I.

Inledning

1.

EU-domstolen har under årens lopp vid flera tillfällen ombetts tolka artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden. ( 2 ) En aspekt av artikel 7 i direktivet, som domstolen emellertid inte har tagit ställning till hittills, är storleken på den lön som ska utbetalas till en arbetstagare om arbetstagaren beslutar att ta ut sin årliga semester när han eller hon är (långtids-) sjukskriven. Ett sådant avgörande får mycket olika konsekvenser i de olika medlemsstaterna. Såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande betalas mellan 25 procent och 100 procent av bruttolönen ut som sjuklön i de olika medlemsstaterna om statligt föreskrivna bestämmelser om sjuklön finns, och denna procentuella andel beror i hög grad på olika faktorer som anställningsavtalets längd, arbetstagarens ställning, förekomsten av kollektivavtal och typen av skada/sjukdom. ( 3 )

2.

Detta är i huvudsak föremålet för de tolkningsfrågor som Rechtbank Overijssel, Zittingsplaats Zwolle (Distriktsdomstolen i Overijssel, sammanträdesplats Zwolle, Nederländerna) (nedan kallad den hänskjutande domstolen) har hänskjutit till EU-domstolen.

II.

Tillämpliga bestämmelser

A.

Unionsrätt

3.

I artikel 7 i direktiv 2003/88, som har rubriken ”Årlig semester”, föreskrivs följande:

B.

Nederländsk rätt

4.

Enligt artikel 22.1 i Algemeen Rijksambtenarenreglement (allmänna tjänsteföreskrifter för statstjänstemän) (nedan kallade ARAR) har statstjänstemän rätt till årlig semester med full lön.

5.

I artikel 37.1 och 37.5 ARAR föreskrivs följande:

III.

Bakgrund

6.

Klaganden är statstjänsteman som sedan den 1 mars 2002 varit anställd på Belastingdienst (nederländska skattemyndigheten). Han har arbetat som utredare sedan den 1 november 2014. Sedan den 24 november 2015 har klaganden emellertid haft en långvarigt och delvis nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom.. Under den relevanta perioden, det vill säga i juli och augusti 2017, deltog han i ett återanpassningsprogram.

7.

Klaganden behöll med stöd av artikel 37.1 ARAR 100 procent av sin vanliga lön under det första sjukdomsåret, och sedan den 24 november 2016 uppbär han 70 procent av lönen. Han erhöll i enlighet med artikel 37.5 ARAR 100 procent av lönen för de timmar han ansågs arbetsför och faktiskt utförde arbete. ( 4 )

8.

Klaganden tog ut sin årliga semester under perioden 25 juli–17 augusti 2017. Av lönebeskeden för juli och augusti 2017 framgår att klaganden för de timmar han var arbetsoförmögen erhöll 70 procent av sin lön under semesterledigheten – precis som han hade gjort under den tid då han inte tog sin årliga semester – samt att han erhöll 100 procent av sin lön för de timmar han ansågs arbetsför (eller kunde utföra arbete inom ramen för sin återanpassning).

9.

Klaganden invände mot lönens storlek under den årliga semestern. Han anser att han har rätt till full lön under sin semester, det vill säga även för de timmar då han var arbetsoförmögen. Genom ett beslut av den 13 oktober 2017 fann den nederländska skattemyndigheten att det inte fanns skäl att ändra det tidigare beslutet. Klaganden överklagade det beslutet till den hänskjutande domstolen.

10.

Klaganden har i det avseendet hänvisat till artikel 22 ARAR, direktiv 2003/88 och EU-domstolens praxis, i synnerhet domstolens dom Schultz‑Hoff m.fl. ( 5 ) Klaganden har även hänvisat till artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

IV.

Tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

11.

Mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheter som angetts ovan beslutade den hänskjutande domstolen att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

12.

Skriftliga yttranden har inkommit från den tyska regeringen och Europeiska kommissionen.

V.

Bedömning

13.

Genom samtliga tre frågor vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 7.1 i direktiv 2003/88 ska tolkas så att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken en arbetstagare som är helt eller delvis arbetsoförmögen och som tar årlig semester ska uppbära en nedsatt lön – på samma nivå som den som vederbörande uppbar under långtidssjukskrivningen – under sin årliga semester. ( 6 ) Alla tre frågor kan således med fördel behandlas samtidigt.

14.

Ordalydelsen i artikel 7.1 i direktiv 2003/88 är till föga hjälp för att besvara denna fråga. Det anges endast att ”varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor”. ( 7 ) Det finns emellertid omfattande praxis från EU‑domstolen rörande artikel 7 i direktiv 2003/88, där en beskrivning ges av bestämmelsens allmänna funktion.

15.

Domstolen har för det första funnit att artikel 7.1 i direktiv 2003/88 – en bestämmelse som direktivet inte medger något undantag till ( 8 ) – föreskriver att varje arbetstagare ska ha rätt till en årlig betald semester om minst fyra veckor och att den rätten till årlig betald semester ska betraktas som en princip av särskild betydelse i unionens sociala regelverk. ( 9 ) Den är, i dess egenskap av princip i unionens sociala regelverk, inte bara av särskild betydelse utan framgår dessutom uttryckligen av artikel 31.2 i stadgan, vilken enligt artikel 6.1 FEU har samma rättsliga status som fördragen. ( 10 )

16.

Enligt domstolens praxis behandlas för det andra rätten till årlig semester och rätten att få betalt för denna som två delar av en och samma rättighet i direktiv 2003/88. Syftet med kravet på betald semester är att arbetstagaren under sin semester lönemässigt sett ska befinna sig i en motsvarande situation som under de perioder han arbetar. ( 11 )

17.

Domstolens praxis består således av två delar. I den ena behandlas rätten att beviljas årlig semester och framför allt dess längd, och i den andra behandlas frågan om lön. Begäran om förhandsavgörande avser endast frågan om lön, men jag avser att kort gå in på delen om längden för att jämföra de principer som tillämpas i båda dessa delar.

18.

När det gäller den första delen om längden på den årliga semester som ska beviljas enligt artikel 7.1 i direktiv 2003/88 har domstolen funnit att rätten till årlig betald semester i princip ska beräknas utifrån de perioder av faktiskt arbete som fullgjorts enligt anställningsavtalet. ( 12 ) Skälet till detta är att syftet med rätten till årlig betald semester, som tillerkänns alla arbetstagare genom artikel 7 i direktiv 2003/88, är att arbetstagaren dels ska kunna vila sig från utförandet av de arbetsuppgifter som åligger honom eller henne enligt anställningsavtalet, dels åtnjuta en period av avkoppling och fritid. ( 13 ) Om en arbetstagare endast arbetar deltid kan således, enligt domstolen, en eventuell minskning av den årliga semestern i förhållande till den som beviljas för en period av heltidsarbete enligt pro rata temporis-principen åtminstone i princip motiveras på objektiva grunder. ( 14 )

19.

Dessa överväganden är emellertid inte tillämpliga vid sjukledighet. Det framgår tydligt av domstolens fasta praxis att det enligt domstolen inte görs någon åtskillnad i direktiv 2003/88 mellan arbetstagare som är frånvarande från arbetet på grund av en kortare eller längre sjukledighet under beräkningsperioden och de som verkligen har arbetat under denna period. Av detta följer i sin tur att när det gäller arbetstagare som är sjukskrivna i vederbörlig ordning kan en medlemsstat inte föreskriva som villkor för den rätt till årlig betald semester som tillkommer alla arbetstagare enligt direktiv 2003/88 att arbetstagarna faktiskt måste ha arbetat under den beräkningsperiod som fastställts av nämnda stat. När det gäller rätten till årlig betald semester jämställs i stället arbetstagare som är frånvarande från arbetet på grund av sjukskrivning under referensperioden med dem som faktiskt har arbetat under denna period. ( 15 )

20.

Det finns två skäl till detta, bortsett från det faktum att det inte görs någon sådan åtskillnad i direktiv 2003/88. För det första har rätten till årlig betald semester och rätten till sjukledighet olika syften. Årlig semester syftar till att arbetstagaren ska kunna vila sig och åtnjuta en period av avslappning och fritid. Sjukledighet beviljas däremot för att arbetstagaren ska kunna tillfriskna från en sjukdom som leder till arbetsoförmåga. ( 16 ) För det andra är arbetsoförmåga till följd av sjukdom inte något som kan förutses och är oberoende av arbetstagarens vilja. Denna aspekt beaktas även i artikel 5.4 i Internationella arbetsorganisationens konvention nr 132 av den 24 juni 1970 om semester (i reviderad lydelse). Enligt denna artikel ska frånvaro från arbetet av ”sådana skäl, varöver arbetstagaren ej råder, som sjukdom … räknas in i tjänstetiden”. ( 17 ) Såsom anges i skäl 6 i direktiv 2003/88 ska hänsyn tas till principerna i den konventionen.

21.

Detta innebär att även om årlig betald semester enligt artikel 7.1 i direktiv 2003/88 i allmänhet ska beräknas utifrån de perioder av faktiskt arbete som fullgjorts enligt anställningsavtalet är så inte fallet om en person är på sjukledighet.

22.

Jag kommer nu att gå in på den andra delen av domstolens praxis, nämligen frågan om lön. Såsom generaladvokat Bobek redan har påpekat i sitt förslag till avgörande i målet Hein har principen om tidsproportionalitet – eller någon pro rata-princip skulle jag vilja tillägga – som används för att beräkna den årliga semesterns längd, förutom om personen är sjukledig, aldrig tillämpats av domstolen på rätten till lön avseende årlig semester. ( 18 ) Denna ståndpunkt står fast efter domstolens dom Hein. ( 19 )

23.

Av domstolens fasta praxis framgår att uttrycket ”årlig betald semester”, som förekommer i artikel 7.1 i direktiv 2003/88, betyder att lön måste utgå under hela den årliga semestern i den mening som avses i direktivet. Arbetstagaren ska med andra ord få ordinarie lön under denna viloperiod. ( 20 )

24.

Den nederländska regeringen har hävdat att det inte föreskrivs någon särskild lönestruktur i direktiv 2003/88. Därför är det upp till medlemsstaterna att fastställa en sådan struktur. Enligt den regeringens uppfattning innebär artikel 7.1 i direktiv 2003/88 enbart att arbetstagaren ska bibehålla sin ersättning (såsom den var före arbetstagarens årliga semester). ( 21 ) Eftersom det inte finns någon särskild metod för beräkning av sjuklön enligt nederländsk rätt och praxis erhåller statstjänstemannen i förevarande mål den lön som han eller hon fick före sin årliga semester. Den nederländska regeringen anser att bibehållande av ”ordinarie lön” innebär att det inte får finnas något orsakssamband mellan den uttagna årliga semestern och lönesänkningen och att arbetstagaren före, under och efter sin årliga semester ska få den ersättning som han eller hon hade fått om vederbörande inte hade tagit sin årliga semester.

25.

Jag anser inte att domstolens praxis beaktas i tillräcklig grad i dessa argument. Domstolen slog fast i mål Hein att ”[ä]ven om strukturen av en arbetstagares ordinarie lön, som sådan, omfattas av de bestämmelser och den praxis som regleras i medlemsstaternas rätt, har den inte någon inverkan på arbetstagarnas rätt att under sin vilo- och rekreationsperiod åtnjuta ekonomiska villkor som är jämförbara med dem för utövandet av tjänsten”. ( 22 ) Domstolen slog vidare fast att syftet med kravet på betald semester är att arbetstagaren under sin semester lönemässigt sett ska befinna sig i en motsvarande situation som under de perioder han arbetar. ( 23 ) Denna andra del av domstolens praxis syftar till att säkerställa att arbetstagare kan ta årlig semester utan att behöva vara rädda för att lida ekonomisk skada. ( 24 ) De överväganden som har gjorts när det gäller längden på den årliga betalda semestern, det vill säga att arbetstagaren måste vila efter utfört arbete, beaktas inte här.

26.

För att säkerställa att arbetstagaren får lön motsvarande de perioder som han eller hon arbetar är det den tid som arbetstagaren faktiskt har arbetat som utgör referenspunkten för bedömningen av lönen. Den omständigheten att uttagandet av årlig betald semester inte utgör skälet till att sänka arbetstagarens lön kan inte motivera en lägre lön än den som vederbörande får när han eller hon faktiskt arbetar. Tvärtemot vad den nederländska regeringen har hävdat strider dess uppfattning att artikel 7.1 i direktiv 2003/88 endast förpliktar medlemsstaterna att förhindra en lönesänkning till följd av uttagandet av årlig semester mot domstolens praxis.

27.

Detta är i linje med syftet med artikel 7 i direktiv 2003/88. I domstolens fasta praxis anges att för att säkerställa arbetstagarens grundläggande rätt till årlig betald semester som fastställs i unionsrätten, ska artikel 7 i direktiv 2003/88 inte tolkas restriktivt, till nackdel för de rättigheter som arbetstagarna har enligt denna bestämmelse. ( 25 ) Domstolen har betonat att artikel 7.1 i direktiv 2003/88 syftar till att ge arbetstagarna möjlighet att faktiskt ta ut den semester som de har rätt till. ( 26 ) En ersättning som nätt och jämnt är tillräcklig för att det inte ska föreligga någon betydande risk att arbetstagaren inte tar ut sin årliga semester uppfyller därmed inte kraven i unionsrätten. ( 27 )

28.

För det första skulle det kunna hävdas att den omständigheten att lönen är densamma som sjuklönen inte avskräcker arbetstagaren från att ta ut sin årliga semester, eftersom han eller hon inte skulle ha fått en högre lön om semestern inte togs ut vid den tidpunkten. Om en arbetstagare vill undvika en sådan lönesänkning behöver vederbörande bara avvakta och ta ut sin årliga semester så snart han eller hon återigen är fullt arbetsför. Arbetstagaren löper ingen risk att förlora sin rätt till årlig betald semester om semestern skjuts upp, eftersom domstolens praxis skyddar arbetstagarens rätt till årlig betald semester från att förfalla vid utgången av beräkningsperioden och/eller vid utgången av den i nationell rätt fastställda period under vilken semester som inte tagits ut under beräkningsperioden får tas ut. ( 28 )

29.

Lagen får visserligen inte avskräcka en arbetstagare från att ta ut årlig semester, men det kan emellertid hävdas att det inte heller finns någon anledning att uppmuntra arbetstagaren att ta ut semestern under perioder då arbetstagaren är helt eller delvis arbetsoförmögen, eftersom arbetstagaren då kan få lön som är högre än den sjuklön som han eller hon skulle få om den årliga semestern inte togs ut vid den tidpunkten.

30.

Jag kan dock inte, med all respekt, ansluta mig till detta argument. Domstolen har slagit fast att under dessa omständigheter utgör följaktligen artikel 7.1 i direktiv 2003/88 i princip inte hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis som innebär att en sjukskriven arbetstagare inte har rätt att ta ut årlig betald semester under en sjukledighet, dock under förutsättning att nämnda arbetstagare har möjlighet att utöva den rätt som han tillerkänns av direktivet under en annan avgränsad period. ( 29 ) Någon sådan regel finns uppenbarligen inte i nederländsk lag och praxis, åtminstone inte för en sådan statstjänsteman som förevarande mål avser. ( 30 ) I fall där årlig semester får tas ut under en sjukskrivningsperiod enligt den nationella lagstiftningen är det dock inte motiverat med eventuella löneändringar under en sådan tjänstledighet.

31.

Det är visserligen upp till medlemsstaterna att fastställa villkor för utövandet och genomförandet av rätten till årlig betald semester i sin nationella lagstiftning, genom att föreskriva under vilka omständigheter arbetstagarna får utöva denna rätt. De får däremot inte uppställa eventuella förhandsvillkor för rättighetens existens. Så skulle dock vara fallet om ordet ”betald” i begreppet ”årlig betald semester” tolkas så att en lägre lön får utbetalas beroende på om huruvida en arbetstagare utövar denna rätt när han eller hon är (helt eller delvis) arbetsoförmögen eller vid någon annan tidpunkt. ”Värdet” av rätten till årlig betald semester får med andra ord inte vara beroende av när semestern tas ut.

32.

I målet Hein prövade domstolen en situation där en arbetstagare inte fick den lön som motsvarade den ordinarie lön som han fick under perioder av faktiskt arbete. Eftersom detta skedde inom ramen för ett kollektivavtal kunde det hävdas att en lägre lön under den årliga semestern kompenserades av andra fördelar till följd av kollektivavtalet. ( 31 ) Domstolen underkände detta argument. Domstolen ansåg att detta skulle äventyra rätten till årlig betald semester och att ”[d]enna rätt utgör en integrerad del av arbetstagarens rätt att under sin period av vila och avkoppling åtnjuta ekonomiska villkor som är jämförbara med dem för utövandet av dennes yrkesverksamhet”. ( 32 )

33.

Det finns inget giltigt skäl till varför en annan bedömning ska göras vid sjukledighet i avsaknad av sådana faktorer som kan motverka de negativa effekterna av en sänkt lön under den minsta årliga betalda semester som garanteras i artikel 7.1 i direktiv 2003/88.

34.

I mål rörande den första del av domstolens praxis som det hänvisas till ovan och som avser den årliga betalda semesterns längd har domstolen konstaterat att ”arbetstagare som är frånvarande från arbetet på grund av sjukskrivning under referensperioden [jämställs] med dem som faktiskt har arbetat under denna period”. ( 33 ) I direktiv 2003/88 behandlas rätten till årlig betald semester och rätten att få betalt för denna som två aspekter av en och samma rättighet, och därför finns det ingen anledning att göra åtskillnad mellan själva rätten och lönen när det rör sig om att behandla arbetstagare som är frånvarande från arbetet på grund av sjukskrivning på samma sätt som de som faktiskt har arbetat under denna period. Det kan således inte spela någon roll huruvida arbetstagaren var helt eller delvis arbetsoförmögen vid den tidpunkt då han eller hon tog ut sin årliga betalda semester, och det kan heller inte tillämpas något proportionellt kriterium på den lön som ska utbetalas under perioder av årlig betald semester beroende på huruvida arbetsgivaren är helt eller delvis arbetsoförmögen.

VI.

Slutsats

35.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar frågorna från Rechtbank Overijssel, Zittingsplaats Zwolle (Distriktsdomstolen i Overijssel, sammanträdesplats Zwolle, Nederländerna) på följande sätt: