Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

TAMARA ĆAPETA

föredraget den 17 september 2026(1)

Mål C-470/25

E. sp. z o.o.

mot

Dyrektor Podkarpackiego Oddziału Regionalnego Agencji Restrukturyzacji i Modernizacji Rolnictwa w Rzeszowie,

ytterligare deltagare i rättegången:

Rzecznik Praw Obywatelskich,

Prokuratura Krajowa

(begäran om förhandsavgörande från Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen))

” Begäran om förhandsavgörande – Jordbruk – Skydd av Europeiska unionens finansiella intressen – Rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 – Artikel 4.3 – Gemensamma jordbrukspolitiken – Finansiering, förvaltning och övervakning – Förordning (EU) nr 1306/2013 – Artikel 60 – Bestämmelse om kringgående – Följderna av ett konstaterande att förutsättningar för erhållande av en förmån har skapats på ett konstlat sätt – Begreppet ”förmån” – Avslag på eller indragning av hela stödbeloppet eller bara det belopp som följer av att förutsättningar har skapats på ett konstlat sätt ”






I.      Inledning

1.        Om en jordbrukare befunnits ha skapat konstlade förutsättningar genom att dela upp ett jordbruksföretag för att få ett högre stödbelopp enligt den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) än jordbrukaren annars skulle haft rätt till enligt EU:s tillämpliga regler, ska då hela stödbeloppet avslås eller bara det belopp som följer av att dessa förutsättningar har skapats på ett konstlat sätt?

2.        I sak är det vad den fråga handlar om som i förevarande mål hänskjutits av Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen, nedan kallad Högsta förvaltningsdomstolen). Högsta förvaltningsdomstolen anmodar EU-domstolen att tolka begreppet ”förmån” i den betydelse som avses i artikel 4.3 i förordning (EG, EURATOM) nr 2988/95(2) om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och i artikel 60 i förordning (EU) nr 1306/2013(3) om finansiering, förvaltning och övervakning av GJP.

II.    Tillämpliga bestämmelser

3.        Artikel 4 i förordning nr 2988/95 föreskriver följande:

”1.      Varje oegentlighet medför som en allmän regel att den förmån som erhållits på ett otillbörligt sätt dras in:

—      genom förpliktelse att betala tillbaka utestående belopp eller de belopp som uppburits på ett otillbörligt sätt,

—      genom förlust, helt eller delvis, av den garanti som ställts som säkerhet för en begäran om en förmån som beviljats eller när ett förskott mottagits.

2.      Tillämpningen av de åtgärder som anges i punkt 1 skall begränsas till indragning av den förmån som erhållits samt, om så föreskrivs, ränta som kan beräknas på en fast räntesats.

3.      Beroende på omständigheterna skall handlingar leda till att en förmån inte beviljas eller till att den dras in om handlingarna bevisligen har till syfte att leda till att någon får en förmån som strider mot målen i den [unions-]lagstiftning som är tillämplig i det enskilda fallet därför att de villkor som krävs för att få förmånen har konstruerats.

4.      De åtgärder som anges i denna artikel skall inte anses som sanktioner.”

4.        Artikel 5 i förordning nr 2988/95 stadgar följande:

”1.      De oegentligheter som begås uppsåtligen eller som orsakas av oaktsamhet kan medföra följande administrativa sanktioner:

(a)      betalning av administrativa böter,

(b)      betalning av ett belopp som överstiger de summor som otillbörligen mottagits eller som inte betalas samt, i förekommande fall, ränta. Detta ytterligare belopp skall bestämmas med ett procenttal som skall fastställas genom särskilda regler och får inte överskrida den nivå som är absolut nödvändig för att ge beloppet en avskräckande effekt,

(c)      förlust, helt eller delvis, av en förmån som beviljats genom tillämpning av [EU:s] regler, även om aktören endast delvis dragit fördel av denna förmån,

(d)      utestängning från eller indragning av förmånen under en period efter den då oegentligheten begicks,

(e)      tillfällig indragning av ett sådant godkännande eller erkännande som krävs för deltagande i [ett av unionens] stödprogram,

(f)      förlust av en säkerhet eller en borgen som ställts enligt villkoren i regler eller återställande av den summa som motsvarar en otillbörligen släppt säkerhet, och

(g)      andra sanktioner av enbart ekonomisk karaktär, av motsvarande slag och omfattning, om vilka stadgas i de regler för olika sektorer som rådet antagit beroende på den berörda sektorns särskilda behov och i överensstämmelse med de verkställighetsbefogenheter som rådet givit kommissionen.

2.      Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i de regler för olika sektorer som redan finns då denna förordning träder i kraft, kan andra oegentligheter endast ge upphov till sådana sanktioner som inte kan jämställas med en sådan sanktion av straffrättslig art som anges i punkt 1, i den mån sådana sanktioner är oumbärliga för att reglerna skall kunna tillämpas på ett riktig sätt.”

5.        Artikel 60 i förordning nr 1306/2013 med rubriken Bestämmelse om kringgående har följande lydelse:

”Utan att det påverkar tillämpningen av specifika bestämmelser ska inga förmåner som föreskrivs i sektorslagstiftningen inom jordbruket beviljas fysiska eller juridiska personer för vilka det konstaterats att de förutsättningar som krävs för att få sådana förmåner har skapats på ett konstlat sätt, i strid med målen för den lagstiftningen.”

III. Målet vid den hänskjutande domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

6.        E. är ett polskt företag (nedan kallat företag E.) som har status som jordbruksproducent.

7.        Företag E. ansökte om stöd för jordbruksskiften i enlighet med de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken för året 2019. Dessa avsåg följande: (1) direktstöd, närmare bestämt enhetligt arealstöd, miljöanpassningsstöd och omfördelningsstöd, (2) stöd för miljö- och klimatvänligt jordbruk och (3) betalningar för områden med naturliga eller andra specifika begränsningar.

8.        Dessa stöd omfattades av finansieringsperioden 2014–2020 för GJP. De omfattades av den då tillämpliga unionsrätten, däribland förordning (EU) nr 1307/2013(4) om direktstöd tillsammans med förordning (EU) nr 1305/2013(5) om landsbygdsutveckling. Gemensamma bestämmelser om finansiering, förvaltning och övervakning av stöd inom ramen för GJP fastställdes i förordning nr 1306/2013, medan förordning nr 2988/95 innehåller allmänna bestämmelser om kontroller, administrativa åtgärder och sanktioner avseende oegentligheter i syfte att skydda unionens finansiella intressen på samtliga unionsrättens områden och således även omfattar GJP.(6)

9.        Vid en administrativ kontroll konstaterade den administrativa myndigheten i första instans(7) att företag E. hade samma företrädare som B., ett polskt företag (nedan kallat företag B.), som också hade status som jordbruksproducent och som ansökte om samma stöd som företag E. Den enda aktieägaren i företagen E. och B. var N., ett annat polskt företag (nedan kallat företag N.).

10.      Under förfarandet fastställde den administrativa myndigheten i första instans att det fanns kopplingar mellan dessa tre företag och mellan de personer som bildat dem och som var släkt med varandra. När det gäller företagen E. och B. styrktes dessa kopplingar dessutom av omständigheter såsom att företagen förvaltades på samma sätt och anlitade samma aktörer (aktörer som utförde jordbrukstekniska åtgärder samt jordbruksrådgivare och advokater). Myndigheten drog slutsatsen att det fanns personal- och kapitalmässiga kopplingar mellan dessa båda företag. Myndigheten noterade även bland annat att dessa båda företag hade bildats vid nästan samma tidpunkt och ingått arrendeavtal med varandra samt att de år 2015 började fullgöra ett åtagande om miljö- och klimatvänligt jordbruk inom ramen för samma paket och alternativ. Följaktligen fattade myndigheten beslut om att inte bevilja företag E. stöden.

11.      Detta fastställdes efter överklagande genom beslut som fattades av den administrativa myndigheten i andra instans(8) den 30 november 2021.

12.      Som ytterligare bevisning lade myndigheten fram en simulering av beräkningarna för vart och ett av de stöd som företagen E., B. och N. skulle ha erhållit om de hade ansökt som en enda enhet. Därefter jämförde myndigheten detta med storleken på de stöd som de tre företagen skulle ha erhållit om de hade ansökt om dem var för sig. Skillnaden mellan de båda beloppen uppgick till 69 916,37 polska zloty (PLN) (cirka 16 445 euro). Myndigheten ansåg att dessa beräkningar visade att det förelåg en förmån till följd av att de förutsättningar som krävdes för att erhålla ett för högt stödbelopp hade skapats på ett konstlat sätt.

13.      Följaktligen hade företagen E., B. och N. enligt myndigheten utformat sin struktur på ett konstlat sätt genom att dela upp ett enda jordbruksföretag i syfte att maximera de stöd som erhölls inom ramen för unionens stödordningar för jordbruket och därigenom undvika en gradvis minskning av stödet på grundval av arealen.

14.      Företag E. överklagade den administrativa myndighetens beslut i andra instans till Wojewódzki Sąd Administracyjny w Rzeszowie (regionala förvaltningsdomstolen i Rzeszów, Polen).

15.      Genom dom av den 7 april 2022 avslog nämnda domstol överklagandena. Enligt den regionala domstolen hade företag E. på ett konstlat sätt skapat de förutsättningar som krävdes för att erhålla största möjliga förmåner från unionens stöd. Den domstolen tillämpade detta konstaterande på samtliga stöd som företag E. hade ansökt om.

16.      Företag E. överklagade denna dom till Högsta förvaltningsdomstolen som är den hänskjutande domstolen i förevarande mål.

17.      Till stöd för överklagandet har företag E. bland annat gjort gällande att det inte hade skapat några förutsättningar på ett konstlat sätt och, i andra hand, att den tillämpliga unionsrätten hade tolkats felaktigt, eftersom den omständigheten att förutsättningar hade skapats på ett konstlat sätt endast borde ha medfört att stöden minskades med det belopp som var en följd av dessa förutsättningar och inte att stöden i sin helhet inte beviljades.

18.      Den hänskjutande domstolen sammanfattar EU-domstolens praxis avseende fastställandet av huruvida förutsättningar har skapats på ett konstlat sätt(9) men har inte begärt någon vägledning från EU-domstolen i denna del av målet. Den har endast frågat hur unionsrätten ska tolkas vad gäller följderna av ett konstaterande att en sökande har skapat förutsättningar på ett konstlat sätt. I artikel 4.3 i förordning nr 2988/95 anges att följden av att förutsättningar har skapats på ett konstruerat sätt är att en ”förmån inte beviljas eller att den dras in”, medan det i artikel 60 i förordning nr 1306/2013 anges att ”inga förmåner ... ska beviljas” för personer för vilka de förutsättningar som krävs för att få sådana förmåner har skapats på ett konstlat sätt. Parterna är oense om hur dessa bestämmelser ska tolkas med avseende på begreppet ”förmån”.

19.      Den hänskjutande domstolen har påpekat att även om användningen av uttrycket ”inga förmåner” i artikel 60 i förordning nr 1306/2013 skulle kunna tyda på att hela stödbeloppet får nekas, innebär artikel 4.4 i förordning nr 2988/95, enligt vilken åtgärderna inte ska anses som sanktioner, att ett beslut att inte bevilja stöd endast bör avse de belopp som erhållits genom att förutsättningar har skapats på ett konstruerat sätt och inte hela stödbeloppet.

20.      Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att det är möjligt att antingen tillämpa ett synsätt som innebär att de förmåner som följer av att förutsättningar har skapats på ett konstlat sätt inte beviljas eller ett synsätt som innebär att inte något stöd beviljas helt och hållet. Den har påpekat att det finns olika synsätt i medlemsstaternas domstolspraxis. Vissa domstolar, såsom de polska, tillämpar det sistnämnda synsättet – vilket betecknas som en ”sanktionerande tolkning” – som innebär att en person helt utesluts från stödordningen om det konstateras att förutsättningar har skapats på ett konstlat sätt, medan andra domstolar, såsom de tyska, förespråkar det förstnämnda synsättet – vilket betecknas som en ”korrigerande tolkning” – enligt vilket endast den del av stödet som följer av att förutsättningar har skapats på ett konstlat sätt inte beviljas. Dessa skillnader i tolkningen kan få negativa konsekvenser för polska jordbrukare och äventyra unionsrättens ändamålsenliga och enhetliga tillämpning.

21.      Mot denna bakgrund beslutade Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”Ska begreppet ’förmån’ som används i artikel 4.3 i [förordning nr 2988/95] och artikel 60 i [förordning nr 1306/2013] tolkas så, att hela det stöd som följer av sektorslagstiftningen inom jordbruket inte ska beviljas eller ska dras in, eller endast den del av stödet som följer av att förutsättningar har skapats på ett konstlat sätt?”

22.      Skriftliga yttranden har inkommit till EU-domstolen från företag E., Republiken Polen, Republiken Italien, Republiken Portugal, Rumänien och Europeiska kommissionen.

23.      En muntlig förhandling hölls den 4 juni 2026, vid vilken företag E., Rzecznik Praw Obywatelskich (Ombudsmannen, Polen), Republiken Polen, Konungariket Danmark, Republiken Portugal och kommissionen yttrade sig muntligen.

IV.    Bedömning

A.      Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

24.      Polen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande i förevarande mål inte kan tas upp till prövning, eftersom den hänskjutande domstolen inte är vederbörligen sammansatt. Begäran framställdes av en avdelning med tre domare vid Högsta förvaltningsdomstolen, varav en hade utnämnts till domare vid den domstolen inom ramen för ett förfarande där KRS deltog i sin nya sammansättning.(10) Polen har särskilt åberopat EU-domstolens praxis avseende Sąd Najwyższys (Högsta domstolen, Polen, nedan kallad Högsta domstolen) underlåtenhet att uppfylla de unionsrättsliga krav som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).(11) Polen anser att eftersom Högsta förvaltningsdomstolens institutionella ställning är jämförbar med Högsta domstolens, ska samma krav tillämpas vid bedömningen av om Högsta förvaltningsdomstolen är vederbörligen sammansatt.

25.      Enligt min mening ska Polens invändning ogillas.

26.      Som nyligen diskuterats i mitt förslag till avgörande i målet Naski(12) har EU-domstolen intagit ståndpunkten att den blotta omständigheten att en domare tillsatts på förslag av KRS i dess nya sammansättning inte räcker som stöd för slutsatsen att de krav som är inbegripna i artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan inte är uppfyllda. I stället är det nödvändigt att beakta samtliga omständigheter kring utnämningen av den berörda domaren. Inte heller medför varje fel i tillsättningsförfarandet att en domstols sammansättning ogiltigförklaras; endast sådana oegentligheter är relevanta som är av sådan grundläggande betydelse att de ger upphov till allvarligt och legitimt tvivel hos enskilda om att domaren är fri från yttre påverkan, särskilt från andra grenar av statsmakten.

27.      Såsom jag också närmare har redogjort för i mitt förslag till avgörande i målet Naski(13) avser viss rättspraxis som Polen(14) har hänvisat till särskilda omständigheter rörande personer som utnämnts till domare vid vissa avdelningar vid Högsta domstolen, vilka föranledde EU-domstolen att konstatera att presumtionen för att en nationell domstol uppfyller kraven för att utgöra en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF hade motbevisats.(15)

28.      I förevarande mål har Polen inte lagt fram någon specifik eller konkret bevisning som visar att någon av domarna i den hänskjutande domstolens sammansättning utnämndes inom ramen för ett förfarande som är jämförbart med de omständigheter som var aktuella i denna rättspraxis. Polen har inte heller åberopat några specifika omständigheter beträffande den berörda domaren inför EU-domstolen, utan har endast grundat sig på den omständigheten att domaren utnämndes på förslag av KRS i dess nya sammansättning.

29.      Jag anser därför att presumtionen för att frågan har hänskjutits av en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF inte har motbevisats i förevarande mål och att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

B.      Prövning i sak

30.      Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i hur begreppet ”förmån” i artikel 4.3 i förordning nr 2988/95 och artikel 60 i förordning nr 1306/2013 ska förstås. Denna tolkning är nödvändig för att den domstolen ska kunna avgöra huruvida hela stödbeloppet ska nekas eller dras in när det har fastställts att en person på ett konstlat sätt har skapat förutsättningarna för att erhålla stöd enligt unionens jordbrukslagstiftning, eller om endast det belopp som följer av de förutsättningar som skapats på ett konstlat sätt ska nekas eller dras in.

31.      Det bör erinras om att denna fråga endast avser följderna av ett konstaterande att förutsättningar har skapats på ett konstlat sätt och inte bedömningen av huruvida sådana förutsättningar över huvud taget föreligger, även om företag E. även har bestritt sistnämnda konstaterande vid den hänskjutande domstolen. Den fråga som har hänskjutits till EU-domstolen utgår således från antagandet att det har fastställts att förutsättningar har skapats på ett konstlat sätt.

32.      Parterna i målet vid EU-domstolen har intagit två olika ståndpunkter i denna fråga. Företag E., Ombudsmannen, Danmark, Rumänien och kommissionen har i sak gjort gällande att begreppet ”förmån” endast avser det belopp som följer av de förutsättningar som skapats på ett konstlat sätt. Jag kommer att beteckna ett sådant synsätt som en ”korrigerande tolkning”. Polen, Italien och Portugal har däremot gjort gällande att detta begrepp avser hela stödbeloppet, vilket jag kommer att beteckna som en ”sanktionerande tolkning”.

33.      Förespråkarna för såväl en korrigerande som en sanktionerande tolkning stöder sig på samma bestämmelsers lydelse, sammanhang och syften, men kommer till motsatta slutsatser.

34.      I detta förslag till avgörande kommer jag först att redogöra för parternas motstående argument och systematisera dem utifrån de sedvanliga metoderna för tolkning av unionsrätten för att visa att båda tolkningarna är möjliga. Därefter kommer jag att ta ställning och förklara varför en korrigerande tolkning enligt min mening är mer ändamålsenlig, särskilt med hänsyn till de aktuella unionsbestämmelsernas systematik och syften.

1.      Sammanfattning av parternas huvudargument

a)      Formulering

35.      Företag E. har gjort gällande att formuleringen ”sådana förmåner”(16) i artikel 60 i förordning nr 1306/2013 visar att det måste finnas ett direkt samband mellan förmånen och skapandet av konstlade förutsättningar och att endast den del av stödet som följer av dessa förutsättningar därför ska avslås eller ska dras in.

36.      Polen och Portugal har däremot gjort gällande att formuleringen ”inga förmåner”(17) i artikel 60 i förordning nr 1306/2013 utesluter möjligheten att endast avse den del av stödet som följer av de förutsättningar som skapats på ett konstlat sätt. Denna formulering hänvisar till begreppet ”förmån” som ingår i den vidare kategorin ”förmåner som föreskrivs i sektorslagstiftningen inom jordbruket”. Den definierar det stöd som kan erhållas och ”förmånen” bör således likställas med det stödbelopp som den person som skapade de konstlade förutsättningarna har ansökt om.

37.      Polen har vidare gjort gällande att en bokstavstolkning av artikel 4.3 i förordning nr 2988/95 visar att användningen av ordet ”förmån” i singular innebär att det avser förmånen i dess helhet. Ordet ”förmån” är ett generiskt begrepp som omfattar varje form av stöd och att begränsa detta begrepp till ett överskjutande belopp skulle således utgöra en tolkning utanför lagen.

38.      Italien har gjort gällande att det i lydelsen av artikel 4.3 i förordning nr 2988/95 inte görs någon åtskillnad mellan den förmån som erhållits delvis och den som erhållits i sin helhet till skillnad från andra bestämmelser såsom artikel 5.1 c och artikel 4.2 i samma förordning. (18) När unionslagstiftaren avser att hänvisa enbart till en del av den förmån som erhållits på ett otillbörligt sätt anges detta således uttryckligen. Vidare har Italien utifrån en systematisk tolkning av lydelsen i artikel 4 i förordning nr 2988/95 dragit slutsatsen att begränsningen av indragningen av förmånen till vad som erhållits på ett otillbörligt sätt endast föreskrivs i punkt 2 i den artikeln som i sin tur endast hänvisar till punkt 1. Begreppet ”förmån” i punkt 3 avser således hela det stödbelopp som erhållits.

b)      Bakgrund

39.      När det gäller det omedelbara sammanhanget, det vill säga andra bestämmelser i de unionsakter där de bestämmelser vars tolkning har begärts ingår, har parterna, oavsett om de förespråkar en korrigerande eller en sanktionerande tolkning, åberopat åtskillnaden mellan administrativa åtgärder och sanktioner men dragit olika slutsatser av denna åtskillnad.

40.      Förespråkarna för en korrigerande tolkning har framhållit att artikel 4.3 i förordning nr 2988/95, som avser administrativa åtgärder, och artikel 60 i förordning nr 1306/2013, genom vilken den bestämmelsen genomförs inom ramen för GJP, syftar till att återkräva belopp som betalats ut på ett otillbörligt sätt och återställa den situation som skulle ha förelegat om förutsättningar inte hade skapats på ett konstlat sätt. Begreppet ”förmån” i dessa bestämmelser omfattar således endast den del av stödet som en jordbrukare erhåller genom de förutsättningar som skapats på ett konstlat sätt och inte det stöd som jordbrukaren har rätt till om sådana förutsättningar inte föreligger, eftersom detta annars skulle innebära att personen åläggs en sanktion.

41.      Som företag E. och Ombudsmannen framhöll vid den muntliga förhandlingen kan dessa bestämmelser, som avser administrativa åtgärder, inte i sig utgöra en rättslig grund för medlemsstaterna att ålägga jordbrukare sanktioner. Enligt kommissionen kan avsaknaden av en bestämmelse om sanktioner i en medlemsstats rättsordning inte avhjälpas genom att artikel 60 i förordning nr 1306/2013 ges en vidare tolkning. Enligt Danmark och kommissionen ska de aktuella bestämmelserna tillämpas enhetligt i medlemsstaterna, medan det kan förekomma skillnader mellan medlemsstaterna om de vill gå längre och utdöma sanktioner.

42.      Förespråkarna för en sanktionerande tolkning anser däremot inte att ett beslut att inte bevilja eller att dra in hela stödbeloppet utgör en sanktion. I detta avseende är beteckningen ”sanktionerande tolkning” kanske egentligen missvisande för detta synsätt. Eftersom den används av samtliga deltagare i förevarande mål kommer jag emellertid att behålla den.

43.      Enligt Polen visar åtskillnaden mellan administrativa åtgärder och sanktioner i förordning nr 2988/95 i själva verket att ett fullständigt uteslutande från stöd inte utgör en sanktion mot stödmottagaren, utan en åtgärd för att återställa lagenligheten. Det innebär endast att de ekonomiska verkningarna av den felaktiga utbetalningen undanröjs. Därutöver kan medlemsstaterna fortfarande utdöma sanktioner.

44.      Italien anser emellertid att skapandet av konstlade förutsättningar utgör ett uppsåtligt handlande som kännetecknas av vilseledande och således utgör en uppsåtlig oegentlighet enligt artikel 5 i förordning nr 2988/95, vilken genomförs genom artikel 60 i förordning nr 1306/2013. Det klandervärda i en sökandes handlande kan inte kvantifieras, eftersom förutsättningar som skapats på ett konstlat sätt undergräver förtroendeförhållandet mellan den myndighet som beviljar förmånen och den person som erhåller den. Hela stödbeloppet ska således avslås eller dras in.

c)      Syften

45.      Företag E., Danmark, Rumänien och kommissionen har gjort gällande att en korrigerande tolkning är förenlig med de aktuella bestämmelsernas syften medan Polen och Portugal har gjort gällande att en sanktionerande tolkning är förenlig med dessa syften.

46.      Företag E. har i detta avseende gjort gällande att ett av målen med GJP är att stödja jordbrukare som bedriver faktisk jordbruksverksamhet. I linje med detta mål kommer jordbrukarna att erhålla det stöd som de har rätt till om endast den del av stödet som hänför sig till de konstlade förutsättningarna inte beviljas eller dras in. I annat fall skulle en jordbrukare inte erhålla något stöd trots att vederbörande faktiskt bedriver jordbruksverksamhet. Företag E. har dessutom åberopat principen ne bis in idem och proportionalitetsprincipen eftersom en tolkning av bestämmelserna som innebär att de grundar sig på återställande undanröjer risken för att samma aktör åläggs en sanktionerande åtgärd två gånger och eftersom ett uteslutande från stödordningar oberoende av storleken på den förmån som erhållits är oproportionerligt och till nackdel för jordbrukarna.

47.      Kommissionen har åberopat skyddet av unionens finansiella intressen som syftet med de aktuella bestämmelserna. Dessa intressen skyddas genom att det beviljade beloppet minskas med det belopp som erhållits på felaktiga grunder.

48.      Enligt Danmark utgör det en lösning som skapar en lämplig balans mellan målen med GJP och skyddet av unionens finansiella intressen att inte bevilja eller endast dra in det stöd som jordbrukaren erhållit till följd av de förutsättningar som skapats på ett konstlat sätt.

49.      Polen instämmer för sin del i att syftena med de aktuella bestämmelserna är att säkerställa ett ändamålsenligt genomförande av GJP och att skydda unionens finansiella intressen. Dessa syften skulle emellertid inte uppnås om det godtogs att en del av stödet kunde erhållas trots att förutsättningar skapats på ett konstlat sätt eftersom detta inte skulle främja en korrekt och ändamålsenlig användning av unionsmedel. Artikel 325 FEUF och artikel 4.3 FEU ska beaktas, bestämmelser enligt vilka medlemsstaterna är skyldiga att genomföra stödordningar och vidta konkreta åtgärder för att bekämpa missbruk.

50.      Enligt Polen kan ett beslut att inte bevilja eller att dra in hela stödbeloppet inte heller anses innebära att jordbrukaren fråntas en rättighet. Rätten till stöd har aldrig förelegat eftersom en sökande som erhållit stödet på grundval av förutsättningar som skapats på ett konstlat sätt inte uppfyllde de materiella villkoren och hela utbetalningen således var felaktig. I denna mening är det proportionerligt att avslå eller att dra in hela stödet eftersom detta helt neutraliserar verkningarna av att förutsättningar har skapats på ett konstlat sätt. Det är lämpligt eftersom det direkt undanröjer verkningarna av att sådana förutsättningar har skapats, och det finns inga mindre ingripande åtgärder som skulle vara lika ändamålsenliga eftersom ett återkrav av endast det överskjutande beloppet innebär att vissa av verkningarna av kringgåendet kvarstår.

51.      Enligt Portugal är ett fullständigt uteslutande från stöd förenligt med de mål om ändamålsenlighet och avskräckande verkan som administrativa åtgärder måste uppfylla för att säkerställa skyddet av unionens finansiella intressen i enlighet med artikel 2.1 andra meningen i förordning nr 2988/95.

d)      Lagstiftningsförfarandet

52.      Endast Polen har anfört argument som rör lagstiftningshistoriken. Polen har påpekat att bestämmelser om kringgående som liknar artikel 60 i förordning nr 1306/2013 fanns i tidigare unionsförordningar om GJP och att det redan i dessa föreskrevs att inga förmåner skulle beviljas personer för vilka det konstaterats att de hade skapat förutsättningar på ett konstlat sätt. Även om artikel 60 i förordning nr 1306/2013 inte direkt hänvisar till avslag på eller indragning av hela stödet finns det inget i lagstiftningshistoriken som tyder på att en sådan lösning bör uteslutas. Det är därför svårt att anse att unionslagstiftarens avsikt var att begränsa möjligheten att helt utesluta stöd vid kringgående av den tillämpliga lagstiftningen.

53.      Enligt min mening ger Polens argumentation med hänvisning till lagstiftningshistoriken inte stöd för vare sig en sanktionerande eller en korrigerande tolkning, eftersom det inte finns något som tyder på att tidigare bestämmelser som liknar artikel 60 i förordning nr 1306/2013 ska tolkas enligt det ena eller det andra synsättet.(19) Med andra ord var de lika tvetydiga som artikel 60 i förordning nr 1306/2013.(20)

2.      Den föreslagna tolkningen

54.      Eftersom begreppet ”förmån” inte förklaras vare sig i förordning nr 2988/95 eller i förordning nr 1306/2013 är det inte möjligt att enbart på grundval av lydelsen dra slutsatsen att detta begrepp avser hela stödbeloppet eller endast det belopp som följer av de förutsättningar som skapats på ett konstlat sätt.

55.      Om lydelsen av dessa bestämmelser betraktas isolerat kan nämligen såväl en korrigerande som en sanktionerande tolkning godtas. Som jag har angett i tidigare förslag till avgöranden är det i de flesta fall inte möjligt att förstå innebörden av unionsrättsliga bestämmelser enbart genom att beakta de ord som används. I sådana fall kan bestämmelsernas lydelse inte skiljas från deras sammanhang och syften.(21)

56.      Det ska erinras om att detta mål avser stöd inom ramen för GJP. Såsom målet har lagts fram för EU-domstolen utgår det från att företagen E:s, B:s och N:s jordbruksföretag har delats upp på ett konstlat sätt i syfte att erhålla ett högre stödbelopp än de skulle ha haft rätt till om de hade ansökt som en enda enhet. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning förefaller det emellertid inte vara omtvistat i förevarande mål att företag E. bedrev jordbruksverksamhet under den period för vilken stödet skulle beviljas. Företag E. förefaller således ha rätt till stöd men stödbeloppet skulle vara lägre på grund av det system med gradvis minskande stöd som införts för att gynna mindre jordbruksföretag.

57.      Under dessa omständigheter är den direkt relevanta bestämmelse på grundval av vilken den hänskjutande domstolen ska avgöra huruvida avslag ska meddelas för hela stödbeloppet eller endast för det överskjutande beloppet bestämmelsen om kringgående i artikel 60 i förordning nr 1306/2013. För att avgöra det mål som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen måste den fastställa innebörden av begreppet ”förmån” i denna bestämmelse.

58.      Artikel 60 i förordning nr 1306/2013 ingår i avdelning V i förordningen, med rubriken ”Kontrollsystem och sanktioner”. Som framgår av artikel 58, som är den första bestämmelsen i denna avdelning, syftar dessa kontrollsystem och sanktioner, som medlemsstaterna ska införa, till att skydda unionens finansiella intressen. Det relevanta sammanhanget för tolkningen av bestämmelserna i denna avdelning utgörs således av förordning nr 2988/95, som är en allmän lagstiftning som syftar till att skydda unionens finansiella intressen på alla områden där unionens budget berörs, däribland GJP.

59.      Detta bekräftas av skäl 39 i förordning nr 1306/2013, där följande anges: ”För att skydda unionsbudgetens finansiella intressen bör medlemsstaterna vidta åtgärder för att säkerställa att verksamhet som finansieras av fonderna verkligen genomförs och att det görs korrekt. Det är också nödvändigt att medlemsstaterna förebygger, upptäcker och effektivt beivrar eventuella oegentligheter som stödmottagare gör sig skyldiga till eller om de inte fullgör de skyldigheter de har. För detta ändamål bör [förordning 2988/95] gälla. …”(22)

60.      EU-domstolen har redan tolkat artikel 4 i förordning nr 2988/95 så, att den innehåller administrativa åtgärder vars syfte är att skydda inkomsterna och utgifterna i unionens budget. I detta avseende har EU-domstolen gjort åtskillnad mellan administrativa åtgärder och sanktioner. En sådan slutsats följer nämligen av artikel 4.4 i förordning nr 2988/95, enligt vilken ”[d]e åtgärder som anges i denna artikel skall inte anses som sanktioner”.

61.      Detta bekräftas av rättspraxis, i vilken EU-domstolen konsekvent har slagit fast att ”[s]kyldigheten att återbetala en förmån som erhållits otillbörligen inte utgör en sanktion, utan helt enkelt är följden av konstaterandet att villkoren för att få den förmån som följer av [unions-]bestämmelserna har uppfyllts på ett konstruerat sätt, vilket innebär att förmånen har erhållits otillbörligen och att återbetalningsskyldighet följaktligen är motiverad”.(23)

62.      På denna grund slog EU-domstolen i domen Cimmino m.fl.(24) fast att en aktör som på ett konstruerat sätt har försatt sig i en situation som otillbörligt ger aktören rätt till förmånstull vid import av bananer, var skyldig att betala tull för varorna i fråga, oberoende av de eventuella administrativa, civilrättsliga eller straffrättsliga sanktioner som föreskrivs i nationell rätt.

63.      Kort sagt görs det i förordning nr 2988/95 således åtskillnad mellan administrativa åtgärder och sanktioner, varvid de förstnämnda anges i artikel 4 och de sistnämnda i artikel 5, och det framgår tydligt av rättspraxis att administrativa åtgärder syftar till att skydda unionens budget och inte till att bestraffa personer som kringgår unionsbestämmelserna. För att citera generaladvokaten Sharpston ”handlar dessa åtgärder i huvudsak om att återvinna särskilda belopp som skulle ha betalats in, men som inte har betalats in, till unionens budget, eller som på ett felaktigt sätt betalats ut från den budgeten”,(25) eller, som i förevarande mål, som inte bör betalas ut från unionens budget.

64.      Alla parter i förfarandet, utom Italien,(26) är ense om att artikel 60 i förordning nr 1306/2013 inte utgör en sanktion, utan en administrativ åtgärd och därigenom genomför artikel 4 i förordning nr 2988/95 inom ramen för GJP.

65.      Såsom kommissionen i huvudsak har påpekat återspeglar systematiken i förordning nr 1306/2013, som innehåller bestämmelser om administrativa åtgärder i artikel 60 och artikel 63 (delvis) och bestämmelser om administrativa sanktioner i artikel 63 (delvis) och artikel 64, den åtskillnad som görs mellan artiklarna 4 och 5 i förordning nr 2988/95.

66.      Till skillnad från förespråkarna för en korrigerande tolkning anser Polen, som instämmer i att artikel 60 i förordning nr 1306/2013 avser administrativa åtgärder och inte sanktioner, inte att ett avslag på hela stödbeloppet eller en indragning av hela stödbeloppet skulle utgöra en sanktion. Den medlemsstaten har tillsammans med Portugal gjort gällande att om endast det överskjutande stödbeloppet inte beviljades eller drogs in skulle bestämmelsen fråntas all avskräckande verkan, vilket riskerar att försvaga systemet för skydd av unionens finansiella intressen.

67.      Det argumentet, som grundar sig på avskräckande verkan, hänför sig emellertid till sanktioner och inte till administrativa åtgärder. I motsats till vad Portugal har gjort gällande påverkas detta inte av att det i artikel 2.1 i förordning nr 2988/95 föreskrivs att ”kontroller, administrativa åtgärder och sanktioner” ska vara ”effektiva, proportionella och avskräckande”, eftersom denna formulering ger uttryck för de allmänna principerna för det system som införs genom avdelning I i denna förordning, medan åtskillnaden mellan åtgärder och sanktioner görs först senare, i avdelning II i förordningen.

68.      Det kan tilläggas att artikel 62 i förordning 2021/2116, som sedan dess har ersatt artikel 60 i förordning nr 1306/2013, har följande lydelse: ”Utan att det påverkar tillämpningen av specifika bestämmelser i unionsrätten ska medlemsstaterna vidta effektiva och proportionella åtgärder för att undvika att bestämmelser i unionsrätten kringgås och särskilt säkerställa att inga förmåner som föreskrivs i jordbrukslagstiftning beviljas en fysisk eller juridisk person för vilken det konstaterats att de förutsättningar som krävs för att få sådana förmåner har skapats på ett konstlat sätt, i strid med målen för den lagstiftningen.”(27)

69.      Eftersom konjunktionen ”och” används i denna nya bestämmelse förefaller den bekräfta att förebyggande åtgärder visserligen krävs men att de skiljer sig från administrativa åtgärder som syftar till att undanröja följderna av missbruk om sådant förekommer.

70.      I motsats till vad Polen har gjort gällande är det för att uppnå syftet med administrativa åtgärder inte heller nödvändigt att avslå eller dra in hela stödbeloppet, utan endast det belopp som inte borde betalas ut eller som felaktigt har betalats ut från unionens budget.

71.      Om en medlemsstat vill gå längre och frånta någon något därutöver måste den göra detta med stöd av en separat rättslig grund och kan inte åberopa artikel 4.3 i förordning nr 2988/95 eller artikel 60 i förordning nr 1306/2013.

72.      Utan en sådan tydlig rättslig grund för en sanktion skulle legalitetsprincipen åsidosättas. EU-domstolen har funnit att ett avslag på eller en indragning av en utbetalning som inte ska utgå, eftersom den erhållits genom missbruk av unionsbestämmelserna, inte strider mot legalitetsprincipen.(28) Ett avslag på hela stödbeloppet skulle emellertid innebära att jordbrukaren åläggs en sanktion, även om vederbörande hade rätt till ett visst stöd inom ramen för GJP.

73.      I detta avseende förefaller det finnas en viktig skillnad mellan situationen i Portugal och situationen i Polen. Vid den muntliga förhandlingen uppgav Portugal att det i den medlemsstaten har antagits nationell lagstiftning där det uttryckligen föreskrivs att inget stöd ska beviljas stödmottagare som på ett konstlat sätt har skapat förutsättningarna för att erhålla förmåner. Som Ombudsmannen framhöll och Polen bekräftade finns det emellertid inte någon sådan lagstiftning i Polen.

74.      Att tolka artikel 4.3 i förordning nr 2988/95 och artikel 60 i förordning nr 1306/2013 så, att dessa bestämmelser i sig ger en medlemsstat möjlighet att avslå hela stödbeloppet, skulle strida mot principen nulla poena sine lege, eftersom påförandet av sanktioner kräver en tydlig rättslig grund som gör det möjligt för dem som bestämmelserna riktar sig till att på förhand känna till att ett visst handlande kommer att medföra en sanktion.

75.      En sådan tolkning är dessutom inte nödvändig för att säkerställa att de administrativa åtgärderna är ändamålsenliga, eftersom deras syfte är att skydda unionens finansiella intressen och inte att sanktionera missbruk. Unionens finansiella intressen skyddas redan genom att endast den del av stödet som är hänförlig till de förutsättningar som skapats på ett konstlat sätt inte beviljas eller dras in.

76.      Såsom Danmark har påpekat är den föreslagna lösningen dessutom förenlig med målen för GJP. Ett sådant mål är att stödja jordbrukare som bedriver faktisk jordbruksverksamhet. Bedömningen av huruvida så är fallet beror, såsom företag E., Danmark och Rumänien har påpekat, på omständigheterna i det enskilda fallet. Om en jordbrukare som erhållit stöd inte bedrev jordbruksverksamhet skulle detta motivera ett avslag på eller en indragning av hela stödbeloppet. Om en jordbrukare däremot bedrev den verksamhet för vilken stödet hade beviljats skulle det strida mot detta mål för GJP att frånta jordbrukaren stödet för denna verksamhet.

77.      Enligt min mening bör EU-domstolen således tolka begreppet ”förmån” i artikel 4.3 i förordning nr 2988/95 och artikel 60 i förordning nr 1306/2013 så, att endast det stödbelopp som inte skulle ha utgått eftersom det följde av de förutsättningar som skapats på ett konstlat sätt ska avslås eller dras in och inte hela stödbeloppet, förutsatt att jordbruksverksamheten har bedrivits. Denna tolkning skulle på bästa sätt förena målen för GJP med skyddet av unionens finansiella intressen.

78.      Det återstår för mig att behandla vissa praktiska argument som har anförts av förespråkarna för en sanktionerande tolkning.

79.      Polen har gjort gällande att en tolkning enligt vilken endast det överskjutande beloppet ska avslås eller dras in skulle leda till godtycke och oförutsebarhet, eftersom myndigheterna skulle behöva konstruera hypotetiska scenarier för att beräkna vilket belopp en jordbrukare skulle ha haft rätt till och vilket belopp som ska avslås eller dras in. Nämnda medlemsstat framhöll vid den muntliga förhandlingen att det är förenat med betydande svårigheter att göra sådana bedömningar.

80.      Portugal har gjort gällande att det medför höga administrativa kostnader att identifiera situationer där förutsättningar har skapats på ett konstlat sätt, eftersom myndigheterna då måste ersätta en felaktig stödansökan med en korrekt stödansökan.

81.      Även om jag anser att dessa argument är relevanta förefaller sådana praktiska svårigheter inte vara oöverstigliga. Förevarande mål visar att det är möjligt att göra de nödvändiga beräkningarna (se punkt 12 i detta förslag till avgörande).

82.      Såsom kommissionen har påpekat skulle den potentiella bördan för myndigheterna dessutom inte vara alltför stor om det endast krävs rimliga ansträngningar. Dessutom görs de relevanta bedömningarna vanligtvis redan vid utredningen av huruvida förutsättningar har skapats på ett konstlat sätt.

83.      I situationer där det är omöjligt att göra de nödvändiga beräkningarna förefaller rättspraxis emellertid ge stöd för uppfattningen att det är motiverat att avslå eller dra in hela stödbeloppet.(29)

84.      Argument som grundar sig på praktiska svårigheter förefaller således inte utgöra tillräckliga skäl mot den föreslagna tolkningen.

V.      Förslag till avgörande

85.      Mot bakgrund av alla ovan anförda överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen) har ställt på följande sätt:

Begreppet ”förmån” i artikel 4.3 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och artikel 60 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 ska tolkas så, att endast den del av stödet som följer av att förutsättningar har skapats på ett konstlat sätt ska avslås eller dras in.


1      Originalspråk: engelska.


2      Rådets förordning av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT L 312, s. 1).


3      Europaparlamentets och rådets förordning om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EGC) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 (EUT L 347, 2013, s. 549). Den har ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2116 av den 2 december 2021 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av förordning nr 1306/2013 (EUT L 435, 2021, s. 187).


4      Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1307/2013 av den 17 december 2013 om regler för direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 637/2008 och rådets förordning (EG) 73/2009 (EUT L 347, 2013, s. 608). Den har ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2115 av den 2 december 2021 om fastställande av regler om stöd för de strategiska planer som medlemsstaterna ska upprätta inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (strategiska GJP-planer) och som finansieras av Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) samt om upphävande av förordningarna (EU) nr 1305/2013 och nr 1307/2013 (EUT L 435, 2021, s. 1).


5      Europaparlamentets och rådets förordning av den 17 december 2013 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1698/2005 (EUT 2013 L347, s. 487). Även den har ersatts av förordning 2021/2115.


6      Se särskilt artiklarna 1.1 och 2.1 och det tredje, nionde och trettonde skälet i förordning nr 2988/95.


7      Kierownik Biura Powiatowego Agencji Restrukturyzacji i Modernizacji Rolnictwa (Chefen för distriktskontoret vid byrån för omstrukturering och modernisering av jordbruket, Polen (nedan kallad den administrativa myndigheten i första instans)).


8      Dyrektor Podkarpackiego Oddziału Regionalnego Agencji Restrukturyzacji i Modernizacji Rolnictwa w Rzeszowie (Direktören för det regionala kontoret i Nedre Karpaternas vojvodskap vid byrån för omstrukturering och modernisering av jordbruket i Rzeszów, Polen (nedan kallad den administrativa myndigheten i andra instans)).


9      Den hänskjutande domstolen tar EU-domstolens praxis i beaktande, enligt vilken det för ett missbruk krävs två komponenter: för det första att vissa objektiva förhållanden föreligger varav det framgår att målsättningen med den berörda relevanta bestämmelsen inte har uppnåtts – trots att de villkor som uppställs i unionsbestämmelserna formellt sett har uppfyllts – och för det andra en subjektiv faktor, nämligen en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionsbestämmelserna genom att konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla den. Den hänskjutande domstolen nämner särskilt dom av den 12 september 2013, Slancheva sila (C-434/12, EU:C:2013:546) och dom av den 7 april 2022, Avio Lucos (C-176/20, EU:C:2022:274).


10      Krajowa Rada Sądownictwa (Nationella domstolsrådet, Polen) (nedan kallat KRS).


11      Polen har hänvisat till dom av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Fortsatt utövande av domarämbetet) (C-718/21, EU:C:2023:1015) och dom av den 4 september 2025, AW ”T” (C-225/22, EU:C:2025:649), samt till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheternas (Europadomstolen) dom av den 8 november 2021, Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen (CE:ECHR:2021:1108JUD004986819).


12      Se mitt förslag till avgörande i målet Naski (C-273/24, EU:C:2026:609, särskilt punkterna 36–38), med hänvisning till dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen (C-542/18 RX-II och C-543/18 RX-II, EU:C:2020:232) och dom av den 24 mars 2026, Rzecznik Praw Obywatelskich (Jävsinvändning gentemot en domare vid allmän domstol) (C-521/21, EU:C:2026:242). Se även, senast, dom av den 16 juli 2026, Gekus (C-748/23, EU:C:2026:594, särskilt punkterna 35–37) och dom av den 16 juli 2026, Rzecznik Dyscyplinarny Sądu Najwyższego (C-96/24, C-103/24 och C-112/24, EU:C:2026:595, särskilt punkterna 52–54).


13      Se mitt förslag till avgörande i målet Naski (C-273/24, EU:C:2026:609, särskilt punkterna 39–42).


14      Närmare bestämt dom av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Fortsatt utövande av domarämbetet) (C-718/21, EU:C:2023:1015), och Europadomstolens dom av den 8 november 2021, Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen (CE:ECHR:2021:1108JUD004986819).


15      Dessa omständigheter inbegrep den förutsättningen att personer utnämnts till domare vid Högsta domstolen av Republiken Polens president, trots att den behöriga polska domstolen hade beslutat att skjuta upp verkställigheten av de berörda resolutionerna från KRS, samt att Europadomstolen och Högsta förvaltningsdomstolen hade funnit att de särskilda utnämningsförfaranden som avsåg vissa personer stred mot kraven på oavhängighet.


16      Min kursivering.


17      Min kursivering.


18      Det ska emellertid påpekas att den italienska språkversionen av artikel 4.2 i förordning nr 2988/95 skiljer sig från andra språkversioner genom att den hänvisar till indragning av ”den förmån som erhållits på ett otillbörligt sätt” medan andra språkversioner hänvisar till ”den förmån som erhållits”.


19      Polen gör härvidlag i sak följande hänvisningar: (1) Artikel 193 i rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (förordningen om en samlad marknadsordning) (EUT L 299, 2007, s. 1), (2) artikel 30 i rådets förordning (EG) nr 73/2009 av den 19 januari 2009 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd för jordbrukare inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare, om ändring av förordningarna nr 1290/2005, (EG) nr 247/2006 och (EG) nr 378/2007 samt om upphävande av förordning (EG) nr 1782/2003 (EUT L 30, 2009, s. 16), (3) artikel 4.8 i kommissionens förordning (EU) nr 65/2011 av den 27 januari 2011 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1698/2005 vad gäller kontroller och tvärvillkor i samband med stöd för landsbygdsutveckling (EUT L 25, 2011, s. 8), och (4) artikel 145 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 av den 7 juni 2011 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1234/2007 vad gäller sektorn för frukt och grönsaker och sektorn för bearbetad frukt och bearbetade grönsaker (EUT L 157, 2011, s. 1).


20      Så är fallet även i andra unionsakter. Se, exempelvis, artikel 7 i rådets förordning (EG) nr 1259/1999 av den 17 maj 1999 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken (EGT L 160, 1999, s. 113) eller artikel 29 i rådets förordning (EG) nr 1782/2003 av den 29 september 2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare samt om ändring av förordningarna (EEG) nr 2019/93, (EG) nr 1452/2001, (EG) nr 1453/2001, (EG) nr 1454/2001, (EG) nr 1868/94, (EG) nr 1251/1999, (EG) nr 1254/1999, (EG) nr 1673/2000, (EEG) nr 2358/71 och (EG) nr 2529/2001 (EUT L 270, 2003, s. 1).


21      Se i detta avseende mina förslag till avgörande i målen Rigall Arteria Management (C-64/21, EU:C:2022:453, punkt 43) och G.K. m.fl. (Europeiska åklagarmyndigheten) (C-281/22, EU:C:2023:510, punkt 33).


22      Mot denna bakgrund har EU-domstolen slagit fast att bestämmelserna i förordning nr 1306/2013 ska tolkas på ett sätt som är förenligt med de allmänna bestämmelserna i förordning nr 2988/95. Se dom av den 29 februari 2024, Eesti Vabariik (Põllumajanduse Registrite ja Informatsiooni Amet) (C-437/22, EU:C:2024:176, punkt 51).


23      EU-domstolen slog fast detta för första gången i domen av den 14 december 2000, Emsland-Stärke (C-110/99, EU:C:2000:695, punkt 56) (min kursivering), som avsåg missbruk i samband med exportbidrag inom ramen för GJP men där artikel 4.3 i förordning nr 2988/95 inte var tillämplig i tiden. EU-domstolen upprepade detta i senare mål där denna förordning var tillämplig. Se, exempelvis, dom av den 4 juni 2009, Pometon (C-158/08, EU:C:2009:349, punkt 28), dom av den 9 juli 2015, Cimmino m.fl. (C-607/13, EU:C:2015:448, punkt 73) och dom av den 4 oktober 2024, Kommissionen/PB (C-721/22 P, EU:C:2024:836, punkt 46).


24      Dom av den 9 juli 2015 (C-607/13, EU:C:2015:448, punkt 75).


25      Förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Cimmino m.fl. (C-607/13, EU:C:2015:67, punkt 112).


26      Italien har gjort gällande att artikel 60 i förordning nr 1306/2013 genomför artikel 5 i förordning nr 2988/95. Se punkt 44 i förevarande förslag till avgörande.


27      Min kursivering.


28      Se, till exempel, dom av den 4 juni 2009, Pometon (C-158/08, EU:C:2009:349, punkt 28 och där angiven rättspraxis).


29      I detta avseende har kommissionen hänvisat till domen av den 13 december 2012, FranceAgriMer (C-670/11, EU:C:2012:807), som avsåg artikel 4.1 i förordning nr 2988/95 och där EU-domstolen slog fast att de nationella myndigheterna kunde kräva att stödet återbetalades i sin helhet eftersom en del av förmånen inte kunde identifieras separat.