<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?><CONCLUSION NNC="YES" xmlns:xsi="http://www.w3.org/2001/XMLSchema-instance" xsi:noNamespaceSchemaLocation="http://formex.publications.europa.eu/schema/formex-04.cj-20080212.xd"><BIB.CONCLUSION><REF.CASE FILE="ECRCJ1997SVA.0700405101.case.xml"><NO.CASE>C-373/95</NO.CASE></REF.CASE><NO.CELEX>61995C0373</NO.CELEX><NO.SEQ>0009.0001</NO.SEQ><PAGE.FIRST>4054</PAGE.FIRST><PAGE.SEQ>1</PAGE.SEQ><PAGE.LAST>4061</PAGE.LAST><PAGE.TOTAL>8</PAGE.TOTAL></BIB.CONCLUSION><CURR.TITLE><LEFT>FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT COSMAS — MAL C-373/95</LEFT><RIGHT>MASO M. FL.</RIGHT></CURR.TITLE><CONTENTS.CONCLUSION><TITLE><TI><P><HT TYPE="UC">Förslag till avgörande av generaladvokat</HT></P><P><HT TYPE="UC">Georges Cosmas</HT></P><P>föredraget den <DATE ISO="19970123">23 januari 1997</DATE><NOTE NOTE.ID="E0001" NUMBERING="STAR"><P>Originalspråk: grekiska.</P></NOTE></P></TI></TITLE><GR.SEQ LEVEL="1"><TITLE><TI><NP><NO.P>I —</NO.P><TXT>Inledning</TXT></NP></TI></TITLE><NP><NO.P>1.</NO.P><TXT>Pretura circondariale di Venezia har i detta fall begärt att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande avseende fyra frågor om tolkningen av artiklarna 2, 3.2, 4.2, 4.3 och 10 i rådets direktiv 80/987/EEG<NOTE NOTE.ID="E0002" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Direktiv av den <DATE ISO="19801020">20 oktober 1980</DATE> om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (<REF.DOC.OJ COLL="L" NO.OJ="283" DATE.PUB="1980" PAGE.FIRST="23">EGT L 283, s. 23</REF.DOC.OJ>).</P></NOTE> (nedan kallat direktivet).</TXT></NP><NP><NO.P>2.</NO.P><TXT>Förevarande mål har till sitt föremål samband med de förenade målen <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="C-94/95+C-95/95" YEAR="1997" PAGE.ECR="I-3969">C-94/95 och C-95/95, Bonifaci m. fl. och Berto m. fl. beträffande vilka jag i dag avger förslag till avgörande (REG 1997, s. I-3969, I-3971)</REF.DOC.ECR>.</TXT></NP><NP><NO.P>3.</NO.P><TXT>Det är vidare samma bestämmelser som är i fråga i dessa mål. Det rör sig dels om direktivet, dels om förordning (decreto legislativo) nr 80/1992, genom vilken direktivet införlivades med italiensk rätt efter utgången av den frist som fastställts för detta ändamål (den <DATE ISO="19831023">23 oktober 1983</DATE>). De relevanta bestämmelserna i dessa rättsakter finns återgivna i förslaget till avgörande i målet Bonifaci m. fl.<NOTE NOTE.ID="E0003" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Se bestämmelserna i punkt 5 och följande punkter i detta forslag. Bestämmelserna i förordningen återges i punkt 15 och följande punkter.</P></NOTE>, till vilket jag hänvisar för att undvika upprepning. Av samma skäl hänvisar jag till det resonemang som jag där har utvecklat i fråga om villkoren för att korrekt införliva ett direktiv med nationell rätt, när detta införlivande sker efter fristens utgång<NOTE NOTE.ID="E0004" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Se, ibidem, punkt 38 och följande punkter.</P></NOTE>, och till bedömningen av frågor som är gemensamma för de båda målen.</TXT></NP></GR.SEQ><GR.SEQ LEVEL="1"><TITLE><TI><NP><NO.P>II —</NO.P><TXT>Bakgrund</TXT></NP></TI></TITLE><NP><NO.P>4.</NO.P><TXT>Beslutet om hänskjutande innehåller få uppgifter om bakgrunden till målet vid den nationella domstolen. Som framgår av handlingarna i målet och som kommissionen har påpekat i det skriftliga yttrande som ingivits till domstolen<NOTE NOTE.ID="E0005" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Se s. 4 i kommissionens skriftliga yttrande.</P></NOTE>, har Federica Maso och elva andra arbetstagare samt Graziano Mazzetta och sjutton andra arbetstagare varit anställda av arbetsgivare som försattes i konkurs den <DATE ISO="19900923">23 september 1990</DATE> respektive den <DATE ISO="19920220">20 februari 1992</DATE>. Dessa anställningsförhållanden gav upphov till utestående fordringar gentemot arbetsgivarna.</TXT></NP><?PAGE NO="I-4055"?><NP><NO.P>5.</NO.P><TXT>I förordning nr 80/1992, genom vilken direktivet införlivas med den inhemska rättsordningen, har den italienske lagstiftaren dels fastställt den garanti som i framtiden skall betalas till arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens (artikel 2.1—2.6), dels beslutat att denna garanti skall tjäna som grund för beräkningen av den ersättning som skall betalas till personer som har lidit skada på grund av att direktivet inte har införlivats inom den föreskrivna fristen och att skadeståndstalan skall väckas senast ett år efter den dag då förordningen trädde i kraft (artikel 2.7).</TXT></NP><NP><NO.P>6.</NO.P><TXT>Federica Maso och Graziano Gazzetta väckte med stöd av denna bestämmelse<NOTE NOTE.ID="E0006" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Kommissionen har påpekat (ibidem) att det med hänsyn till dagen för arbetsgivarnas konkurs skall anses att sökandenas fall faktiskt omfattas av tillämpningsområdet för artikel 2.7 i förordningen, vilken trädde i kraft den <DATE ISO="19920228">28 februari 1992</DATE>. Dessa omständigheter är obestridda.</P></NOTE> talan vid Pretore di Venezia mot INPS och italienska staten, för att i enlighet med domstolens ståndpunkt i domen av den <DATE ISO="19911119">19 november 1991</DATE> i målet Francovich I m. fl.<NOTE NOTE.ID="E0007" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P><REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="C-6/90+C-9/90" YEAR="1991" PAGE.ECR="I-5357">C-6/90 och C-9/90, Rec. 1991, s. I-5357</REF.DOC.ECR>.</P></NOTE> (nedan kallad domen i målet Francovich) erhålla ersättning för den skada som vållats dem genom Republiken Italiens underlåtenhet att införliva direktivet med inhemsk rätt inom den föreskrivna fristen. Sökandena yrkade särskilt att ersättningen skulle täcka samtliga fordringar som hade uppkommit under de tre senaste månaderna av deras anställning, inklusive, för varje månad, motsvarande lön, en proportionell extra månadslön, semesterersättning, lagstadgad ränta och indexreglering från dagen för arbetsgivarens konkurs.</TXT></NP></GR.SEQ><GR.SEQ LEVEL="1"><TITLE><TI><NP><NO.P>III —</NO.P><TXT>Begäran om förhandsavgörande</TXT></NP></TI></TITLE><NP><NO.P>7.</NO.P><TXT>Den nationella domstol som skall pröva skadeståndstalan har ifrågasatt om det system för skadestånd som har inrättats genom förordning nr 80/1992 är förenligt med gemenskapsrätten, och har därför ställt följande tolkningsfrågor till EG-domstolen:</TXT><P><QUOT.S LEVEL="1"><NP><NO.P><QUOT.START ID="QS0001" REF.END="QE0001" CODE="201D"/>1.</NO.P><TXT>Är en nationell bestämmelse (artikel 2.7, jämförd med punkt 4, i den italienska förordningen nr 80 av den <DATE ISO="19920127">27 januari 1992</DATE>), som innebär att skadeståndsbeloppet för en redan liden skada begränsas i efterhand, förenlig med EG-fördragets systematik, såsom den definieras i domen i målet Francovich i fråga om medlemsstatens ansvar gentemot enskilda när den har åsidosatt sina gemenskapsrättsliga skyldigheter?</TXT></NP><NP><NO.P>2.</NO.P><TXT>Menas med begreppet <QUOT.START ID="QS0002" REF.END="QE0002" CODE="2019"/>den dag då arbetsgivarens insolvens inträdde<QUOT.END ID="QE0002" REF.START="QS0002" CODE="2019"/> i artikel 3.2 första strecksatsen och artikel 4.2 första strecksatsen i direktiv 80/987/EEG den dag då konkursansökan inlämnas eller den dag då konkursförfarandet inleds (båda är omnämnda i artikel 2)?</TXT></NP><?PAGE NO="I-4056"?><NP><NO.P>3.</NO.P><TXT>Kan artiklarna 4.3 och 10 i direktivet tolkas på så sätt att en medlemsstat inte behöver betala de fordringar på grund av anställning som har uppkommit före uppsägningen, när en annan förmån (i detta fall flyttningscrsättning enligt artiklarna 4 och 16 i lag nr 223 av den <DATE ISO="19910723">23 juli 1991</DATE>) hjälper en uppsagd arbetstagare under de närmast följande månaderna efter uppsägningen?</TXT></NP><NP><NO.P>4.</NO.P><TXT>Skall begreppet <QUOT.START ID="QS0003" REF.END="QE0003" CODE="2019"/>de sista tre månaderna av ett anställningsavtal<QUOT.END ID="QE0003" REF.START="QS0003" CODE="2019"/> i artikel 4.2 tolkas som <QUOT.START ID="QS0004" REF.END="QE0004" CODE="2019"/>de sista tre kalendermånaderna<QUOT.END ID="QE0004" REF.START="QS0004" CODE="2019"/> eller <QUOT.START ID="QS0005" REF.END="QE0005" CODE="2019"/>tre månader före det att anställningsförhållandet upphörde<QUOT.END ID="QE0005" REF.START="QS0005" CODE="2019"/>, även om det sistnämnda inträffade mitt i månaden?<QUOT.END ID="QE0001" REF.START="QS0001" CODE="201D"/></TXT></NP></QUOT.S></P></NP></GR.SEQ><GR.SEQ LEVEL="1"><TITLE><TI><P>Huruvida begäran om förhandsavgörande skall avvisas</P></TI></TITLE><NP><NO.P>8.</NO.P><TXT>INPS har hävdat att det för att avgöra tvisterna vid den nationella domstolen är onödigt att förfoga över andra uppgifter om gemenskapsrätten än de som kan inhämtas från domen i målet Francovich, att domstolen saknar behörighet att tolka bestämmelser i ett direktiv som inte har direkt effekt, såsom är fallet med bestämmelserna i direktivet, och att den italienska Corte costituzionale redan har prövat giltigheten av artikel 2.7 i förordningen.</TXT></NP><NP><NO.P>9.</NO.P><TXT>Dessa påståenden är i huvudsak identiska med de motsvarande påståenden som INPS har gjort i målen C-94/95 och C-95/95, Bonifaci m. fl., och de bör förkastas av samma skäl som jag har angivit i förslaget till avgörande i dessa mål.<NOTE NOTE.ID="E0008" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Se punkterna 27, 28, 33 och 34.</P></NOTE></TXT></NP><NP><NO.P>10.</NO.P><TXT>Den italienska regeringen har hävdat att beslutet om hänskjutande inte innehåller de bakgrundsuppgifter som är nödvändiga för att domstolen skall kunna lämna ett användbart svar och för att medlemsstaterna och andra berörda parter skall kunna avge yttranden. Regeringen anser därför, med hänvisning till domen av den <DATE ISO="19930126">26 januari 1993</DATE> i målet Telemarsicabruzzo m. fl.<NOTE NOTE.ID="E0009" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P><REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="C-320/90+C-321/90+C-322/90" YEAR="1993" PAGE.ECR="393">C-320/90, C-321/90 och C-322/90, Rcc. 1993, s. 393</REF.DOC.ECR>.</P></NOTE>, att domstolen skall avvisa begäran om förhandsavgörande.</TXT></NP><NP><NO.P>11.</NO.P><TXT>Det är riktigt att domstolen har fastslagit att <QUOT.START ID="QS0006" REF.END="QE0006" CODE="201D"/>det enligt en fast rättspraxis krävs att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av gemenskapsrätten som är användbar för den nationella domstolen<QUOT.END ID="QE0006" REF.START="QS0006" CODE="201D"/><NOTE NOTE.ID="E0010" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Se beslut av den <DATE ISO="19960202">2 februari 1996</DATE> i mål <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="C-257/95" YEAR="1996" PAGE.ECR="I-233">C-257/95, Bresle (REG 1996, s. I-233, punkt 16)</REF.DOC.ECR>.</P></NOTE> och att <QUOT.START ID="QS0007" REF.END="QE0007" CODE="201D"/>den information som tillhandahålls och de frågor som ställs i begäran om förhandsavgörande inte bara skall möjliggöra för domstolen att lämna användbara svar, utan även ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda parter möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 20 i EG-stadgan för domstolen<QUOT.END ID="QE0007" REF.START="QS0007" CODE="201D"/>.<NOTE NOTE.ID="E0011" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Ibidem, punkt 19.</P></NOTE></TXT></NP><?PAGE NO="I-4057"?><NP><NO.P>12.</NO.P><TXT>Av begäran om förhandsavgörande framgår att den nationella domstolen anser att sökandenas fall omfattas av tillämpningsområdet för såväl direktivet som artikel 2.7 i förordning nr 80/1992 och att de därför principiellt sett har rätt till skadeståndet i fråga. Dessa uppgifter kan kompletteras med de uppgifter som står att finna i handlingarna i målet vid den nationella domstolen och i kommissionens yttrande.<NOTE NOTE.ID="E0012" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Se dom av den <DATE ISO="19940303">3 mars 1994</DATE> i mål <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="C-316/93" YEAR="1994" PAGE.ECR="I-763">C-316/93, Vaneetveld, (Rec. 1994, s. I-763, punkt 14)</REF.DOC.ECR>.</P></NOTE></TXT><P>Av denna anledning, och då de bestämmelser som är tillämpliga i målet är tillräckligt kända för domstolen både genom andra domar<NOTE NOTE.ID="E0013" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Se domen i målet Francovich I (ovan fotnot 6) och dom av den <DATE ISO="19951109">9 november 1995</DATE> i mål <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="C-479/93" YEAR="1995" PAGE.ECR="I-3843">C-479/93, Francovich (REG 1995, s. I-3843)</REF.DOC.ECR>.</P></NOTE> och genom de för närvarande anhängiga målen Bonifaci m. fl. och Palmisani, förfogar domstolen över tillräckligt med uppgifter för att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar.</P></NP><NP><NO.P>13.</NO.P><TXT>Beträffande frågan huruvida den italienska regeringen har möjlighet att inkomma med yttrande kan följande påpekas. För det första är den omtvistade skadeståndstalan riktad inte bara mot INPS, utan även mot den italienska staten. I förfarandet vid den nationella domstolen har ordförandeskapet för ministerrådet ingivit inlagor för att få talan avvisad. Det kan följaktligen presumeras att den italienska regeringen vid denna tidpunkt kände till, eller borde ha känt till, åtminstone de omständigheter i tvisten vid den nationella domstolen som har beskrivits i stämningsansökningarna. Dessa uppgifter är som sagt tillräckliga vad avser förevarande mål.<NOTE NOTE.ID="E0014" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Det kan noteras att skadeslåndsansökningarna innehåller andra, detaljerade, uppgifter, om exempelvis exakt hur lång tid anställningsförhållandet för varje sökande hade varat, uppgifter om arbetsgivaren och annat som jag inte anser det nödvändigt att nämna.</P></NOTE> För det andra har den italienska regeringen inte bestritt att sökandenas fall omfattas av tillämpningsområdet för artikel 2.7 i förordningen. Med beaktande av detta och av vad som ovan anförts kan luckorna i beslutet om förhandsavgörande inte anses hindra, och har inte heller hindrat, den italienska regeringen från att avge sitt yttrande över de frågor som har hänskjutits till domstolen och som för övrigt rör tolkningen av gemenskapsrätten, det vill säga rättsfrågor.</TXT><P>Den italienska regeringens invändning om rättegångshinder skall således ogillas.</P></NP></GR.SEQ><GR.SEQ LEVEL="1"><TITLE><TI><NP><NO.P>V —</NO.P><TXT>Saken</TXT></NP></TI></TITLE><GR.SEQ LEVEL="2"><TITLE><TI><P>Den första frågan</P></TI></TITLE><NP><NO.P>14.</NO.P><TXT>Genom sin första fråga vill den nationella domstolen i huvudsak få besked huruvida medlemsstaten vid ett försenat införlivande av direktivet med inhemsk rätt kan begränsa det skadestånd som skall utgå.</TXT></NP><?PAGE NO="I-4058"?><NP><NO.P>15.</NO.P><TXT>I tolkningsfrågan anges artikel 2.4 jämförd med artikel 2.7 som de bestämmelser i förordningen som gör det möjligt att begränsa skadeståndet.</TXT></NP><NP><NO.P>16.</NO.P><TXT>Enligt ovannämnda punkt 4 får den garanti som betalas enligt artikel 2.1 (som också utgör grunden för beräkningen av skadestånd) inte kumuleras med diverse andra förmåner, till exempel den flyttningsersättning eller det arbetslöshetsbidrag som utbetalas i enlighet med den italienska lagen nr 223 av den <DATE ISO="19910723">23 juli 1991</DATE>. Det är dock den tredje tolkningsfrågan som särskilt rör förbudet mot att kumulera skadeståndet med sådana ersättningar eller bidrag.</TXT></NP><NP><NO.P>17.</NO.P><TXT>Det framgår dessutom klart av motiveringen av beslutet om hänskjutande att den nationella domstolen är tveksam till om den italienske lagstiftaren kan föreskriva att garantifondens utbetalning <QUOT.START ID="QS0008" REF.END="QE0008" CODE="201D"/>inte får vara större än tre gånger den undantagsersättning som betalas som komplement till månadslönen<QUOT.END ID="QE0008" REF.START="QS0008" CODE="201D"/>. Eftersom denna övre gräns är fastställd i artikel 2.2 i förordningen, finns det anledning att tolka den första frågan så, att det egentligen är denna bestämmelse som avses i frågan.</TXT></NP><NP><NO.P>18.</NO.P><TXT>Vad beträffar den nationelle lagstiftarens möjlighet att vid ett försenat införlivande av direktivet begränsa det skadestånd som skall betalas för den period då direktivet ännu inte hade införlivats, har detta redan förkastats i punkt 109 i förslaget till avgörande i målet Bonifaci m. fl., till vilket jag hänvisar för att undvika överflödiga upprepningar.</TXT></NP><NP><NO.P>19.</NO.P><TXT>Det förefaller inte finnas något stöd för INPS påstående att de skadelidande skulle göra en obehörig vinst om den garanti som fastställts i förordningen (och följaktligen det omtvistade skadeståndet, vilket beräknas på grundval av garantibeloppet) inte kunde begränsas.</TXT><P>Som den brittiska regeringen med rätta har påpekat, kommer nämligen en beräkning av skadeståndet som grundas på minimigarantibeloppet, i enlighet med artikel 4.2 i direktivet, i detta fall att medföra att de skadelidande beviljas vad de hade rätt till enligt gemenskapsrätten, och leder således inte till att obehörig vinst uppkommer.</P></NP></GR.SEQ><GR.SEQ LEVEL="2"><TITLE><TI><P>Den andra frågan</P></TI></TITLE><NP><NO.P>20.</NO.P><TXT>Vad gäller denna fråga har jag redan uttryckt min åsikt<NOTE NOTE.ID="E0015" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Jag hänvisar till förslaget till avgörande i målet Bonifaci m. fl., punkt 80— 95.</P></NOTE>, att den dag då arbetsgivarens<?PAGE NO="I-4059"?> insolvens inträdde, såsom anges i artikel 4.2 första strecksatsen och artikel 3.2 första strecksatsen i direktivet, är den dag från vilken arbetsgivaren skall anses vara insolvent enligt artikel 2.1. Den motsvaras följaktligen inte av ett faktiskt förhållande, såsom arbetsgivarens betalningsinställelse eller hans oförmåga att fullgöra sina förpliktelser, och inte heller av den ansökan som syftar till inledandet av ett förfarande för att kollektivt tillgodose borgenärerna, vilket enbart utgör <HT TYPE="ITALIC">en</HT> av förutsättningarna för att insolvens skall inträda.</TXT></NP><NP><NO.P>21.</NO.P><TXT>Den italienska, den brittiska och den tyska regeringen samt INPS har i sina skriftliga yttranden anslutit sig till ovannämnda tolkning.</TXT></NP><NP><NO.P>22.</NO.P><TXT>Då denna tolkning klart följer av lydelsen av bestämmelserna i direktivet och då den, som jag redan har påpekat<NOTE NOTE.ID="E0016" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Se punkt 87 i förslaget till avgörande i målet Bonifaci m. fl.</P></NOTE>, har stöd i rättspraxis, skulle valet av en annan referensdag i själva verket leda till en ändring av direktivet, vilket endast kan ske genom antagandet av nya regler.</TXT></NP></GR.SEQ><GR.SEQ LEVEL="2"><TITLE><TI><P>Den tredje frågan</P></TI></TITLE><NP><NO.P>23.</NO.P><TXT>Genom sin tredje fråga har den hänskjutande domstolen önskat få veta om medlemsstaten kan begränsa det skadestånd som skall utgå på grund av att direktivet inte har införlivats inom den föreskrivna fristen, i den mån som arbetstagaren efter uppsägningen har erhållit en ersättning för att kunna finna en ny anställning.</TXT></NP><NP><NO.P>24.</NO.P><TXT>Det bör erinras om att syftet med direktivet, enligt artiklarna 3 och 5 i detta, är att garantera betalning av arbetstagarnas utestående fordringar vid arbetsgivarens insolvens, det vill säga fordringar på lön som inte har betalats i vederbörlig ordning under anställningsförhållandet. Enligt vad domstolen har fastslagit kan en ersättning eller ett bidrag som betalas när ett anställningsförhållande upphör inte anses säkerställa ett skydd som motsvarar den garanti som föreskrivs i direktivet.<NOTE NOTE.ID="E0017" NUMBERING.CONTINUED="YES"><P>Se dom av den <DATE ISO="19890202">2 februari 1989</DATE> i mål <REF.DOC.ECR EDITION="GEN" NO.CASE="22/87" YEAR="1989" PAGE.ECR="143">22/87, kommissionen mot Italien (Rec. 1989, s. 143, punkt 11)</REF.DOC.ECR>. Det skal! noteras att det rör sig om den dom i vilken domstolen fastställde att Republiken Italien inte hade följt direktivet i rätt tid.</P></NOTE> Förekomsten av en sådan ersättning eller ett sådant bidrag kan därför inte ha till följd att arbetstagarna fråntas sina rättigheter enligt direktivet.</TXT></NP><?PAGE NO="I-4060"?><NP><NO.P>25.</NO.P><TXT>Som jag redan har påpekat är i detta fall det omtvistade skadeståndet grundat på den garanti som skall betalas i framtiden. Som framgår av beslutet om hänskjutande — och detta är obestritt — innebär den omtvistade regeln ett förbud mot att kumulera garantin med en ersättning som är avsedd att göra det möjligt för arbetstagaren att finna en ny anställning och som betalas under de tre månader som följer på det att anställningsförhållandet upphör.</TXT></NP><NP><NO.P>26.</NO.P><TXT>I enlighet med vad som ovan anförts är en sådan regel oförenlig med direktivet och skall därför inte heller beaktas, vare sig för att bestämma garantin eller för att fastställa skadeståndet.</TXT></NP></GR.SEQ><GR.SEQ LEVEL="2"><TITLE><TI><P>Den fjärde frågan</P></TI></TITLE><NP><NO.P>27.</NO.P><TXT>Genom sin sista fråga har den hänskjutande domstolen önskat få veta om uttrycket <QUOT.START ID="QS0009" REF.END="QE0009" CODE="201D"/>de sista tre månaderna av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande<QUOT.END ID="QE0009" REF.START="QS0009" CODE="201D"/>, i artikel 4.2, avser de tre sista kalendermånaderna eller den tidrymd av tre månader som föregick den dag då anställningsförhållandet upphörde.</TXT></NP><NP><NO.P>28.</NO.P><TXT>Det bör först påpekas att den nationella domstolen har användning för den begärda tolkningen, eftersom den italienske lagstiftaren vid införlivandet av direktivet har tillämpat artikel 4.2 för att bestämma garantin och därmed även det omtvistade skadeståndet.</TXT></NP><NP><NO.P>29.</NO.P><TXT>I artikel 4.2 första strecksatsen definieras inte begreppet <QUOT.START ID="QS0010" REF.END="QE0010" CODE="201D"/>månad<QUOT.END ID="QE0010" REF.START="QS0010" CODE="201D"/>. Det är vidare ett faktum att det i denna bestämmelse inte hänvisas till månader i kalenderordning och med kalendernamn. I analogi med uttrycket <QUOT.START ID="QS0011" REF.END="QE0011" CODE="201D"/>tidsperiod av sex månader<QUOT.END ID="QE0011" REF.START="QS0011" CODE="201D"/> i samma punkt måste det således anses att uttrycket <QUOT.START ID="QS0012" REF.END="QE0012" CODE="201D"/>de sista tre månaderna av ett anställningsavtal<QUOT.END ID="QE0012" REF.START="QS0012" CODE="201D"/> avser lönen för en tid av tre månader, varvid månadsbegreppet skall ha den innebörd som följer av nationell rätt.</TXT></NP><NP><NO.P>30.</NO.P><TXT>Det finns slutligen anledning att anmärka att denna bestämmelse inte nödvändigtvis förbinder ovannämnda tidrymd av tre månader med den dag då anställningsförhållandet upphörde. Om arbetstagaren exempelvis fortsätter att ha ett faktiskt arbetsförhållande med sin arbetsgivare fram till den dag då arbetsgivarens insolvens inträder, skall hänsyn tas till de utestående fordringarna för de tre sista månaderna före den dag då insolvensen inträdde, oberoende av om insolvensens inträde ledde till att anställningsförhållandet upphörde.</TXT></NP></GR.SEQ></GR.SEQ><?PAGE NO="I-4061"?><GR.SEQ LEVEL="1"><TITLE><TI><P>Förslag till avgörande</P></TI></TITLE><P>Med hänsyn till vad som ovan har anförts föreslår jag att domstolen besvarar frågorna i begäran om förhandsavgörande enligt följande:</P><LIST TYPE="ARAB"><ITEM><NP><NO.P>1)</NO.P><TXT>Bestämmelserna i rådets direktiv 80/987/EEG av den <DATE ISO="19801020">20 oktober 1980</DATE> om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens skall tolkas så, att de inte kan göra det befogat att begränsa det skadestånd som vid ett försenat vidtagande av åtgärder för att införliva direktivet med inhemsk rätt fastställs för den period då direktivet ännu inte hade införlivats.</TXT></NP></ITEM><ITEM><NP><NO.P>2)</NO.P><TXT>Med uttrycket <QUOT.START ID="QS0013" REF.END="QE0013" CODE="201D"/>den dag då insolvensen inträdde<QUOT.END ID="QE0013" REF.START="QS0013" CODE="201D"/> i artikel 4.2 första strecksatsen i direktiv 80/987 menas den dag då arbetsgivaren skall <QUOT.START ID="QS0014" REF.END="QE0014" CODE="201D"/>anses vara insolvent<QUOT.END ID="QE0014" REF.START="QS0014" CODE="201D"/> på det sätt som definieras i artikel 2.1 i direktivet.</TXT></NP></ITEM><ITEM><NP><NO.P>3)</NO.P><TXT>De rättigheter som tillkommer arbetstagarna enligt bestämmelserna i direktiv 80/987/EEG får inte göras beroende av förmåner som följer av att anställningsavtalet eller anställningsförhållandet upphör.</TXT></NP></ITEM><ITEM><NP><NO.P>4)</NO.P><TXT>Med uttrycket <QUOT.START ID="QS0015" REF.END="QE0015" CODE="201D"/>de sista tre månaderna av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande<QUOT.END ID="QE0015" REF.START="QS0015" CODE="201D"/> i artikel 4.2 första strecksatsen i direktiv 80/987 menas den tidrymd motsvarande de tre sista månaderna av anställningsavtalet eller anställningsförhållandet som sammanfaller med den referensperiod som definieras i samma bestämmelse.</TXT></NP></ITEM></LIST></GR.SEQ></CONTENTS.CONCLUSION></CONCLUSION>