Preliminär utgåva

DOMSTOLENS BESLUT (femte avdelningen)

den 2 juli 2026 (*)

” Begäran om förhandsavgörande – Brådskande mål om förhandsavgörande – Artikel 99 i domstolens rättegångsregler – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2002/584/RIF – Europeisk arresteringsorder som utfärdas för lagföring och verkställighet av fängelsestraff – Artikel 6.1 – Utfärdande rättslig myndighet – Artikel 8.1 c – Åklagarmyndighetens utfärdande av en europeisk arresteringsorder på grundval av en nationell arresteringsorder som utfärdats av en domstol – Avsaknad av domstolsprövning avseende utfärdandet av den europeiska arresteringsordern – Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Effektivt domstolsskydd ”

I mål C‑446/26 PPU [Blerens](i),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna) genom beslut av den 6 maj 2026, som inkom till domstolen den 6 maj 2026, i målet avseende verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot

RI,

ytterligare deltagare i rättegången:

Openbaar Ministerie,

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, samt domarna J. Passer, E. Regan (referent), D. Gratsias och B. Smulders,

generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

med beaktande av den hänskjutande domstolens ansökan av den 6 maj 2026, som inkom till domstolen samma dag, om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål i enlighet med artikel 107 i domstolens rättegångsregler,

med beaktande av femte avdelningens beslut av den 21 maj 2026 att bifalla denna ansökan,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet enligt artikel 99 i domstolens rättegångsregler genom ett särskilt uppsatt beslut som är motiverat,

följande

Beslut

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8.1 c i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2        Begäran har framställts inom ramen för ett straffrättsligt förfarande avseende verkställighet, i Nederländerna, av en europeisk arresteringsorder som den grekiska behöriga myndigheten har utfärdat mot en grekisk medborgare som är bosatt i den medlemsstaten, för lagföring och verkställighet av flera fängelsestraff.

 Tillämpliga bestämmelser

3        I artikel 1 i rambeslut 2002/584, med rubriken ”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”, föreskrivs följande i punkt 3:

”Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [FEU].”

4        I artikel 6 i rambeslutet, med rubriken ”Fastställande av de behöriga myndigheterna”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.”

5        I artikel 8 i rambeslutet, med rubriken ”Den europeiska arresteringsorderns innehåll och form”, föreskrivs följande i punkt 1:

”En europeisk arresteringsorder skall innehålla följande uppgifter uppställda i enlighet med formuläret i bilagan:

…

c)      Uppgift om förekomsten av en verkställbar dom, en arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan och som omfattas av artiklarna 1 och 2.

…”

6        I artikel 15 i rambeslutet, med rubriken ”Beslut om överlämnande”, föreskrivs följande i punkt 2:

”Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att myndigheten skall kunna besluta om överlämnandet, skall den begära att utan dröjsmål få nödvändiga kompletterande uppgifter, i synnerhet sådana som rör artiklarna 3–5 och 8, och får dessutom fastställa en tidsfrist inom vilken de skall inkomma, med beaktande av nödvändigheten att iaktta den tidsfrist som anges i artikel 17.”

7        I artikel 26 i rambeslutet, med rubriken ”Avräkning av tiden för frihetsberövande i den verkställande staten”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Den utfärdande medlemsstaten skall avräkna tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsorder från det totala frihetsberövande som skall avtjänas i den utfärdande medlemsstaten som ett resultat av att ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd har dömts ut.”

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

8        Den 29 april 2025 utfärdade åklagarmyndigheten vid Efeteio Thessalonikis (Appellationsdomstolen i Thessaloniki, Grekland) en europeisk arresteringsorder mot RI dels för lagföring avseende upprepad misshandel i hemmet samt misshandel, för vilket det i Grekland är föreskrivet fängelse i högst tio respektive två år, dels för verkställighet av fyra fängelsestraff på fem år, två år, ett år respektive fyra månader.

9        Den europeiska arresteringsordern, i den mån den har utfärdats för lagföring, grundar sig på en europeisk arresteringsorder som utfärdades den 29 maj 2018 av undersökningsdomaren vid Protodikeio Katerinis (Förstainstansdomstolen i Katerini, Grekland), såsom den har kompletterats genom den domstolens beslut av den 22 oktober 2018 och förblivit gällande genom dekret nr 26/2019 utfärdat av polisdomstolen i Katerini.

10      Den 30 oktober 2025 ansökte åklagaren vid Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna) om verkställighet av den europeiska arresteringsordern vid den domstolen, som är den hänskjutande domstolen. RI frihetsberövades på grundval av den europeiska arresteringsordern i avvaktan på överlämnande till den utfärdande medlemsstaten.

11      I en mellandom av den 24 mars 2026 ansåg den domstolen att ett överlämnande av RI skulle vägras när det gäller tre av de fyra fällande domar som den europeiska arresteringsordern grundar sig på, men såg däremot i det skedet att det inte fanns anledning att vägra överlämnande helt och hållet, oberoende av huruvida den grekiska åklagarmyndighetens beslut om att utfärda en europeisk arresteringsorder, i den mån den avser lagföring, kunde överklagas till domstol på ett sätt som fullt ut uppfyller de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd.

12      Vad det sistnämnda beträffar ställde den hänskjutande domstolen en rad frågor till den grekiska åklagarmyndigheten, i egenskap av utfärdande rättslig myndighet, för att bland annat få klarhet i huruvida även en domstol i den utfärdande medlemsstaten, vid den tidpunkt då den nationella arresteringsordern utfärdades eller i ett senare skede, hade prövat huruvida de nödvändiga villkoren för att utfärda den europeiska arresteringsordern var uppfyllda, i den mån den avser lagföring, och särskilt dess proportionalitet, och, om så inte var fallet, huruvida en sådan domstol kan pröva proportionaliteten före det faktiska överlämnandet av den eftersökta personen.

13      Genom e‑postmeddelande av den 21 januari 2026 angav den grekiska åklagarmyndigheten som svar på den sistnämnda frågan, för det första, att den rättsliga myndighet som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsordern är åklagaren vid behörig appellationsdomstol, vilken avgör huruvida villkoren för utfärdande av den ordern har iakttagits med hänsyn till proportionalitetsprincipen, för det andra att den grekiska domstolen, det vill säga undersökningsdomaren, bedömer huruvida villkoren för utfärdande av den nationella arresteringsordern är uppfyllda med hänsyn till proportionalitetsprincipen och, för det tredje, att proportionalitetsprincipen är en allmänt erkänd princip som är stadfäst i Greklands konstitution vilken ska tillämpas i varje skede av det straffrättsliga förfarandet och som har beaktats i förevarande mål, både vid undersökningsdomarens utfärdande av den nationella arresteringsordern och vid utfärdandet av den europeiska arresteringsordern.

14      Den hänskjutande domstolen har betonat att förevarande mål liknar det anhängiga målet C‑722/25, bortsett från att den europeiska arresteringsordern i det nationella målet även avser verkställighet av fängelsestraff. Den hänskjutande domstolen har därefter erinrat om skälen i den begäran om förhandsavgörande som har gett upphov till det sistnämnda målet och konstaterat, på grundval av de uppgifter som den utfärdande rättsliga myndigheten har lämnat, att en åklagares beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder för lagföring inte kan prövas av en domstol i den utfärdande medlemsstaten före överlämnandet av den eftersökta personen. Den hänskjutande domstolen kan dessutom inte på grundval av dessa uppgifter vare sig avgöra huruvida den behöriga domstolen i den utfärdande medlemsstaten, när den utfärdar en nationell arresteringsorder, har prövat eller kan pröva huruvida de nödvändiga villkoren för att utfärda en europeisk arresteringsorder för lagföring är uppfyllda och i synnerhet inte dess proportionalitet eller huruvida beslutet att utfärda en nationell arresteringsorder kan prövas av domstol före överlämnandet av den eftersökta personen. Det är utan betydelse i detta avseende att de gärningar som den personen misstänks ha begått i Grekland, med hänsyn till deras karaktär och den påföljd som de kan medföra, utgör grova brott och att personen inte är bosatt i det landet.

15      Enligt den hänskjutande domstolen råder det följaktligen tvivel om huruvida den eftersökta personen, innan denne överlämnas till den utfärdande medlemsstaten, kan åtnjuta ett effektivt domstolsskydd antingen på nivån för den europeiska arresteringsordern eller på nivån för det nationella rättsliga avgörande som den sistnämnda hänför sig till, det vill säga utfärdandet av den nationella arresteringsordern.

16      Den hänskjutande domstolen har i detta avseende erinrat om att EU‑domstolen, i punkterna 47 och 48 i domen av den du 10 mars 2021, PI (C‑648/20 PPU, EU:C:2021:187), slog fast att en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring måste kunna åtnjuta ett effektivt domstolsskydd före överlämnandet till den utfärdande medlemsstaten på den ena av de båda skyddsnivåer som krävs, det vill säga antingen med avseende på den europeiska arresteringsordern eller med avseende på det rättsliga beslut som den ordern hänför sig till.

17      Ovannämnda dom avsåg visserligen en annan situation än den i det nationella målet, eftersom i det mål som gav upphov till den domen hade en åklagare utfärdat både den europeiska och den nationella arresteringsordern.

18      Den hänskjutande domstolen är emellertid inte övertygad om att denna skillnad innebär att kravet på ett effektivt domstolsskydd före överlämnandet av den eftersökta personen inte är tillämpligt på den ena av dessa två nivåer i förevarande mål. EU-domstolen har i själva slagit fast det kravet i sin tidigare praxis avseende de båda skyddsnivåerna, bland annat i domen av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) (C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456), i vilken den hänvisade till punkterna 43–47 i domen av den 10 mars 2021, PI (C‑648/20 PPU, EU:C:2021:187). I det mål som gav upphov till den första av de domarna hade emellertid en åklagare utfärdat den europeiska arresteringsordern, medan en den nationella arresteringsordern hade utfärdats av en domstol, såsom i förevarande fall. Det är således föga troligt att det krav på ett effektivt domstolsskydd som anges i den sistnämnda domen inte är tillämpligt i ett sådant fall som det i det nationella målet.

19      Den hänskjutande domstolen har betonat att i ett tidigare liknande mål som avsåg verkställighet av en europeisk arresteringsorder som hade utfärdats av en åklagare vid en grekisk appellationsdomstol, så ansåg den att rätten till ett effektivt domstolsskydd som garanteras i artikel 47 i stadgan inte hade åsidosatts, eftersom den nationella arresteringsordern hade utfärdats av en domstol före överlämnandet av den eftersökta personen och att lagenligheten av den europeiska arresteringsordern, i förekommande fall, med tillämpning av rättspraxis från domen av den 13 januari 2021, MM (C‑414/20 PPU, EU:C:2021:4, punkterna 72 och 73), måste kunna prövas prejudiciellt av den behöriga brottmålsdomstolen för att den ska kunna uttala sig om de gärningar som den ordern grundar sig på.

20      Den hänskjutande domstolen är emellertid osäker på om det resonemanget fortfarande håller och detta av två skäl.

21      För det första förutsätter det resonemanget att om en europeisk arresteringsorder för lagföring har utfärdats av en åklagare är kravet på ett effektivt domstolsskydd redan uppfyllt på nivån för det nationella rättsliga avgörandet om den nationella arresteringsordern har utfärdats av en domstol. Det följer emellertid av punkterna 50–53 i domen av den 10 mars 2021, PI (C‑648/20 PPU, EU:C:2021:187), att enbart den omständigheten inte är tillräcklig, eftersom om den europeiska arresteringsordern har utfärdats av en åklagare måste domstolen, när den utfärdar den nationella arresteringsordern och således före överlämnandet, ha haft möjlighet att kontrollera huruvida villkoren för att utfärda den europeiska arresteringsordern var uppfyllda och särskilt dess proportionalitet.

22      För det andra förutsätter det resonemanget att en domstolsprövning av huruvida villkoren för att utfärda en europeisk arresteringsorder är uppfyllda och särskilt dess proportionalitet, som utförs av en domstol i den utfärdande medlemsstaten efter överlämnandet av den eftersökta personen till den medlemsstaten, uppfyller kravet på ett effektivt domstolsskydd, såsom i det fall som avses i domen av den 13 januari 2021, MM (C‑414/20 PPU, EU:C:2021:4). Det följer emellertid av punkterna 54–57 i domen av den 10 mars 2021, PI (C‑648/20 PPU, EU:C:2021:187), att det kravet inte är uppfyllt genom att domstolsprövning av lagenligheten av en åklagares beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder kan ske först efter att den eftersökta personen har överlämnats.

23      Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU‑domstolen för förhandsavgörande:

”Ska artikel 8.1 c i rambeslut [2002/584], jämförd med artikel 47 i [stadgan], tolkas så, att de krav på ett effektivt domstolsskydd som en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring – och därefter verkställighet av frihetsstraff – ska åtnjuta inte är uppfyllda om

–        den europeiska arresteringsordern utfärdas av en åklagare – som kan betraktas som ’utfärdande rättslig myndighet’ i den mening som avses i artikel 6.1 i nämnda beslut –, vars beslut att utfärda den europeiska arresteringsordern inte kan bli föremål för domstolsprövning i den utfärdande medlemsstaten före överlämnandet av den eftersökta personen, varvid

–        den europeiska arresteringsordern – i den mån den avser lagföring – grundar sig på en nationell arresteringsorder som utfärdats av en domstol som när den utfärdade denna arresteringsorder inte prövade huruvida villkoren för att utfärda en europeisk arresteringsorder var uppfyllda, och särskilt huruvida beslutet att utfärda arresteringsordern var proportionerligt, och vars beslut inte kan bli föremål för en sådan domstolsprövning i den utfärdande medlemsstaten före överlämnandet av den eftersökta personen?”

 Huruvida målet ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande

24      Den hänskjutande domstolen har ansökt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål enligt artikel 23a första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 107.1 i domstolens rättegångsregler.

25      Till stöd för denna ansökan har den hänskjutande domstolen anfört att tolkningsfrågan avser ett område som omfattas av avdelning V i tredje delen av EUF-fördraget och att den eftersökta personen för närvarande är frihetsberövad i avvaktan på att överlämnas till den utfärdande medlemsstaten. Beslutet om detta överlämnande kan inte fattas utan att EU-domstolen har besvarat den fråga som har ställts, och skyndsamheten i svaret har således en direkt och avgörande inverkan på frihetsberövandets längd.

26      Det ska för det första erinras om att begäran om förhandsavgörande särskilt avser tolkningen av artikel 8.1 c i rambeslut 2002/584, som omfattas av de områden som avses i avdelning V – om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa – i tredje delen av EUF-fördraget. Det är följaktligen möjligt att handlägga målet enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

27      Vad för det andra gäller villkoret att målet ska vara brådskande, följer det av fast rättspraxis att det villkoret är uppfyllt bland annat när den berörda personen i det nationella målet är frihetsberövad vid den tidpunkt då begäran om förhandsavgörande framställs och att frågan huruvida den personen ska vara fortsatt frihetsberövad är beroende av EU-domstolens avgörande. Den berörda personens situation ska i detta sammanhang bedömas utifrån omständigheterna vid tidpunkten för prövningen av ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål (se, bland annat, dom av den 23 april 2026, Casotta, C‑24/26 PPU, EU:C:2026:333, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

28      I förevarande fall framgår det av de handlingar som EU-domstolen har tillgång till att RI har varit frihetsberövad sedan den 27 oktober 2025 i avvaktan på överlämnande till de behöriga grekiska myndigheterna och att han befinner sig i den situationen vid tidpunkten för prövningen av ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande. Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat, i beslutet om hänskjutande, att den ansökan innebär att RI:s frihetsberövande i avvaktan på överlämnande till den utfärdande medlemsstaten förlängs med 60 dagar.

29      Den hänskjutande domstolen har emellertid ställt sin fråga för att, i huvudsak, kunna avgöra, i egenskap av verkställande rättslig myndighet, huruvida de unionsrättsliga bestämmelser som avses i den frågan ger stöd för att den vägrar verkställighet av en europeisk arresteringsorder, i den mån den har utfärdats för lagföring, på grund av att ordern inte uppfyller de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd som den eftersökta personen ska ha rätt till.

30      Ett jakande svar från EU-domstolen bör, i princip, leda till att RI friges, eftersom ett överlämnande av honom för lagföring i den utfärdande medlemsstaten skulle behöva vägras och eftersom frihetsberövandet av honom enbart har förlängts för att framställa förevarande begäran om förhandsavgörande.

31      I förevarande fall har den europeiska arresteringsordern visserligen även utfärdats för verkställighet av fyra fängelsestraff som grundar sig på verkställbara domar som har meddelats i den utfärdande medlemsstaten, och den hänskjutande domstolen hyser inga tvivel om att RI bör överlämnas för verkställighet av någon av de domarna.

32      Enligt artikel 26.1 i rambeslut 2002/584 ska den utfärdande medlemsstaten emellertid avräkna tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsorder från det totala frihetsberövande som ska avtjänas i den medlemsstaten som ett resultat av att ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd har dömts ut.

33      En vägran att överlämna en frihetsberövad person för verkställighet av en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för lagföring, vilken även är föremål för en order som har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff, innebär följaktligen inte nödvändigtvis att den personen ska friges.

34      Så är fallet när tiden för det fängelsestraff som ska avtjänas i den utfärdande medlemsstaten är tillräckligt lång för att kunna absorbera häktningstiden i den verkställande medlemsstaten.

35      I förevarande fall framgår det emellertid av de handlingar som EU‑domstolen har tillgång till att RI riskerar ett fängelsestraff på minst fyra månader för det fall han överlämnas till den utfärdande medlemsstaten.

36      Eftersom RI:s häktningstid i Nederländerna redan överstiger varaktigheten för det straffet, ska skyndsamhetskravet följaktligen anses vara uppfyllt, i och med att det fortsatta frihetsberövandet av RI i den medlemsstaten är beroende av EU-domstolens beslut.

37      Under dessa omständigheter ska, med tillämpning av artikel 108.1 i rättegångsreglerna, den hänskjutande domstolens ansökan om att förevarande mål om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande bifallas.

 Prövning av tolkningsfrågan

38      Av artikel 99 i domstolens rättegångsregler följer att om svaret på en fråga i en begäran om förhandsavgörande klart kan utläsas av rättspraxis eller om svaret på frågan inte lämnar utrymme för rimligt tvivel, får EU‑domstolen på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten när som helst avgöra målet genom ett motiverat beslut.

39      EU-domstolen anser att den bestämmelsen ska tillämpas inom ramen för förevarande mål om förhandsavgörande.

40      Genom sin fråga vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, få klarhet i huruvida artikel 8.1 c i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att om en europeisk arresteringsorder har utfärdats av en åklagare som utgör en ”utfärdande rättslig myndighet”, i den mening som avses i artikel 6.1 i det rambeslutet, för lagföring och för verkställighet av fängelsestraff, är de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd som den eftersökta personen ska åtnjuta uppfyllda, även om den åklagarens beslut att utfärda den europeiska arresteringsordern inte kan överklagas till domstol i den utfärdande medlemsstaten före överlämnandet av den personen och även om den europeiska arresteringsordern, i den mån den avser lagföring, grundar sig på en nationell arresteringsorder som har utfärdats av en domstol som inte har prövat huruvida villkoren för att utfärda den europeiska arresteringsordern var uppfyllda, särskilt dess proportionalitet, och vars beslut inte heller kan överklagas före överlämnandet.

41      EU-domstolen erinrar inledningsvis om att såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som principen om ömsesidigt erkännande, vilken grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan dessa, är av grundläggande betydelse i unionsrätten, eftersom det tack vare dessa principer är möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser. Närmare bestämt innebär principen om ömsesidigt förtroende, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, utom när det föreligger exceptionella omständigheter, ska utgå ifrån att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten (dom av den 29 juli 2024, Breian, C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

42      Rambeslut 2002/584 ställer dock upp vissa krav som måste iakttas för att rambeslutets förenklade system för överlämnande av personer som dömts eller misstänks för brott ska vara effektivt och välfungerande. Omfattningen av dessa krav har preciserats i EU-domstolens praxis (dom av den 10 mars 2021, PI, C‑648/20 PPU, EU:C:2021:187, punkt 36, och beslut av den 22 juni 2021, Prosecutor of the regional prosecutor’s office in Ruse, Bulgaria, C‑206/20, EU:C:2021:509, punkt 40).

43      För det första framgår det av artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 att den ”utfärdande rättsliga myndigheten” är den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.

44      Enligt rättspraxis kan det begreppet omfatta de myndigheter i en medlemsstat som – utan att det nödvändigtvis måste vara fråga om domare eller domstolar – deltar i rättskipningen i straffrättsliga förfaranden i den medlemsstaten och agerar på ett oavhängigt sätt då de utfärdar en europeisk arresteringsorder. Det är med tanke på denna oavhängighet påkallat att det finns föreskrifter och organisatoriska bestämmelser som säkerställer att den utfärdande rättsliga myndigheten, då den beslutar att utfärda en europeisk arresteringsorder, inte riskerar att påtvingas bland annat anvisningar i ett enskilt ärende från den verkställande makten (dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och i Tours), C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

45      I förevarande fall har det inte bestritts att åklagarna vid den grekiska åklagarmyndigheten deltar i rättskipningen i Republiken Grekland. Den åklagarmyndigheten omfattas således av begreppet ”utfärdande rättslig myndighet”, i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584.

46      För det andra framgår det av artikel 8.1 c i rambeslut 2002/584 att den europeiska arresteringsordern ska innehålla uppgift om förekomsten av ”en verkställbar dom, en arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan”.

47      Det följer av rättspraxis att ett iakttagande av det kravet är särskilt viktigt med hänsyn till att det innebär att när den europeiska arresteringsordern har utfärdats med syftet att en annan medlemsstat ska gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring, har denna person i det första skedet av förfarandet redan kommit i åtnjutande av processrättsliga garantier och grundläggande rättigheter, vilka det ankommer på den rättsliga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten att säkerställa skyddet av enligt gällande nationell rätt, bland annat i syfte att utfärda en nationell arresteringsorder (dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi, C‑241/15, EU:C:2016:385, punkt 55).

48      Eftersom artikel 8.1 c i rambeslutet innehåller ett formkrav som måste vara uppfyllt för att den europeiska arresteringsordern ska vara giltig, ska en underlåtenhet att uppfylla detta krav i princip medföra att den verkställande rättsliga myndigheten vägrar att verkställa nämnda arresteringsorder (dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi, C‑241/15, EU:C:2016:385, punkt 64).

49      Systemet med en europeisk arresteringsorder enligt kravet i artikel 8.1 c innehåller således två nivåer av skydd för de processrättsliga garantier och grundläggande rättigheter som den eftersökta personen ska åtnjuta. Det rättsliga skyddet på den första nivån, det vill säga vid antagandet av ett nationellt rättsligt beslut, såsom en nationell arresteringsorder, kompletteras nämligen av skyddet på den andra nivån, det vill säga när den europeiska arresteringsordern utfärdas, vilket kan komma att ske kort tid efter det att nämnda nationella rättsliga beslut har utfärdats (dom av den 10 mars 2021, PI, C‑648/20 PPU, EU:C:2021:187, punkt 42 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 22 juni 2021, Prosecutor of the regional prosecutor’s office in Ruse, Bulgaria, C‑206/20, EU:C:2021:509, punkt 44).

50      Detta skydd innebär, vad gäller en åtgärd, såsom utfärdandet av en europeisk arresteringsorder, som kan begränsa den rätt till frihet som den berörda personen har, att ett beslut som uppfyller de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd ska meddelas på i vart fall den ena av dessa båda skyddsnivåer (dom av den 13 januari 2021, MM, C‑414/20 PPU, EU:C:2021:4, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

51      Av detta följer att när behörigheten att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten tillkommer en myndighet som deltar i rättskipningen i den medlemsstaten men som inte är en domare eller en domstol, ska det nationella rättsliga avgörande som den europeiska arresteringsordern hänför sig till – såsom en nationell arresteringsorder – uppfylla dessa krav (dom av den 10 mars 2021, PI, C‑648/20 PPU, EU:C:2021:187, punkt 44 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 22 juni 2021, Prosecutor of the regional prosecutor’s office in Ruse, Bulgaria, C‑206/20, EU:C:2021:509, punkt 46).

52      När dessa krav är uppfyllda utgör det således en garanti för den verkställande rättsliga myndigheten att beslutet att utfärda en europeisk arresteringsorder för lagföring har meddelats inom ramen för ett nationellt förfarande som står under domstolskontroll och att den som är föremål för den nationella arresteringsordern har kunnat åtnjuta alla garantier som ska föreligga vid antagandet av sådana beslut, bland annat de som följer av de grundläggande rättigheter och rättsprinciper som avses i artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 (dom av den 10 mars 2021, PI, C‑648/20 PPU, EU:C:2021:187, punkt 45 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 22 juni 2021, Prosecutor of the regional prosecutor’s office in Ruse, Bulgaria, C‑206/20, EU:C:2021:509, punkt 47).

53      Den andra skyddsnivån för den berördes rättigheter innebär dessutom att den ”utfärdande rättsliga myndigheten”, i den mening som avses i artikel 6.1 i det rambeslutet, kontrollerar att erforderliga villkor för utfärdandet av en europeisk arresteringsorder är uppfyllda och på ett objektivt sätt – med beaktande av samtliga omständigheter som talar till den berörda personens för- och nackdel – och utan att riskera att påtvingas yttre anvisningar, särskilt från den verkställande makten, ska pröva huruvida utfärdandet är proportionerligt (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 71 och där angiven rättspraxis, och dom av den 13 januari 2021, MM, C‑414/20 PPU, EU:C:2021:4, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

54      Det är nämligen den i artikel 6.1 i rambeslutet angivna ”utfärdande rättsliga myndigheten” – det vill säga det organ som i slutändan beslutar om att utfärda en europeisk arresteringsorder – som ska säkerställa denna andra skyddsnivå. Detta gör sig även gällande då denna europeiska arresteringsorder grundas på ett nationellt avgörande som meddelats av en domare eller domstol (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 72).

55      När behörigheten att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten tillkommer en myndighet som deltar i rättskipningen i den medlemsstaten men som inte är en domstol, ska beslutet att utfärda en sådan arresteringsorder – bland annat vad avser frågan om beslutet är proportionerligt eller ej – dessutom kunna överklagas till domstol i nämnda medlemsstat på ett sätt som till fullo uppfyller de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd (dom av den 10 mars 2021, PI, C‑648/20 PPU, EU:C:2021:187, punkt 46 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 22 juni 2021, Prosecutor of the regional prosecutor’s office in Ruse, Bulgaria, C‑206/20, EU:C:2021:509, punkt 48).

56      Ett sådant överklagande till domstol av ett beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder för lagföring som fattas av en myndighet som, samtidigt som den deltar i rättskipningen och åtnjuter det oberoende som krävs i förhållande till den verkställande makten, inte är en domstol som syftar till att säkerställa att domstolsprövningen av det beslutet och av de nödvändiga villkoren för att utfärda den ordern, och särskilt dess proportionalitet, uppfyller de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd (dom av den 13 januari 2021, MM, C‑414/20 PPU, EU:C:2021:4, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

57      Det ankommer således på medlemsstaterna att se till att deras rättsordningar på ett effektivt sätt säkerställer ett domstolsskydd på den nivå som krävs enligt rambeslut 2002/584, såsom detta har tolkats i EU‑domstolens praxis, med hjälp av de rättsmedel som de tillhandahåller och som kan skilja sig från ett system till ett annat (dom av den 13 januari 2021, MM, C‑414/20 PPU, EU:C:2021:4, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

58      I detta sammanhang utgör införandet av en rätt att separat överklaga ett beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder som fattats av en annan rättslig myndighet än en domstol endast en möjlighet i detta avseende (dom av den 13 januari 2021, MM, C‑414/20 PPU, EU:C:2021:4, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

59      För det fall den nationella rättsordningen innehåller processrättsliga regler som innebär att de villkor under vilka en europeisk arresteringsorder har utfärdats, däribland huruvida beslutet att utfärda arresteringsordern var proportionerligt eller ej, kan bli föremål för domstolsprövning i den utfärdande medlemsstaten – vare sig denna prövning sker före, samtidigt med eller efter utfärdandet – är således kraven på ett effektivt domstolsskydd uppfyllda (dom av den 13 januari 2021, MM, C‑414/20 PPU, EU:C:2021:4, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

60      Det följer av denna rättspraxis att om en europeisk arresteringsorder har utfärdats för lagföring av en åklagare som utgör en ”utfärdande rättslig myndighet”, i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584, vilken hänför sig till en nationell arresteringsorder som har utfärdats av en domare, innebär iakttagandet av alla de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd och som slås fast i artikel 47 i stadgan att villkoren för utfärdande av den europeiska arresteringsordern, däribland huruvida beslutet att utfärda den var proportionerligt eller ej, kan bli föremål för domstolsprövning i den utfärdande medlemsstaten.

61      EU-domstolen har i detta hänseende redan påpekat att rätten till ett effektivt domstolsskydd, i den mening som avses i artikel 47, inte kräver att denna domstolsprövning kan utövas innan den berörda personen överlämnas till de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten (se dom av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Rättighetsinformation), C‑649/19, EU:C:2021:75, punkterna 79 och 80 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 juni 2022, Spetsializirana prokuratura (Information om det nationella beslutet om gripande), C‑105/21, EU:C:2022:511, punkt 44).

62      Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, slog EU-domstolen visserligen fast i domen av den 10 mars 2021, PI (C‑648/20 PPU, EU:C:2021:187, punkterna 47 och 48), och i beslutet av den 22 juni 2021, Prosecutor of the regional prosecutor’s office in Ruse, Bulgaria (C‑206/20, EU:C:2021:509, punkt 49), att en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring måste kunna åtnjuta ett effektivt domstolsskydd före överlämnandet till den utfärdande medlemsstaten, i vart fall på den ena av de båda skyddsnivåer som krävs enligt nämnda praxis, vilket således förutsätter att en domstolsprövning kan ske antingen med avseende på den europeiska arresteringsordern eller med avseende på det rättsliga beslut som arresteringsordern hänför sig till innan den verkställs.

63      EU-domstolen slog således fast att artikel 8.1 c i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att kraven för att en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring ska anses åtnjuta ett effektivt domstolsskydd inte är uppfyllda när både den europeiska arresteringsordern och det rättsliga beslut som den hänför sig till har fattats av en åklagare, som visserligen kan kvalificeras som ”utfärdande rättslig myndighet, i den mening som avses i artikel 6.1 i det rambeslutet, men varken den europeiska arresteringsordern eller det rättsliga beslutet kan underkastas domstolsprövning i den utfärdande medlemsstaten före överlämnande av den person som eftersöks av den verkställande medlemsstaten (dom av den 10 mars 2021, PI, C‑648/20 PPU, EU:C:2021:187, punkt 60, och beslut av den 22 juni 2021, Prosecutor of the regional prosecutor’s office in Ruse, Bulgaria, C‑206/20, EU:C:2021:509, punkt 54).

64      Såsom framgår av föregående punkt gjorde det sistnämnda kravet emellertid sig gällande, i de mål som gav upphov till den domen och det beslutet, på grund av avsaknaden av domstolsingripande på den ena av de båda skyddsnivåerna före överlämnandet, eftersom såväl den nationella som den europeiska arresteringsordern i de målen hade utfärdats av en åklagare som utgjorde en ”utfärdande rättslig myndighet”, i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584.

65      Såsom EU-domstolen uttryckligen påpekade i punkterna 51–54 i domen av den 10 mars 2021, PI (C‑648/20 PPU, EU:C:2021:187), följer det i själva verket av domen av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och i Tours) (C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkterna 67–71), och domen av den 12 december 2019, Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Sverige) (C‑625/19 PPU, EU:C:2019:1078, punkterna 46–53), att domstolsprövning av huruvida åklagarmyndighetens beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder är proportionerligt kan företas inte bara före utan även efter det att den eftersökta personen har överlämnats, om det finns ett antal processuella bestämmelser som garanterar att en domstol ska ingripa så snart en nationell arresteringsorder har utfärdats mot den personen och således innan denne överlämnas, och detta gäller i än högre grad om den domstolen dessutom gör en bedömning av huruvida de nödvändiga villkoren för att utfärda en europeisk arresteringsorder var uppfyllda – däribland frågan huruvida utfärdandet var proportionerligt.

66      Kravet på att domstolskontroll av huruvida villkoren för utfärdande av en europeisk arresteringsorder var uppfyllda, däribland frågan om beslutet var proportionerligt, ska kunna företas innan den eftersökta personen överlämnas, såsom framgår av punkterna 47, 48 och 60 i domen av den 10 mars 2021, PI (C‑648/20 PPU, EU:C:2021:187), och av punkterna 49 och 54 i beslutet av den 22 juni 2021, Prosecutor of the regional prosecutor’s office in Ruse, Bulgaria (C‑206/20, EU:C:2021:509), är således endast motiverat i undantagsfall, under sådana särskilda omständigheter som de i de mål som gav upphov till den domen och det beslutet där vare sig den nationella eller den europeiska arresteringsordern hade utfärdats av en domstol. Om någon av dessa arresteringsorder har utfärdats av en domstol, kan denna domstolsprövning i förekommande fall däremot ske efter överlämnandet, enligt den rättspraxis som det har erinrats om i punkterna 59 och 61 i förevarande beslut.

67      Det framgår följaktligen av EU-domstolens praxis att en nationell ordning i vilken en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för lagföring av en åklagare som utgör en ”utfärdande rättslig myndighet”, i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584, vars beslut inte kan överklagas till domstol före överlämnandet av den eftersökta personen, hänför sig till en nationell arresteringsorder som har utfärdats av en domstol som inte prövar huruvida villkoren för att utfärda den europeiska arresteringsordern var uppfyllda, och särskilt dess proportionalitet, är förenlig med de krav som följer av artikel 47 i stadgan under förutsättning att ett rättsmedel kan utövas före eller efter överlämnandet när det gäller villkoren för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern.

68      I detta sistnämnda hänseende ska det även erinras om att för det fall det inte finns några processrättsliga regler i den utfärdande medlemsstaten som innebär att en domstol kan pröva huruvida villkoren för utfärdande av den europeiska arresteringsordern var uppfyllda och särskilt dess proportionalitet, har EU-domstolen i huvudsak slagit fast, i punkt 72 i domen av den 13 januari 2021, MM (C‑414/20 PPU, EU:C:2021:4), att unionsrätten ger en domstol i den medlemsstaten behörighet att prejudiciellt pröva den europeiska arresteringsorderns giltighet.

69      I förevarande fall framgår det av de uppgifter som förekommer i beslutet om hänskjutande att, enligt den information som den grekiska åklagarmyndigheten har lämnat på den hänskjutande domstolens begäran, ska åklagaren, i egenskap av ”utfärdande rättslig myndighet”, i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584, pröva huruvida villkoren för utfärdande av den europeiska arresteringsordern var uppfyllda, och särskilt dess proportionalitet, och att den domstol som har utfärdat den nationella arresteringsorder som den europeiska arresteringsordern grundar sig på inte ska företa en sådan prövning av den, utan endast kontrollera att den nationella arresteringsordern iakttar villkoren för utfärdandet av den, särskilt dess proportionalitet.

70      Enligt den bedömning som den hänskjutande domstolen har gjort kan det av detta utläsas att vare sig den domstolen eller någon annan nationell domstol kontrollerar huruvida villkoren för att utfärda den europeiska arresteringsordern är förenliga med proportionalitetsprincipen innan den eftersökta personen överlämnas.

71      Det framgår däremot inte klart av beslutet om hänskjutande huruvida det i grekisk rätt föreskrivs ett rättsmedel efter överlämnandet av den eftersökta personen som innebär att en domstol kan pröva huruvida villkoren för utfärdande av den europeiska arresteringsordern var uppfyllda och särskilt dess proportionalitet.

72      Det framgår således att en sådan ordning endast är förenlig med de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd som följer av artikel 47 i stadgan under förutsättning att ett sådant rättsmedel föreskrivs i den utfärdande medlemsstaten, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera genom att, i förekommande fall, begära att den utfärdande rättsliga myndigheten utan dröjsmål lämnar all den kompletterande information som krävs, i enlighet med artikel 15.2 i rambeslut 2002/584.

73      Verkställighet av den europeiska arresteringsorder som är i fråga i det nationella målet, i den mån den har utfärdats för lagföring, ska således endast vägras om det rättsmedlet inte finns.

74      Mot bakgrund av ovanstående överväganden blir svaret på den ställda frågan att 8.1 c i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att om en europeisk arresteringsorder har utfärdats av en åklagare som utgör en ”utfärdande rättslig myndighet”, i den mening som avses i artikel 6.1 i det rambeslutet, för lagföring och för verkställighet av fängelsestraff, är de krav som följer av det effektiva domstolsskydd som den eftersökta personen ska åtnjuta uppfyllda, även om den åklagarens beslut att utfärda den europeiska arresteringsordern inte kan överklagas till domstol i den utfärdande medlemsstaten före överlämnandet av den personen och även om den europeiska arresteringsordern, i den mån den avser lagföring, grundar sig på en nationell arresteringsorder som har utfärdats av en domstol som inte har prövat huruvida villkoren för utfärdande av den europeiska arresteringsordern var uppfyllda, i synnerhet dess proportionalitet, och vars beslut inte heller kan överklagas före överlämnandet, under förutsättning att det i den utfärdande medlemsstaten föreskrivs ett rättsmedel som säkerställer prövning efter överlämnandet av huruvida villkoren för att utfärda den europeiska arresteringsordern var uppfyllda, i synnerhet dess proportionalitet.

 Rättegångskostnader

75      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 8.1 c i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att om en europeisk arresteringsorder har utfärdats av en åklagare som utgör en ”utfärdande rättslig myndighet”, i den mening som avses i artikel 6.1 i det rambeslutet, för lagföring och för verkställighet av fängelsestraff, är de krav som följer av det effektiva domstolsskydd som den eftersökta personen ska åtnjuta uppfyllda, även om den åklagarens beslut att utfärda den europeiska arresteringsordern inte kan överklagas till domstol i den utfärdande medlemsstaten före överlämnandet av den personen och även om den europeiska arresteringsordern, i den mån den avser lagföring, grundar sig på en nationell arresteringsorder som har utfärdats av en domstol som inte har prövat huruvida villkoren för utfärdande av den europeiska arresteringsordern var uppfyllda, i synnerhet dess proportionalitet, och vars beslut inte heller kan överklagas före överlämnandet, under förutsättning att det i den utfärdande medlemsstaten föreskrivs ett rättsmedel som säkerställer prövning efter överlämnandet av huruvida villkoren för utfärdande av den europeiska arresteringsordern var uppfyllda, i synnerhet dess proportionalitet.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: nederländska.


i      Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.