–

ansökan, som inkom till tribunalens kansli den 6 juni 2025,

–

parlamentets invändning om rättegångshinder och bristande behörighet (nedan kallad invändningen om rättegångshinder), som inkom till tribunalens kansli den 15 september 2025,

–

sökandens yttrande över invändningen om rättegångshinder, som inkom till tribunalens kansli den 27 oktober 2025,

–

åtgärden för processledning av den 17 december 2025 samt parlamentets och sökandens svar på denna åtgärd, som inkom till tribunalens kansli den 8 januari 2026 respektive den 11 februari 2026,

1

Sökanden, EO, har med stöd av artikel 270 FEUF yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara det beslut som ordföranden för den politiska gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet (nedan kallad S&D-gruppen) fattade den 12 juli 2024 (nedan kallat det första angripna beslutet) och det beslut som S&D-gruppens presidium fattade den 6 mars 2025 (nedan kallat det andra angripna beslutet). Båda de angripna besluten innebar avslag på sökandens begäran om skadestånd. Sökanden har med stöd av samma bestämmelse även yrkat ersättning för den ekonomiska och ideella skada som han påstår sig ha lidit till följd av att S&D-gruppens presidium har publicerat ett pressmeddelande med rubriken ”Zero tolerance for corruption” (”Nolltolerans mot korruption”) (nedan kallat det omtvistade pressmeddelandet).

Bakgrund till tvisten

2

Sökanden arbetade tidigare för S&D-gruppen, där han var tillfälligt anställd, i den mening som avses i artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren för övriga anställda). Enligt anställningsavtalet var det parlamentet som var sökandens arbetsgivare.

3

Sökanden arbetade som politisk rådgivare åt S&D-gruppen, och i denna egenskap deltog han bland annat i utarbetandet av Europaparlamentets resolution av den 24 november 2022 om människorättssituationen i samband med fotbolls-VM i Qatar (EUT C 167, 2023, s. 99).

4

Några dagar efter det att nämnda resolution hade antagits av parlamentet blev sökanden kontaktad av en ackrediterad parlamentsassistent till en ledamot av S&D-gruppen, som erbjöd sökanden att resa till Qatar för att se en match i fotbolls-VM. Gåvan bestod av två biljetter till kvartsfinalmatchen mellan Argentina och Nederländerna samt resa och boende för två personer.

5

Sökanden accepterade gåvan och reste tillsammans med sin partner till Qatar, där de befann sig mellan den 8 och den 11 december 2022.

6

Den 9 december 2022 inledde de belgiska myndigheterna en utredning om eventuell olaglig lobbyverksamhet från Qatars sida (nedan kallad Qatarutredningen). De genomförde bland annat en husrannsakan i parlamentets lokaler och grep flera personer, däribland den ovan i punkt 4 nämnda ackrediterade parlamentsassistenten.

7

Den 16 december 2022 informerade sökanden sin enhetschef om sin resa till Qatar. Tillsammans informerade de därefter S&D-gruppens generalsekreterare om händelsen.

8

Sedan sökanden hörts av S&D-gruppens ordförande beslutade hon den 20 december 2022, i sin egenskap av myndighet med befogenhet att ingå anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten), att sökanden tills vidare skulle stängas av från arbetet utan lön. Beslutet fattades med stöd av artiklarna 23 och 24 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna).

9

Efter det att ytterligare ett antal åtgärder vidtagits i ärendet beslutade parlamentet den 15 september 2023 att säga upp sökandens anställningsavtal som tillfälligt anställd med stöd av artikel 47 c i) i anställningsvillkoren för övriga anställda. Sökanden väckte talan vid tribunalen och yrkade att den skulle ogiltigförklara uppsägningsbeslutet. Han begärde även ersättning för den ekonomiska och ideella skada som han påstod sig ha lidit. Tribunalen ogillade sökandens talan genom dom av den 11 juni 2025, EO/parlamentet (T‑368/24, EU:T:2025:583), vilken sedermera överklagats till domstolen.

10

Den 20 december 2022, det vill säga samma dag som S&D-gruppens ordförande fattade beslutet om sökandens avstängning från arbetet, publicerade S&D-gruppens presidium det omtvistade pressmeddelandet på S&D-gruppens webbplats.

11

I pressmeddelandet angav S&D-gruppens presidium att den under den föregående veckan hade beslutat att utesluta en vice talman i parlamentet från gruppen och att stänga av ett antal parlamentsledamöter med koppling till Qatarutredningen samt att den var fast besluten att vidta ytterligare konkreta åtgärder för att bekämpa korruption och extern inblandning i parlamentets verksamhet. Presidiet uttryckte vidare bestörtning över de aktuella korruptionsanklagelserna och sitt fulla stöd till att det skedde en fördjupad utredning av dessa. I pressmeddelandet angavs även att S&D-gruppens presidium vid ett möte hade fastställt huvuddragen i en kommande internutredning och en tidsplan för valet av S&D-gruppens kandidat till uppdraget som vice talman.

12

Det femte och näst sista stycket av pressmeddelandet innehöll följande uttalande: ”[S&D-gruppens presidium] uttrycker sitt fulla stöd till beslutet att stänga av en av S&D-gruppens medarbetare på grund av att denne grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren i samband med den pågående brottsutredningen”.

13

Sökandens profil ströks därefter från organisationsschemat på S&D-gruppens webbplats. Enligt parlamentet stod hans namn dock fortfarande kvar i parlamentets personalkatalog.

14

Den 22 december 2022 publicerades en tidningsartikel om sökandens avstängning från arbetet, där han nämndes vid namn i samband med S&D-gruppens internutredning. Detta sedan en journalist efter vissa efterforskningar hade identifierat sökanden som den S&D-gruppmedarbetare som nämndes i pressmeddelandet.

15

Den 14 mars 2024 ingav sökanden en begäran om ersättning enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna för den skada som han ansåg sig ha lidit till följd av det omtvistade pressmeddelandet.

16

Genom det första angripna beslutet avslog S&D-gruppens ordförande sökandens begäran om ersättning. Som skäl för beslutet angav hon att publiceringen av pressmeddelandet inte kunde anses strida mot principen om oskuldspresumtion eller mot omsorgsplikten. Inte heller kunde publiceringen anses ha inneburit en kränkning av sökandens rätt till god förvaltning eller hans rätt till skydd för sitt privatliv och sina personuppgifter. Ordföranden påpekade vidare att tre kumulativa villkor måste vara uppfyllda för att en begäran om ersättning som grundar sig på unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar ska kunna bifallas och att det första av dessa villkor (rättsstridigt handlande från institutionens sida) inte kunde anses vara uppfyllt i förevarande fall.

17

Den 10 oktober 2024 ingav sökanden ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna mot det första angripna beslutet. I sitt klagomål vidhöll sökanden vad han tidigare anfört till stöd för sin begäran om ersättning.

18

Genom det andra angripna beslutet, som var undertecknat av S&D-gruppens ordförande ”för [S&D-gruppens presidium]”, avslogs sökandens klagomål. I skälen till beslutet anförde ordföranden inledningsvis följande. En förutsättning för att en politisk grupps handlingar ska kunna medföra utomobligatoriskt skadeståndsansvar för parlamentet är att de aktuella handlingarna kan tillskrivas parlamentet. Publiceringen av det omtvistade pressmeddelandet utgör dock en handling som uteslutande är att hänföra till S&D-gruppens politiska verksamhet och den kan således inte hänföras till S&D-gruppens administrativa verksamhet, det vill säga när gruppen agerar i sin egenskap av anställningsmyndighet. Därefter anförde ordföranden att förfarandet enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna ”inte stod öppet” för sökanden, eftersom ”en tvist mellan en tjänsteman och den institution som han eller hon är anställd av … endast kan inledas med stöd av artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna om tvisten rör anställningsförhållandet mellan den berörda personen och institutionen”.

Parternas yrkanden

19

Sökanden har i sin ansökan, och i sitt yttrande över parlamentets invändning om rättegångshinder, yrkat att tribunalen ska

–

fastställa att talan kan tas upp till prövning,

–

ogiltigförklara det första angripna beslutet,

–

vid behov ogiltigförklara det andra angripna beslutet,

–

förplikta parlamentet att ersätta den ekonomiska och ideella skada som han anser sig ha lidit, och

–

förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

20

Parlamentet har i sin invändning om rättegångshinder enligt artikel 130.1 i rättegångsreglerna yrkat att tribunalen ska

–

avvisa talan på grund av bristande behörighet, och

–

förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

Rättslig bedömning

21

Enligt artikel 130.1 och 130.7 i rättegångsreglerna får tribunalen, om svaranden begär det, meddela beslut i fråga om rättegångshinder eller tribunalens behörighet utan att själva saken prövas. Av artikel 126 i tribunalens rättegångsregler framgår att tribunalen, om det är uppenbart att talan helt saknar rättslig grund, på förslag av referenten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat, utan vidare handläggning.

22

I förevarande fall anser tribunalen att den har tillräckligt underlag för avgörandet genom handlingarna i akten och beslutar därför, med stöd av artikel 130.7 i rättegångsreglerna, att avgöra målet utan vidare handläggning.

Tribunalens behörighet

23

Parlamentet har till stöd för sin invändning om rättegångshinder i huvudsak åberopat att tribunalen inte är behörig att pröva talan, eftersom beslutet att utfärda det omtvistade pressmeddelandet och beslutet att avlägsna sökandens profil från organisationsschemat på S&D-gruppens webbplats utgör politiska åtgärder vidtagna av S&D-gruppens presidium, som är det organ som ansvarar för samordningen av S&D-gruppens politiska verksamhet.

24

Sökanden anser att tribunalen är behörig enligt artikel 270 FEUF att pröva talan.

25

Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Artikel 270 FEUF utgör den rättsliga grunden för unionsdomstolens särskilda behörighet i personalmål. Av denna artikel framgår att det som särskiljer personalmål från andra mål som omfattas av unionsdomstolens behörighet är att de avser tvister ”mellan unionen och dess anställda” och att det är tjänsteföreskrifterna som reglerar gränserna och förutsättningarna för denna särskilda behörighet.

26

Av artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna framgår att unionsdomstolen ska ha behörighet att pröva en tvist mellan unionen och en ”person som omfattas av [tjänsteföreskrifterna]”, om tvisten rör lagligheten av ett beslut eller annan åtgärd som går en sådan person emot, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Enligt sistnämnda bestämmelse kan en ”person som omfattas av [tjänsteföreskrifterna]” ge in ett klagomål till den berörda tillsättningsmyndigheten mot ett beslut eller annan åtgärd som går personen emot.

27

I förevarande mål är det utrett att sökanden vid tidpunkten för omständigheterna i målet var tillfälligt anställd, i den mening som avses i artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda, hos S&D-gruppen. Av artikel 46 i nämnda anställningsvillkor framgår att avdelning VII i tjänsteföreskrifterna, där artiklarna 90 och 91 ingår, ska tillämpas på motsvarande sätt på tillfälligt anställda. Sökanden är således en person – på vilken tjänsteföreskrifterna är tillämplig – som har gett in ett klagomål till anställningsmyndigheten mot ett beslut som går honom emot.

28

Av detta följer att tribunalen är behörig att pröva sökandens talan om ogiltigförklaring av besluten om avslag på hans begäran om ersättning.

29

Parlamentet har till stöd för sin invändning om rättegångshinder, med hänvisning till domen av den 22 mars 1990, Le Pen (C‑201/89, EU:C:1990:133), gjort gällande att det inte går att utläsa av någon unionsrättslig bestämmelse att handlingar som vidtagits av en politisk grupp kan tillskrivas parlamentet och att en politisk grupps publicering av ett påstått ärekränkande meddelande inte kan anses aktualisera unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar.

30

Tribunalen finner dock, i motsats till vad parlamentet har gjort gällande, att den rättsprincip som domstolen slog fast i domen av den 22 mars 1990, Le Pen (C‑201/89, EU:C:1990:133, punkterna 15 och punkt 16 b), inte begränsar tribunalens särskilda behörighet i personalmål enligt artikel 270 FEUF. Nämnda princip begränsar nämligen endast möjligheten att föra talan om skadestånd i särskilda situationer, vilket är en fråga som det ankommer på tribunalen att bedöma.

31

Parlamentet har vidare hänvisat till punkterna 21 och 22 i domen av den 22 november 1990, Mommer/parlamentet (T‑162/89, EU:T:1990:72), av vilka framgår att anställningsvillkor som inte omfattas av tjänsteföreskrifterna eller anställningsvillkoren för övriga anställda faller utanför unionsdomstolens behörighet. Tribunalen finner dock att denna hänvisning är missriktad, eftersom uttalandena i dessa punkter har karaktär av obiter dicta som inte är relevanta i det nu aktuella målet. Samma bedömning kan göras vad gäller parlamentets hänvisning till punkt 20 i beslutet av den 16 december 2019, Kipper/kommissionen (T‑394/18, ej publicerat, EU:T:2019:863), eftersom det målet rörde faktiska omständigheter av ett helt annat slag.

32

Av det nu anförda följer att parlamentets invändning om rättegångshinder ska ogillas.

Prövning i sak

33

Sökanden har i sin ansökan gjort gällande att publiceringen av det omtvistade pressmeddelandet utgör ett oaktsamt skadegörande handlande från parlamentets sida. Publiceringen av pressmeddelandet strider nämligen mot principen om oskuldspresumtion och mot parlamentets omsorgsplikt och den har även inneburit en kränkning av sökandens rätt till en god förvaltning samt hans rätt till skydd för sitt privatliv och sina personuppgifter. Hans hälsa och anseende har påverkats direkt av nämnda publicering. Samtliga förutsättningar för rätt till ersättning är således uppfyllda.

34

Tribunalen konstaterar att sökandens andra och tredje yrkande avser ogiltigförklaring av det första respektive det andra angripna beslutet.

35

I det avseendet framgår av fast rättspraxis att om en sökande har framställt ett yrkande om ogiltigförklaring som formellt sett avser den berörda institutionens beslut att avslå ett klagomål, och detta yrkande som sådant saknar självständigt innehåll, ska yrkandet istället anses avse ogiltigförklaring av det beslut som klagomålet riktades mot (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 januari 1989, Vainker/parlamentet, 293/87, EU:C:1989:8, punkt 8, och dom av den 16 juli 2025, ET/EIB, T‑417/24, ej publicerad, EU:T:2025:728, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

36

I vissa fall kan det dock vara så att det framgår av innehållet i ett uttryckligt beslut om avslag på ett klagomål att det inte är fråga om ett rent fastställande av det beslut som sökandens klagomål riktade sig mot. Ett exempel på ett sådant fall är att det i beslutet att avslå det aktuella klagomålet görs en omprövning av sökandens situation mot bakgrund av nya rättsliga eller faktiska omständigheter, eller att beslutet ändrar eller kompletterar det ursprungliga beslutet. I sådana fall utgör beslutet att avslå klagomålet ett beslut som kan bli föremål för laglighetsprövning vid unionsdomstolen. Detta innebär att unionsdomstolen kommer att beakta detta avslagsbeslut vid sin bedömning av lagligheten av det beslut eller den åtgärd som klagomålet riktade sig mot eller till och med betrakta avslagsbeslutet som ett beslut som går sökanden emot och som därmed ersätter det beslut eller den åtgärd som klagomålet riktade sig mot (se dom av den 21 maj 2014, Mocová/kommissionen, T‑347/12 P, EU:T:2014:268, punkt 34 och där angiven rättspraxis, och dom av den 5 juli 2023, SE/kommissionen, T‑223/21, EU:T:2023:375, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

37

Vad gäller det nu aktuella målet kan följande konstateras. Genom det andra angripna beslutet – det vill säga parlamentets beslut att avslå sökandens klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna – ändrades det första angripna beslutet på ett så grundläggande sätt att det får anses ha ersatt detta beslut (se punkterna 16 och 18 ovan).

38

Tribunalen väljer därför att börja med att pröva yrkandet om ogiltigförklaring av det andra angripna beslutet.

39

Här kan först konstateras att sökanden inte har anfört några argument i sak till stöd för att det andra angripna beslutet ska ogiltigförklaras, utan har endast angett, i sitt tredje yrkande, att tribunalen ”vid behov” ska ogiltigförklara detta beslut. Sökanden har nämligen endast påstått – utan att anföra några omständigheter till stöd för sitt påstående – att S&D-gruppen ”måste anses ha agerat – om inte uteslutande så i alla fall även – i egenskap av anställningsmyndighet” när den beslutade att utfärda det omtvistade pressmeddelandet.

40

Vidare ska det påpekas att det inte går att utläsa av någon unionsrättslig bestämmelse att handlingar som vidtagits av en politisk grupp kan tillskrivas parlamentet i egenskap av unionsinstitution (dom av den 22 mars 1990, Le Pen, C‑201/89, EU:C:1990:133, punkt 14).

41

Handlingar som vidtagits av en politisk grupp kan endast betraktas som parlamentets egna handlingar om det är fråga om handlingar som institutionen uttryckligen har lämnat sin tillåtelse eller sitt samtycke till, exempelvis genom en resolution från parlamentet eller genom ett beslut från ett av parlamentets representativa organ, som agerar inom ramen för parlamentets befogenheter (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet Le Pen, C‑201/89, EU:C:1990:63, punkt 19).

42

I detta avseende framgår det av själva ordalydelsen i det omtvistade pressmeddelandet att det utfärdades av S&D-gruppens presidium i samband med att presidiet hade fastställt ett handlingsprogram för att bekämpa korruption och extern inblandning i parlamentets verksamhet, och att syftet med pressmeddelandet var att göra allmänheten medveten om S&D-gruppens engagemang i dessa frågor mot bakgrund av Qatarutredningen (se punkterna 11 och 12 ovan).

43

Därefter konstaterar tribunalen att sökanden inte har visat att parlamentet på något sätt skulle ha lämnat sin tillåtelse eller sitt samtycke till publiceringen av pressmeddelandet och avlägsnandet av sökandens profil från organisationsschemat på S&D-gruppens webbplats.

44

Det är i och för sig riktigt att artiklarna 1, 2 c och 6 i anställningsvillkoren för övriga anställda utgör den rättsliga grunden för att de politiska grupperna i parlamentet ges ställning som anställningsmyndighet. Av artikel 4 i parlamentets presidiums beslut av den 13 januari 2014 om delegering av befogenheterna som tillsättningsmyndighet och anställningsmyndighet framgår dessutom att varje politisk grupp kan bestämma till vem befogenheterna som anställningsmyndighet ska delegeras när det gäller tillfälligt anställda. De nu angivna bestämmelserna reglerar dock inte handlingar vidtagna av en politisk grupp i form av publicering av ett pressmeddelande och avlägsnande av en profil från ett organisationsschema på sin webbplats.

45

Tribunalen instämmer därför i uttalandet i det andra angripna beslutet om att besluten att utfärda det omtvistade pressmeddelandet och att avlägsna sökandens profil från organisationsschemat på S&D-gruppens webbplats inte kan anses medföra utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen.

46

Till detta kan läggas att den omständigheten att det andra angripna beslutet innehåller ett felaktigt uttalande, nämligen att förfarandet enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna ”inte stod öppet” för sökanden, inte föranleder någon annan bedömning än att det var korrekt att avslå sökandens begäran om ersättning mot parlamentet.

47

Yrkandet om ogiltigförklaring av det andra angripna beslutet ska följaktligen ogillas, eftersom det är uppenbart att det helt saknar rättslig grund.

48

Tribunalen övergår nu till att pröva sökandens yrkande om skadestånd. I detta avseende framgår av fast rättspraxis i personalmål att ett skadeståndsyrkande ska ogillas om det har nära samband med ett yrkande om ogiltigförklaring som i sin tur antingen har avvisats eller ogillats (se dom av den 19 april 2023, PP m.fl./parlamentet, T‑39/21, EU:T:2023:204, punkt 130 och där angiven rättspraxis).

49

Tribunalen finner att sökandens skadeståndsyrkande får anses ha nära samband med hans yrkande om ogiltigförklaring av det andra angripna beslutet. Skadeståndsyrkandet ska således ogillas, eftersom det är uppenbart att det helt saknar rättslig grund.

50

Även vad gäller yrkandet om ogiltigförklaring av det första angripna beslutet är det uppenbart att det helt saknar rättslig grund och att det därför ska ogillas. Vad sökanden anfört till stöd för det yrkandet är ju verkningslöst i och med att det första angripna beslutet ska anses ha ersatts av det andra angripna beslutet (se punkt 37 ovan) och att yrkandet om ogiltigförklaring av det andra angripna beslutet har ogillats (se punkt 47 ovan). Därutöver kan under alla omständigheter konstateras att det första av de kumulativa villkor som måste vara uppfyllda för att en begäran om ersättning som grundar sig på unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar ska kunna bifallas inte är uppfyllt. Detta mot bakgrund av att publiceringen av det omtvistade pressmeddelandet och avlägsnandet av sökandens profil från organisationsschemat på S&D-gruppens webbplats inte är handlingar som kan tillskrivas parlamentet.

51

Av det ovan anförda följer att talan i sin helhet ska lämnas utan bifall enligt artikel 126 i rättegångsreglerna, eftersom det är uppenbart att den helt saknar rättslig grund.

Rättegångskostnader

52

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

53

Parlamentet har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet ska parlamentets yrkande bifallas.

1)

Talan lämnas utan bifall.

2)

EO ska ersätta rättegångskostnaderna.