62000B0236

1. Av artikel 104.2 och 104.3 i förstainstansrättens rättegångsregler följer att ansökan om interimistiska åtgärder i sig skall göra det möjligt för svaranden att utforma sina synpunkter och för förstainstansrätten att pröva ansökan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. För att garantera rättssäkerheten och en god rättskipning krävs, för att en sådan talan skall kunna tas upp till sakprövning, att de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på framgår, på ett konsekvent och begripligt sätt av själva innehållet i ansökan om interimistiska åtgärder. Även om detta innehåll i särskilda frågor kan bekräftas och kompletteras genom hänvisningar till vissa delar av därtill fogade handlingar, kan en generell hänvisning till andra handlingar, inklusive handlingar som har bifogats ansökan om interimistiska åtgärder, inte avhjälpa den omständigheten att de väsentligaste omständigheter som talan grundas på inte framgår av nämnda ansökan.

Hänvisningen till grunderna och argumenten i ansökan om ogiltigförklaring kan härvid inte, även om nämnda ansökan har bifogats ansökan om interimistiska åtgärder, avhjälpa det faktum att ansökan inte innehåller några förklaringar beträffande grunderna för talan i huvudsaken som gör att begäran om interimistiska åtgärder framstår som befogad.

( se punkterna 34 och 36 )

2. Frågan huruvida talan i huvudsaken kan tas upp till sakprövning skall i princip inte prövas i ett interimistiskt förfarande för att inte föregripa prövningen av saken i målet. Det kan emellertid visa sig nödvändigt att fastställa om vissa omständigheter föreligger som gör det möjligt att omedelbart avgöra huruvida talan rörande huvudsaken, som ansökan om interimistiska åtgärder hänför sig till, kan prövas, när det har hävdats att det är uppenbart att en sådan talan skall avvisas.

( se punkt 42 )

3. Artikel 230 första stycket EG, i vilken det föreskrivs att domstolen bland annat skall granska lagenligheten av de rättsakter som parlamentet antar och som skall ha rättsverkan i förhållande till tredje man, syftar till att gemenskapsdomstolarna skall kunna granska rättsakter som parlamentet antar inom ramen för EG-fördraget och som skulle kunna inkräkta på medlemsstaternas eller de övriga institutionernas behörighet eller överskrida de gränser som har satts för parlamentets behörighet. Rättsakter som endast rör den inre organisationen av parlamentets arbete kan däremot inte vara föremål för en talan om ogiltigförklaring. Till denna kategori av rättsakter från parlamentet hör antingen de som inte har rättsverkningar eller de som endast har rättsverkningar inom parlamentet när det gäller organisationen av dess arbete och som omfattas av de kontrollförfaranden som har fastställts i dess arbetsordning.

Härvid följer, prima facie, att ramavtalet, som endast reglerar förbindelserna mellan kommissionen och parlamentet, inte har ändrat den rättsliga ställningen för ledamöter som utövar sin rätt enligt artikel 197 tredje stycket EG var för sig, inte utgör någon kränkning av den rätt som garanteras genom denna bestämmelse och följaktligen inte har rättsverkningar i förhållande till ledamöter som agerar var för sig.

( se punkterna 43 och 51 )