Dom av den 22 maj 2003 i mål C-441/01, kommissionen mot Nederländerna (REG 2003, s. I-5463).

Som jag påpekade i punkt 18 i det förslaget till avgörande finns det vägande skäl för att godta det val som gjorts i artikel 7, det vill säga att det är företagets egna arbetstagare som i första hand skall ombesörja skyddsåtgärder och förebyggande åtgärder, när detta är möjligt. För det första känner dessa personer företaget inifrån, de tillämpar företagets arbetsmetoder, de är införstådda med de faror som är förenade med företagets faktiska verksamhet, de är uppdaterade i fråga om tidigare incidenter, de kan identifiera potentiella risker och de är ständigt närvarande i företagets lokaler. För det andra är arbetstagarna de som har det största intresset av att åtgärderna är effektiva eftersom det är deras eget och deras kollegers liv och hälsa som står på spel. Genom att nämnda åtgärder vidtas av företagets egna anställda ökar dessutom möjligheterna att göra hela personalen medveten om betydelsen av att åtgärderna vidtas, så att eventuella olägenheter inte uppfattas som resultatet av ett påbud som inte härrör från företaget.

Enligt de uppgifter som lämnats av den svarande medlemsstaten har 96,7 procent av de österrikiska företagen mindre än 50 anställda.

BGBl. II nr 368/1998.

BGBl. II nr 352/2002.

Enligt § 40 AStV skall åtminstone en person ha utbildning i första hjälpen på arbetsplatser med 5–19 anställda, på arbetsplatser med 20–29 anställda krävs att två personer skall ha sådan utbildning och antalet ökas successivt, men om antalet anställda på arbetsplatsen underskrider fem personer krävs inte sådan utbildning. § 43.1 jämförd med § 12.1 i AStV visar vidare att det endast är nödvändigt att utse en ansvarig för brandbekämpning och, i tillämpliga fall, en ersättare, om det med hänsyn till vissa betingelser — den verksamhet och de arbetsprocesser som genomförs, arten av och mängden ämnen som hanteras, installationerna och tillgänglig utrustning, miljöbetingelser och det högsta antalet arbetstagare — anses nödvändigt för ett effektivt skydd. Identiska regler återfinns i Wiener Arbeitsstättenverordnung in der Land- und Forstwirtschaft (förordning för förbundsstaten Wien om arbetsplatser inom jordbruket och skogsbruket) (LGBl. Wien nr 27/2003), som endast innehåller krav på val av en säkerhetsansvarig, och i tillämpliga fall, en ersättare när särskilda omständigheter talar för detta.

Ett liknande uttalande återfinns i dom av den 7 februari 2002 i mål C-5/00, kommissionen mot Tyskland (REG 2002, s. I-1305), där det konstaterades vara oförenligt med artiklarna 9.1-10.3 a i direktivet att ge den behöriga förbundsministern befogenhet att befria företagsläkarna och den personal som är specialiserad på arbetsskyddsfrågor från skyldigheten att upprätta rapporter om bedömningen av arbetsförhållandena eftersom företag med tio eller färre anställda på detta sätt kan komma att undgå skyldigheten att inneha en riskvärdering i form av handlingar (punkt 35). Som generaladvokaten Geelhoed konstaterade i förslaget till avgörande i det målet [skyddar] direktivet i princip … alla anställda, oavsett storleken på det företag där de arbetar… I det hänseendet kan överväganden av rent ekonomisk natur, såsom risken för en oproportionerligt hög administrativ belastning på småföretag, inte tillåtas gå före målsättningen att förbättra de fysiska arbetsförhållandena (punkt 48).