Ingredion angav vid förhandlingen vid domstolen att dess ståndpunkt inte var att den maximala kapaciteten för en delanläggning skulle utgöra riktmärke, utan att den relevanta kapacitet faktorn skulle återspegla det faktiska utnyttjandet av denna delanläggning.

För fullständighetens skull ska det tilläggas att Förbundsrepubliken Tyskland, i sitt skriftliga yttrande, har gjort gällande att såväl Ingredions som kommissionens ståndpunkt var förenliga med direktiv 2003/87 och beslut 2011/278. Den har emellertid understrukit att medlemsstaterna hade rätt att grunda sina ståndpunkter på slutliga beslut från kommissionen, avseende preliminär tilldelning av gratis utsläppsrätter till andra anläggningar inom dess territorium och att DEHSt, mot bakgrund av kommissionens beslut C (2015) 1733 final av den 24 mars 2015, kunde vägra att tillämpa en relevant faktor för kapacitetsutnyttjande på mer än 100 procent.

Det ska påpekas att Förbundsrepubliken Tyskland, i sitt skriftliga yttrande, även har understrukit att huvudargumentet mot en … begränsning av relevant faktor för kapacitetsutnyttjande är att den ursprungliga installerade kapaciteten, som fastställs enligt artikel 17.4 i beslut 2011/278, inte alltid är representativ för anläggningens kapacitet, på grund av den korta perioden på 90 dagar.

I 17 § punkt (2)1 ZuV 2020 föreskrivs att den relevanta kapacitetsutnyttjande faktorn för delanläggningar som är belägna inom Tysklands territorium ska fastställas på grundval av uppgifter om bland annat den faktiska driften av delanläggningen fram till inlämnandet av ansökan om tilldelning, och den planerade driften av anläggningen eller delanläggningen, dess planerade underhållsperioder och produktionscykler. Förbundsrepubliken Tyskland underströk vid förhandlingen vid domstolen att eftersom ansökningarna om tilldelning av gratis utsläppsrätter ofta först lämnades in av nya deltagare efter ett år av utnyttjande av delanläggningen, var det enligt ZuV 2020 möjligt att utnyttja den relevanta faktorn för kapacitetsutnyttjande för att korrigera eventuella felaktigheter i de uppgifter som inhämtats under referensperioden, med stöd av andra uppgifter som sträcker sig fram till dagen då ansökan gavs in. Kommissionen har emellertid angett att dess kompletterande uppgifter inte var oumbärliga för gratis tilldelning av utsläppsrätter till nya deltagare, varför de inte ska beaktas av de nationella myndigheterna i alla medlemsstater.

Jag hänvisar beträffande dessa olika riktmärkens relevans och samverkan till fotnot 8 i detta förslag till avgörande.

Det ska vidare erinras om att standardfaktorn för kapacitetsutnyttjande, som är tillämplig på delanläggningar med produktriktmärke, enligt artikel 18.2 första stycket i beslut 2011/278, motsvarar den åttionde percentilen av de genomsnittliga årliga faktorerna för kapacitetsutnyttjande för alla anläggningar som tillverkar den berörda produkten.

Närmare bestämt ligger dessa värden mellan 0,731 och 0,964.

I skäl 36 i beslut 2011/278 anges nämligen att [m]ed tanke på det begränsade antalet utsläppsrätter i reserven för nya deltagare bör man, om ett betydande antal av dessa utsläppsrätter tilldelas nya deltagare, bedöma huruvida ett rättvist tillträde till de återstående utsläppsrätterna i denna reserv garanteras(min kursivering).

Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2016, Borealis Polyolefine m.fl. (C‑191/14, C‑192/14, C‑295/14, C‑389/14 och C‑391/14–C‑393/14, EU:C:2016:311, punkt 68). Den tolkning som kommissionen har gjort bekräftas enligt min mening även av skäl 4 i beslut 2011/278, av vilket framgår att [k]ommissionen … i möjligaste mån [har] tagit fram riktmärken … för produkter (min kursivering).

Jag anser, i synnerhet eftersom standardfaktorn för kapacitetsutnyttjande, i enlighet med beslut 2013/447, inte i något fall når ett värde på 1, att den relevanta faktorn för kapacitetsutnyttjande även ska hållas strikt under ett värde av 100 procent.

Se dom av den 20 juni 2019, ExxonMobil Production Deutschland (C‑682/17, EU:C:2019:518, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

Se dom av den 20 juni 2019, ExxonMobil Production Deutschland (C‑682/17, EU:C:2019:518, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

Det ska i detta hänseende påpekas att enligt artikel 10a.7 första stycket, första meningen, i direktiv 2003/87, ska av den mängd utsläppsrätter för hela gemenskapen som under perioden 2013–2020 fastställs endast 5 procent avsättas för nya deltagare, vilket är den högsta andel som kan tilldelas nya deltagare.

Det ska i detta hänseende erinras om att jag, i mitt förslag till avgörande ExxonMobil Production Deutschland (C‑682/17, EU:C:2019:167, punkt 69), angav att varje restriktion för tilldelning av gratis utsläppsrätter bidrar till det successiva förverkligandet av det system med fullständig auktionering av utsläppsrätter som lagstiftaren har eftersträvat.

Förslag till avgörande INEOS Köln (C‑572/16, EU:C:2017:896, punkt 70).

Se dom av den 22 juni 2016, DK Recycling und Roheisen/kommissionen (C‑540/14 P, EU:C:2016:469, punkterna 52–55).

Som jag har angett i punkt 19 i detta förslag till avgörande, har DEHSt under omständigheterna i det nationella målet beslutat att grunda sig på en relevant faktor för kapacitetsutnyttjande på 99,9 procent, eftersom kommissionen, i sitt beslut av den 24 mars 2015, hade avslagit ett relevant kapacitetsutnyttjande på 100 procent eller mer för tre andra tyska anläggningar.