalydelsen i artikel 17a i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken det ankommer på en tjänsteman att utöva rätten till yttrandefrihet med vederbörlig hänsyn till principerna om lojalitet och opartiskhet.
101. Som svar på en fråga från domstolen vid förhandlingen hänvisade kommissionen till ”regler för god förvaltningssed” som varje tjänsteman vid institutionen måste ansluta sig till när tjänsten tillträds. Dessa regler, vars lydelse har fastställts i kommissionens beslut (EU) 2024/3083 av den 4 december 2024 om fastställande av regler om god förvaltningssed för Europeiska kommissionens anställda i deras kontakter med allmänheten,(55) kan om jag inte misstar mig, knappast vara relevanta eller bringa någon klarhet i detta avseende. Jag delar i detta hänseende de farhågor som generaladvokaten Pikamäe gav uttryck för i sitt förslag till avgörande i målet DD/FRA,(56) där han angav att domstolens praxis om räckvidden av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna, hur användbar den än är för att förstå innebörden av denna bestämmelse, ”[inte kan] ersätta de arbetsrelaterade förpliktelser som institutionen på ett tydligt sätt har fastställt i interna rättsakter.”(57)
2) Huruvida ingreppet i utövandet av tjänstemannens rätt till yttrandefrihet var berättigat
102. I domen av den 26 februari 2026 kommissionen/Ungern (Rätt att tillhandahålla medietjänster på en radiofrekvens)(58) och domen av den 8 september 2026, Inter IKEA Systems,(59) vilka domar meddelades av stora avdelningen, erinrade domstolen om att de begränsningar som kan göras av rätten till yttrandefrihet, såsom framgår av förklaringarna avseende artikel 11 i stadgan,(60) vilka ska beaktas vid tolkningen av denna artikel, inte får överstiga dem som föreskrivs i artikel 10.2 i Europakonventionen.(61)
103. Tribunalen gjorde visserligen en riktig bedömning när den hänvisade till sistnämnda artikel i punkt 85 i den överklagade domen. Jag konstaterar emellertid att tribunalen utelämnade en väsentlig del av dess lydelse.(62) Tribunalen angav nämligen inte på ett uttömmande sätt de grunder som berättigar ingrepp i utövandet av rätten till yttrandefrihet som förtecknas där och som ska ligga till grund för bedömningen. Som domstolen erinrade om avser dessa grunder statens säkerhet, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, förebyggande av oordning eller brott, skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, förhindrande av att förtroliga underrättelser sprids och upprätthållande av domstolars auktoritet och opartiskhet.(63)
104. Vidare prövade tribunalen inte i vilken utsträckning ingreppet i fråga hade ett legitimt syfte, nämligen skydd ”för annans goda namn och rykte eller rättigheter” enligt artikel 10.2 i Europakonventionen.
105. Tribunalen riktade nämligen in sitt resonemang på de skyldigheter och det allmänna ansvar som åligger tjänstemän enligt artiklarna 12 och 17a i tjänsteföreskrifterna, vilka enligt domstolens praxis obestridligen tjänar ett legitimt syfte, nämligen att tillvarata rättigheterna för de institutioner som har uppdrag av allmänintresse, uppdrag som medborgarna måste kunna förlita sig på att de utförs på ett tillfredsställande sätt.(64) Tribunalen återgav således de allmänna övervägandena i punkterna 94 och 96 i sin dom i målet DD/FRA och framhöll endast i punkt 87 i den överklagade domen att ”den begränsning av yttrandefriheten som följer av sådana skyldigheter som skyldigheter med rättslig grund i artikel 12 i tjänsteföreskrifterna tjänar det legitima syftet att skydda unionens intressen, och i synnerhet att bevara det förtroende som ska finnas mellan en institution och dess tjänstemän”.(65) Tribunalen prövade emellertid inte i vilken utsträckning den aktuella begränsningen i det nu aktuella målet, det vill säga kvalificeringen av det omtvistade e‑postutbytet som tjänstefel, tjänar ett sådant syfte.
3) Huruvida ingreppet i utövandet av tjänstemannens rätt till yttrandefrihet var nödvändigt och proportionerligt
106. Enligt artikel 52.1 i stadgan och artikel 10.2 i Europakonventionen ska det vid bedömningen av huruvida ett ingrepp i utövandet av en grundläggande rättighet är proportionerligt prövas huruvida ingreppet är ägnat att uppnå det eftersträvade målet av allmänintresse och att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detsamma.(66) Det framgår av Europadomstolens praxis att det måste fastställas på ett övertygande sätt att ett ingrepp i utövandet av rätten till yttrandefrihet är nödvändigt, varvid ett tvingande samhällsbehov ska styrkas. Offentliga myndigheter har visserligen ett visst utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra om det föreligger ett sådant behov,(67) men Europadomstolen anser ändå i detta sammanhang att de är skyldiga att motivera begränsningens nödvändighet med stöd av relevanta och tillräckliga grunder.(68) Europadomstolen har när den utövat sin prövningsbefogenhet bedömt ingreppet mot bakgrund av hela ärendet och prövat huruvida de nationella myndigheterna har tillämpat regler som är förenliga med principerna i artikel 10 i Europakonventionen och grundat sig på en godtagbar bedömning av de relevanta omständigheterna.(69)
107. I det nu aktuella fallet ankom det på tribunalen att göra denna proportionalitetsprövning och kontrollera om inte tillsättningsmyndigheten överskred sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den inledde det aktuella disciplinära förfarandet och vidtog disciplinåtgärder mot klaganden. Det ankom särskilt på tribunalen att kontrollera huruvida tillsättningsmyndigheten hade gjort en korrekt avvägning mellan de olika intressen som stod på spel och, i synnerhet, huruvida myndigheten hade gjort en skälig avvägning mellan klagandens rätt att i en privat skriftväxling framföra kritik mot sin regerings politik till en offentlig myndighet och kommissionens berättigade intresse av att se till att kommissionens tjänsteman iakttar de skyldigheter i fråga om diskretion, lojalitet och opartiskhet som är knutna till ämbetet.(70) Härvidlag ankom det på tribunalen att beakta samtliga relevanta omständigheter i målet och fästa särskild vikt vid sökandens lönegrad och befattning (AD 8), föremålet för och ordvalet och tonen i hans kritik, under vilka omständigheter kritiken formulerades(71) samt vilken ställning och befattning som den som mottog kritiken hade.
108. Tribunalen berörde över huvud taget inte denna avvägning i sitt resonemang, vare sig för att själv företa en avvägning eller för att pröva om avvägningen hade gjorts.
109. I punkt 88 i den överklagade domen påstod och fastslog tribunalen i själva verket endast att ”[d]enna begränsning [(den begränsning av yttrandefriheten som följer av sådana skyldigheter som skyldigheter med artikel 12 i tjänsteföreskrifterna som rättslig grund)] kan inte betraktas som orimlig”, varvid den återgav ordalydelsen och resonemanget i punkt 97 i domen i målet DD/FRA.
110. Tribunalen beaktade inte heller omständigheter i sammanhanget som ändå var väsentliga för denna bedömning, eftersom den i punkt 89 i den överklagade domen uttryckligen bortsåg från frågan om den ställning som Polens ambassadör hade.
111. Europadomstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att gränserna för vilken kritik som kan tillåtas är vidare när det gäller en politiker eller en offentlig företrädare, som i den egenskapen får ta emot kritik, än när det gäller en enskild. Europadomstolen anser att politiker och offentligt ansvariga oundvikligen och medvetet utsätter sig för en noggrann kontroll av såväl förehavanden som gester, liksom för kritik från både journalister och allmänhet, och att de måste ha en särskild tolerans i detta avseende, även när det gäller formen för denna kritik.(72) Europadomstolen menar att yttrandefriheten nämligen medför en frihet att diskutera och kritisera åtgärder som vidtas av ansvariga personer i utövandet av offentliga uppdrag och att ställa offentliga myndigheter till svars. Även om varje enskild person som deltar i en offentlig debatt av allmänintresse förvisso är skyldig att inte överskrida vissa gränser i fråga om respekt för andras anseende och rättigheter, är det också tillåtet för honom eller henne att i någon mån överdriva eller provocera, det vill säga att vara något oförsiktig i sina uttalanden.(73)
112. I det nu aktuella fallet råder det enligt min mening knappast något tvivel om att Polens ambassadör, i egenskap av ständig representant för Republiken Polen i Bryssel, var särskilt insatt i de huvudsakliga källorna till oro som klaganden tog upp i det omtvistade e‑postutbytet. Det var fråga om frågor av allmänintresse som rörde situationen i Polen och frågor som med rätta kunde väcka intresse hos allmänheten och, i synnerhet, hos tjänstemän och övriga anställda i unionen.
113. Tribunalens resonemang innehåller slutligen flera skäl till förvirring.
114. Tribunalen kunde för det första inte klandra klaganden för att ha överskridit de godtagbara gränserna för yttrandefriheten genom att hänvisa till de gränser som gäller för journalister.(74) Klaganden är inte journalist och hans uppträdande kan inte på länga vägar jämföras med en intervju eller en tidningsartikel. Därmed var de principer som tribunalen uttryckligen hänvisade till i punkt 90 i den överklagade domen, vilka formulerades av Europadomstolen i domen av den 14 oktober 2008, Petrina mot Rumänien,(75) inte relevanta.(76)
115. För det andra anser jag inte att det omtvistade e‑postutbytet kan likställas med den skriftväxling som var i fråga vid Europadomstolen i det mål som avgjordes genom dom av den 14 mars 2002, Diego Nafría mot Spanien,(77) som tribunalen också hänvisade till i punkt 90 i den överklagade domen. Det målet ingick nämligen i ett särskilt sammanhang med en arbetsrelaterad konflikt och hörde inte, såsom Europadomstolen framhöll, till någon offentlig debatt om frågor av allmänintresse, på vilket område ”begränsningar av yttrandefriheten kräver en snäv tolkning”.(78) Den skrivelse som den berörda personen hade skickat till den biträdande chefen för Spaniens centralbank och hängt upp på anslagstavlan på arbetsplatsen innehöll uttalanden och anklagelser som bedömdes vara kränkande och förtal av de direkt utpekade personerna och skada bankens och de anställdas värdighet och anseende.(79)
116. I det nu aktuella fallet visade tribunalen inte, med stöd av konkreta och objektiva omständigheter, i vilken utsträckning det omtvistade e‑postutbytet var ägnat att allvarligt skada kommissionens intressen.
117. I det mål som avgjordes genom dom av den 19 maj 1999, Connolly/kommissionen,(80) var det således utrett att den berörda personen uppenbart hade brustit i sin lojalitets- och integritetsplikt genom att utan tillstånd publicera ett verk i vilket han framförde aggressiva, smutskastande eller till och med skadliga påståenden om kommissionens ledamöter, genom att ifrågasätta de grundläggande riktlinjerna för gemenskapens ekonomiska och monetära politik som han hade till uppgift att genomföra, vilket verk dessutom fick mycket stor uppmärksamhet.(81) I det nu aktuella målet, där klagandens skriftliga meddelanden endast fick uppmärksamhet till följd av att Polens ambassadör lämnade ut dem, finns det inget som tyder på att han avsåg att uttrycka en åsikt som var oförenlig med unionens politik.(82)
118. Tribunalen tycks i själva verket ha centrerat sitt resonemang på i vilken utsträckning det omtvistade e‑postutbytet kunde ha skadat Polens ambassadör, vilket framgår av ordalydelsen i punkt 91 i den överklagade domen. När tribunalen klandrade klaganden för att han gjort uttalanden utan ”faktisk grund” hänförde sig tribunalen nämligen till den rättspraxis som är tillämplig när det gäller ärekränkning i samband med en publicering eller i ett verk, vilket inte är relevant i det nu aktuella fallet.(83)
119. Jag anser följaktligen, utan att behöva pröva klagandens övriga invändningar, att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen inte hade åsidosatt klagandens rätt till yttrandefrihet genom att inleda ett disciplinärt förfarande mot honom och genom att vidta en disciplinåtgärd mot honom på grund av det omtvistade e‑postutbytet.
120. När en tjänsteman, som uppträder i egenskap av medborgare, har vidtagit alla nödvändiga försiktighetsåtgärder för att i eget namn, utanför sin arbetstid och utanför sin arbetsplats och från sitt privata e‑postsystem framföra kritik mot sin regerings politik till regeringens offentliga företrädare, får institutionen endast vidta disciplinåtgärder mot tjänstemannen om det är utrett att dessa uttalanden uppenbart har medfört allvarlig skada för institutionens berättigade intressen och tjänstemannen har åsidosatt den skyldighet att iaktta diskretion, lojalitet och opartiskhet som är förenad med hans tjänst. Tribunalen har inte visat att så var fallet.
121. Överklagandet ska således bifallas såvitt avser den andra grunden.
3. Den tredje grunden: Oriktig bedömning av lagenligheten av kommissionens agerande i frågan om skadeståndsansvar
122. Den tredje grunden har anförts i syfte att ifrågasätta tribunalens resonemang i punkterna 156–162 i den överklagade domen, genom vilket tribunalen slog fast att kommissionens skadeståndsansvar inte kunde göras gällande, eftersom dess agerande inte var rättsstridigt.
123. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska bifalla överklagandet såvitt avser den tredje grunden och upphäva punkt 2 i domslutet i den överklagade domen.
124. Domstolen kan enligt min mening inte avgöra målet slutgiltigt. Domstolen förfogar nämligen inte över tillräckliga uppgifter för att fastställa huruvida de två andra villkoren för att kommissionen ska ådra sig skadeståndsansvar, att den påstådda skadan verkligen föreligger och att det finns ett direkt orsakssamband mellan kommissionens handlande och den skada som klaganden påstår sig ha lidit, är uppfyllda. Målet bör följaktligen återförvisas till tribunalen.
125. När det däremot gäller prövningen av det första villkoret för skadeståndsansvar, det vill säga frågan huruvida kommissionens handlande är lagenligt, anser jag att domstolen har två alternativ.
126. Det första alternativet är att domstolen bedömer att tribunalen inte tillräckligt prövade lagenligheten av det disciplinära förfarandet i fråga mot bakgrund av de krav som följer av såväl artikel 12 i tjänsteföreskrifterna som av iakttagandet av rätten till yttrandefrihet enligt artikel 11.1 i stadgan och återförvisar målet till tribunalen för en sådan bedömning i enlighet med bland annat artikel 52.1 i stadgan.
127. Det andra alternativet är att domstolen själv slår fast att kommissionen, genom att kvalificera det omtvistade e‑postutbytet som tjänstefel som skäl till att det aktuella disciplinära förfarandet inleddes, handlade på ett sätt som strider mot de bestämmelser som anges ovan i föregående punkt. Jag hyser visserligen fler tvivel om lagenligheten av det disciplinära förfarandet mot bakgrund av den grundläggande rätten till respekt för kommunikationer som stadfästs i artikel 7 i stadgan. Klaganden anförde emellertid inte denna grund för ogiltigförklaring i den talan som han väckte mot det omtvistade beslutet, som är föremålet för det nu aktuella överklagandet, utan i sin talan mot ändringsbeslutet, vilken ännu inte har avgjorts av tribunalen.(84)
VI. Förslag till avgörande
128. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen ska meddela följande avgörande:
1) Punkt 2 i domslutet i dom meddelad av Europeiska unionens tribunal den 23 juli 2025, Stanecki/kommissionen (T‑108/24, EU:T:2025:750), upphävs.
2) Målet återförvisas till Europeiska unionens tribunal.
3) Frågan om rättegångskostnader anstår.
1 Originalspråk: franska.
2 Le Canard enchaîné.
3 T‑108/24, EU:T:2025:750 (nedan kallad den överklagade domen).
4 I denna bestämmelse anges följande: ”1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.”
5 Där det anges att ”[v]arje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.”
6 T‑470/20, EU:T:2022:511 (nedan kallad domen i målet DD/FRA).
7 Se även punkterna 2–13 i den överklagade domen.
8 T‑743/16 RENV II, EU:T:2021:824.
9 I domen av den 10 april 2002, Lamberts/Europeiska ombudsmannen (T‑209/00, EU:T:2002:94), avvisade tribunalen inledningsvis Europeiska ombudsmannens invändning om rättegångshinder mot en skadeståndstalan som grundades på påstådd oriktig handläggning av ett klagomål. Tribunalen ogillade därefter talan. I domen av den 23 mars 2004, Europeiska ombudsmannen/Lamberts (C‑234/02 P, EU:C:2004:174, punkterna 31–33), slog domstolen fast, efter att ha erinrat om vissa delar av lydelsen i artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, att eftersom Europeiska ombudsmannens yrkanden delvis hade ogillats, skulle hans överklagande av tribunalens dom tas upp till prövning såvitt avsåg hans avvisningsyrkande.
10 Se beslut av den 15 juli 2025, Dexia/CRU (Förhandsbidraget för år 2021) (C‑254/24 P, EU:C:2025:585, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
11 Se dom av den 15 juli 2025, ECB och kommissionen/Corneli (C‑777/22 P och C‑789/22 P, EU:C:2025:580, punkt 93 och där angiven rättspraxis).
12 Principen innebär att påföljdens nivå ska fastställas på grundval av en helhetsbedömning av bland annat de kriterier som anges i artikel 10 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna.
13 Se dom av den 29 november 2018, Bank Tejarat/rådet (C‑248/17 P, EU:C:2018:967, punkt 81), där domstolen underströk att ett om beslut av en unionsinstitution som är föremål för ett överklagande har ogiltigförklarats ska detta beslut anses aldrig ha förelegat.
14 Vad gäller den fysiska skadan framhöll tribunalen, i punkt 156 i den överklagade domen, att kommissionen ”såsom framgår av bedömningen av yrkandena om ogiltigförklaring, hade fog för att inleda det disciplinära förfarandet mot klaganden och vidta en disciplinåtgärd mot honom för hans beteende i det omtvistade e‑postutbytet. Även om det [omtvistade] beslutet är behäftat med felaktig rättstillämpning i den del den trepartssammansatta tillsättningsmyndigheten felaktigt grundade sig på sökandens inställning under det disciplinära förfarandet som en försvårande omständighet, kan detta fel inte påverka giltigheten av det disciplinära förfarandet i dess helhet ” (min kursivering). Vad gäller den ideella skadan avseende åsidosättande av rätten till yttrandefrihet underströk tribunalen, i punkt 161 i den överklagade domen, att ”talan inte kan vinna bifall i detta avseende, i och med att kommissionen, såsom framhålls i bedömningen av den tredje grunden, inte har handlat rättsstridigt i detta avseende” (min kursivering).
15 Se ordalydelsen i punkterna 152 och 153 i den överklagade domen.
16 T‑754/20, EU:T:2022:316, punkt 176. Denna dom rör lagenligheten av en disciplinåtgärd i form av en reprimand som vidtogs mot en tjänsteman vid kommissionen som vägrat att följa instruktionerna från säkerhetspersonal som var stationerad vid infarten till kommissionens parkering i Bryssel och som, i avsaknad av parkeringstillstånd, hade lämnat sitt fordon vid infarten till parkeringen och således blockerade infarten till parkeringen.
17 Se dom av den 19 maj 1999, Connolly/kommissionen (T‑34/96 och T‑163/96, EU:T:1999:102, punkt 124 och där angiven rättspraxis).
18 Se dom av den 19 maj 1999, Connolly/kommissionen (T‑34/96 och T‑163/96, EU:T:1999:102, punkt 127 och där angiven rättspraxis).
19 Se dom av den 19 maj 1999, Connolly/kommissionen (T‑34/96 och T‑163/96, EU:T:1999:102, punkt 128 och där angiven rättspraxis), och förslag till avgörande av generaladvokaten Pikamäe i målet DD/FRA (C‑680/22 P, EU:C:2023:969, punkt 72). Se, beträffande den allmänna räckvidden av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna, dom av den 12 december 2024, DD/FRA (C‑680/22 P, EU:C:2024:1019, punkt 65 och där angiven rättspraxis).
20 Se dom av den 19 maj 1999, Connolly/kommissionen (T‑34/96 och T‑163/96, EU:T:1999:102, punkt 130 och där angiven rättspraxis).
21 Nedan kallad Europadomstolen.
22 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).
23 Se dom av den 21 april 2026, kommissionen/Ungern (Unionens värden) (C‑769/22, EU:C:2026:326, punkt 438 och där angiven praxis från Europadomstolen). Se även Europadomstolen, 6 juni 2017, Y mot Schweiz (CE:ECHR:2017:0606JUD002299813, § 84).
24 Se, till exempel, ”EU Whoiswho” på följande webbplats: https://op.europa.eu/fr/web/who-is-who.
25 175/86 och 209/86, EU:C:1988:180.
26 T‑34/96 och T‑163/96, EU:T:1999:102.
27 T‑743/16 RENV II, EU:T:2021:824.
28 T‑743/16 RENV II, EU:T:2021:824.
29 T‑34/96 och T‑163/96, EU:T:1999:102.
30 175/86 och 209/86, EU:C:1988:180.
31 I det nu aktuella fallet klandrade tribunalen klaganden för att han nämnde staden Bryssel i sitt e‑postmeddelande och för att han inte angav ”att han, i egenskap av polsk och belgisk medborgare, avsåg att förmedla en personlig uppfattning om … situationen i Polen” (punkt 69 i den överklagade domen).
32 CE:ECHR:2002:0314JUD004683399, §§ 40 och 41.
33 CE:ECHR:2008:1014JUD007806001, §§ 48 och 49.
34 Klaganden har, för ett liknande resonemang, hänvisat till Europadomstolen, 26 september 1995, Vogt mot Tyskland (CE:ECHR:1995:0926JUD001785191), och Europadomstolen, 16 juli 2009, Wojtas-Kaleta mot Polen (CE:ECHR:2009:0716JUD002043602, § 42).
35 Klaganden har, för ett liknande resonemang, hänvisat till Europadomstolen, 26 april 1979, Sunday Times mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1979:0426JUD000653874, § 49).
36 Klaganden har, för ett liknande resonemang, hänvisat till Europadomstolen, 26 april 1979, Sunday Times mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1979:0426JUD000653874, § 65).
37 Klaganden har, för ett liknande resonemang, hänvisat till Europadomstolen, 23 april 2015, Morice mot Frankrike (CE:ECHR:2015:0423JUD002936910, § 124).
38 Klaganden har, för ett liknande resonemang, hänvisat till Europadomstolen, 26 februari 2002, Dichand m.fl. mot Österrike (CE:ECHR:2002:0226JUD002927195, § 42).
39 Klaganden har, för ett liknande resonemang, hänvisat till Europadomstolen, 9 januari 2007, Kwieceń mot Polen (CE:ECHR:2007:0109JUD005174499, § 49).
40 Enligt domstolens praxis, som domstolen erinrade om i domen av den 26 september 2024, AZ och Tyskland/kommissionen (C‑792/21 P och C‑793/21 P, EU:C:2024:793, punkt 92), ”[tyder uttrycket] ’under alla omständigheter’ … på att detta skäl utgör ett skäl i den överklagade domen som angetts för fullständighetens skull”, vilket innebär att argument som riktas mot ett sådant skäl i en dom från tribunalen inte kan leda till att domen upphävs och således saknar verkan.
41 C‑376/24, EU:C:2026:497.
42 Se dom av den 18 juni 2026, FSMA (C‑376/24, EU:C:2026:497, punkt 60 och där angiven rättspraxis).
43 Det framgår av domstolens praxis att EU-domstolen – i enlighet med artikel 52.3 i stadgan, som syftar till att säkerställa den nödvändiga överensstämmelsen mellan rättigheterna i stadgan och de motsvarande rättigheter som garanteras i Europakonventionen, utan att detta inkräktar på unionsrättens autonomi och i synnerhet utan att det hindrar att ett mer omfattande skydd ges i unionsrätten (dom av den 21 april 2026, kommissionen/Ungern (Unionens värden), C‑769/22, EU:C:2026:326, punkt 437 och där angiven rättspraxis) – vid sin tolkning av de rättigheter som garanteras i artikel 11 i stadgan, ska beakta motsvarande rättigheter som garanteras i artikel 8.1 i Europakonventionen, såsom de har tolkats av Europadomstolen, till vilka hänsyn ska tas såsom lägsta tillåtna skyddsnivå (dom av den 8 september 2026, Inter IKEA Systems (C‑298/23, EU:C:2026:721, punkt 71 och där angiven rättspraxis).
44 Se dom av den 12 januari 2023, Migracijos departamentas (Skälen till förföljelse grundar sig på politisk åskådning) (C‑280/21, EU:C:2023:13, punkt 30 och Europadomstolens där angiven praxis).
45 Se dom av den 12 januari 2023, Migracijos departamentas (Skälen till förföljelse grundar sig på politisk åskådning) (C‑280/21, EU:C:2023:13, punkt 31 och Europadomstolens där angiven praxis).
46 Se Europadomstolen, 21 mars 2024, Sieć Obywatelska Watchdog Polska mot Polen (CE:ECHR:2024:0321JUD001010320, § 52).
47 Se handboken ”From theory to practice – Applying the Charter of Fundamental Rights of the European Union”.
48 Se kommentaren till artikel 11 i stadgan, s. 57 i handboken.
49 Se dom av den 3 september 2026, Gândul Media Network (C‑598/24, EU:C:2026:682, punkt 51 och där angiven rättspraxis), och, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2026, Imagens Médicas Integradas m.fl. (C‑258/23–C‑260/23, EU:C:2026:585, punkt 81 och där angiven rättspraxis).
50 Se dom av den 16 juli 2026, Imagens Médicas Integradas m.fl. (C‑258/23–C‑260/23, EU:C:2026:585, punkt 82 och där angiven rättspraxis).
51 Se dom av den 3 september 2026, Gândul Media Network (C‑598/24, EU:C:2026:682, punkt 51 och där angiven rättspraxis), och dom av den 8 september 2026, Inter IKEA Systems (C‑298/23, EU:C:2026:721, punkt 75 och där angiven rättspraxis).
52 Se, beträffande den skadeståndstalan som avses i artikel 268 FEUF, dom av den 18 december 2025, Hamoudi/Frontex (C‑136/24 P, EU:C:2025:977, punkt 72).
53 Se dom av den 26 mars 2026, Pumpyanskiy m.fl./rådet (C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkterna 208 och 211 samt där angiven rättspraxis).
54 När tribunalen i punkt 86 i den överklagade domen återgav ordalydelsen i punkt 94 i domen i målet DD/FRA, utelämnades den sista delen av meningen, där det med hänvisning till Europadomstolens praxis angavs att ”en bestämmelse inte med giltig verkan kan medföra inskränkningar i yttrandefriheten om den inte är tillräckligt exakt formulerad för att göra det möjligt för medborgarna att reglera sitt beteende, vilket för övrigt även rättssäkerhetsprincipen kräver”.
55 EUT L, 2024/3083. Detta beslut ersatte uppförandekoden i bilaga till kommissionens arbetsordning (C(2000) 3614) (EUT L308, 2000, s. 26).
56 C‑680/22 P, EU:C:2023:969.
57 Förslag till avgörande av generaladvokaten Pikamäe i målet DD/FRA (C‑680/22 P, EU:C:2023:969, punkt 72).
58 C‑92/23, EU:C:2026:108.
59 C‑298/23, EU:C:2026:721.
60 Se förklaringarna till stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17).
61 Se dom av den 26 februari 2026, kommission/Ungern (Rätt att tillhandahålla medietjänster på en radiofrekvens) (C‑92/23, EU:C:2026:108, punkt 361), och dom av den 8 september 2026, Inter IKEA Systems (C‑298/23, EU:C:2026:721, punkt 76).
62 Enligt nämnda artikel får utövandet av yttrandefriheten, ”[e]ftersom [det] medför ansvar och skyldigheter, … underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet.”
63 Se dom av den 26 februari 2026, kommissionen/Ungern (Rätt att tillhandahålla medietjänster på en radiofrekvens) (C‑92/23, EU:C:2026:108, punkt 361).
64 Se dom av den 6 mars 2001, Connolly/kommissionen (C‑274/99 P, EU:C:2001:127, punkt 46).
65 Min kursivering.
66 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2026, kommissionen/Ungern (Rätt att tillhandahålla medietjänster på en radiofrekvens) (C‑92/23, EU:C:2026:108, punkterna 174, 367 och 370).
67 Se dom av den 3 februari 2021, Fussl Modestraße Mayr (C‑555/19, EU:C:2021:89, punkt 91).
68 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2001, Connolly/kommissionen (C‑274/99 P, EU:C:2001:127, punkt 41 och Europadomstolens där angiven praxis). Se även Europadomstolen, 15 december 2025, Danilet mot Rumänien (CE:ECHR:2025:1215JUD001691521) (nedan kallad domen i målet Danilet mot Rumänien, § 142).
69 Se domen i målet Danilet mot Rumänien (§ 142).
70 Se dom av den 6 mars 2001, Connolly/kommissionen (C‑274/99 P, EU:C:2001:127, punkt 48). I Europadomstolens dom av den 26 september 1995, Vogt mot Tyskland (CE:ECHR:1995:0926JUD001785191, § 53), om en statstjänstemans rätt att uttrycka politiska åsikter som skiljer sig från den sittande regeringens, slog Europadomstolen fast att även om det kan tyckas berättigat för en stat att ålägga tjänstemän en tystnadsplikt på grund av deras ställning, rör det sig icke desto mindre om enskilda som i den egenskapen omfattas av skyddet enligt artikel 10 i Europakonventionen. Det är alltså Europadomstolens sak att, med beaktande av omständigheterna i varje enskilt fall, undersöka huruvida en skälig avvägning har iakttagits mellan den enskildes grundläggande rätt till yttrandefrihet och en demokratisk stats berättigade intresse av att se till att den offentliga förvaltning verkar för de ändamål som anges i artikel 10.2 i Europakonventionen. Se domen i målet Danilet mot Rumänien, i vilket mål en domare bestraffades för att ha uttryckt en personlig åsikt på sin Facebook-sida, som var öppen för allmänheten och hade flera tiotusentals följare. När medborgaren också är tjänsteman kräver Europadomstolen att en rimlig balans ska säkerställas mellan å ena sidan tjänstemannens grundläggande rätt till yttrandefrihet och å andra sidan institutionens berättigade intresse av att se till att den sistnämnda iakttar sin skyldighet att iaktta diskretion, lojalitet och opartiskhet vid tjänsteutövningen (§ 117 och följande paragrafer, särskilt § 153).
71 Se domen i målet Danilet mot Rumänien (§ 142).
72 Se Europadomstolen, 22 oktober 2007, Lindon, Otchakovsky-Laurens och July mot Frankrike (CE:ECHR:2007:1022JUD002127902, § 46), och Europadomstolen, 17 april 2014, Brosa mot Tyskland (CE:ECHR:2014:0417JUD000570909, § 41).
73 Se Europadomstolen, den 11 maj 2010, Fleury mot Frankrike (CE:ECHR:2010:0511JUD002978406, § 45).
74 Se, beträffande pressfriheten, de allmänna övervägandena i domen av den 4 oktober 2024, Real Madrid Club de Fútbol (C‑633/22, EU:C:2024:843, punkterna 55 och 56).
75 CE:ECHR:2008:1014JUD007806001.
76 Domen rörde lagenligheten av en journalists publicering av kränkande artiklar om en politiker i en rumänsk satirtidning (se särskilt §§ 48 och 49).
77 CE:ECHR:2002:0314JUD004683399.
78 Se Europadomstolen, 14 mars 2002, Diego Nafría mot Spanien (CE:ECHR:2002:0314JUD004683399, § 38).
79 Se Europadomstolen, 14 mars 2002, Diego Nafría mot Spanien (CE:ECHR:2002:0314JUD004683399, §§ 19 och 35).
80 T‑34/96 och T‑163/96, EU:T:1999:102.
81 Se dom av den 19 maj 1999, Connolly/kommissionen (T‑34/96 och T‑163/96, EU:T:1999:102, punkterna 19 och 125).
82 I punkt 43 i domen av den 6 mars 2001, Connolly/kommissionen (C‑274/99 P, EU:C:2001:127), slog domstolen fast att tjänstemannens rätt till yttrandefrihet, även på de områden som omfattas av gemenskapsinstitutionernas verksamhet, ”omfattar friheten att muntligen eller skriftligen uttrycka uppfattningar som avviker eller är i minoritet i förhållande till uppfattningarna inom den institution där tjänstemannen är anställd.”
83 Se Europadomstolen, 22 oktober 2007, Lindon, Otchakovsky-Laurens och July mot Frankrike (CE:ECHR:2007:1022JUD002127902, § 55), och Europadomstolen, 8 oktober 2019, Nadtoka mot Ryssland (nr 2) (CE:ECHR:2019:1008JUD00290970, § 45).
84 Jag anser inte att det kan medges att tillsättningsmyndigheten får vidta disciplinåtgärder mot en tjänsteman på grund av ordalydelsen och tonen i ett meddelande som tjänstemannen själv har riktat till en utomstående, och som myndigheten har fått kännedom om i strid med rätten till respekt för meddelanden, för att motivera ett beslut som går tjänstemannen emot. Innehållet i klagandens meddelanden till Polens ambassadör lämnades ut till kommissionen och lästes sedan av kommissionen utan tillåtelse. Utskriften av detta meddelande användes sedan i det disciplinära förfarandet vid tillsättningsmyndigheten och i det rättsliga förfarandet vid tribunalen, trots att denna skriftväxling rörde sökandens privatliv och kommunikationer i den mening som avses i artikel 7 i stadgan.