Vad avser Republiken Italiens invändning om rättegångshinder med anledning av att kommissionen, genom förevarande talan, utvidgade föremålet för det fördragsbrott som avsågs i det motiverade yttrandet av den 18 oktober 2013, följer det av lydelsen av den sistnämnda handlingen att kommissionen lade Republiken Italien till last att ”inte ha vidtagit de åtgärder som krävdes för att rätta sig efter artikel 12.1 och 12.2 i direktiv 2004/80 … för att säkerställa att det föreskrivs en ordning för ersättning till offer för samtliga typer av uppsåtliga våldsbrott begångna på dess territorium”.

Det är riktigt att kommissionen i det motiverade yttrandet även hänvisade till den omständigheten att italiensk lagstiftning inte innehöll någon ordning för ersättning vilken ”särskilt” avsåg offer för brotten mord, dråp, vållande till annans död och grov misshandel som inte ingår bland de fall som avses i speciallagarna, eller offer för våldtäkt och andra grova överfall av sexuell karaktär. Dessutom anförde kommissionen att denna lagstiftning exkluderar vissa brott ”såsom” mord, dråp, vållande till annans död och sexuellt våld från varje ordning för ersättning. Av det sätt på vilket kommissionen formulerade sina hänvisningar till denna lagstiftning framgår emellertid att kommissionen härigenom endast ville bättre illustrera de konkreta följderna av det faktum, vilket inte bestritts av Republiken Italien, att samtliga typer av uppsåtliga våldsbrott inte täcktes av gällande ersättningssystem i Italien, utan att härigenom begränsa omfattningen av det fördragsbrott som gjordes gällande till att enbart avse de exempel som nämndes.

Kommissionen har följaktligen inte utvidgat föremålet för det påstådda fördragsbrottet genom att i förevarande talan yrka att domstolen ska fastställa att ”Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 12.2 i direktiv 2004/80 genom att inte vidta samtliga åtgärder som krävs för att säkerställa att det föreskrivs en ordning för ersättning till offer för samtliga typer av uppsåtliga våldsbrott begångna på dess territorium”.

Förevarande talan ska följaktligen tas upp till sakprövning.

Vad för det första avser Republiken Italiens argument att artikel 12.2 i direktiv 2004/80, såsom den tolkas av kommissionen, är ogiltig med anledning av att unionen saknar befogenhet att på grundval av artikel 308 EG anta en bestämmelse som framför allt reglerar rent interna situationer, nöjer sig domstolen med att erinra om att en medlemsstat, enligt domstolens fasta rättspraxis, i avsaknad av en bestämmelse i EUF-fördraget som ger den en uttrycklig rätt till detta, inte framgångsrikt kan göra gällande att ett till den riktat direktiv är rättsstridigt, för att försvara sig mot en talan om fördragsbrott som grundas på en underlåtenhet att genomföra nämnda direktiv. En annan slutsats skulle endast vara tänkbar om rättsakten i fråga var behäftad med sådana särskilt allvarliga och uppenbara fel att den kunde kvalificeras som en nullitet (se bland annat dom av den 29 juli 2010, kommissionen/Österrike, C‑189/09, ej publicerad, EU:C:2010:455, punkterna 15 och 16 och där angiven rättspraxis, och dom av den 5 mars 2015, kommissionen/Luxemburg, C‑502/13, EU:C:2015:143, punkt 56).

Utan att det är nödvändigt att närmare undersöka de argument som Republiken Italien har anfört till stöd för att artikel 12.2 i direktiv 2004/80 är rättsstridig, konstaterar domstolen att denna medlemsstat inte har anfört någon omständighet av vilken det framgår att denna bestämmelse är behäftad med ett fel av sådant slag att den kan kvalificeras som obefintlig, i den mening som avses i den rättspraxis som avses i föregående punkt.

Av detta följer att det är utan framgång som Republiken Italien i förevarande mål har gjort gällande att artikel 12.2 i direktiv 2004/80 är ogiltig.

Vad för det andra avser de skyldigheter som åligger medlemsstaterna enligt artikel 12.2 i direktiv 2004/80 ska inte bara lydelsen av denna bestämmelse beaktas, utan även de mål som eftersträvas med detta direktiv samt det system som införts genom nämnda direktiv i vilket bestämmelsen ingår.

I artikel 12.2 i direktiv 2004/80 föreskrivs att ”alla medlemsstater skall säkerställa att det i deras nationella regler föreskrivs en ordning för ersättning till offer för uppsåtliga våldsbrott som begås på deras respektive territorier, som garanterar rättvis och lämplig brottsofferersättning”.

I denna bestämmelse föreskrivs inte att medlemsstaterna kan avgränsa tillämpningen av den ordning för ersättning som de är skyldiga att införa enligt direktiv 2004/80 till att enbart avse en del av de typer av uppsåtliga våldsbrott som begås på deras respektive territorier.

Vad gäller de mål som eftersträvas med direktiv 2004/80 hänvisas det i direktivets skäl 1 till medlemsstaternas vilja att, dem emellan, undanröja hinder för den fria rörligheten för personer.

I detta avseende har domstolen redan fastställt att när unionsrätten garanterar fysiska personer friheten att bege sig till en annan medlemsstat ska dessa personers integritet skyddas i ifrågavarande medlemsstat, på samma sätt som när det gäller landets egna medborgare och personer som är bosatta där, vilket är en naturlig följd av rätten till fri rörlighet (dom av den 2 februari 1989, Cowan, 186/87, EU:C:1989:47, punkt 17). I detta sammanhang anges det i skäl 2 i direktiv 2004/80 att åtgärder för att underlätta ersättning till brottsoffer bör utgöra ett led i förverkligandet av detta mål.

I skäl 3 i detta direktiv erinras det för övrigt om att Europeiska rådet, vid sitt möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999, begärde att miniminormer för skydd av brottsoffer utarbetas, särskilt för offrens tillgång till rättvisa och rätt till skadestånd.

Av skäl 6 i nämnda direktiv framgår dessutom att brottsoffer i unionen bör ha rätt till rättvis och lämplig ersättning för de skador de har lidit, oavsett var i unionen brottet begicks. Slutligen preciseras det särskilt i skäl 7 i samma direktiv att det därför bör finnas en ersättningsordning i alla medlemsstater.

Vad avser det system som infördes genom direktiv 2004/80 föreskrivs det i direktivets artikel 1, vilken ingår i kapitel I som rör möjligheten att få ersättning i gränsöverskridande fall, att medlemsstaterna ska ombesörja att, då ett uppsåtligt våldsbrott har begåtts i en annan medlemsstat än den medlemsstat där sökanden av ersättning har sin vanliga vistelseort, sökanden ska ha rätt att lämna in ansökan till en myndighet eller ett annat organ i den sistnämnda medlemsstaten. I artikel 2 i detta direktiv, som har rubriken ”Ansvar för att betala ersättning” och som ingår i samma kapitel I, föreskrivs att ersättningen ska betalas av den behöriga myndigheten i den medlemsstat på vars territorium brottet begicks.

För övrigt föreskrivs i artikel 12.1 i direktiv 2004/80, som tillsammans med artikel 12.2 utgör direktivets kapitel II och rör nationella ersättningsordningar, att regler om möjlighet att få ersättning i gränsöverskridande fall som fastställs i detta direktiv ska fungera ”på grundval av medlemsstaternas ordningar för ersättning till offer för uppsåtliga våldsbrott som begås på deras respektive territorier”.

Av övervägandena ovan följer att direktiv 2004/80 inrättar ett system som syftar till att underlätta möjligheten för brottsoffer att få ersättning i gränsöverskridande fall, vilket bör fungera på grundval av medlemsstaternas ordningar för ersättning till offer för uppsåtliga våldsbrott som begås på deras respektive territorier. Artikel 12.2 i detta direktiv ska följaktligen tolkas så, att den syftar till att garantera unionsmedborgaren en rätt till rättvis och lämplig ersättning för skada som personen har lidit på en medlemsstats territorium där vederbörande befinner sig med utövande av sin rätt till fri rörlighet, genom att ålägga varje medlemsstat att införa en ordning för ersättning till offer för alla typer av uppsåtliga våldsbrott begångna på dess territorium.

Vad avser fastställandet av om ett brott är uppsåtligt och att betrakta som ett våldsbrott har medlemsstaterna, såsom generaladvokaten betonade i punkterna 69 och 83 i sitt förslag till avgörande, i princip befogenhet att precisera räckvidden av detta begrepp i nationell rätt. Denna befogenhet innebär emellertid inte att det är tillåtet för dem att begränsa tillämpningsområdet för ordningen för ersättning till brottsoffer till enbart vissa typer av uppsåtliga våldsbrott. En sådan begränsning riskerar nämligen att frånta artikel 12.2 i direktiv 2004/80 dess ändamålsenliga verkan.

Denna tolkning påverkas inte av Republiken Italiens argument att unionslagstiftaren, under det lagstiftningsförfarande som ledde fram till antagandet av direktiv 2004/80, övergav det ursprungliga målet att föreskriva precisa regler på området för ersättning till brottsoffer.

Domstolen kan likväl inte godta Republiken Italiens argument att domstolen, i domen av den 2 februari 1989, Cowan (186/87, EU:C:1989:47), till vilken det hänvisas i skäl 2 i direktiv 2004/80, enbart krävde att förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet iakttogs med avseende på möjligheten att få ersättning i gränsöverskridande fall och inte angav någon skyldighet för medlemsstaterna att i nationell rätt införa en ordning för ersättning till offer för samtliga typer av uppsåtliga våldsbrott, vilket bekräftats i beslut av den 30 januari 2014, C. (C‑122/13, EU:C:2014:59).

Det är riktigt att domstolen har fastställt att direktiv 2004/80 endast föreskriver ersättning i det fall då ett uppsåtligt våldsbrott har begåtts i en medlemsstat där personen befinner sig med utövande av sin rätt till fri rörlighet, vilket innebär att en rent inhemsk situation inte omfattas av tillämpningsområdet för nämnda direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2007, Dell’Orto, C‑467/05, EU:C:2007:395, punkt 59, och dom av den 12 juli 2012, Giovanardi m.fl., C‑79/11, EU:C:2012:448, punkt 37, samt beslut av den 30 januari 2014, C., C‑122/13, EU:C:2014:59, punkt 12). Icke desto mindre inskränkte sig domstolen härigenom till att precisera att det samarbetssystem som införts genom direktiv 2004/80 uteslutande rör möjligheten att få ersättning i gränsöverskridande fall, utan att för den skull utesluta att artikel 12.2 i nämnda direktiv, i syfte att säkerställa det mål som eftersträvas med direktivet i sådana fall, ålägger samtliga medlemsstater att anta en nationell ordning som garanterar ersättning till offer för samtliga typer av uppsåtliga våldsbrott på deras respektive territorium.

En sådan tolkning av artikel 12.2 i direktiv 2004/80 överensstämmer för övrigt med målet med nämnda direktiv, som är att, medlemsstaterna emellan, undanröja hinder för den fria rörligheten för personer och tjänster för att förbättra den inre marknadens funktion.

I förevarande fall följer det av handlingarna i målet att den ordning för ersättning som är i kraft i Italien inte omfattar samtliga typer av uppsåtliga våldsbrott, såsom de definieras i italiensk rätt, vilket Republiken Italien för övrigt inte har bestritt. Detta innebär att medlemsstaten inte fullt ut har genomfört artikel 12.2 i direktiv 2004/80. Domstolen finner därför att kommissionen har grund för sin talan.

Domstolen konstaterar följaktligen att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 12.2 i direktiv 2004/80 genom att inte vidta samtliga åtgärder som krävs för att säkerställa att det, med avseende på gränsöverskridande fall, föreskrivs en ordning för ersättning till offer för samtliga typer av uppsåtliga våldsbrott begångna på dess territorium.