Vidare har SCK bestritt att det skall ha klassificerats som ett företag eller en företagssammanslutning i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget, vilket har gjorts i beslutet. Denna klassificering är inte i överensstämmelse med domstolens rättspraxis, i synnerhet dom av den 23 april 1991, Höfner och Elser (C-41/90, Rec. s. I-1979) och dom av den 17 februari 1993, Poucet och Pistre (C-159/91 och C-160/91, Rec. s. I-637). SCK har vidare gjort gällande att, i motsats till vad som framgår av beslutet, kraven för tillträde till certifieringssystemet är objektiva och inte diskriminerande och endast avser att tillförsäkra en bestämd säkerhets-och kvalitetsnivå bland de sökande.

Enligt FNK har kommissionen felaktigt hänvisat till det avgiftssystem som skulle ha påtvingats företagen som är medlemmar i sammanslutningen. I detta avseende har sökanden hävdat att dessa avgifters funktion var att tjäna som en objektiv utgångspunkt i förhandlingarna mellan de aktuella företagen och således är de inte bindande.

FNK har för sin del anfört att sammanslutningens avgiftssystem befrämjar insynen på marknaden. Det gör det möjligt för kunderna att jämföra konkurrenternas avgifter och att säkra att hela kranuthyrningsbranschen organiseras. I synnerhet medför användandet av interna avgifter i hyreskontrakten mellan sammanslutningens medlemmar att systemet blir effektivare i och med att det blir enklare att ingå dessa avtal.

Kommissionen anser att SCK har fel när det har bestritt att det enligt beslutet kan klassificeras som företag i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget. SCK är nämligen inte ett offentligrättsligt organ utan snarare en organisation som utövar kommersiell verksamhet, vilken består i att mot vederlag certifiera kranuthyrningsföretag. Härav följer att denna organisation är ett företag i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget. Svaranden har även påpekat att sökandena underkänner motiveringen till det ifrågasatta beslutet när de påstår att kommissionen inte har visat att de avgifter som FNK tillämpar begränsar konkurrensen. I detta sammanhang har kommissionen hänvisat till punkt 20 i beslutet enligt vilken systemet både omfattar en i stadgan fastslagen förpliktelse att tillämpa skäliga avgifter och ett sanktionssystem i syfte att tvinga medlemmarna i FNK att följa denna förpliktelse.

Närmare bestämt framgår det av beslutet (punkterna 10 och 20) att enligt artikel 6.1 i stadgan för FNK är de beslut som fattas i enlighet med stadgarna och bestämmelserna bindande för medlemmarna. Vidare kan enligt artikel 10.1 d i samma stadgar en medlem som handlar i strid med denna bestämmelse uteslutas ur organisationen. Vad särskilt beträffar tillämpningen av rekommenderade och interna avgifter som är den överträdelse som kommissionen har sanktionerat, hänvisas i beslutet till artikel 3 b i de interna bestämmelserna enligt vilka medlemmarna i FNK var tvungna att ta ut skäliga avgifter. I beslutet hänvisas även till artikel 3 c enligt vilken medlemmarna måste tillämpa de allmänna villkor som har uppställts av organisationen i vilka hänvisning görs till organisationens rekommenderade avgifter. Sökandena har bestritt att dessa regler skall tolkas på så sätt att det därvid är fråga om ett bindande avgiftssystem, eftersom de avgifter som kommissionen har hänvisat till endast är rekommenderade och är exempel på avgiftsförslag vilka används som utgångspunkt vid förhandlingarna mellan företagen. Det kan emellertid konstateras att det i målet inte föreligger några uppgifter som tyder på att det finns en direkt anledning att betvivla att avgifternas tillämpning har varit i de anslutna medlemmarnas intresse. Vidare framgår det av ordalydelsen av ansökan om interimistiska åtgärder att sökandena själva betraktar ett sådant system som en avgiftsstruktur genom vilken det går att organisera marknaden för kranuthyrning (punkt 95—97 i ansökan om interimistiska åtgärder).

För övrigt har SCK inte bestritt att deras stadgar och bestämmelser är bindande. SCK har särskilt påpekat att enligt artikel 7 andra strecksatsen i deras bestämmelser är innehavare av SCK-certifikat skyldiga att endast använda (eller låta använda) kranar som har ett giltigt certifikatmärke (punkt 17 i ansökan om interimistiska åtgärder). Det är således ostridigt att de företag som utnyttjar tjänsterna som SCK tillhandahåller är skyldiga att följa de ovannämnda bestämmelserna och särskilt uthyrningsförbudet som enligt kommissionens beslut utgör en överträdelse.

Mot bakgrund av dessa överväganden konstaterar förstainstansrätten vid första påseendet att kranuthyrningsföretagen följt sammanslutningens och organisationens bestämmelser. Sökandenas objektiva intresse kan därför inte vid första påseendet anses vara oberoende av intressena för de företag som är anslutna till FNK och/eller dem som utnyttjar de tjänster som SCK tillhandahåller.

Denna slutsats följer av flera förhållanden. För det första har SCK bildats av en representant för FNK. För det andra framgår det av beslutet att sju företag av de 190 som var anslutna till SCK år 1994 inte var medlemmar av FNK, en andel som verkar ha ökat sedan dess men som för närvarande inte överstiger 11—13 procent enligt de uppgifter som sökandena lämnade vid den muntliga förhandlingen. För det tredje framgår det av de ursprungliga stadgarna för SCK att organisationens uppgift är att utarbeta riktlinjer för medlemmarna i FNK avseende organisationen av kranuthyrningsföretag, att utfärda certifikat till de medlemmar i FNK som följer dessa riktlinjer och att kontrollera att certifikatens innehavare följer dem (artikel 2 i de ursprungliga stadgarna för SCK). För det fjärde framgår det av beslutet att den interna organisationen i SCK fram till år 1987 reglerades i de ursprungliga stadgarna i vilka det föreskrevs att SCK skulle ledas av en styrelse vars medlemmar utsågs och entledigades av ledningen för FNK (artikel 5.2 i stadgarna) och vidare att denna styrelse biträddes och kontrollerades av en rådgivande kommitté vars medlemmar utsågs och entledigades av styrelsen i samråd med ledningen för FNK (artikel 7.1 i stadgarna). Till följd av att stadgarna ändrades den 15 december 1987 reducerades förbindelserna mellan dessa två organ. De har dock fortfarande nära förbindelse, eftersom, som har anförts av sökandena vid den muntliga förhandlingen, två av styrelsens fyra medlemmar fortfarande utses av FNK och två medlemmar i expertkommittén (benämningen på den rådgivande kommittén sedan den 20 juni 1994) representerar FNK medan de övriga medlemmarna representerar uppdragsgivarna, leverantörerna och de offentliga myndigheterna.