Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
LAILA MEDINA
föredraget den 4 juni 2026(1)
Mål C‑229/25
GQ,
IF
mot
MVCI Management, S.L.,
MVCI Holidays, S.L.,
MVCI Playa Andaluza Holidays, S.L.
(begäran om förhandsavgörande från Juzgado de Primera Instancia No 2 de Marbella (Förstainstansdomstolen nr 2 i Marbella, Spanien))
” Begäran om förhandsavgörande – Förvärv av nyttjanderätt till fast egendom på tidsdelningsbasis – Direktiv 94/47/EG – Avtal om nyttjanderätt till fast egendom på tidsdelningsbasis – Direktiv 2008/122/EG – Talan om ogiltigförklaring av avtal om tidsdelat boende eller liknande avtal – Talan om återbetalning av belopp som betalats enligt det ogiltigförklarade avtalet – Talan om återbetalning av den del av det avtalade priset som betalats som sanktion för överträdelse av förbudet mot handpenning – Effektivitetsprincipen – Preskriptionstid – Det tidpunkt från och med vilken preskriptionstiden börjar löpa ”
I. Inledning
1. Ett avtal om tidsdelat boende definieras i direktiv 2008/122/EG(2) som ”ett avtal som löper på mer än ett år och mot ersättning ger konsumenten nyttjanderätt till ett eller flera övernattningsboenden under mer än en tidsperiod”. Avtalen om tidsdelat boende avser främst semesterboenden.(3) De reglerades ursprungligen av direktiv 94/47/EG,(4) som upphävdes genom direktiv 2008/122 (nedan tillsammans kallade direktiven om tidsdelat boende). Det sistnämnda direktivet utvidgade konsumentskyddet till att omfatta semesterprodukter som liknar avtal om tidsdelat boende.
2. Direktiven om tidsdelat boende syftar till att stärka konsumentskyddet vid avtal om tidsdelat boende (och liknande avtal), vilka enligt kommissionens rapport om utvärderingen av direktiv 2008/122, kännetecknas av långfristiga åtaganden eller betydande ekonomiska risker för konsumenterna.(5) Detta säkerställs genom reglerna om förhandsinformation och information om avtalen, ångerrätten och förbudet mot förskottsbetalningar.
3. Förevarande mål rör de eventuella begränsningar som effektivitetsprincipen medför för de nationella preskriptionsregler som reglerar de rättsmedel som enligt nationell rätt kan tillgripas vid åsidosättande av bestämmelserna om krav på information och förbud mot handpenning i direktiven om tidsdelat boende. Målet ger domstolen tillfälle att för första gången pröva unionens konsumentskyddsregler vid tidsdelat boende mot bakgrund av principen om processuell autonomi, inom ramen för de begränsningar som effektivitetsprincipen medför.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Direktiv 94/47
4. I artikel 3 i direktiv 94/47 föreskrevs följande:
”1. Medlemsstaterna skall i sin lagstiftning vidta åtgärder för att säkerställa att säljaren är skyldig att till varje person som begär upplysningar om den fasta egendomen tillhandahålla skriftlig information som, förutom en allmän beskrivning av egendomen, skall innehålla åtminstone kortfattade och relevanta uppgifter enligt punkterna a–g, i och l i bilagan samt uppgifter om hur ytterligare information kan erhållas.
2. Medlemsstaterna skall i sin lagstiftning säkerställa att alla uppgifter som måste finnas i den skriftliga information som anges i punkt 1, utgör en integrerad del av avtalet.
…”
5. I artikel 4 i direktiv 94/47 föreskrevs följande:
”Medlemsstaterna skall i sin lagstiftning säkerställa följande:
– Avtalet, som skall vara skriftligt, skall minst innehålla de uppgifter som anges i bilagan
…”
6. I artikel 6 i direktiv 94/47 föreskrevs följande:
”Medlemsstaterna skall i sin lagstiftning föreskriva förbud mot förskottsbetalningar av köparen före utgången av den tidsfrist under vilken han kan utöva sin rätt att frånträda avtalet.”
2. Direktiv 2008/122
7. Artikel 4 i direktiv 2008/122 har rubriken ”Förhandsinformation”. I artikel 4.1 a föreskrivs följande:
”1. I god tid innan en konsument blir bunden av ett avtal eller ett erbjudande ska näringsidkaren klart och tydligt ge konsumenten korrekt och tillräcklig information enligt följande:
a) När det gäller ett avtal om tidsdelat boende: i enlighet med standardformuläret för information i bilaga I och den information som anges i del 3 av formuläret.”
8. Artikel 5 i direktiv 2008/122 har rubriken ”Avtalet om tidsdelat boende, långfristig semesterprodukt, återförsäljning eller byte”. I artikel 5.2 föreskrivs följande:
”Den information som avses i artikel 4.1 ska utgöra en integrerad del av avtalet och får inte ändras, om inte parterna uttryckligen kommer överens om något annat …”
9. Artikel 9 i detta direktiv har rubriken ”Handpenning”. I artikel 9.1 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna ska se till att det i fråga om avtal om tidsdelat boende, avtal om långfristig semesterprodukt och bytesavtal är förbjudet för näringsidkaren eller en tredje part att ta emot handpenning eller säkerhet, reservera belopp på konton, ta emot skuldförbindelser eller annan ersättning från konsumenten under den frist då konsumenten får utöva sin ångerrätt enligt artikel 6.”
B. Spansk rätt
1. Lag 42/1998
10. I artikel 1.7 i Ley 42/1998 sobre derechos de aprovechamiento por turno de bienes inmuebles de uso turístico y normas tributarias (lag 42/1998 om tidsdelat boende och skattereglerna på detta område) av den 15 december 1998 (BOE nr 300 av den 16 december 1998, s. 42076) föreskrevs följande:
”Ett avtal varigenom någon annan sakrätt eller obligationsrätt uppstår eller överlåts för en tid av mer än tre år och som avser nyttjande av en eller flera fastigheter under en bestämd eller bestämbar tid per år, och som inte har stöd i denna lag, ska vara ogiltigt. Erlagda hyror eller vederlag ska återbetalas till köparen eller övertagaren och ersättning ska betalas för uppkommen skada.”
11. I artikel 11 i denna lag föreskrevs följande:
”1. Köparen får inte erlägga handpenning till överlåtaren innan ångerfristen har löpt ut eller så länge köparen har sådan rätt att frånträda avtalet som avses i föregående artikel. …
2. Om köparen har erlagt handpenning till överlåtaren, har köparen rätt att när som helst kräva återbetalning av det dubbla beloppet och kan köparen välja mellan att säga upp avtalet inom tre månader från dess ingående eller kräva fullgörelse.”
2. Lag 4/2012
12. Lag 42/1998 ersattes av Ley 4/2012 de contratos de aprovechamiento por turno de bienes de uso turístico, de adquisición de productos vacacionales de larga duración, de reventa y de intercambio y normas tributarias (lag 4/2012 om avtal om tidsdelat boende, långfristiga semesterprodukter, återförsäljning eller byte och skattereglerna på detta område) av den 6 juli 2012 (BOE nr 162 av den 7 juli 2012, s. 49192).
13. I artikel 13 i lag 4/2012 föreskrivs följande:
”1. I avtal om tidsdelat boende, avtal om långfristiga semesterprodukter och bytesavtal är det förbjudet för näringsidkaren eller en tredje part att ta emot handpenning eller säkerhet, reservera belopp på konton, ta emot skuldförbindelser eller annan ersättning från konsumenten under den frist då konsumenten får utöva sin ångerrätt.
…
3. Rättshandlingar som företas i strid med detta förbud är ogiltiga och konsumenten kan kräva två gånger det belopp som betalats eller garanterats för sådana ändamål.”
14. I artikel 23.7 i lag 4/2012 föreskrivs följande:
”Ett avtal varigenom någon annan sakrätt eller obligationsrätt uppstår eller överlåts för en tid av mer än ett år och som avser nyttjande av en eller flera fastigheter under en bestämd eller bestämbar tid per år, och som inte har stöd i denna avdelning, med undantag för vad som anges i följande punkt, ska vara ogiltigt. Erlagda hyror eller vederlag ska återbetalas till köparen eller övertagaren och ersättning ska betalas för uppkommen skada.”
3. Civillagen
15. Artikel 1964.2 i Código Civil (civillagen) föreskrevs en preskriptionstid på 15 år för fordringar som inte omfattas av en viss preskriptionstid. Efter att ha ändrats(6) lyder denna artikel nu på följande sätt:
”En fordran preskriberas fem år efter tillkomsten för det fall inte annat angetts.”
16. I artikel 1969 i civillagen föreskrivs att om inte annat stadgas i särskild bestämmelse ska tidsgränsen för väckande av varje typ av talan beräknas från den dag då det är möjligt att väcka talan.
III. Bakgrund, det nationella förfarandet och tolkningsfrågorna
17. GQ och IF, två konsumenter, ingick två avtal om tidsdelat boende med MVCI Management S.L., MVCI Holidays S.L. och MVCI Playa Andaluza Holidays S.L. (nedan kallade MVCI Holidays). Det första avtalet ingicks den 23 maj 2007 och det andra avtalet den 21 mars 2016.
18. GQ och IF väckte talan vid den hänskjutande domstolen och yrkade att dessa avtal skulle ogiltigförklaras på grund av deras löptid och på grund av att avtalsföremålet var obestämt. GQ och IF yrkade även på återbetalning av ett belopp motsvarande det avtalade priset för vart och ett av avtalen, minus nyttjandet (talan om återbetalning) och återbetalning av den del av avtalade priset som betalats som sanktion för överträdelse av förbudet mot handpenning (talan om återbetalning av handpenning).
19. MVCI Holidays har gjort gällande att det inte finns någon grund för ogiltigförklaring och att ingen handpenning har erlagts. I andra hand har MVCI Holidays gjort gällande att preskriptionstiden för att väcka talan om återbetalning av det avtalade priset och talan om återbetalning av handpenningen har löpt ut enligt artikel 1964.2 i civillagen.
20. Vad gäller talan om återbetalning har den hänskjutande domstolen angett att de allmänna civilrättsliga bestämmelserna är tillämpliga. Enligt nationell lagstiftning och rättspraxis gäller att medan en talan om ogiltigförklaring av ett avtal inte kan preskriberas, omfattas en talan om återbetalning av betalningar som erlagts med stöd av ett ogiltigt avtal av preskriptionsreglerna för fordringar.
21. Vad gäller talan om återbetalning av handpenningen har Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) slagit fast att handpenningar för tidsdelat boende eller liknande förskottsbetalningar är ogiltiga, att näringsidkarens betalning av det dubbla beloppet av en del av det avtalade priset utgör en civilrättslig påföljd och att återbetalningen av detta belopp är oberoende av frånträdandet eller uppsägningen av avtalet.
22. Den hänskjutande domstolen har uppgett att varken EU-domstolen eller Tribunal Supremo (Högsta domstolen) har uttalat sig i den specifika frågan om när preskriptionstiden för en talan om återbetalning eller en talan om återbetalning av handpenning börjar löpa (dies a quo).
23. Lägre nationella domstolar har emellertid införlivat EU-domstolens praxis avseende preskription av en talan om återbetalning till följd av en ogiltigförklaring av oskäliga villkor enligt direktiv 93/13/EEG(7) Enligt denna rättspraxis kan fastställandet av den tidpunkt då preskriptionstiden för att väcka en talan om återbetalning av betalningar som erlagts med stöd av ett avtalsvillkor som vid tidpunkten för avtalets ingående bedömts vara oskäligt ska börja löpa strida mot effektivitetsprincipen.(8)En preskriptionstid som börjar löpa från och med den dag då beslutet att fastställa att ett avtalsvillkor är oskäligt vinner laga kraft är däremot förenlig med effektivitetsprincipen.
24. I enlighet med denna rättspraxis har nämnda nationella domstolar ansett att den dag då preskriptionstiden för en talan om återbetalning av det avtalade priset och en talan om återbetalning av handpenning börjar löpa ska vara den tidpunkt då avtalet om köp av ett tidsdelat boende eller ett liknande avtal ogiltigförklaras.
25. Enligt den hänskjutande domstolen är en sådan tolkning av preskriptionsreglerna felaktig på grund av de betydande skillnaderna mellan å ena sidan en talan om återbetalning, i samband med ogiltigförklaring av ett avtal om tidsdelat boende (eller liknande avtal) och en talan om återbetalning av handpenning, och å andra sidan en talan om återbetalning av belopp som erlagts med stöd av ett oskäligt villkor. När ett avtalsvillkor förklaras vara ogiltigt är ogiltigförklaringen nämligen beroende av att domstolen fastställer att det har skett ett åsidosättande av bestämmelserna om konsumentavtal i enlighet med kriteriet om oskälighet och transparens. Om ett avtal förklaras vara ogiltigt på grund av att det har ingåtts ”utanför lagen” är det emellertid möjligt att direkt kontrollera att de rättsliga kraven åsidosattes redan när avtalet ingicks eller handpenningen erlades.
26. Den hänskjutande domstolen har förklarat att detta tillvägagångssätt ska tillämpas i en situation där, såsom i förvarande mål, avtalet om tidsdelat boende eller ett liknande avtal har en löptid son överstiger den längsta löptiden för ett sådant avtal eller när det har gjorts gällande att fastighetsbeteckningen och den period för tidsdelat boende som den förvärvade rättigheten avser inte anges i avtalet. Dessa situationer motsvarar omständigheter som kan fastställas direkt av de avtalsslutande parterna utan att det är nödvändigt för en domstol att i förväg fastställa dem. Detsamma gäller när en förbjuden handpenning har erlagts.
27. I sådan situationer anser den hänskjutande domstolen att den tidpunkt då preskriptionstiden för en talan om återbetalning börjar löpa kan fastställas till den tidpunkt då avtalet ingicks, och den tidpunkt då preskriptionsfristen för en talan om återbetalning av handpenning börjar löpa till den tidpunkt då den förbjudna handpenningen erlades.
28. Enligt den hänskjutande domstolen är en sådan tolkning förenlig med effektivitetsprincipen av följande skäl. För det första föreskrivs en väldigt lång preskriptionstid för en talan om återbetalning i det spanska rättssystemet, nämligen 15 år enligt civillagens lydelse fram till och med år 2015, och därefter 5 år. För det andra räcker det med ett utomrättsligt krav för att avbryta preskriptionstiden. För det tredje finns det ingen risk för att preskriptionstiden löper ut innan konsumenten får kännedom om att det ingångna avtalet är ogiltigt eller den erlagda betalningen är ogiltig, eftersom grunden för en eventuell ogiltigförklaring kan fastställas redan när avtalet ingås eller betalningen erläggs.
29. Enligt den hänskjutande domstolen bidrar en sådan tolkning även till rättssäkerheten. Om den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa skulle fastställas som den dag då domstolen förklarar att avtalet är ogiltigt eller en förbjuden handpenning har erlagts, skulle kravet på återbetalning eller kravet på återbetalning av handpenningen i praktiken inte omfattas av en preskriptionsfrist.
30. Slutligen skulle en annan tolkning strida mot rättssäkerhetsprincipen. De relevanta rättsförhållandena kan ha uppstått för flera årtionden sedan. Det finns en risk att potentiella kärande uppmuntras att av strategiska skäl vänta så länge som möjligt att väcka talan, med den ekonomiska fördel som detta medför, eftersom dröjsmålsränta också beräknas från den dag då avtalet ingicks eller från den dag då handpenningen erlades.
31. Mot bakgrund av det ovan anförda beslutade Juzgado de Primera Instancia No 2 de Marbella (Förstainstansdomstolen nr 2, i Marbella, Spanien) att vilandeförklara målet och begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende följande frågor:
”1) Ska direktiven [94/47] och [2008/122] samt [domstolens] praxis rörande den unionsrättsliga effektivitetsprincipen tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell bestämmelse eller nationell rättspraxis enligt vilka preskriptionstiden för talan om återbetalning börjar löpa vid tidpunkten för ingåendet av ett avtal om nyttjanderätt till fast egendom för turiständamål eller liknande ändamål, i fall då avtalets ogiltighet beror på omständigheter som direkt kan urskiljas vid tidpunkten för avtalets ingående, såsom att avtalet har för lång löptid eller att avtalsföremålet är obestämt?
2) Ska direktiven [94/47] och [2008/122] samt [domstolens] praxis avseende den unionsrättsliga effektivitetsprincipen tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell bestämmelse eller nationell rättspraxis enligt vilka preskriptionstiden för att väcka talan om [återbetalning av den del av det avtalade priset som har erlagts i form av en handpenning] börjar löpa vid den tidpunkt då den otillåtna handpenningen erlades i ett avtal om nyttjanderätt till fast egendom för turiständamål eller liknande ändamål?”
32. Skriftliga yttranden har inkommit från GQ, IF, MVCI Holidays, den spanska regeringen och kommissionen.
IV. Bedömning
A. Den första frågan
33. Jag erinrar inledningsvis om att det följer av fast rättspraxis att det, enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Det ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet.(9)
34. Det nationella målet rör två avtal om tidsdelat boende eller liknande avtal. Det avtal som ingicks den 23 maj 2007 omfattas av det tidsmässiga tillämpningsområdet för direktiv 94/47, medan det avtal som ingicks den 21 mars 2016 omfattas av det tidsmässiga tillämpningsområdet för direktiv 2008/122.
35. Det framgår av de uppgifter som lämnats i begäran om förhandsavgörande att konsumenterna, inom ramen för den talan om ogiltigförklaring av de avtal om tidsdelat boende (eller liknande avtal) som är i fråga i det nationella målet, har gjort gällande att de lagstadgade kraven har åsidosatts, eftersom de relevanta avtalen överskred den längsta tillåtna löptiden enligt spansk rätt. Konsumenterna har även gjort gällande att avtalen inte innehåller den aktuella andelslägenhetens fastighetsbeteckning och den tidsperiod för tidsdelat boende som den förvärvade rättigheten avser, vilket innebär att föremålet för avtalet inte tydligt anges.
36. Enligt artikel 3.1 i direktiv 94/47 och artikel 4 i direktiv 2008/122 är näringsidkaren skyldig att ge konsumenten viss information innan avtalet ingås.(10) Av artiklarna 3.2 och 4 i direktiv 94/47 och artikel 5.2 i direktiv 2008/122 följer att denna information ska ingå i avtalet, och utgöra en integrerad del av detta.(11)
37. Genom den första frågan vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artiklarna 3 och 4 i direktiv 94/47 och artiklarna 4 och 5 i direktiv 2008/122, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell bestämmelse eller nationell rättspraxis enligt vilka preskriptionstiden för talan om återbetalning av de belopp som konsumenten betalat enligt ett ogiltigt avtal om tidsdelat boende (eller liknande avtal) börjar löpa vid tidpunkten för ingåendet av avtalet, i en situation då avtalets ogiltighet beror på omständigheter som direkt kan urskiljas vid tidpunkten för avtalets ingående, såsom att avtalet har för lång löptid eller att avtalsföremålet är obestämt.
1. Upptagande till sakprövning
38. Kommissionen och den spanska regeringen har uttryckt tvivel om huruvida den första frågan kan tas upp till sakprövning. De har framför allt gjort gällande att direktiven om tidsdelat boende inte innehåller några bestämmelser om längsta löptid för ett avtal om tidsdelat boende (eller liknande avtal) och om avtalets eventuella ogiltighet om denna period överskrids. Regeln om längsta löptid faller således utanför tillämpningsområdet för dessa direktiv. Detsamma gäller enligt kommissionen införandet av uppgifterna om den fasta egendomen i (det spanska) fastighetsregistret. Den spanska regeringen har gjort gällande att även om den exakta beskrivningen av föremålet för avtalet delvis regleras i dessa direktiv får den omständigheten att näringsidkaren inte har lämnat någon sådan beskrivning inte några särskilda konsekvenser.
39. Jag erinrar om att det av fast rättspraxis framgår att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målen anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i respektive mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten. Av detta följer att frågor som avser unionsrätten ska presumeras vara relevanta.(12)
40. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.(13)
41. I förevarande mål kräver den första tolkningsfrågan ett klargörande av omfattningen av den förhandsinformation och annan information om avtalet som näringsidkaren är skyldig att lämna till konsumenten. Frågan avser även de konsekvenser som medlemsstaterna föreskriver för det fall näringsidkaren inte följer de nationella bestämmelser som antagits i enlighet med direktiven om tidsdelat boende samt bedömningen, mot bakgrund av effektivitetsprincipen, av tillämpliga nationella preskriptionsregler.
42. Under dessa omständigheter anser jag att den första frågan kan tas upp till sakprövning.
2. Prövning i sak
43. För att besvara den första frågan kommer jag till att börja med att pröva huruvida de nationella bestämmelser som GQ och IF påstår har åsidosatts i förevarande mål omfattas av tillämpningsområdet för direktiven om tidsdelat boende. Det är endast om det villkoret är uppfyllt som de nationella preskriptionsreglerna för en talan om återbetalning som grundas på ett ogiltigt avtal om tidsdelat boende (eller liknande avtal) måste uppfylla kraven i dessa direktiv.(14)
a) Informationskrav och tillämpningsområdet för direktiven om tidsdelat boende
44. Vad för det första gäller det nationella kravet på längsta löptid för ett avtal om tidsdelat boende (eller liknande avtal),(15) påpekar jag, vilket även den spanska regeringen och kommissionen har konstaterat, att det inte finns något sådant krav i direktiven om tidsdelat boende. I direktiven om tidsdelat boende föreskrivs en minsta löptid för avtal om tidsdelat boende (eller liknande avtal),(16) men ingen längsta löptid.
45. Direktiv 94/47 är ett direktiv om minimiharmonisering.(17) Medlemsstaterna hade därför fortfarande befogenhet att införa ett krav på längsta löptid som är mer fördelaktigt för konsumenterna.
46. Målet för direktiv 2008/122 är maximal harmonisering. Av skäl 3 i detta direktiv framgår att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning inte får behålla eller införa bestämmelser som avviker från dem som fastställts i detta direktiv. Av nämnda skäl framgår emellertid även att i avsaknad av sådana harmoniserade bestämmelser ”bör det stå medlemsstaterna fritt att behålla eller införa nationell lagstiftning i överensstämmelse med [unionslagstiftningen]”.
47. Som påpekats har den längsta löptiden för ett avtal om tidsdelat boende inte harmoniserat i direktiv 2008/122. Medlemsstaterna har därför fortfarande befogenhet att behålla eller införa ett sådant krav, såvitt det inte förefaller kunna påverka någon annan harmoniserad bestämmelse i det direktivet. De nationella bestämmelser som reglerar följderna av ett åsidosättande av detta krav och den preskriptionstid inom vilken talan om återbetalning kan väckas omfattas således fortfarande av medlemsstaternas befogenhet. Under dessa omständigheter saknas det anledning att bedöma dessa nationella bestämmelser mot bakgrund av effektivitetsprincipen.(18)
48. Vad för det andra gäller kravet på att avtalets föremål ska preciseras, har den hänskjutande domstolen särskilt hänvisat till skyldigheten att informera konsumenten om den fasta egendomens fastighetsbeteckning i fastighetsregistret och om den period för tidsdelat boende som den förvärvade rättigheten avser.(19)
49. Jag påpekar att det enligt direktiven om tidsdelat boende krävs att avtalet innehåller en noggrann och utförlig beskrivning av egendomen och uppgift om var den är belägen.(20) Det finns inga ytterligare anvisningar i dessa direktiv om vilka särskilda omständigheter som ska föreligga för att detta krav ska vara uppfyllt. Jag konstaterar i detta avseende att det följer av artikel 288 FEUF att medlemsstaterna, vid införlivandet av ett direktiv, är skyldiga att säkerställa direktivets fulla verkan, samtidigt som de förfogar över ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning avseende valet av tillvägagångssätt för att säkerställa direktivets genomförande.(21)
50. Det är upp till medlemsstaterna att uppfylla det krav på en exakt och detaljerad beskrivning som anges direktiven om tidsdelat boende. En medlemsstat kan således föreskriva att egendomen ska kunna identifieras med hjälp av en fastighetsbeteckning i fastighetsregistret som ett konkret sätt att säkerställa en exakt och detaljerad beskrivning av egendomen. Informationen om fastighetsbeteckningen ska därför anses omfattas av tillämpningsområdet för direktiven om tidsdelat boende.
51. Vad gäller den period av tidsdelat boende som rättigheten hänför sig till ingår denna period bland den information som ska lämnas till konsumenten.(22)
52. Det nationella kravet på att tydligt ange föremålet för avtalet, åtminstone vad gäller fastställandet av nyttjanderättens varaktighet,(23) ska följaktligen anses omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 94/47 och direktiv 2008/12.
b) Preskriptionstiden för talan om återbetalning
53. Jag erinrar till att börja med om att om konsumenten inte fick relevant information innan avtalet om tidsdelat boende (eller ett liknande avtal) ingicks, har konsumenten en förlängd ångerfrist.(24) I direktiven om tidsdelat boende föreskrivs inte någon särskild sanktion, i synnerhet för det fall näringsidkaren vid utgången av ångerfristen inte har uppfyllt sin informationsskyldighet enligt dessa direktiv. I en sådan situation, och utöver ångerrätten, ankommer det på medlemsstaterna att föreskriva lämpliga sanktioner.(25) Enligt artikel 15.2 i direktiv 2008/122 ska sanktionerna vara effektiva, proportionella och avskräckande.
54. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande medför ett åsidosättande av skyldigheten att lämna förhandsinformation och annan information om avtalet enligt spansk rätt att avtalet blir ogiltigt, vilket ger rätt till återbetalning av erlagt vederlag.(26) Denna rätt till återbetalning har i nationell rättspraxis tolkats så, att den avser de belopp som har betalats i proportion till avtalets återstående löptid, för att ta hänsyn till nyttjandet av egendomen.(27)
55. Av beslutet om hänskjutande följer även att preskriptionstiderna för en talan om ogiltigförklaring av ett avtal om tidsdelat boende (eller ett liknande avtal) och en talan om återbetalning regleras av de allmänna civilrättsliga preskriptionsreglerna. Enligt dessa allmänna regler, omfattas en talan om ogiltigförklaring av avtalet inte av någon preskriptionstid. En talan om återbetalning av betalningar som erlagts med stöd av det ogiltiga avtalet omfattas däremot av den allmänna preskriptionstiden för personliga fordringar. I avsaknad av en särskild bestämmelse om motsatsen är den tidpunkt då talan om återbetalning tidigast kan väckas (dies a quo) den tidpunkt då det är möjligt att väcka talan.(28) Vad gäller avtal om tidsdelat boende (eller liknande avtal) ska denna tidpunkt enligt den hänskjutande domstolen anses vara den tidpunkt då avtalet ingicks.
56. Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida de allmänna preskriptionsreglerna är tillämpliga på avtal om tidsdelat boende (eller liknande avtal) som förklarats ogiltiga, eller om EU-domstolens praxis avseende oskäliga villkor(29) ska tillämpas på avtalen om tidsdelat boende (eller liknande avtal). Om nämnda rättspraxis ska tillämpas börjar preskriptionstiden i stället löpa vid den tidpunkt då det lagakraftvunna domstolsavgörandet om ogiltigförklaring av avtalet meddelades.
57. Jag påpekar i detta avseende att det i direktiven om tidsdelat boende inte föreskrivs några särskilda regler om vilka preskriptionstider som gäller för de nationella rättsmedel som kan tillgripas om näringsidkaren inte uppfyller informationskraven.
58. I avsaknad av särskilda unionsbestämmelser på området ska det enligt fast rättspraxis, i varje medlemsstats rättsordning enligt principen om medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor, antas regler för att genomföra det konsumentskydd som föreskrivs i unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen).(30)
59. Effektivitetsprincipen återspeglas även i artikel 13 i direktiv 2008/122, i vilken det föreskrivs en allmän regel om rättslig och administrativ prövning, enligt vilken medlemsstaterna ska se till att det i konsumentens intresse finns lämpliga och effektiva medel för att se till att näringsidkarna följer detta direktiv.
60. Vad gäller denna princip, vilken är den enda som är aktuell i förevarande förfarande, erinrar jag om att varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet vid nationella domstolar och andra myndigheter betraktat som en helhet samt förfarandets förlopp och särdrag. Härvidlag ska det, i förekommande fall, bland annat tas hänsyn till de principer som utgör grunden för det nationella domstolsväsendet, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning av förfarandet.(31)
61. Vad gäller bedömningen av vad som kännetecknar den preskriptionsfrist som är i fråga i det nationella målet måste denna bedömning avse fristens längd och dess tillämpningsvillkor, inbegripet den händelse som utlöser fristen.(32)
62. Vad för det första gäller längden på preskriptionstiden för en talan om återbetalning enligt ett avtal om tidsdelat boende (eller ett liknande avtal) som förklarats vara ogiltigt, framgår det av domstolens praxis att rimliga talefrister med prekluderande verkan som fastställs av rättssäkerhetshänsyn inte gör det praktiskt omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten, under förutsättning att de är fullt tillräckliga för att konsumenten ska kunna förbereda och väcka en effektiv domstolstalan.(33)
63. Domstolen har nämligen medgett att konsumentskyddet inte är av absolut karaktär och att det är förenligt med unionsrätten att fastställa rimliga talefrister med prekluderande verkan av rättssäkerhetshänsyn.(34)
64. I förevarande fall brukade preskriptionstiden för en talan om återbetalning vara 15 år, vilket senare minskades till 5 år. Förutsatt att dessa frister har fastställts och är kända i förväg, är de i princip tillräckliga för att den berörda konsumenten ska kunna förbereda och väcka en effektiv domstolstalan.(35) Detta gäller i än högre grad eftersom de nationella bestämmelserna, såsom den hänskjutande domstolen har förklarat, tillåter att preskriptionstiden avbryts genom ett utomrättsligt krav.(36)
65. Vad för det andra gäller den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa har domstolen, inom ramen för direktiv 93/13, slagit fast att datumet för ingåendet av det avtal som innehåller det oskäliga villkoret inte i sig kan utgöra den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa.(37)
66. Domstolens konstaterande grundar sig på vissa viktiga överväganden, vilka i huvudsak avser konsumentens underläge i förhållande till näringsidkaren, konsumentens åsidosättande av de oskäliga villkoren eller avsaknaden av en bedömning av omfattningen av deras rättigheter och, i förekommande fall, avtalets långsiktiga löptid, inbegripet det oskäliga villkoret.(38)
67. Domstolen har i detta avseende slagit fast att det blir orimligt svårt för en konsument att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13, vilket därmed strider mot effektivitetsprincipen jämförd med rättssäkerhetsprincipen, om en preskriptionsfrist tillämpas som börjar löpa den dag då avtalet ingicks, i det att denna preskriptionsfrist innebär att konsumenten får framställa yrkande om återbetalning av belopp som erlagts enligt ett avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt endast under en viss tidsperiod efter avtalets undertecknande, oavsett om konsumenten hade eller rimligtvis kunde ha kännedom om att detta villkor var oskäligt.(39)
68. Däremot är det säkert att konsumenten, vid den tidpunkt då avgörandet – i vilket det fastställs att det aktuella avtalsvillkoret är oskäligt och i vilket det villkoret av detta skäl ogiltigförklaras – vann laga kraft, hade kännedom om att detta villkor är rättsstridigt. Det är således i princip från och med det datumet som konsumenten på ett ändamålsenligt sätt kan göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13.(40)
69. Domstolen har emellertid preciserat att direktiv 93/13 inte utgör hinder för att näringsidkaren ges möjlighet att bevisa att konsumenten hade eller rimligtvis kunde ha kännedom om den omständigheten innan en dom i vilken nämnda villkor ogiltigförklaras meddelades.(41)
70. Jag påpekar i detta avseende att det skyddssystem som inrättats genom direktiven om tidsdelat boende, i likhet med direktiv 93/13 och andra unionsdirektiv om konsumentskydd, grundar sig på tanken att konsumenten intar en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå, vilket får till följd att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll.(42)
71. Avtalen om tidsdelat boende (eller liknande avtal) har ofta en gränsöverskridande karaktär, om de ingås i ett annat land än konsumentens ursprungsland och de berörda fastigheterna är belägna i utlandet.(43) Som redan påpekats har dessa avtal dessutom en lång löptid och kännetecknas av långfristiga åtaganden och betydande ekonomiska risker för konsumenterna.(44)
72. De uppgifter som lämnas före och i samband med att ett avtal om tidsdelat boende (eller ett liknande avtal) ingås, om avtalsvillkoren och följderna av att ett avtal ingås, är av grundläggande betydelse för en konsument. Det är bland annat mot bakgrund av de uppgifterna som konsumenten avgör om han eller hon vill vara bunden av de villkor som näringsidkaren utformat i förväg.(45)
73. Kravet på att tillhandahålla information är därför nödvändigt för att konsumenten ska känna till sina rättigheter och skyldigheter. För att avtalet ska kunna fullgöras korrekt och, i synnerhet, för att konsumenten ska kunna utöva sina rättigheter, är det nödvändigt att konsumenten känner till och förstår de uppgifter som avtalet om tidsdelat boende (eller ett liknande avtal) ska innehålla.(46)
74. Med tanke på hur grundläggande informationskravet och konsumentens kännedom om sina rättigheter är, är det viktigt att undersöka om det finns en risk för att rätten att kräva återbetalning på grund av ett ogiltigt avtal om tidsdelat boende (eller ett liknande avtal) löper ut redan innan konsumenten kan försäkra sig om att informationen saknas.
75. Vad gäller vissa mer beskrivande uppgifter, såsom näringsidkarens identitet, beskrivningen av den fasta egendomen eller information om resurser och tjänster, framgår det vid en första anblick att en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument kan anses känna till dessa uppgifter så snart han eller hon får kännedom om egendomen.
76. Den slutliga bedömningen av konsumentens faktiska möjlighet att få kännedom om den information som saknas beror emellertid på den exakta utformningen av avtalet och omständigheterna kring detta. Även om det är lättare att fastställa att det saknas information om egendomen när andelsrättigheterna avser en specifik egendom, kan det hända att så inte är fallet när dessa rättigheter avser olika tänkbara boendeenheter.(47)
77. Risken för bristande kännedom är större när det gäller uppgifter som rör utövandet av rättigheter enligt ett avtal om tidsdelat boende (eller ett liknande avtal). Det rör sig framför allt om uppgifter som påverkar konsumentens långfristiga ekonomiska åtagande, och som konsumenten sannolikt kommer att få reda på saknas först under fullgörandet av avtalet, vilket har en lång löptid.
78. Information om kostnader, rätten att säga upp avtalet och rätten att överlåta avtalsrättigheter är särskilt belysande i detta avseende.(48) Konsumenten kommer sannolikt få kännedom om den saknade informationen om metoden för att beräkna eventuella kostnadsökningar och ökade underhållskostnader vid den tidpunkt då näringsidkaren försöker göra gällande dessa kostnader gentemot konsumenten. Detsamma gäller exempelvis information om uppsägning av avtalet eller möjligheten att ansluta sig till ett system för överlåtelse av avtalsrättigheterna. Konsumenten kan bortse från eventuella begränsningar och kostnader i samband med rätten att säga upp eller överlåta de avtalsenliga rättigheterna till dess att konsumenten faktiskt har försökt utöva dessa rättigheter.(49)
79. Jag erinrar även om att det i artikel 4.1 i direktiv 2008/122 tydligt anges att näringsidkaren ”klart och tydligt [ska] ge konsumenten korrekt och tillräcklig information”. Om informationen är oklar eller ofullständig kan detta påverka konsumentens förmåga att bedöma omfattningen av sina rättigheter och skyldigheter och frånta konsumenten möjligheten att utöva sina rättigheter.(50)
80. Om konsumenten i samtliga dessa situationer endast skulle ha rätt att begära återbetalning av betalningar som erlagts med stöd av det ogiltiga avtalet under de första fem åren (enligt den nu gällande preskriptionstiden enligt civillagen ) efter undertecknandet av avtalet om tidsdelat boende (eller ett liknande avtal), finns det en risk att preskriptionstiden löper ut innan avtalet om tidsdelat boende löper ut, även om relevansen av den information som saknas framkommer först i ett senare skede av fullgörandet av avtalet.
81. Ett sådant preskriptionssystem riskerar nämligen att systematiskt beröva konsumenterna möjligheten att begära återbetalning av de betalningar som erlagts på grund av att avtalet är ogiltigt, vilket enligt nationell rätt är något som ett åsidosättande av informationsskyldigheten ska leda till.
82. Det riskerar även att äventyra den effektiva och avskräckande effekten av ett avtals ogiltighet till följd av åsidosättandet av informationsskyldigheten. Om konsumenter skulle ha rätt att begära ogiltigförklaring av avtalet, men inte rätt till återbetalning av erlagda betalningar, riskerar en part att få en otillbörlig fördel, till men för den andra parten. Såsom GQ och IF i huvudsak har gjort gällande skulle näringsidkaren, efter att ha fått full nyttjanderätt till egendomen, kunna återföra egendomen till marknaden för tidsdelat boende (eller hyresmarknaden/fastighetsmarknaden), medan konsumenten skulle gå miste om den framtida nyttjanderätten till egendomen och de belopp som redan betalats för en sådan nyttjanderätt.
83. Vad gäller den tidpunkt då preskriptionsfristen i det nationella målet börjar löpa, föreligger det således en icke försumbar risk för att det, med hänsyn till det sätt på vilket denna frist fastställs, i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt för konsumenten att utöva sina rättigheter i en situation där informationsskyldigheten har åsidosatts.
84. När det lagakraftvunna domstolsavgörandet om ogiltigförklaring av avtalet meddelas har konsumenten däremot i princip full kännedom om sina rättigheter och har möjlighet att väcka talan om återbetalning.
85. I den mån den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida fastställandet av den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa till en tidpunkt efter avtalets ingående skulle kunna strida mot rättssäkerhetsprincipen och främja strategiska rättsprocesser från konsumenters sida, påpekar jag slutligen att näringsidkaren själv skapar en situation som är förbjuden enligt direktiven om tidsdelat boende genom att inte lämna den obligatoriska informationen innan eller i samband med att avtalet ingås eller genom att underlåta att lämna sådan information i något annat senare skede av fullgörandet av avtalet.(51) Som den hänskjutande domstolen har förklarat avser talan om återbetalning dessutom inte samtliga belopp som har betalats, eftersom undantag har gjorts för den period under vilken egendomen nyttjades (eller åtminstone kunde nyttjas).
86. Effektivitetsprincipen utgör emellertid inte hinder för näringsidkarens rätt att bevisa att konsumenten hade eller rimligtvis kunde ha kännedom om åsidosättandet av informationsskyldigheten innan det domstolsavgörande i vilket avtalet förklarats ogiltigt (på grund av detta åsidosättande). I en sådan situation börjar preskriptionsfristen löpa från och med den tidpunkt då konsumenten fick kännedom om åsidosättandet.(52)
87. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att artiklarna 3 och 4 i direktiv 97/47 och artiklarna 4 och 5 i direktiv 2008/122, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder nationell lagstiftning eller nationell rättspraxis enligt vilken preskriptionstiden för en talan om återbetalning av belopp som en konsument har erlagt enligt ett ogiltigt avtal om tidsdelat boende (eller ett liknande avtal) börjar löpa den dag då avtalet ingicks, oberoende av huruvida konsumenten hade eller kunde få kännedom om den information som näringsidkaren underlät att lämna eller lämnade på ett oklart sätt. Konsumenten har i princip full kännedom om sina rättigheter vid tidpunkten för det lagakraftvunna domstolsavgörandet om ogiltigförklaring av avtalet. Effektivitetsprincipen utgör emellertid inte hinder för näringsidkarens rätt att visa att konsumenten hade eller rimligtvis kunde ha kännedom om de omständigheter som gör avtalet ogiltigt före detta datum.
B. Den andra frågan
88. Enligt artikel 6 i direktiv 94/47 och artikel 9 i direktiv 2008/122 är det förbjudet att ta emot handpenning från en konsument under den frist då konsumenten får utöva sin ångerrätt.
89. Den hänskjutande domstolen har, med beaktande av den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 33 i förevarande förslag till avgörande, ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6 i direktiv 94/47 och artikel 9 i direktiv 2008/122, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att preskriptionstiden för att väcka talan om återbetalning av (den del av det avtalade priset som har betalats i form av en) handpenning, börjar löpa den dag då dessa betalningar erlades enligt ett avtal om tidsdelat boende eller ett liknande avtal.
90. Av skälen 11 och 12 i direktiv 94/47 och skäl 11 i direktiv 2008/122 följer att förbudet mot handpenning syftar till att stärka det konsumentskydd som ångerrätten ger. Ångerrätten har införts för att ge konsumenterna möjlighet att fullt ut förstå sina rättigheter och skyldigheter enligt avtalet. Om näringsidkaren skulle kunna kräva betalning av en handpenning under den period då ångerrätten kan utövas, skulle detta kunna avskräcka konsumenten från att utöva denna rätt.
91. Av artikel 10 i direktiv 94/47 och artikel 15 i direktiv 2008/122 följer även att det är medlemsstaternas ansvar att införa ett system för sanktioner vid överträdelse av förbudet mot handpenning.
92. Av beslutet om hänskjutande framgår att det är förbjudet att ta emot handpenning enligt spansk rätt och att överträdelse av detta förbud får till följd att näringsidkaren blir skyldig att betala två gånger det belopp som erhållits i handpenning.
93. Den fråga som uppkommer är huruvida effektivitetsprincipen(53) utgör hinder för att preskriptionstiden för att väcka talan om återbetalning av handpenning fastställs till den dag då handpenningen erlades (i enlighet med de allmänna civilrättslig bestämmelsernas). I likhet med den första frågan hyser den hänskjutande domstolen i synnerhet tvivel om huruvida EU-domstolens praxis avseende oskäliga villkor ska tillämpas på direktiven om tidsdelat boende.
94. Som jag redan påpekat(54) är det viktigt att komma i håg att domstolens praxis avseende nationella preskriptionsregler för återbetalning av belopp som erlagts på grund av oskäliga villkor grundar sig på ett antal överväganden, däribland konsumentens underlägsna ställning och den omständigheten att konsumenten kan vara ovetande om att ett villkor i avtalet är oskäligt eller inte känna till omfattningen av sina rättigheter.
95. Som jag också har påpekat(55) är konsumenten i ett avtal om tidsdelat boende i underläge gentemot näringsidkaren. Det är just därför som unionslagstiftaren har förbjudit handpenning, så att konsumenten inte avskräcks från att utöva sin ångerrätt.
96. I motsats till de oskäliga villkor som anges i direktiv 93/13 och informationskraven i direktiven om tidsdelat boende löper konsumenterna emellertid inte samma risk för att preskriptionstiden löper ut innan de fått kännedom om sina rättigheter vid förbudet mot handpenning.
97. Vid avtal som ingåtts för en lång tidsperiod kan konsumenten få kännedom om att ett villkor är oskäligt i ett senare skede, när detta villkor påverkar konsumentens avtalsförpliktelse eller fullgörs gentemot honom eller henne. Av de skäl som jag redan har angett(56) kan konsumenten på liknande sätt få kännedom om den information som saknas eller är oklar (som kan påverka konsumentens förmåga att bedöma omfattningen av sina rättigheter) först i ett senare skede av fullgörandet av avtalet om tidsdelat boende (eller ett liknande avtal). Verkningarna av näringsidkarens åsidosättande av sina skyldigheter kommer sannolikt endast att visa sig under avtalsförhållandet. Åsidosättandet av de tillämpliga lagkraven pågår så länge näringsidkaren inte tillhandahåller informationen.
98. Förbudet mot handpenning avser däremot en enda överträdelse vars verkningar sannolikt visar sig i ett tidigare skede av avtalsförhållandet. Det finns ingen reell risk för att konsumenten får kännedom om förbudet först flera år efter det att betalningen erlades, exempelvis när en avgift tas ut av konsumenten eller när han eller hon önskar utöva vissa rättigheter.
99. Det bör även noteras att det skydd som förbudet mot handpenning ger är starkt i början av avtalsförhållandet. Förbudet har införts för att konsumenten inte ska avskräckas från att utöva sina rättigheter. Skyddet försvagas emellertid med åren, i takt med att avtalet fullgörs. Detta förefaller i än högre grad vara fallet i en sådan situation som den i det nationella målet, där konsumenten inte bara underlät att frånträda avtalet utan ingick ett nytt avtal om tidsdelat boende (eller ett liknande avtal) nio år efter det att det första avtalet ingicks.
100. Såsom kommissionen har gjort gällande är konsumentens faktiska möjlighet att få kännedom om sina rättigheter dessutom inte densamma vid oskäliga villkor som vid ett lagstadgat förbud mot handpenning. Även om ett oskäligt villkor anses aldrig ha existerat, kräver fastställandet av att villkoret är oskäligt i princip en domstolsprövning av avtalsvillkoret, vilket konsumenten inte kan förväntas utföra. Frågan om efterlevnaden av informationskraven i direktiven om tidsdelat boende kan även kräva en domstolstolkning.
101. Förbudet mot handpenning kräver emellertid inte någon tolkning. Att sådana betalningar är förbjudet anges tydligt i direktiven om tidsdelat boende och i de nationella genomförandebestämmelserna. En normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument kan slå fast att det finns ett sådant förbud. Det räcker att konsumenten undersöker huruvida det betalades en handpenning inom den (förlängda) ångerfristen.
102. Jag anser inte att det går att dra någon annan slutsats av domstolens praxis, enligt vilken det inte kan förväntas att konsumenten ska vidta åtgärder som består i juridiska efterforskningar.(57) Denna rättspraxis avsåg en situation där det inte kunde presumeras att en konsument rimligen kunde ha känt till att ett villkor i dennes avtal hade samma räckvidd som ett standardvillkor som den högsta nationella domstolen i en medlemsstat ansåg vara oskäligt. Detta skiljer sig klart från en situation där lagstiftaren har infört ett förbud.
103. Fastställandet av en rimlig preskriptionstid efter det att betalningarna erlades garanterar också rättssäkerheten i en situation där det finns ett tydligt förbud. Att kräva betalning av en ekonomisk sanktion för en handpenning som erlagts för länge sedan kan skapa bevisproblem och kränka motpartens rätt till försvar.(58) Såsom den hänskjutande domstolen har förklarat riskerar detta dessutom att medföra att den part som kräver sanktionen vill att den ska påföras så sent som möjligt för att kunna kräva ränta på det återkrävda beloppet, trots att omständigheterna kring förbudet är tydliga redan när avtalsförhållandet inleds.
104. I det nationella målet är preskriptionstiden för konsumentens möjlighet att väcka talan om återbetalning av handpenningen, enligt de allmänna civilrättsliga bestämmelserna, 5 år (och 15 år enligt den tidigare gällande versionen av civillagen) räknat från den tidpunkt då dessa betalningar gjordes. Denna tidsfrist förefaller vara tillräckligt lång för att konsumenten ska kunna kräva en sanktion. Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat gäller detta i än högre grad eftersom ett utomrättsligt krav räcker för att avbryta fristen.
105. Av detta skäl anser jag att effektivitetsprincipen inte utgör hinder för en nationell regel om en preskriptionstid för en talan om återbetalning av en del det avtalade priset vid överträdelse av förbudet mot handpenning som grundar sig på allmänna civilrättsliga bestämmelser.
106. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att artikel 6 i direktiv 94/47 och artikel 9 i direktiv 2008/122, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för nationell lagstiftning eller nationell rättspraxis enligt vilken preskriptionstiden för att väcka talan om återbetalning av (den del av det avtalade priset som har erlagts i form av en) handpenning börjar löpa vid den tidpunkt då den förbjudna handpenningen erlades enligt ett avtal om tidsdelat boende (eller ett liknande avtal).
V. Förslag till avgörande
107. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den fråga som ställts av Juzgado de Primera Instancia No 2 de Marbella (Förstainstansdomstolen nr 2 i Marbella, Spanien) på följande sätt:
1) Artiklarna 3 och 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/47/EG av den 26 oktober 1994 om skydd för köparna vad avser vissa aspekter i avtal om nyttjanderätten till fast egendom på tidsdelningsbasis och artiklarna 4 och 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/122/EG av den 14 januari 2009 om konsumentskydd vid vissa aspekter av avtal om tidsdelat boende, långfristiga semesterprodukter, återförsäljning och byte, jämförda med effektivitetsprincipen,
ska tolkas så, att de utgör hinder nationell lagstiftning eller nationell rättspraxis enligt vilken preskriptionstiden för en talan om återbetalning av belopp som en konsument har erlagt enligt ett ogiltigt avtal om tidsdelat boende (eller ett liknande avtal) börjar löpa den dag då avtalet ingicks, oberoende av huruvida konsumenten hade eller kunde få kännedom om den information som näringsidkaren underlät att lämna eller lämnade på ett oklart sätt. Konsumenten har i princip full kännedom om sina rättigheter vid tidpunkten för det lagakraftvunna domstolsavgörandet om ogiltigförklaring av avtalet. Effektivitetsprincipen utgör emellertid inte hinder för näringsidkarens rätt att visa att konsumenten hade eller rimligtvis kunde ha kännedom om de omständigheter som innebär att avtalet är ogiltigt före detta datum.
2) Artikel 6 i direktiv 94/47 och artikel 9 i direktiv 2008/122, jämförda med effektivitetsprincipen,
ska tolkas så, att de inte utgör hinder för nationell lagstiftning eller nationell rättspraxis enligt vilken preskriptionstiden för att väcka talan om återbetalning av (den del av det avtalade priset som har erlagts i form av en) handpenning börjar löpa vid den tidpunkt då den förbjudna handpenningen erlades enligt ett avtal om tidsdelat boende (eller ett liknande avtal).
1 Originalspråk: engelska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 14 januari 2009 om konsumentskydd vid vissa aspekter av avtal om tidsdelat boende, långfristiga semesterprodukter, återförsäljning och byte (EUT L 33, 2009, s. 10).
3 Staudinger, A., ”Timeshare Contracts” i Max-Planck Encyclopaedia of European Private Law, Max-EuP, 2012. För tidsdelningssektorns ursprung, se Edmonds, J., International Timesharing, tredje upplagan, Longman, London, 1991, s. 1.
4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 oktober 1994 om skydd för köparna vad avser vissa aspekter i avtal om nyttjanderätten till fast egendom på tidsdelningsbasis (EGT L 280, 1994, s. 83).
5 Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om utvärderingen av [direktiv 2008/122], COM(2015) 644 final av den 16 december 2015 (nedan kallad kommissionens rapport om utvärderingen av direktiv 2008/122).
6 Ändringen infördes genom Ley 42/2015 de reforma de la Ley 1/2000, de 7 de enero, de Enjuiciamiento Civil (lag 42/2015 om ändring av lag 1/2000 av den 7 januari om civilprocessen) av den 5 oktober 2015 (BOE nr 239 av den 6 oktober 2015, s. 90240).
7 Rådets direktiv av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29).
8 Dom av den 25 april 2024, Banco Santander (Den tidpunkt då fristen börjar löpa) (C‑561/21, EU:C:2024:362, punkt 34).
9 Dom av den 16 april 2026, Nitrogénművek (C‑519/24, EU:C:2026:297, punkterna 19 och 20 samt där angiven rättspraxis).
10 Informationen ges med hjälp av ett dokument som i direktiv 2008/122 kallas för ”standardformuläret för information”. Se punkterna 4 och 7 i förevarande förslag till avgörande.
11 Se punkterna 5 och 8 i förevarande förslag till avgörande.
12 Dom av den 2 december 2025, Stichting Right to Consumer Justice and Stichting App Stores Claims (C‑34/24, EU:C:2025:936, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
13 Ibidem.
14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2023, Sogefinancement (C‑50/22, EU:C:2023:177, punkt 26).
15 I beslutet om hänskjutande anges inte vilka nationella bestämmelser som innehåller ett krav på längsta löptid. Av den spanska regeringens och kommissionens yttranden framgår emellertid att ett sådant krav anges i artikel 3 i lag 42/1998 och i artikel 24 i lag 4/2012.
16 Enligt artikel 2 första strecksatsen i direktiv 94/47 ska ett avtal om tidsdelat boende ingås ”för minst tre år”. Den perioden har kortats ned till en löptid på mer än ett år, i enlighet med definitionen av ”avtal om tidsdelat boende” i direktiv 2008/122.
17 Enligt artikel 11 i direktiv 94/47 får medlemsstater anta eller behålla bestämmelser som är förmånligare när det gäller skyddet av köparna.
18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2023, Sogefinancement (C‑50/22, EU:C:2023:177, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
19 I beslutet om hänskjutande anges inte i vilka nationella bestämmelser dessa krav uppställs. Det framgår emellertid av den spanska regeringens och kommissionens yttranden att dessa krav återfinns i artikel 3 i lag 42/1998 och i artikel 24 i lag 4/2012.
20 Se punkt c i bilagan till direktiv 94/47 och första strecksatsen i punkt 2 i del 3 i bilaga I till direktiv 2008/122.
21 Dom av den 11 juni 2020, Prezident Slovenskej republiky (C‑378/19, EU:C:2020:462, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
22 I punkt b i bilagan till direktiv 94/47 hänvisas mer allmänt till ”karaktären på den rättighet”, som avtalet avser. Den period inom vilken rättigheten får utövas kan anses utgöra en del av dessa villkor. I del 1 i bilaga I till direktiv 2008/122 anges att informationen om avtal om tidsdelat boende bland annat inbegriper ”närmare angivande av den period inom vilken den rätt som avtalet avser kan utövas och, vid behov, dess längd”.
23 Jag uttrycker detta förbehåll för det fall domstolen skulle anse att skyldigheten att ange fastighetsbeteckningen i fastighetsregistret inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiven om tidsdelat boende.
24 I så fall löper ångerfristen ut efter utgången av den frist som föreskrivs i artikel 5.1 tredje strecksatsen i direktiv 94/47 och i artikel 6.3 b i direktiv 2008/122.
25 Det nationella ansvaret för att föreskriva sanktioner följer av artikel 10 i direktiv 94/47 och artikel 15 i direktiv 2008/122. Enligt artikel 6.3 andra stycket i direktiv 2008/122 ska medlemsstaterna utöver ångerrätten föreskriva lämpliga sanktioner i enlighet med artikel 15, särskilt om näringsidkaren efter det att ångerfristen har gått ut inte har fullgjort informationskraven i detta direktiv.
26 Se punkterna 10 och 14 i förevarande förslag till avgörande. Avtalets ogiltighet beror på ett åsidosättande av något av kraven i relevant nationell lagstiftning, inbegripet skyldigheten att ange föremålet för avtalet.
27 GQ och IF har i detta avseende hänvisat till domen i målet Tribunal Supremo (Högsta domstolen) nr 192/2016 av den 29 mars 2016 (ES:TS:2016:1298).
28 Se punkterna 15 och 16 i förevarande förslag till avgörande.
29 Se punkt 23 i förevarande förslag till avgörande.
30 Dom av den 19 mars 2026, UniCredit Bank and Momentum Credit (C‑679/24, EU:C:2026:223, punkt 62 och där angiven rättspraxis).
31 Ibidem punkt 63 och där angiven rättspraxis.
32 Se, analogt, dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance (C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 30).
33 Dom av den 9 juli 2020, Raiffeisen Bank och BRD Groupe Societé Générale (C‑698/18 och C‑699/18, EU:C:2020:537, punkt 62 och där angiven rättspraxis).
34 Dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance (C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 32).
35 Dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance (C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 41).
36 Se punkt 28 i förevarande förslag till avgörande.
37 Dom av den 19 mars 2026, UniCredit Bank och Momentum Credit (C‑679/24, EU:C:2026:223, punkt 69 och där angiven rättspraxis).
38 Se domstolens närmare resonemang i domen av den 19 mars 2026, UniCredit Bank och Momentum Credit (C‑679/24, EU:C:2026:223, punkterna 70 och 71 samt där angiven rättspraxis).
39 Dom av den 25 april 2024, Banco Santander (Den tidpunkt då fristen börjar löpa) (C‑561/21, EU:C:2024:362, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
40 Dom av den 25 april 2024, Banco Santander (Den tidpunkt då fristen börjar löpa) (C‑561/21, EU:C:2024:362, punkt 35).
41 Dom av den 25 april 2024, Banco Santander (Den tidpunkt då fristen börjar löpa) (C‑561/21, EU:C:2024:362, punkt 38).
42 Se, analogt, dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl. (C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 259 och där angiven rättspraxis).
43 Se skäl 11 i direktiv 94/47 och kommissionens rapport om utvärderingen av direktiv 2008/122, fotnot 5, a.a., s. 2.
44 Se punkt 2 i förevarande förslag till avgörande.
45 Se, analogt, dom av den 30 oktober 2025, Mercedes-Benz Bank och Volkswagen Bank (C‑143/23, EU:C:2025:837, punkt 66 och där angiven rättspraxis).
46 Se, analogt, dom av den 30 oktober 2025, Mercedes-Benz Bank och Volkswagen Bank (C‑143/23, EU:C:2025:837, punkt 68 och där angiven rättspraxis).
47 Exempelvis när dessa boendeenheter är tillgängliga på olika hotell som tillhör samma koncern.
48 Se de relevanta uppgifterna i punkterna j, k och l i bilagan till direktiv 94/47 och i punkterna 4–6 i del 3 i bilaga I till direktiv 2008/122.
49 Av kommissionens rapport om utvärderingen av direktiv 2008/122, fotnot 5, a.a., s. 7 och följande sidor framgår att problem på konsumentskyddsområdet framför allt uppkommer när underhålls- eller serviceavgifter höjs utan saklig grund, samt när det gäller förfaranden och villkor för uppsägning av avtal och byte av andelsrätter. Se även Conway, L., ”Timeshares: Common problems faced by UK owners – Research briefing”, House of Commons Library, 25 juli 2025, där det påpekas att några av de vanliga problemen med tidsdelat ägande är överdrivet stora ökningar av årsavgifterna, återförsäljningsproblem, frånträdesproblem och evighetsklausuler (vilket gör det mycket svårt för konsumenten att säga upp avtalet).
50 Om det villkor som innehåller informationen är oskäligt och otydligt, har konsumenten ytterligare möjligheter att få skydd enligt direktiv 93/13. Om konsumenten utsattes för påtryckningar att skriva under avtalet kan han eller hon åberopa Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005 s. 22). Se kommissionens rapport om utvärderingen av direktiv 2008/122, fotnot 5, a.a., s. 10, Downes, N., ”More about timeshare: A revised directive or a regulation? Incidence of other instruments of consumer protection”, Vol. 16, No 4, 2008, European Review of Private Law, s. 607–625.
51 Se, analogt, dom av den 25 april 2024, Banco Santander (Den tidpunkt då fristen börjar löpa) (C‑561/21, EU:C:2024:362, punkt 40).
52 Detta skulle exempelvis vara fallet om det finns bevis för tidigare kommunikation mellan näringsidkaren och konsumenten där näringsidkaren tillhandahåller konsumenten den information som saknas. I en sådan situation börjar preskriptionsfristen löpa från och med den tidpunkt då konsumenten tillhandahålls denna information.
53 Se den rättspraxis som nämnts i punkt 58 i förevarande förslag till avgörande.
54 Se punkt 66 i förevarande förslag till avgörande.
55 Se punkt 70 i förevarande förslag till avgörande.
56 Punkterna 75 och 76 i förevarande förslag till avgörande.
57 Dom av den 25 april 2024, Banco Santander (Den tidpunkt då fristen börjar löpa) (C‑561/21, EU:C:2024:362, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
58 Av beslutet om hänskjutande framgår att parterna är oense om huruvida det erlades någon förbjuden handpenning. Detta visar hur svårt det är för domstolarna att fatta beslut om sanktioner mer än 15 år efter det att betalningarna erlades (såsom är fallet med det första avtalet om tidsdelat boende i det nationella målet, som ingicks 2007).