<TI><NP><NO.P>A —</NO.P><TXT>Inledning</TXT></NP></TI>1.Bolaget Bonapharma, kärande i målet vid den nationella domstolen, importerade under åren 1989—1991 till Förbundsrepubliken Tyskland åtskilliga varupartier läkemedel som inköpts från företaget M., etablerat i Wien, i Österrike. Enligt den hänskjutande domstolens konstateranden var det fråga om produkter som härrörde från gemenskapen och som hade exporterats till Österrike. Det tycks som om priserna på läkemedel är betydligt högre i Tyskland än i Österrike, varför sådana återimporter är lönsamma.2.Företaget M. angav, vid exporten av läkemedlen till Tyskland, att dessa produkter härrörde från gemenskapen. En efterkontroll visade dock att företaget M. inte var i stånd att inge det erforderliga ursprungsbeviset i den form som föreskrivs i protokoll 3, vilket fogats till frihandelsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Österrike av den 22 juli 1972Se rådets förordning (EEG) nr 2836/72 av den 19 december 1972 om slutande av ett avtal mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Österrike och fastställande av föreskrifter för dess tillämpning, (EGT nr L 300, s. 1). Avtalstexten är fogad till denna förordning (loc. cit., s. 2).
(nedan kallat avtalet). Hauptzollamt Krefeld beslutade då, den 3 mars 1992, att bolaget Bonapharma i efterhand måste betala tull med cirka 20000 DM.3.Bolaget Bonapharma anhängiggjorde en talan mot detta beslut vid Finanzgericht Düsseldorf. Käranden gjorde där gällande att den inte kunde frambringa de erforderliga ursprungsbevisen eftersom att leverantörerna till företaget M. (österrikiska grossister) hade vägrat att tillhandahålla detta uppgifter angående varornas ursprung. Denna vägran förklaras, enligt käranden, av tillverkarnas (etablerade inom gemenskapen) strävan att hindra återimport från Österrike till gemenskapen. Eftersom de motsvarande certifikaten måste avlämnas till de österrikiska tullmyndigheterna vid import av varor som härrör från gemenskapen, skulle det dock ha kunnat fastställas att det var fråga om varor med ursprung i gemenskapen. Den österrikiska tullförvaltningen vidhöll emellertid ståndpunkten enligt vilken det inte ankom på denna att ägna sig åt rena efterforskningar angående varors ursprung.Käranden anser att leverantörernas hållning utgör en överträdelse av artikel 23.1 ii i avtalet. Enligt denna bestämmelse — som stöder sig på artikel 86 i EG-fördraget — är missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning inom de avtalsslutande parternas hela område (det vill säga gemenskapen och Österrike) eller en väsentlig del därav oförenlig med avtalet, i den mån det är ägnat att påverka handeln mellan gemenskapen och Österrike.
Käranden anser, trots avsaknaden av de ursprungsbevis som avses i protokoll 3, att det av en rad handlingar som den har lagt fram under det förfarande som anhängiggjorts vid Finanzgericht framgår att de omtvistade produkterna härrörde från gemenskapen.
4.Med anledning av detta hänsköt Finanzgericht till domstolen en begäran om förhandsavgörande enligt följande fråga:Är det vid import från Österrike, som i själva verket utgör återimport från gemenskapen, möjligt att avstå från avlämnandet av de handlingar som grundar det förmånsursprung som avses i avdelning II i protokoll 3 till avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Österrike, när avtal, beslut eller samordnade förfaranden som är oförenliga med detta avtal, i betydelsen enligt dess artikel 23.1, hindrar utfärdandet av dessa handlingar och när den österrikiska tullförvaltningen helt överlämnar åt exportören att styrka rätten att komma i åtnjutande av förmånssystemet, utan att företa någon undersökning på eget initiativ?
5.Enligt ordalydelsen i bestämmelserna i avtalet skall det inte längre tas ut importtullar i handeln mellan gemenskapen och Österrike. Avtalet skall, enligt artikel 2 i detta, tillämpas på varor med ursprung i gemenskapen och i Österrike. Ursprungsreglerna fastställs i protokoll 3 (artikel Ili avtalet).6.Protokoll 3 om fastställande av begreppet ursprungsvaror och metoder för administrativt samarbete har ändrats upprepade gånger. Det finns anledning att, för den aktuella perioden i fallet, referera till den lydelse som protokollet fått genom rådets förordning (EEG) nr 1598/88 av den 24 maj 1988EGT nr L 149, s. 1.
, genom rådets förordning (EEG) nr 4265/88 av den 21 december 1988EGT nr L 379, s. 1.
och genom rådets förordning (EEG) nr 4271/88 av samma dagEGT nr L 381, s. 1.
. I avdelning I (artiklarna 1—7) i detta definieras begreppet ursprungsvaror. I avdelning II (artiklarna 8—18) i detta behandlas metoder för administrativt samarbete.7.Enligt artikel 8.1 i protokollet skall varor med ursprung i gemenskapen eller i Österrike komma i åtnjutande av förmånerna enligt bestämmelserna i avtalet mot avlämnande av antingen ett varucertifikat EUR. 1 [artikel 8.1 a] eller en faktura som omfattar exportörens deklaration [artikel 8.1 b och c]. Den senare möjligheten kan användas inom ramen för det förenldade förfarande för upprättandet av dokumentation angående ursprungsbevis som förutses i artikel 13 i protokollet och i de fall där värdet på varorna inte överstiger en given tröskel (vid den aktuella tidpunkten: 4400 ecu). Det finns inget skäl att här närmare gå in på dessa speciella system och övriga specialbestämmelserDet notents bara att enligt artikel 8.2 i protokollet är de handlingar som avses i artikel 8.1 inte erforderliga när det är fraga om vamsändningar mellan enskilda eller varor som ingär i resandes personliga resgods, när värdet pa dessa varor inte överstiger vissa belopp.
.8.Enligt ordalydelsen i artikel 9.1 i protokollet skall certifikat EUR. 1 utfärdas av tullmyndigheten i exportlandet. Enligt artikel 9.2 i protokollet skall detta certifikat utfärdas av myndigheterna i en av gemenskapens medlemsstater när det är fråga om varor som har sitt ursprung i gemenskapen och av de österrikiska myndigheterna när det är varor med ursprung i Österrike som berörs. Det aktuella fallet, i vilket en vara med ursprung i gemenskapen först exporteras till Österrike varifrån den återexporteras till gemenskapen, bör omfattas av artikel 9.3Detta följer underförstått av anmärkning 9 i de förklarande anmärkningar som Ätergcs i bilaga till protokoll 3.
. Enligt andra stycket i denna bestämmelse är utfärdandet av certifikat EUR. 1 i motsvarande fall beroende av avlämnandet av det ursprungsbevis som tidigare har utfärdats eller upprättats.Enligt ordalydelsen i artikel 10.3 i protokollet utgör certifikat EUR. 1 bevishandling vid tillämpning av det system med förmånstullar och förmånskvoter som förutses i avtalet.
<TI><NP><NO.P>B —</NO.P><TXT>Analys</TXT></NP></TI>9.Detta mål gäller frågan huruvida ursprungsbeviset för varor, enligt avtalets ändamål, endast kan ges på det sätt som föreskrivs i protokoll 3 eller om, undantagsvis, även andra bevismedel kan tas i beaktande.10.Det finns skäl att, före prövningen av denna fråga, påpeka att den hänskjutande domstolen antar två premisser på vilka således domstolen också måste grunda sitt avgörande. A ena sidan förklarar den hänskjutande domstolen att den bedömer kärandens påstående, enligt vilket de omtvistade varorna härrör från gemenskapen, som riktigt. Å andra sidan framställs begäran om förhandsavgörande utifrån antagandet att avtal, beslut eller samordnade förfarandenAv beslutet om hänskjutning framgår att Finanzgericht Düsseldorf i hållningen hos leverantörerna till företaget M. ser inte bara missbruk av en dominerande ställning i betydelsen enligt artikel 23.1 ii i avtalet, utan också ett samordnat förfarande som strider mot artikel 23.1 i i avtalet, vilken grundar sig på artikel 85.1 i EG-fördraget.
i strid med artikel 23.1 i avtalet hindrar utfärdandet av de ursprungsbevis som erfordras enligt protokollet. Det tillkommer endast den hänskjutande domstolen att pröva om dessa obevisade påståenden motsvarar de faktiska förhållandena.11.Finanzgericht Düsseldorf vidhåller i sitt beslut om hänskjutning ståndpunkten enligt vilken de österrikiska tullmyndigheternas vägran att utfärda de erforderliga ursprungsbevisen eller att medverka till deras utfärdande strider mot artikel 13 i avtalet. Enligt denna bestämmelse — jämförbar med artikel 30 i EG-fördraget — skall ingen ny kvantitativ importrestriktion eller åtgärd med samma verkan införas i handeln mellan Österrike och gemenskapen. Befintliga kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med samma verkan skall avskaffas. Det saknas skäl att här beröra frågan huruvida detta antagande av den hänskjutande domstolen är riktigtSe, till exempel, i det avseendet Thomas Eilmansberger: Zur Auslegung des Integrations-Durchführungsgesetzes, Wirtscbafisrechtliche Blätter - WB1 - 1990, s. 367, särskilt s. 369 och följande.
, tvärtemot den åsikt som representanten för bolaget Bonapharma uttryckte vid domstolens förhandling, eftersom denna punkt inte förekommer i begäran om förhandsavgörande.12.Som domstolen redan har fastställt, följer det av bestämmelserna i avtalet och i protokollet att endast varor med ursprung i gemenskapen eller i Österrike kan komma i åtnjutande av förmånssystemet och att varecertifikat EUR. 1 utgör bevishandling för detta ursprungDom av den 7 december 1993, Huygen m.fl. (C-12/92, Rec. s. I-6381, punkt 16).
. Av detta följer således att en varas ursprung väsentligen endast kan fastställas mot avlämnande av de bevis som föreskrivs i protokollet, nämligen varecertifikat EUR. 1 eller de övriga handlingar som omnämns i artikel 8 i protokollet. Om det tilläts att andra bevismedel kunde åberopas vid sidan om dessa ursprungsbevis, skulle det undergräva enhetligheten och säkerheten vid tillämpningen av avtalet. Motsvarande påpekanden ligger också till grund för de domstolens domar angående ursprungsbevis i handeln inom gemenskapen som kommissionen har hänvisat tillSc dom av den 22 oktober 1970, Cracyncst och Vandcwallc (12/70, Ree. s. 905, punkterna 5 och följande), och dom av den 7 mars 1990, Trend-Moden Tcxtilhandcl (C-117/88, Ree. s. I-631, punkt 20).
.13.Det finns anledning att dessutom påpeka att fastställandet av varors ursprung enligt bestämmelserna i detta protokoll grundas på en kompetensfördelning mellan tullmyndigheterna i de berörda staterna, på så sätt att myndigheterna i den exporterande staten ombesörjer fastställandet av ursprung, medan kontrollen av funktionen hos detta system säkerställs tack vare samarbetet mellan de berörda tullmyndigheternaDom av den 12 juli 1984, Les Rapides Savoyards (218/83, Rec. s. 3105, punkt 26), och den ovannämnda domen Huy-f;en (fotnot 9), punkt 24. Den förra domen behandlar frilandelsavtalet mellan gemenskapen och Schweiz och det tillhörande protokollet, vars innehall är identiskt med det vars bestämmelser är föremal för prövning i det aktuella fallet.
. Detta system legitimeras av den omständigheten att myndigheterna i den exporterande staten är de som är bäst skickade att direkt granska de omständigheter som påverkar ursprunget och, för övrigt, har det den fördelen att det leder till säkra och enhetliga resultat när det gäller identifieringen av varornas ursprung och att omläggningar och konkurrensstörningar i handeln därigenom undviksDen ovannämnda domen Les Rapides Savoyards (fotnot 11), punkt 26.
. Denna kompetensfördelning skulle störas om tullmyndigheterna i den importerande staten tilläts att själva fastställa varors ursprung.14.Kommissionen åberopar dessutom den omständigheten att artikel 23 i avtalet — tvärtemot artikel 85.1 och artikel 86 i fördraget — inte är direkt tillämplig. Artikel 23.2 i avtalet föreskriver i själva verket att en avtalsslutande part (gemenskapen eller Österrike) som anser att ett förfarande är oförenligt med denna artikel kan vidta lämpliga åtgärder på de villkor och enligt det förfarande som anges i artikel 27. Enligt artikel 27.3 kan var och en av de avtalsslutande parterna hänskjuta frågan till Blandade kommittén (som är sammansatt av representanter för gemenskapen och Österrike). Om överträdelsen av konkurrensreglerna inte upphör eller om ingen enighet nås inom denna kommitté får den berörda avtalsslutande parten vidta de skyddsåtgärder som den anser nödvändiga. Denna bestämmelse utgår således från att de avtalsslutande parterna (gemenskapen eller Österrike) ingriper och får överträdelsen att upphöra, men de är tydligen inte förpliktade — i varje fall inte enligt lydelsen i bestämmelsen — att göra så. I betraktande av denna bestämmelse, tycks det (tvärtemot den tes som representanten för bolaget Bonapharma vidhöll vid förhandlingen) uteslutet att en aktör direkt inför domstolarna kan åberopa en överträdelse av artikel 23 i avtalet.Det finns likväl anledning att understryka att det i detta fall inte är fråga om en tillämpning av artikel 23 i avtalet. Den hänskjutande domstolen önskar snarare få veta huruvida det är möjligt att avvika från de former som föreskrivs enligt protokoll 3 när en överträdelse av artikel 23 i avtalet har begåtts och när denna överträdelse hindrar exportören från att erhålla de erforderliga ursprungsbevisen. Det förefaller emellertid som om beaktandet av en eventuell överträdelse av artikel 23 i avtalet för med sig andra svårigheter. Tullmyndigheterna i den importerande staten och, i sista instans, de domstolar som säkerställer deras kontroll (det vill säga Finanzgericht, som i det ifrågavarande fallet, eller motsvarande domstolar), har i själva verket, i liknande fall, att pröva huruvida en sådan överträdelse har begåtts. Det är uppenbart att fullgörandet av denna uppgift inte sker utan att de berörda myndigheterna ställs inför betydande svårigheter. Trots att begäran om förhandsavgörande har formulerats utifrån antagandet att en överträdelse av artikel 23 i avtalet har skett, måste dessa svårigheter tas i beaktande i det ifrågavarande fallet eftersom domstolens avgörande i målet också kommer att vara av betydelse för de tvister av liknande beskaffenhet som uppstår i framtiden.
15.Följaktligen finns det goda skäl till att, som förordas av Konungariket Belgien och kommissionen, ge ett negativt svar på begäran om förhandsavgörande och hålla sig till det system som föreskrivs i protokoll 3. Kommissionens tes, enligt vilken en eventuell överdriven stränghet måste accepteras med hänsyn till vissa överordnade intressen, är lockande. Efter moget övervägande har jag inte desto mindre kommit fram till övertygelsen att denna lösning inte är tillfredsställande. Jag stöder mig i detta hänseende på väsentligen två argument: å ena sidan tyder domstolens senare rättspraxis på att undantag kan medges från det system som förutses i protokoll 3 vid föreningen av extraordinära omständigheter, å andra sidan skulle ett negativt svar på begäran om förhandsavgörande få till följd att principen om fri rörlighet för varor som utgör grunden för avtalet märkbart undergrävdes.16.Domstolens dom i målet HuygenOvannämnd (fotnot 9).
visar att den formella strängheten som föreskrivs i protokoll 3 har sina begränsningar. Målet avsåg exporten av en maskin från Österrike till Belgien. Maskinen hade tillverkats i Tyskland och exporterats till Österrike år 1970, således före ikraftträdandet av avtalet. De österrikiska tullmyndigheterna upprättade, för exporten till Belgien, ett varucertifikat EUR. 1. Likväl var de, till följd av en begäran av de belgiska tullmyndigheterna, tvungna att medge att de inte förfogade över det erforderliga beviset för varans tyska ursprung och att certifikatet EUR. 1 således inte kunde bestå. Domstolen konstaterade i sin dom att varucertifikatet, under dessa omständigheter, hade utfärdats felaktigtOvannämnd (fotnot 9), punkt 17.
.Domstolen underströk, likväl, de särskilda omständigheterna i målet. Å ena sidan fanns det, enligt de uppgifter som den hänskjutande domstolen hade inhämtat, en handling (bestående av en faktura) som bevisade att maskinen härrörde från gemenskapen. A andra sidan hade det varit omöjligt för de berörda parterna att skaffa fram de i protokoll 3 föreskrivna ursprungsbevisen i de former som erfordrades eftersom att varan hade importerats till Österrike vid en tidpunkt när certifikat EUR. 1 ännu inte kunde utfärdasTidigare nämnt (fotnot 9), punkt 21.
. De österrikiska tullmyndigheterna var således inte i stånd att i efterhand kontrollera riktigheten av certifikat EUR. 1 såsom protokollet föreskriver. Tullmyndigheterna i den importerande staten var under dessa omständigheter inte förhindrade att uppnå det eftersträvade syftet med denna efterkontroll — att granska äktheten och riktigheten av certifikat EUR. 1 — genom att ta andra bevismedel i beaktandeTidigare nämnt (fotnot 9), punkt 27.
.
17.Kommissionen gör, förvisso, rätt i att påpeka att det finns skillnader mellan de omständigheter som utgjorde grunden i den här domen och i det föregående fallet. Den viktigaste, i detta hänseende, består utan tvivel i det faktum att i målet Huygen kunde ursprungsbeviset inte frambringas eftersom avtalet ännu inte hade trätt i kraft (och inte ens hade slutits) vid tidpunkten för importen till Österrike. Man kan här tala om ett fall av objektiv ornöjlighet. Eftersom det verkar som om detta typfall inte hade förutsetts av parterna i avtalet, innehöll protokollet på denna punkt en lucka som domstolen genom sin dom kunde fylla igen.I det föreliggande fallet råder det ingen tvekan om att det var möjligt att utfärda de erforderliga ursprungsbevisen eftersom det kan antas att leverantörerna till företaget M. förfogade över de nödvändiga handlingarna. Enligt det antagande som utgör grunden för beslutet om hänskjutande hindrades emellertid utfärdandet av ursprungsbevisen genom att dessa leverantörer vägrade att ställa de nödvändiga handlingarna eller upplysningarna till företaget M.:s förfogandeDet ankommer här inte pä domstolen, det bör äter understrykas, att efterforska huruvida sä verkligen har varit fallet.
. Skulle så ha varit fallet, handlar det om ett fall av subjektiv omöjlighet.
18.Jag bedömer dock att det finns anledning att behandla de båda fallen på samma sätt. Liksom i målet Huygen, där de berörda inte kunde hållas som ansvariga eftersom de erforderliga ursprungsbevisen inte kunde avlämnas, kan inte heller bristen på adekvata bevis i detta fall förebrås företaget M. eller bolaget Bonapharma. Den omständigheten att målet Huygen gällde rättegången i ett brottmål medan det i detta fall handlar om en ren skattetvist är, enligt min mening, likgiltigt. Den åsikt som kommissionens representant uttryckte vid förhandlingen, enligt vilken domstolen, i domen Huygen, skulle ha beaktat den särskilda karaktären hos tvisten i målet vid den nationella domstolen, finner inget stöd i själva domen.19.Det tycks som om det finns skäl att här dra en parallell till force majeure-fallen. I målet Huygen hade begäran framställts till domstolen om att uttala huruvida en importör kan åberopa force majeure när tullmyndigheterna i den exporterande staten inte är i stånd att fastställa en varas ursprung genom en efterkontroll. I svaret hänvisadedomstolen visserligen först till sin dom i målet Valsabbia, där den hade fastställt att den ifrågavarande händelsen för de berörda personerna måste göra iakttagandet av deras förpliktelser objektivt omöjligtDom av den 18 mars 1980, Valsabbia m.fl. mot kommissionen, (154/78, 205/78, 206/78, 226/78, 227/78, 228/78, 263/78, 264/78, 39/79, 31/79, 83/79 och 85/79, Rec. s. 907), punkt 140, omnämnd i den ovannämnda domen Huygen (fotnot 9), punkt 31.
. Den tilllade emellertid genast att begreppet force majeure måste förstås enligt betydelsen omständigheter vilka för den berörde aktören är främmande, onormala och oförutsebara och vilkas konsekvenser inte hade kunnat undvikas trots alla gjorda ansträngningarOvannämnt (fotnot 9), punkt 31.
. Begreppet force majeure inskränks således inte, vilket har påpekats vid ett annat tillfälle, till fall av objektiv omöjlighetSe förslaget till avgörande i målet Molkerei-Zentrale Süd, (dom av den 18 mars 1993, C-50/92, Rec. 1993, s. I-1035), särskilt punkt 18, och punkt 16 i domen.
.
20.Denna jämförelse visar att man dock inte kan tala om en subjektiv omöjlighet annat än i det fall då den berörde aktören har vidtagit alla de åtgärder som är nödvändiga och som skaligen kan begäras av honom för fullgörandet av hans förpliktelser. Vid avrättningen av svaret på begäran om förhandsavgörande bör också hänsyn tas till detta faktum.Det var utan tvivel nödvändigt, och det kunde skäligen begäras av företaget M., att detta vidtog åtgärder för att få de nödvändiga handlingarna av sina leverantörer och för att, i förekommande fall, försöka få de österrikiska tullmyndigheterna att, med hänsynstagande till de särskilda omständigheterna i ärendet, upprätta ursprungsbevis på grundval av andra bevismedel. Det är givetvis på den hänskjutande domstolen som det ankommer att pröva huruvida företaget M. eller bolaget Bonapharma har fullgjort denna skyldighet. Det framgår dock av beslutet om hänskjutande att den nationella domstolen tycks anse att de berörda har gjort allt de kunnat göra för att frambringa de erforderliga ursprungsbevisen, utan att lyckas få ut något av detta. Den hänskjutande domstolen påminner i detta hänseende om en talan vid de österrikiska civila domstolarna mot en av leverantörerna till företaget M., vilken ogillades i sista instans genom en dom av Oberster Gerichtshof 12Dom av den 15 december 1992 återgiven in WBl. 1993, s. 264, se i detta hänseende: Thomas Eilmansberger: Parallelhandel und Ursprungsnachweise, WB1. 1993, s. 237.
. Det framgår av denna dom att en annan talan som hade väckts vid de österrikiska civila domstolarna mot de österrikiska tullmyndigheterna också har ogillatsDom av Verwaltungsgerichtshof av den 18 januari 1990. Denna dom verkar inte ha publicerats. Se dock angående samma fråga domen av Verwaltungsgerichtshof av den 14 december 1989, WB1. 1990, s. 373.
. Det hela leder till reflektionen att inte heller de behöriga österrikiska tullmyndigheterna ingrep i detta ärende när exportören hade bett om deras stöd.
21.I begäran om förhandsavgörande antas likaledes att tullförvaltningen i det exporterande landet helt överlämnar åt exportören att styrka rätten att komma i åtnjutande av förmånssystemet. Enligt min mening är detta faktum likgiltigt. Varucertifikat EUR. 1 utfärdas endast på skriftlig begäran (artikel 10.1 i protokoll 3). Enligt ordalydelsen i artikel 15.1 i protokollet, skall exportören med sin begäran avlämna varje lämplig bevishandling som kan utgöra bevis för att certifikatet ska kunna utfärdas. Han förbinder sig samtidigt att, på begäran av de behöriga myndigheterna, avlämna all ytterligare dokumentation som dessa bedömer som nödvändig för att fastställa riktigheten av ursprungsstatusen hos de varor som omfattas av förmånssystemetEnligt ordalydelsen i artikel 15.3 gäller detta även de deklarationer som avses i artikel 8.1 a och b.
. Jag anser således att de österrikiska myndigheterna mycket väl kunde begränsa sig till att av företaget M. kräva uppvisandet av de erforderliga bevisen, utan att själva ägna sig åt granskningar. Det faktum att de österrikiska tullmyndigheterna har antagit denna hållning visar likväl, än en gång, att det i detta fall var omöjligt för företaget M. att frambringa de ursprungsbevis som krävs enligt bestämmelserna i protokoll 3.22.Under dessa omständigheter förefaller det således förståeligt att den hänskjutande domstolen talar om ett nödläge för företaget M. och för käranden i målet vid den nationella domstolen vad beträffar anskaffandet av bevis. Om det under dessa omständigheter framhärdades krav på en strikt tillämpning av bestämmelserna i protokoll 3, skulle detta innebära att exporten av varor (som ursprungligen härrör från gemenskapen) från Österrike till gemenskapen kunde hindras på grund av hållningen hos vissa företag. Detta resultat skulle svårligen vara förenligt med det grundläggande syftet med frihandelsavtalet, vilket är att undanröja hinder för handeln och att därigenom säkerställa fri rörlighet för varor. Det skulle också göra det möjligt för företag att uppställa hinder för handeln som de avtalsslutande parterna har velat avskaffa.Detta fall rör, som angivits, återimport, det vill säga import av varor som i första hand hade exporterats till Österrike. Det framgår emellertid underförstått av domen Huygen att förmånerna med avtalet likaledes skall tilllämpas på dessa varor. Att genomföra sådan återimport utgör för övrigt en helt legal handling. Om en ekonomisk aktör drar nytta av de prisskillnader som finns mellan Österrike och en medlemsstat inom gemenskapen, nöjer han sig med att använda de möjligheter som avtalet ger honom.
23.Det tycks inte heller finnas något skäl att befara att ett avgörande som går i den riktning som jag förordar kan föra med sig allvarliga konsekvenser när det gäller förfarandet vid fastställandet av varors ursprung såsom föreskrivs i protokoll 3. Detta fall avser endast — liksom i målet Huygen — återimport, det vill säga import till gemenskapen av varor som härrör från gemenskapen, vilka i första hand hade exporterats till Österrike. Omständigheterna i fallet verkar dessutom så ovanliga att det är föga troligt att ett avgörande som, i ett så extraordinärt fall som detta, ger företräde åt billighet framför överväganden om rättssäkerhet, medför några större olägenheter på detta område. Jag är dessutom angelägen om att än en gång upprepa att domen i målet Huygen redan har visat att sådana avsteg med avseende på de tillämpliga rättsreglernas formella stränghet medges i extraordinära fall.24.Kommissionens representant har vid domstolens förhandling åberopat domen i målet AnastasiouDom av den 5 juli 1994, (C-432/92, Rec. s. I-3087).
. I detta mål gällde frågan bland annat om, i det fall där varor importerades från Cypern, det endast var de av republiken Cypern fastställda varucertifikaten EUR. 1 som kunde erkännas, eller om de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna även kunde godta andra handlingar. Det var i detta fall fråga om handlingar som hade upprättats av myndigheterna i Republiken Nordcypern. Domstolen bedömde att endast de bevismedel kunde användas som uttryckligen föreskrevs i anslutningsavtalet mellan gemenskapen och Cypern. Den tilllade att ett annat bevismedel inte ensidigt får godkännas, utan skall diskuteras och beslutas av gemenskapen och republiken Cypern inom ramen för de institutioner som har inrättats i enlighet med anslutningsavtalet och därefter tillämpas på ett enhetligt sätt av de båda avtalsslutande parternaDomen ovannämnd (fotnot 24), punkt 46.
.25.Domen går emellertid inte emot den tes som jag förespråkar. Den framställda frågan i målet Anastasiou bestod i sak att utröna vilka myndigheter som på Cypern var behöriga att utfärda varucertifikat för export till gemenskapen av varor som var tillverkade på Cypern. I det aktuella målet rör det sig däremot om återimport till gemenskapen och det är således endast varor som härrör från gemenskapen som berörs i detta fall. Det tycks för övrigt vara betecknande att domstolen, i sin dom i målet Anastasiou, upprepade gånger har citerat sin dom i målet Huygen genom att bekräfta densamma.