Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

JULIANE KOKOTT

föredraget den 16 april 2026(1)

Mål C‑24/26 PPU [Casotta](i)

CV

Brottmål

ytterligare deltagare i rättegången:

Procuratore generale presso la Corte di Appello

(begäran om förhandsavgörande från Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom, Italien))

” Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Direktiv (EU) 2016/343 – Rätt att närvara vid rättegången – Fällande dom i den tilltalades utevaro – Förfarande för undanröjande av domen – Rätt till en ny rättegång – Villkor – Undandragande från kännedom om det ursprungliga förfarandet – Minimiharmonisering – Möjlighet för medlemsstaterna att föreskriva en högre skyddsnivå – Villkor – Direktiv 2012/29/EU – Brottsoffrets rätt att medverka i förfarandet för undanröjande av domen ”






I.      Inledning

1.        Enligt direktiv (EU) 2016/343 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden(2), grundar sig misstänkta eller tilltalade personers rätt att närvara vid rättegången på rätten till en rättvis rättegång, som är en av de grundläggande principerna i ett demokratiskt samhälle.

2.        Såsom anges i detta direktiv är rätten att närvara vid rättegången dock inte absolut.(3) Medlemsstaterna får föreskriva att en dom som meddelats i den tilltalades utevaro får verkställas utan att en ny rättegång hålls. Förutsättningen härför är emellertid att den berörda personen, efter att ha informerats i vederbörlig ordning, frivilligt och på ett otvetydigt sätt har avstått från att närvara vid rättegången och att hans eller hennes utevaro således är följden av ett medvetet val.(4) Om det däremot inte kan fastställas att det är fråga om ett medvetet val kan domen i utevaro verkställas endast om den berörda personen har möjlighet att begära att en ny rättegång ska hållas.

3.        Inom ramen för förevarande begäran om förhandsavgörande har Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom, Italien) ställt frågor till EU-domstolen om huruvida direktiv 2016/343 utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken det vid prövningen av en sådan begäran inte är tillåtet för rätten att beakta den tilltalades agerande för att avgöra huruvida han eller hon avsiktligt har undandragit sig kännedom om förfarandet. Med andra ord vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida unionsrätten inte bara ålägger medlemsstaterna att säkerställa den berörda personens rätt till försvar, utan även att förhindra missbruk av denna rätt.

4.        Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i huruvida direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF(5) utgör hinder för en nationell bestämmelse som inte föreskriver att man vid prövningen av en tilltalads begäran om en ny rättegång efter en dom i hans eller hennes utevaro ska informera brottsoffret eller ge vederbörande möjlighet att medverka.

II.    Tillämpliga bestämmelser

A.      Unionsrätt

1.      Direktiv 2012/29

5.        Skälen 12, 20, 22, 26 och 31 i direktiv 2012/29 har följande lydelse:

”(12)      De rättigheter som fastställs i detta direktiv påverkar inte förövarens rättigheter. …

…

(20)      Brottsoffrens roll i det straffrättsliga systemet och deras möjlighet att aktivt medverka i straffrättsliga förfaranden varierar mellan medlemsstaterna, beroende på det nationella systemet, och bestäms av en eller flera av följande kriterier … Medlemsstaterna bör avgöra vilket av dessa kriterier som föreligger för att fastställa räckvidden av de rättigheter som fastställs i detta direktiv i de fall där det hänvisas till brottsoffrets roll inom det straffrättsliga systemet i fråga.

…

(22)      Tidpunkten när en anmälan görs bör vid tillämpningen av detta direktiv anses falla inom ramen för de straffrättsliga förfarandena. Detta bör även omfatta situationer där myndigheter på eget initiativ inleder straffrättsliga förfaranden som en följd av ett brott som ett brottsoffer har utsatts för.

…

(26)      Den information som ges bör vara tillräckligt utförlig för att säkerställa att brottsoffren behandlas på ett respektfullt sätt och kan fatta välinformerade beslut om sin medverkan i förfarandena. Det är därför av särskild vikt att brottsoffren får information om det aktuella läget i förfarandet. …

…

(31)      Rätten till upplysningar om tid och plats för den rättegång som kommer att äga rum till följd av en anmälan om brott som brottsoffret har utsatts för bör även gälla för upplysningar om tid och plats för förhandlingar i samband med överklagande av en dom i målet.”

6.        I artikel 1.1 första stycket samt i artiklarna 6, 10, 18 och 20 b i direktiv 2012/29 föreskrivs följande:

”Artikel 1

Mål

1.      Syftet med detta direktiv är att säkerställa att brottsoffer får lämplig information, lämpligt stöd och skydd och kan medverka i straffrättsliga förfaranden.

…

Artikel 6

Rätt att erhålla information om det egna ärendet

1.      Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer utan onödigt dröjsmål informeras om att de har rätt att erhålla följande information om det straffrättsliga förfarande som har inletts till följd av en anmälan om brott som har begåtts mot brottsoffret och att de på begäran erhåller sådan information:

a)      Beslut om att lägga ned eller avsluta brottsutredningen eller om att inte åtala förövaren.

b)       Upplysningar om när och var rättegången kommer att äga rum samt innebörden av anklagelserna mot förövaren.

2.      Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer, i enlighet med den roll de har i det berörda straffrättsliga systemet, utan onödigt dröjsmål informeras om att de har rätt att erhålla följande information om det straffrättsliga förfarande som har inletts till följd av en anmälan om brott som har begåtts mot brottsoffret och att de på begäran erhåller sådan information:

a)      Slutliga domstolsavgöranden.

b)      Upplysningar om hur det straffrättsliga förfarandet fortskrider, med undantag för om utlämnandet av dessa upplysningar skulle kunna försvåra en korrekt handläggning av ärendet.

3.      Den information som lämnas enligt punkterna 1 a [och] 2 a ska innehålla skälen eller en kortfattad sammanfattning av skälen till beslutet i fråga, med undantag för ett jurybeslut eller ett beslut där motiveringen är konfidentiell, i de fall motiveringen av sådana beslut enligt nationell rätt inte lämnas ut.

4.      Brottsoffers önskan att erhålla information eller inte ska vara bindande för den behöriga myndigheten, såvida inte denna information måste tillhandahållas med anledning av brottsoffrets rätt till aktiv medverkan i de straffrättsliga förfarandena. Medlemsstaterna ska tillåta brottsoffer att när som helst ändra sin önskan, vilken sedan ska beaktas.

5.      Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer ges möjlighet att utan onödigt dröjsmål underrättas om när den person som har frihetsberövats, åtalats eller dömts för brott i ett straffrättsligt ärende som berör dem försätts på fri fot eller har rymt. Dessutom ska medlemsstaterna säkerställa att brottsoffer underrättas om alla relevanta skyddsåtgärder som utfärdas för dem om förövaren friges eller rymmer.

6.      Brottsoffer ska på begäran erhålla den information som föreskrivs i punkt 5, åtminstone i de fall då de kan befinna sig i fara eller det finns en konstaterad risk för skada för dem, såvida det inte finns konstaterad risk för skada för förövaren till följd av underrättelsen.

…

Artikel 10

Rätt att höras

1.      Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer får höras under de straffrättsliga förfarandena och att de får lägga fram bevisning. …

2.      De processrättsliga regler enligt vilka brottsoffer kan höras under straffrättsliga förfaranden och lägga fram bevisning ska fastställas i nationell rätt.

…

Artikel 18

Rätt till skydd

Utan att det påverkar den brottsanklagades rättigheter ska medlemsstaterna säkerställa att åtgärder finns tillgängliga för att skydda brottsoffer och deras familjemedlemmar från sekundär och upprepad viktimisering, hot och vedergällning, inbegripet risken att brottsoffer drabbas av psykisk eller emotionell skada samt för att skydda brottsoffers värdighet vid förhör och vittnesmål. …

…

Artikel 20

Brottsoffers rätt till skydd vid brottsutredningar

Utan att det påverkar den brottsanklagades rättigheter ska medlemsstaterna i enlighet med reglerna om domstolarnas bedömningsutrymme säkerställa att följande sker vid brottsutredningar:

…

b)      Antalet förhör med brottsoffer ska minimeras och förhör ska bara hållas om det är strikt nödvändigt för brottsutredningarna.”

2.      Direktiv 2016/343

7.        Direktiv 2016/343 antogs med stöd av artikel 82.2 b FEUF. Skälen 3, 9, 10, 33, 35, 36, 37, 38, 39, 42 och 48 i direktivet har följande lydelse:

”(3)      Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska det straffrättsliga samarbetet inom unionen bygga på principen om ömsesidigt erkännande av domar och andra rättsliga avgöranden.

…

(9)      Syftet med detta direktiv är att stärka rätten till en rättvis rättegång i straffrättsliga förfaranden genom att föreskriva gemensamma minimiregler avseende vissa aspekter av oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången.

(10)      Genom att fastställa gemensamma minimiregler om skyddet för misstänktas och tilltalades processuella rättigheter syftar detta direktiv till att stärka medlemsstaternas förtroende för varandras straffrättsliga system, och således till att underlätta det ömsesidiga erkännandet av avgöranden i straffrättsliga frågor. Sådana gemensamma minimiregler kan också avlägsna hinder för den fria rörligheten för medborgare inom medlemsstaternas hela territorium.

…

(33)      Rätten till en rättvis rättegång är en av grundprinciperna i ett demokratiskt samhälle. Rätten för misstänkta och tilltalade att närvara vid rättegången bygger på denna rättighet och bör säkerställas i hela unionen.

…

(35)      Misstänktas och tilltalades rätt att vara närvarande vid rättegången är inte absolut. På vissa villkor bör misstänkta och tilltalade uttryckligen eller genom tyst medgivande, men på ett otvetydigt sätt, kunna avstå från denna rätt.

(36)      Under vissa förhållanden bör det vara möjligt att meddela ett avgörande om den misstänktes eller tilltalades skuld eller oskuld även om den berörda personen inte är närvarande vid rättegången. Detta kan vara fallet om den misstänkte eller tilltalade i vederbörlig tid har underrättats om rättegången och om följderna av utevaro men trots detta uteblir. Att den misstänkte eller tilltalade har underrättats om rättegången bör förstås som att han eller hon kallas personligen eller att personen i fråga på annat sätt officiellt informeras om tid och plats för rättegången på ett sätt som gör det möjligt för honom eller henne att bli medveten om rättegången Att informera den misstänkte eller tilltalade om följderna av utevaro bör särskilt förstås som att denna person informeras om att ett avgörande kan meddelas om han eller hon uteblir från rättegången.

(37)      Det bör också vara möjligt att hålla en rättegång som kan leda till ett avgörande om skuld eller oskuld i den misstänktes eller tilltalades utevaro om denna person har underrättats om rättegången och gett fullmakt till en försvarare som utsetts av den misstänkte eller tilltalade själv eller av staten att företräda honom eller henne vid rättegången och som också företrätt den misstänkte eller tilltalade.

(38)      Vid bedömningen av om det sätt på vilket informationen tillhandahålls är tillräckligt för att säkerställa en persons kännedom om rättegången bör i förekommande fall särskilt beaktas dels de ansträngningar som myndigheterna har gjort för att informera den berörda personen, dels de ansträngningar som den berörda personen har gjort för att ta emot den information som riktas till honom eller henne.

(39)      Om medlemsstaterna föreskriver en möjlighet att hålla en rättegång i en misstänkts eller tilltalads utevaro, och villkoren för att meddela ett avgörande i en misstänkts eller tilltalads utevaro inte är uppfyllda eftersom den misstänkte eller tilltalade trots rimliga ansträngningar inte kunnat hittas, exempelvis eftersom personen har flytt eller avvikit, bör det ändå vara möjligt att meddela ett avgörande i den misstänktes eller tilltalades utevaro och att verkställa detta avgörande. I detta fall bör medlemsstaterna se till att när misstänkta eller tilltalade informeras om avgörandet, särskilt när de grips, de också bör informeras om möjligheten att angripa avgörandet och om rätten till en ny rättegång, eller om andra rättsmedel. Sådan information bör ges skriftligen. Informationen kan också ges muntligen, förutsatt att en uppgift om att informationen har lämnats registreras i enlighet med dokumentationsförfarandet enligt nationell rätt.

…

(42)      Medlemsstaterna bör se till att man vid genomförandet av detta direktiv, särskilt vad gäller rätten att närvara vid sin egen rättegång och rätten till en ny rättegång, beaktar sårbara personers särskilda behov. Enligt kommissionens rekommendation av den 27 november 2013 om processuella garantier för sårbara misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden(6) bör med sårbara misstänkta eller sårbara tilltalade förstås alla misstänkta eller tilltalade som inte kan förstå eller effektivt delta i straffrättsliga förfaranden på grund av ålder, mentalt eller fysiskt tillstånd eller eventuellt funktionshinder.

…

(48)      Eftersom detta direktiv fastställer minimiregler bör medlemsstaterna kunna utvidga de rättigheter som fastställs i detta direktiv för att föreskriva en högre skyddsnivå. Den skyddsnivå som medlemsstaterna tillhandahåller bör aldrig understiga de normer som anges i stadgan och Europakonventionen, såsom dessa tolkas av domstolen och Europadomstolen.”

8.        Artiklarna 1, 8.1–8.4 och 9 i direktiv 2016/343 har följande lydelse:

”Artikel 1

Syfte

I detta direktiv fastställs gemensamma minimiregler för följande:

a)      Vissa aspekter av oskuldspresumtionen i straffrättsliga förfaranden.

b)      Rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden.

…

Artikel 8

Rätt att närvara vid rättegången

1.      Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt att närvara vid sin egen rättegång.

2.      Medlemsstaterna får föreskriva att en rättegång som kan leda till ett avgörande om en misstänkts eller tilltalads skuld eller oskuld får hållas i dennes utevaro, om

a)      den misstänkte eller tilltalade i rätt tid har underrättats om rättegången och konsekvenserna av utevaro, eller om

b)      den misstänkte eller tilltalade, efter att ha blivit underrättad om rättegången, företräds av en försvarare med fullmakt som utsetts av antingen den misstänkte eller tilltalade eller av staten.

3.      Ett avgörande som har meddelats i enlighet med punkt 2 får verkställas mot den berörda personen.

4.      Om medlemsstaterna tillhandahåller en möjlighet att hålla en rättegång i en misstänkts eller tilltalads utevaro, och det inte är möjligt att uppfylla villkoren i punkt 2 i denna artikel eftersom en misstänkt eller tilltalad trots rimliga ansträngningar inte kunnat hittas, får medlemsstaterna föreskriva att ett avgörande ändå kan meddelas och verkställas. I sådana fall ska medlemsstaterna se till att när misstänkta eller tilltalade informeras om ett avgörande, särskilt när de grips, även informeras om möjligheten att angripa avgörandet och om rätten till en ny rättegång, eller om andra rättsmedel, i enlighet med artikel 9.

…

Artikel 9

Rätt till en ny rättegång

Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade, om dessa inte var närvarande vid sin rättegång och om de villkor som anges i artikel 8.2 inte var uppfyllda, har rätt till en ny rättegång eller annat rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan, inbegripet prövning av ny bevisning, och som kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs. I detta avseende ska medlemsstaterna se till att dessa misstänkta och tilltalade har rätt att närvara, att delta på ett effektivt sätt i enlighet med förfaranden enligt nationell rätt och att utöva sin rätt till försvar.”

B.      Italiensk rätt

9.        I artikel 420-bis i Codice di procedura penale (straffprocesslagen), med rubriken ”Den tilltalades utevaro”, föreskrivs följande:

”1.      Om den tilltalade, oberoende av om denne är på fri fot eller frihetsberövad, inte är närvarande vid rättegången, handlägger domstolen målet i den tilltalades utevaro i följande fall:

a)      Den tilltalade har delgivits kallelse till förhandlingen personligen eller genom ett av denne uttryckligen befullmäktigat ombud.

b)      Den tilltalade har uttryckligen avstått från att inställa sig vid förhandlingen eller, om det föreligger ett sådant hinder som nämns i artikel 420-ter, har uttryckligen avstått från att åberopa det

2.      Domstolen handlägger målet i den tilltalades utevaro även när domstolen på annat sätt anser det vara styrkt att den tilltalade hade faktisk kännedom om den pågående rättegången och att dennes utevaro från förhandlingen beror på ett frivilligt och medvetet val. I detta sammanhang ska domstolen beakta på vilket sätt delgivningen har skett, hur den tilltalade har agerat före förhandlingen, huruvida denne företräds av en försvarare och alla andra relevanta omständigheter.

3.      Domstolen ska handlägga målet i den tilltalades utevaro även i andra fall än de som avses i punkterna 1 och 2, när den tilltalade har avvikit eller på annat sätt frivilligt har undandragit sig kännedom om att förfarandet pågår.

4.      I de fall som avses i punkterna 1, 2 och 3 ska domstolen förklara att den tilltalade har uteblivit. Såvida inte annat stadgas i lag, ska en tilltalad som anses ha uteblivit företrädas av sin försvarare.

5.      Bortsett från i de fall som avses i punkterna 1, 2 och 3 ska domstolen, innan åtgärderna enligt artikel 420-quater vidtas, skjuta upp förhandlingen och besluta att polisen ska ombesörja att det meddelande som avses i artikel 419, beslutet att låta åtalet gå vidare till prövning och förhandlingsprotokollet delges den tilltalade personligen.

6.      Beslutet att den tilltalade ska anses ha uteblivit ska upphävas, även ex officio, om den tilltalade inställer sig innan målet har avgjorts. I följande fall får den tilltalade en ny frist för överklagande inom vilken denne får utöva de rättigheter som denne har förlorat:

a)      Den tilltalade styrker att denne på grund av oförutsebara omständigheter, force majeure eller annat laga förfall inte under några omständigheter hade möjlighet att inställa sig i rätt tid för att utöva de rättigheter som denne har förlorat och utan egen förskyllan inte i rätt tid kunde inge bevis för laga förfall.

b)      Den tilltalade styrker, i de fall som avses i punkterna 2 och 3, att denne inte hade fått faktisk kännedom om den pågående rättegången och utan egen förskyllan inte kunde inställa sig i rätt tid för att utöva de rättigheter som denne har förlorat.

c)      Det framgår under alla omständigheter att villkoren inte var uppfyllda för att handlägga målet i den tilltalades utevaro.

7.      Om villkoren inte var uppfyllda för att handlägga målet i den tilltalades utevaro ska domstolen, bortsett från i det fall som avses i punkt 6, även ex officio, upphäva beslutet att den tilltalade ska anses ha uteblivit och vidta de åtgärder som föreskrivs i punkt 5.”

10.      I artikel 629-bis i straffprocesslagen, med rubriken ”Undanröjande av det lagakraftvunna avgörandet”, föreskrivs följande:

”1.      Den person som har dömts eller gentemot vilken en tvångsåtgärd har vidtagits i enlighet med en lagakraftvunnen dom efter handläggning i dennes utevaro kan, bortsett från i de fall som regleras i artikel 628-bis, få domen undanröjd om personen styrker att denne anses ha uteblivit utan att villkoren enligt artikel 420-bis var uppfyllda och utan egen förskyllan inte hade möjlighet att överklaga domen inom fristen. Detta gäller under förutsättning att det inte framgår att den berörda personen hade faktisk kännedom om den pågående rättegången innan domen meddelades.

2.      Den berörda personen ska personligen eller genom en försvarare som denne har gett särskild fullmakt inge ansökan senast 30 dagar från den dag då den berörda personen fick kännedom om domen, vid äventyr av att ansökan annars avvisas. Ansökan ska inges till appellationsdomstolen i den domkrets som omfattar den domstol som har meddelat avgörandet.

3.      Appellationsdomstolen ska handlägga ärendet i enlighet med artikel 127 och ska, om den bifaller ansökan, undanröja domen och förordna att handlingarna ska överlämnas till den behöriga domstolen i den instans eller det skede där ogiltigheten uppkom.

4.      Artiklarna 635 och 640 är tillämpliga.”

III. Bakgrund till tvisten

11.      Genom dom meddelad av Tribunale ordinario di Roma (Förstainstansdomstolen i Rom, Italien) den 23 oktober 2023 dömdes CV, som medgärningsman, till fängelse i fem år och tre månader och böter på 1 500 euro för grov misshandel och grovt rån.

12.      Eftersom CV inte överklagade vann domen laga kraft den 14 april 2024, och CV greps den 19 november 2024 för verkställighet av den utdömda påföljden.

13.      Den 19 december 2024 begärde CV, vid Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom), att domen från Tribunale ordinario di Roma (Förstainstansdomstolen i Rom) skulle undanröjas och gjorde gällande att han hade förklarats ha uteblivit trots att villkoren i artikel 420-bis i straffprocesslagen inte var uppfyllda. Han hävdade att han inte hade känt till att ett förfarande pågick mot honom.

14.      Efter att ha granskat handlingarna i målet i första instans konstaterade Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom) att detta förfarande hade inletts den 2 april 2022 efter det att CV hade gripits på bar gärning för brotten grov misshandel och grovt rån, begångna i egenskap av medgärningsman tillsammans med en annan person som också greps samt åtta andra personer som förblev okända. CV åtalades dessutom som återfallsförbrytare, eftersom han redan hade dömts för andra brott av samma slag.

15.      På begäran av CV informerade polisen CV:s mor om gripandet och CV utsåg en advokat till ombud.

16.      Den 4 april 2022 fördes CV, som var frihetsberövad, inför Tribunale ordinario di Roma (Förstainstansdomstolen i Rom) för prövning av om frihetsberövandet skulle bestå samt för prövning av om lagföring skulle ske enligt förfarandet för brådskande mål. Vid detta tillfälle uppgav CV att han enligt folkbokföringen var bosatt hos sin mor i Sicilien, men att han sedan fem år var stadigvarande bosatt i Rom. Han uppgav dessutom att hans bostadsadress i Rom var ett ”mensa per i poveri” (ett soppkök) som drevs av ”Comunità di Sant’Egidio”.

17.      Vid förhandlingen den 4 april 2022 beslutades att CV inte skulle hållas fortsatt frihetsberövad och att förfarandet för brådskande mål inte skulle tillämpas. Ärendet återförvisades till åklagarmyndigheten och CV försattes på fri fot.

18.      Åklagarmyndigheten begärde därefter att Giudice per le indagini preliminari (förundersökningsdomaren, Italien) vid Tribunale ordinario di Roma (Förstainstansdomstolen i Rom) skulle meddela ett beslut om omedelbar lagföring med hänvisning till att bevisningen var uppenbar och att målet därför kunde prövas direkt utan någon förberedande förhandling.

19.      Denna begäran bifölls och Giudice per le indagini preliminari (förundersökningsdomaren) beslutade att CV skulle ställas inför Tribunale ordinario di Roma (Förstainstansdomstolen i Rom) för omedelbar lagföring vid förhandlingen den 4 oktober 2022.

20.      Den 9 maj 2022 begav sig polisen till det ovannämnda ”mensa per i poveri” för att delge CV beslutet om omedelbar lagföring. Polisen fann emellertid inte CV där och lät delgivningen ske till en av de personer som ansvarade för soppkökets verksamhet. Denna person förklarade att CV hade kommit till soppköket två dagar tidigare och försäkrade att beslutet om omedelbar lagföring skulle läggas i CV:s personliga brevlåda.

21.      Den 13 juli 2022 skickade den av CV utsedda advokaten ett telegram till CV på adressen till ”mensa per i poveri”, för att underrätta honom om att han frånträdde sitt uppdrag på grund av att CV inte stod att finna.

22.      Den 4 oktober 2022 delgavs den av CV utsedda advokaten beslutet om omedelbar lagföring, per certifierat e‑postmeddelande, eftersom den bostadsadress som CV hade uppgett inte var lämplig för delgivning.

23.      Vid förhandlingen den 4 oktober 2022 förordnade Tribunale ordinario di Roma (Förstainstansdomstolen i Rom), till följd av att den advokat som utsetts av CV hade frånträtt sitt uppdrag, en annan advokat som offentlig försvarare.

24.      Vid denna förhandling den 4 oktober 2022 konstaterade Tribunale ordinario di Roma (Förstainstansdomstolen i Rom) att beslutet om omedelbar lagföring inte hade delgetts den tilltalade och överlämnade akten till kansliet för ny delgivning.

25.      Vid förhandlingen den 17 januari 2023 konstaterade Tribunale ordinario di Roma (Förstainstansdomstolen i Rom) att det inte hade visats att CV faktiskt hade haft kännedom om förfarandet och uppdrog åt kansliet att vidta åtgärder för att lokalisera honom.

26.      Den 20 januari 2023 begav sig polisen åter till ”mensa per i poveri” för att verkställa delgivningen, men fann inte heller denna gång CV. Polisen lämnade då en underrättelse om delgivning till en volontär, som skulle tillse att den lades i CV:s personliga brevlåda.

27.      Den 20, 21 och 23 januari 2023 försökte polisen utan framgång kontakta CV per telefon på det mobiltelefonnummer som han hade uppgett.

28.      Den 20 januari 2023 gjorde polisen även en sökning i folkbokföringsregistret och konstaterade att CV var folkbokförd hos sin mor i Sicilien. Den 3 februari 2023 infann sig dock CV:s mor vid kommunens folkbokföringskontor och anmälde att hennes son inte längre bodde hos henne samt begärde att han skulle strykas som medlem av hennes hushåll.

29.      Vid förhandlingen den 13 juni 2023 konstaterade Tribunale ordinario di Roma (Förstainstansdomstolen i Rom) att det framgick av polisens tjänsteanteckningar att CV inte hade kunnat lokaliseras. Rätten beslutade därför att han skulle eftersökas på sin folkbokföringsadress, det vill säga hos modern i Sicilien, för att delges en kopia av beslutet om omedelbar lagföring och en kopia av protokollet från förhandlingen den 13 juni 2023, genom vilket förhandlingen sköts upp till den 23 oktober 2023.

30.      Den 19 juni 2023 delgav polisen dessa handlingar till CV:s mor i egenskap av ”sammanboende mor”.

31.      Vid förhandlingen den 23 oktober 2023 konstaterade Tribunale ordinario di Roma (Förstainstansdomstolen i Rom) att beslutet om omedelbar lagföring hade delgetts den sammanboende modern och att det därmed skulle anses säkerställt att den tilltalade hade fått kännedom om förfarandet.

32.      Tribunale ordinario di Roma (Förstainstansdomstolen i Rom) beslutade därför att målet skulle tas upp till prövning i sak i CV:s utevaro, med motiveringen att det var styrkt att han faktiskt hade haft kännedom om förfarandet och att hans utevaro vid förhandlingen skulle anses utgöra ett medvetet och frivilligt val i den mening som avses i artikel 420-bis punkt 3 i straffprocesslagen.

33.      Den 23 oktober 2023, inom ramen för den muntliga handläggningen, hördes målsäganden och efter parternas framställningar dömde Tribunale ordinario di Roma (Förstainstansdomstolen i Rom) CV till fängelse i fem år och tre månader samt böter på 1 500 euro, såsom medgärningsman till grov misshandel och grovt rån. Denna dom vann laga kraft den 14 april 2024.

34.      CV greps den 19 november 2024 och ansökte om undanröjande av domen, såsom nämnts i punkt 13 ovan.

IV.    Förfarandet vid domstolen och tolkningsfrågorna

35.      Inom ramen för detta förfarande beslutade Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom), genom beslut av den 7 januari 2026, som inkom till EU-domstolens kansli den 22 januari 2026, att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

1)       Ska artiklarna 6, 10 och 18 i direktiv 2012/29, jämförda med artiklarna 47 och 54 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och med artiklarna 6 och 17 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, sammantaget tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den i artikel 629-bis i den italienska straffprocesslagen, enligt vilken det i ett förfarande om undanröjande av en lagakraftvunnen dom, som syftar till att den fällande domen undanröjs och som innebär att en ny prövning i sak blir nödvändig, inte föreskrivs att ett brottsoffer som inte har väckt talan om enskilt anspråk ska informeras, meddelas eller medverka på något sätt?

2)       Ska artiklarna 8 och 9 i direktiv 2016/343, jämförda med artiklarna 47 och 54 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och med artiklarna 6 och 17 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, sammantaget tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning såsom den i artiklarna 420-bis och 629-bis i den italienska straffprocesslagen, enligt vilken en tilltalad kan få en lagakraftvunnen fällande dom undanröjd när denne gör gällande att han eller hon inte har haft faktisk kännedom om förfarandet, i den mån denna lagstiftning utesluter möjligheten att dra slutsatsen att den tilltalade frivilligt har undandragit sig kännedom om förfarandet genom grov oaktsamhet eller genom att medvetet ha tagit risken att inte bli delgiven, vilket framgår av objektiva ageranden och indirekt bevisning?

36.      Efter administrativa sammanträden den 5 och den 9 februari 2026 beslutade domstolens fjärde avdelning att förevarande mål ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som avses i artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

37.      Den italienska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden i förfarandet vid domstolen. Dessa parter deltog även i förhandlingen som hölls den 18 mars 2026.

V.      Bedömning

A.      Den andra tolkningsfrågan

38.      Genom den hänskjutande domstolens andra fråga, som jag kommer att behandla först, har EU-domstolen ombetts tolka artiklarna 8 och 9 i direktiv 2016/343 mot bakgrund av artiklarna 47 och 54 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och artiklarna 6 och 17 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida dessa bestämmelser utgör hinder för en nationell lagstiftning som, enligt den tolkning som följer av relevant rättspraxis, utesluter att en domstol som prövar en ansökan om en ny rättegång på grund av en fällande dom som meddelats i den tilltalades utevaro kan dra slutsatsen, på grundval av den berörda personens agerande och indirekt bevisning, att denne avsiktligt har undandragit sig kännedom om det ursprungliga förfarandet.

1.      De relevanta bestämmelserna

39.      Enligt artikel 8.2 och 8.3 i direktiv 2016/343 får medlemsstaterna föreskriva att en rättegång som kan leda till ett verkställbart avgörande om den berörda personens skuld eller oskuld får hållas i hans eller hennes utevaro. Detta gäller under förutsättning att den berörda personen i rätt tid har underrättats om rättegången och om konsekvenserna av utevaro (artikel 8.2 a), eller att denne har blivit underrättad om rättegången och företräds av en med fullmakt försedd försvarare som utsetts antingen av den berörda personen eller av staten (artikel 8.2 b).(7) Enligt artikel 8.4 gäller att om det inte är möjligt att uppfylla dessa villkor på grund av att den berörda personen, trots rimliga ansträngningar, inte kunnat hittas, kan ett avgörande ändå meddelas och verkställas. I sådana fall ska emellertid den berörda personen ha rätt till en ny rättegång, i enlighet med artikel 9 i direktivet.

40.      Det framgår av domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit)(8) att den möjlighet som artikel 8.2 och 8.3 i direktiv 2016/343 ger medlemsstaterna att, när villkoren i artikel 8.2 är uppfyllda, genomföra en rättegång i den tilltalades utevaro och att verkställa avgörandet utan att föreskriva någon rätt till en ny rättegång, grundar sig på antagandet att den berörda personen, i den situation som avses i artikel 8.2, frivilligt och otvetydigt har avstått från att utöva sin rätt att närvara vid rättegången.

41.      I samma dom fann domstolen att en person, i förekommande fall, även kan anses ha underrättats om rättegången och ha frivilligt och otvetydigt avstått från sin rätt att närvara vid rättegången när personen inte kan hittas för att delges kallelsen till rättegången. Detta kan vara fallet när det av precisa och objektiva indicier framgår att den berörda personen – trots att han eller hon officiellt har underrättats om att han eller hon har anklagats för att ha begått ett brott och således har vetskap om att en rättegång kommer att hållas – avsiktligen agerar på ett sätt för att undvika att officiellt få information om tid och plats för förhandlingen. Sådana precisa och objektiva kriterier kan exempelvis anses vara för handen när nämnda person, såsom i det mål som avgjordes genom domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), medvetet har uppgett en felaktig adress till de behöriga myndigheterna eller inte längre befinner sig på den adress som personen angett.(9)

42.      Situationen för en sådan person, som har hindrat myndigheterna från att officiellt underrätta honom eller henne om rättegången i god tid genom en officiell handling, omfattas således av det fall som avses i artikel 8.2 i direktiv 2016/343.(10) Under sådana omständigheter får det dessutom anses att denna person – som inte längre kan hittas – har underrättats om tid och plats för rättegången i enlighet med artikel 8.2 i direktiv 2016/343, när de behöriga myndigheterna i rätt tid har översänt en officiell handling, i vilken tid och plats för en rättegång anges, till den adress som den berörda personen har uppgett för dessa myndigheter och det styrks att denna handling faktiskt har lämnats på denna adress. Så kan emellertid endast vara fallet om nämnda myndigheter har gjort rimliga ansträngningar för att anträffa den berörda personen och för att kalla vederbörande personligen eller för att på annat sätt officiellt underrätta honom eller henne om tid och plats för rättegången.(11)

43.      Dessutom kan en sådan person endast förvägras en ny rättegång om de övriga villkoren i artikel 8.2 a och b är uppfyllda, det vill säga att personen antingen i rätt tid har underrättats om konsekvenserna av utevaro eller företräds av en försvarare.(12)

2.      Den hänskjutande domstolens frågor mot bakgrund av dess tolkning av nationell rätt

44.      Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida den, enligt unionsrätten, har ett utrymme för skönsmässig bedömning som gör det möjligt för den att beakta CV:s agerande vid prövningen av om han avsiktligen har undandragit sig kännedom om förfarandet, så att hans ansökan om en ny rättegång kan anses utgöra missbruk.

45.      Enligt vad den italienska regeringen har anfört framstår denna fråga som hypotetisk. Omständigheterna i målet borde göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att avslå begäran om en ny rättegång. Den italienska regeringen har därvid angett att det, enligt nationell rättspraxis, förvisso är den faktiska kännedomen om rättegången som legitimerar att den tilltalade förklaras utevarande, och det kan inte automatiskt av den tilltalades ”oaktsamhet i fråga om att ta del av information” dras slutsatsen att han eller hon haft en vilja att undandra sig rättegången. Denna oaktsamhet kan emellertid beaktas när de behöriga myndigheterna har gjort rimliga ansträngningar för att lokalisera den berörda personen. Det ankommer då på dessa myndigheter att lägga fram ”precisa och objektiva indicier” som visar att den berörda personen har erhållit tillräcklig information.

46.      Beaktandet av dessa två villkor utesluter allt missbruk av rätten till försvar, eftersom det fäster avseende såväl vid den aktsamhet som myndigheterna har iakttagit för att informera den berörda personen som vid den aktsamhet som denne har iakttagit för att ta del av relevant information. Den italienska regeringen anser att det mot denna bakgrund är möjligt att, på grundval av de omständigheter som redogörs för i beslutet om hänskjutande, neka CV rätten till en ny rättegång.

47.      I detta avseende vill jag erinra om att det förfarande som föreskrivs i artikel 267 FEUF grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, och att den senare endast är behörig att tolka eller pröva giltigheten av de unionsrättsakter som avses i den artikeln. Det ankommer inte på domstolen att i det sammanhanget tolka bestämmelser i nationell rätt eller att avgöra om den hänskjutande domstolens tolkning av denna är korrekt. Härav följer att det ankommer på domstolen att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom den angetts i beslutet om hänskjutande. I förevarande fall är det således nödvändigt att hålla sig till den tolkning av de italienska bestämmelserna som framgår av begäran om förhandsavgörande och som ligger till grund för den fråga som ställts till domstolen.(13)

48.      Enligt den hänskjutande domstolen innehåller artikel 420-bis i straffprocesslagen visserligen en uppräkning av omständigheter som gör det möjligt att dra slutsatsen att en tilltalad haft för avsikt att undandra sig kännedom om förfarandet och att dennes utevaro var en följd av ett medvetet val. Enligt rättspraxis från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) kan emellertid en ansökan om en ny rättegång avslås endast om det läggs fram direkta bevis för en avsikt att undandra sig kännedom om förfarandet.

49.      Enligt den hänskjutande domstolen innebär detta i praktiken att den berörda personen måste lämna en uttrycklig förklaring om att han eller hon vill undandra sig förfarandet. Att dra slutsatsen att omöjligheten att lokalisera den berörda personen beror på ageranden som indirekt men tydligt visar på en sådan vilja är enligt den hänskjutande domstolen inte tillåtet. Det är således inte möjligt att beakta att den berörda personen har varit oaktsam på ett sätt som visar att han eller hon har godtagit risken att inte få kännedom om förfarandet och som kan likställas med ett avsiktligt undandragande från sådan kännedom. Den hänskjutande domstolen anser sig således under omständigheterna i förevarande fall vara skyldig att bifalla begäran om en ny rättegång, på grund av att det saknas direkta bevis för att CV hade för avsikt att undandra sig kännedom om det ursprungliga förfarandet.

50.      Den hänskjutande domstolen förefaller således anse att den nationella rätten, sådan som den skulle vara tvungen att tillämpa den, i viss mån ger rätten till försvar ett ”överdrivet skydd”. Den nationella rätten förpliktar den att förordna om återupptagande av förfarandet och hindrar den från att pröva indicier som, i förekommande fall, kan visa att CV:s utevaro vid rättegången beror på ett medvetet val från hans sida.

3.      Förbudet mot missbruk av den rätt till en ny rättegång som garanteras i direktiv 2016/343

51.      Såsom framgår av artikel 82.2 FEUF, som är den rättsliga grunden för direktiv 2016/343, samt av skälen 9 och 48 och artikel 1 i detta direktiv, görs genom direktivet endast en minimiharmonisering och inte en fullständig och uttömmande harmonisering, vilket innebär att medlemsstaterna kan utvidga de rättigheter som fastställs i direktivet och föreskriva en högre skyddsnivå.(14)

52.      Det framgår således av själva ordalydelsen i artikel 8.2 i direktivet att medlemsstaterna ”får föreskriva att en rättegång som kan leda till ett avgörande om en misstänkts eller tilltalads skuld eller oskuld får hållas i dennes utevaro”.(15) Det står således medlemsstaterna fritt att inte föreskriva en möjlighet till rättegång i en misstänkts eller tilltalads utevaro i sin nationella lagstiftning.(16)

53.      När de föreskriver en möjlighet att hålla sådana rättegångar måste de emellertid iaktta kraven i direktivet. I dessa föreskrivs och anges ramarna för de skyldigheter som åligger medlemsstaterna med avseende på misstänktas och tilltalades rätt att närvara vid rättegången samt undantagen från denna rätt.(17) Detta innebär inte bara att de måste garantera den tilltalades rätt att närvara vid rättegången, utan även att de måste förhindra missbruk av rätten till en ny rättegång vid utevarodom, eftersom ett sådant missbruk skulle undergräva effektiviteten i lagföringen och hindra en god rättsskipning.

54.      Det står visserligen i princip medlemsstaterna fritt att föreskriva en högre skyddsnivå för rätten till försvar än den som föreskrivs i direktiv 2016/343. Säkerställandet av rätten till försvar får dock inte innebära att direktivets syfte och effektiva genomförande äventyras. När en unionsrättsakt ger medlemsstaterna frihet att välja mellan flera sätt att tillämpa den, är de vid nyttjandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning skyldiga att iaktta unionsrätten. Vid prövningen av huruvida de nationella bestämmelser som införts för detta ändamål är förenliga med direktivet ska direktivet således tolkas mot bakgrund av de allmänna principerna i unionsrätten.(18)

55.      På samma sätt är medlemsstaterna vid genomförandet av dessa bestämmelser bundna av bestämmelserna i stadgan. De får förvisso tillämpa nationella normer för skydd av grundläggande rättigheter, under förutsättning att tillämpningen av dessa normer varken undergräver den skyddsnivå som föreskrivs i stadgan eller unionsrättens företräde, enhetlighet och verkan.(19)

56.      I enlighet med dessa principer har domstolen redan slagit fast att bestämmelserna i direktiv 2016/343 om rätten att närvara vid rättegången och rätten till en ny rättegång ska tolkas på ett sådant sätt att det förhindras att en person som uttryckligen eller genom tyst medgivande men på ett otvetydigt sätt har avstått från att närvara vid rättegången trots att han eller hon har underrättats om densamma, efter det att en fällande dom har meddelats i personens utevaro kan göra gällande att en ny rättegång ska hållas och på så sätt otillbörligen hindra en effektiv lagföring och en god rättskipning.(20)

57.      Enligt domstolen följer denna tolkning av syftet med direktiv 2016/343, vilket, såsom anges i skälen 9 och 10 i direktivet, är att stärka rätten till en rättvis rättegång i straffrättsliga förfaranden på ett sätt som stärker medlemsstaternas förtroende för varandras straffrättsliga system. Villkoret att den berörda personen, när villkoren i artikel 8.2 i direktivet är uppfyllda, frivilligt och otvetydigt har avstått från att utöva sin rätt att närvara vid rättegången, är en garant för att detta syfte iakttas.(21)

58.      Denna tolkning stöds av den omständigheten att direktiv 2016/343, i och med att det antogs för att underlätta ömsesidigt erkännande samt polissamarbete och straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna, har samma syfte som rambesluten om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål och förfaranden för överlämnande mellan medlemsstaterna.(22) Eftersom direktiv 2016/343 utgör en del av samma regelverk ska det tolkas i överensstämmelse med dessa rambeslut.(23)

59.      Såsom generaladvokaten Richard de la Tour har förklarat måste de nationella domstolarna enligt nämnda rambeslut även ha ett utrymme för skönsmässig bedömning som gör det möjligt för dem att pröva huruvida rätten till försvar, mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, har iakttagits även om en dom har meddelats i den tilltalades utevaro.(24) Han stöder denna uppfattning på bland annat vikten av en effektiv lagföring och en god rättskipning.(25)

60.      Slutligen är den föreslagna tolkningen förenlig med rätten för brottsoffret att få sin sak prövad inom skälig tid och inte behöva traumatiseras på nytt, med principen om processekonomi i straffrättsliga förfaranden och med den allmänna principen om förbud mot rättsmissbruk, enligt vilken enskilda inte får åberopa unionsrättsliga bestämmelser på ett sätt som är bedrägligt eller utgör missbruk.(26)

61.      Förbudet mot rättsmissbruk är nämligen alltid tillämpligt. Det uttryckliga förbud mot missbruk av rättigheter som föreskrivs i artikel 54 i stadgan och artikel 17 i Europakonventionen tycks förvisso inte vara relevant under de nu aktuella omständigheterna. Såsom kommissionen har gjort gällande har dessa bestämmelser det särskilda syftet att förhindra att enskilda, grupper eller stater använder de friheter som garanteras i stadgan och Europakonventionen för att sätta ur spel, eller i alltför hög grad begränsa, de rättigheter som erkänns i dessa instrument. Detta särskilda förbud står emellertid inte i vägen för det mer allmänna förbud som erkänts av domstolen.

4.      Slutsats avseende den andra tolkningsfrågan

62.      Av det ovan anförda följer att den behöriga domstolen måste ha ett utrymme för skönsmässig bedömning när den prövar huruvida villkoren är uppfyllda för att tillämpa den rätt till en ny rättegång vid utevarodom som föreskrivs i artikel 9 i direktiv 2016/343.

63.      Vid utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning ska den behöriga domstolen kunna pröva huruvida de villkor som sammanfattats i punkterna 39–42 i detta förslag till avgörande är uppfyllda. Den ska således bedöma huruvida det finns precisa och objektiva indicier för att den berörda personen – trots att han eller hon officiellt har underrättats om att han eller hon har anklagats för att ha begått ett brott och således har vetskap om att en rättegång kommer att hållas – avsiktligen agerar på ett sätt för att undvika att officiellt få information om tid och plats för förhandlingen. I detta sammanhang ska den vederbörligen beakta den särskilda situationen för sådana sårbara personer som avses i bland annat skäl 42 i direktiv 2016/343.(27) Slutligen ska den hänskjutande domstolen, vid denna prövning, avgöra huruvida något av de alternativa villkor som anges i artikel 8.2 a och b i direktivet är uppfyllda, det vill säga om personen antingen har underrättats om tid och plats för rättegången och konsekvenserna av utevaro eller har företrätts av en försvarare med fullmakt under hela förfarandets gång.(28)

64.      Det är endast om den hänskjutande domstolen, efter denna prövning, finner att den berörda personen avsiktligen har undvikit att officiellt få information om förhandlingen och, dessutom, ett av nämnda villkor är uppfyllt, som denna person kan förvägras rätten till en ny rättegång. Det kan endast förhålla sig annorlunda om det visade sig att den berörda personen medvetet har sett till att dessa villkor inte uppfylls, till exempel genom att undvika att ta emot information om tid och plats för förhandlingen och om konsekvenserna av att en dom meddelas i hans eller hennes utevaro eller genom att medvetet och upprepat bryta kontakten med sin advokat. I ett sådant fall kan den allmänna principen om förbud mot rättsmissbruk tala emot att målet tas upp till en ny rättegång.

65.      I förevarande fall är det, med förbehåll för de hänskjutande domstolens bedömning, inte klarlagt om det finns indicier som tyder på att CV, avsiktligen och på ett sätt som innebär missbruk, har förhindrat de villkor som anges i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 från att uppfyllas. Det ankommer således på den domstolen att, särskilt mot bakgrund av protokollet och utskriften av förhöret med CV som ägde rum den 4 april 2022 (punkt 16 ovan), under vilket han biträddes av en av honom vald och i vederbörlig ordning befullmäktigad advokat,(29) pröva huruvida det framgår av dessa handlingar att CV på ett tillfredsställande sätt hade underrättats om att han var anklagad för att ha begått ett brott och att en rättegång skulle hållas mot honom. På samma sätt ska den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av bland annat de uppgifter som CV lämnade om sina adresser och de ansträngningar som gjordes för att delge honom information om rättegången, pröva huruvida det ska anses att han avsiktligt undvek att officiellt erhålla information om tid och plats för rättegången, trots att de behöriga myndigheterna ansträngde sig tillräckligt för att hitta honom.

66.      När den hänskjutande domstolen prövar dessa frågor ska den inte bara ta vederbörlig hänsyn till CV:s sårbarhet till följd av hans situation som hemlös, utan även till huruvida det framgår av hans vittnesmål vid förhöret den 4 april 2022 att han var tillräckligt informerad och hade tillräcklig sinnesklarhet för att kunna förstå konsekvenserna av den situation som han befann sig i. Dessutom måste CV inom ramen för förfarandet avseende begäran om en ny rättegång bland annat ha möjlighet att åberopa särskilda omständigheter som eventuellt kan ha hindrat honom från att ta emot de delgivningar som skedde vid ”mensa per i poveri” (soppköket) som drevs av ”Comunità di Sant’Egidio” (se punkterna 16, 20 och 26 ovan).

67.      Den hänskjutande domstolen måste dessutom pröva huruvida något av de villkor som anges i artikel 8.2 a och b i direktiv 2016/343 är uppfyllt. I detta sammanhang ankommer det på den att avgöra huruvida CV kan anses ha företrätts av en vederbörligen befullmäktigad advokat under hela förfarandets gång med beaktande av omständigheterna i målet (se punkterna 15, 21 och 23 ovan).(30)

68.      Vad gäller det villkor som anges i artikel 8.2 a i direktiv 2016/343 ska den hänskjutande domstolen bedöma huruvida den delgivning av beslutet om omedelbar lagföring som skedde vid ”mensa per i poveri” (soppköket) som drevs av ”Comunità di Sant’Egidio” kan anses innebära att CV underrättats om tid och plats för rättegången, i den mening som avses i artikel 8.2 a i nämnda direktiv (se punkt 42 ovan). Den ska vidare pröva huruvida det är styrkt att CV officiellt och i god tid, bland annat vid förhöret den 4 april 2022, underrättats om konsekvenserna av utevaro.

69.      Slutligen ska det påpekas att det förfarande, under vilket en misstänkt eller tilltalad kan begära en ny rättegång enligt artikel 9 i direktiv 2016/343, måste iaktta villkoren avseende rätten till ett effektivt rättsmedel. Detta innebär bland annat att begäran om att återuppta förfarandet ska prövas inom en tillräckligt kort tid för att – särskilt om den berörda personen, såsom i förevarande fall, har frihetsberövats – garantera effektiviteten av detta förfarande som, i förekommande fall, kan leda till att det ursprungliga avgörandet undanröjs och att den berörde försätts på fri fot. I förevarande fall är det oklart om förfarandet i det nationella målet uppfyller dessa villkor, i och med att CV greps den 19 november 2024, att han begärde att det ursprungliga avgörandet skulle undanröjas den 19 december 2024 och att den hänskjutande domstolen sände förevarande begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen först den 7 januari 2026, det vill säga mer än ett år senare, när CV redan hade avtjänat en betydande del av det straff han ådömts.(31)

B.      Den första tolkningsfrågan

70.      Den hänskjutande domstolen har ställt den första tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 6, 10 och 18 i direktiv 2012/29, jämförda med artiklarna 47 och 54 i stadgan och artiklarna 6 och 17 i Europakonventionen, ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som artikel 629-bis i den italienska straffprocesslagen, enligt vilken det i ett förfarande om undanröjande av en lagakraftvunnen dom som kan leda till att den fällande domen undanröjs och att ett nytt förfarande i sak måste inledas, inte föreskrivs att ett brottsoffer som inte har väckt talan om enskilt anspråk ska informeras, meddelas eller medverka på något sätt.

71.      Enligt artikel 1.1 första stycket i direktiv 2012/29 är målet med det direktivet att säkerställa att brottsoffer får lämplig information, lämpligt stöd och skydd och kan medverka i straffrättsliga förfaranden.

72.      I detta syfte föreskrivs i artikel 6 i direktiv 2012/29 att brottsoffret har rätt att erhålla information om ärendet. Denna bestämmelse avser inte uttryckligen ett sådant förfarande för återupptagande som det som är aktuellt i det nationella målet, under vilket den behöriga domstolen prövar huruvida villkoren för en utevarodom var uppfyllda i det ursprungliga förfarandet. Likaså kan det, när det gäller brottsoffrets rätt att i princip erhålla alla upplysningar som gör det möjligt för vederbörande att få kännedom om hur det straffrättsliga förfarandet fortskrider, vilken rätt särskilt föreskrivs i artikel 6.2 b i direktivet, konstateras att artikel 6.2, liksom skäl 20, hänvisar till brottsoffrens roll i det berörda straffrättsliga systemet.

73.      Även i artikel 10 i direktiv 2012/29, i vilken brottsoffers rätt att höras fastställs, görs en allmän hänvisning till ”straffrättsliga förfaranden”.

74.      Det framgår emellertid av den allmänna systematiken i och syftet med direktiv 2012/29 att direktivet grundar sig på beaktandet av de allvarliga konsekvenser som förfaranden mot förövare av brott har för brottsoffren och att det syftar till att säkerställa att brottsoffer kan medverka på ett lämpligt och aktivt sätt i dessa förfaranden.

75.      I detta sammanhang understryks i skäl 26 i direktiv 2012/29 vikten av att ge brottsoffren information om det aktuella läget i förfarandet. I skäl 31 i detta direktiv anges dessutom att rätten till upplysningar om tid och plats för den rättegång som kommer att äga rum även bör gälla för upplysningar om tid och plats för förhandlingar i samband med överklagande av en dom i målet.

76.      Ett förfarande under vilket den behöriga domstolen prövar huruvida den ursprungliga domen ska undanröjas och förfarandet i sak återupptas kan likställas med ett förfarande för överklagande av en dom som meddelats i ett brottmål. Ett sådant förfarande innebär nämligen att ett förfarande i sak som i princip avslutats genom en lagakraftvunnen dom kan återupptas.

77.      Ett sådant förfarande är av avgörande betydelse för brottsoffret. Det innebär nämligen att brottsoffret på nytt kan behöva genomleva en traumatisk upplevelse och att han eller hon, i förekommande fall, kan behöva vittna på nytt under det nya förfarandet i sak.

78.      Under dessa omständigheter kan brottsoffrets rätt att aktivt medverka i straffrättsliga förfaranden enligt min mening inte begränsas till förfaranden i sak som syftar till att fastställa brottet, utan måste även gälla i förfaranden för undanröjande av den ursprungliga domen. Brottsoffrets rätt att medverka i ett sådant förfarande kan inte heller vara beroende av huruvida vederbörande har fört talan om enskilt anspråk eller om det är brottsoffrets anmälan eller myndigheternas eget initiativ som gav upphov till det ursprungliga förfarandet.(32)

79.      Det kan visserligen inte, såsom kommissionen har påpekat, vara fråga om att göra en avvägning mellan brottsoffrets och den tilltalades rättigheter vid bedömningen av rätten till en ny rättegång. Såsom anges i skäl 12 i direktiv 2012/29 påverkar inte brottsoffrets rättigheter enligt direktivet förövarens rättigheter. Det handlar således inte om att begränsa den tilltalades rätt till en rättvis rättegång på grund av konsekvenserna av en ny rättegång i sak för brottsoffret. De bestämmelser i direktivet som syftar till att förhindra sekundär viktimisering eller ett onödigt stort antal förhandlingar(33) får inte tolkas på ett sådant sätt att de äventyrar den tilltalades rätt till en ny rättegång om villkoren för att tillämpa denna rätt är uppfyllda.

80.      Dessutom är det inom ramen för ett förfarande om undanröjande inte fråga om brottet som sådant, och brottsoffrets vittnesmål om detta brott saknar betydelse vid prövningen av förutsättningarna för att återuppta förfarandet i sak.

81.      Det är emellertid möjligt att brottsoffret kan bidra med uppgifter som på ett ändamålsenligt sätt kan klarlägga för den behöriga domstolen huruvida den tilltalade medvetet har undandragit sig den ursprungliga rättegången eller inte. Detta gäller särskilt i situationer, såsom vid våld i nära relationer, där den tilltalade och brottsoffret känner varandra eller har en nära relation.

82.      Av detta följer att det, som svar på den hänskjutande domstolens första fråga, bör slås fast att brottsoffrets rättigheter enligt direktiv 2012/29 kräver att brottsoffret alltid informeras om en begäran som syftar till att få till stånd en ny rättegång. Likaså måste brottsoffret ges möjlighet att höras vid prövningen av en sådan begäran, så att han eller hon kan lämna upplysningar som kan vara relevanta för bedömningen av den tilltalades agerande.

VI.    Förslag till avgörande

83.      Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom, Italien) på följande sätt:

Artiklarna 8 och 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden och artiklarna 6, 10 och 18 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF ska tolkas på följande sätt:

–        De nationella domstolarna ska ha ett utrymme för skönsmässig bedömning för att, mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet, avgöra om en tilltalad som inte har varit närvarande vid rättegången ska anses ha rätt till en ny rättegång för att hans eller hennes rätt till en rättvis rättegång ska tillgodoses.

–        Inom ramen för denna bedömning ska de nationella domstolarna pröva huruvida det är tillräckligt klarlagt att den tilltalade hade kännedom om att rättegången skulle hållas och om följderna av en dom i utevaro samt att utevaron var en följd av ett medvetet val.

–        Brottsoffret ska informeras om en begäran från den tilltalade om en ny rättegång och ha rätt att höras i det förfarande under vilket den behöriga domstolen prövar denna begäran.


1      Originalspråk: franska.


i      Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.


2      Europaparlamentets och rådets direktiv av den 9 mars 2016 (EUT L 65, 2016, s. 1, och rättelse i EUT L 167, 2022, s. 150). Se skäl 33.


3      Skäl 35 i nämnda direktiv. Se även dom av den 26 februari 2013, Melloni (C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 49).


4      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit) (C‑569/20, EU:C:2022:401, punkterna 34 och 35) (nedan kallad domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit)).


5      Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 oktober 2012 (EUT L 315, 2012, s. 57).


6      EUT C 378, 2013, s. 8.


7      Domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), punkterna 33 och 39–43, dom av den 16 januari 2025, Stangalov (C‑644/23, EU:C:2025:16, punkt 37), och dom av den 20 maj 2025, Kachev (C‑135/25 PPU, EU:C:2025:366, punkt 34 och följande punkter).


8      Se punkterna 34 och 35 i den domen. Se även dom av den 15 september 2022, HN (Rättegång mot en tilltalad som avlägsnats ur landet) (C‑420/20, EU:C:2022:679, punkterna 35, 36 och 58).


9      Se punkterna 48 och 49 i den domen.


10      Domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), punkt 48.


11      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2025, Stangalov (C‑644/23, EU:C:2025:16, punkt 42), och dom av den 20 maj 2025, Kachev (C‑135/25 PPU, EU:C:2025:366, punkt 37). Detta fall berördes inte i domen av den 24 maj 2016, Dworzecki (C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkt 33 och följande punkter), vilket diskuterats i förevarande mål och vilket rörde frågan huruvida det räckte att åtalet delgetts en vuxen person som bodde i den åtalades hushåll för att anse att den tilltalade hade informerats om rättegången, utan att frågan uppkom huruvida vederbörande innan denna delgivning hade informerats om att en rättegång skulle hållas mot honom.


12      Domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), punkt 38 samt punkt 54 och följande punkter, dom av den 16 januari 2025, Stangalov (C‑644/23, EU:C:2025:16, punkt 43), och dom av den 20 maj 2025, Kachev (C‑135/25 PPU, EU:C:2025:366, punkt 38). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Medina i målet Kachev (C‑135/25 PPU, EU:C:2025:306, punkt 41 och följande punkt).


13      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 september 2013, Texdata Software (C‑418/11, EU:C:2013:588, punkterna 28 och 29 samt där angiven rättspraxis).


14      Dom av den 13 februari 2020, Spetsializirana prokuratura (Förhandling som hålls i den tilltalades utevaro) (C‑688/18, EU:C:2020:94, punkterna 29 och 30), och domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), punkt 43 och där angiven rättspraxis.


15      Min kursivering.


16      Dom av den 15 september 2022, HN (Rättegång mot en tilltalad som avlägsnats ur landet) (C‑420/20, EU:C:2022:679, punkterna 37–39).


17      Dom av den 15 september 2022, HN (Rättegång mot en tilltalad som avlägsnats ur landet) (C‑420/20, EU:C:2022:679, punkterna 40 och 47).


18      Se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 25 maj 2016, Meroni (C‑559/14, EU:C:2016:349, punkt 39), dom av den 9 mars 2017, Milkova (C‑406/15, EU:C:2017:198, punkterna 52 och 53) och dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. (C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 48).


19      Dom av den 26 februari 2013, Melloni (C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 60), och dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson (C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 29).


20      Domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), punkt 37.


21      Domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), punkterna 34–36.


22      Se, beträffande detta syfte, dom av den 26 februari 2013, Melloni (C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 51). Se även rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1) och rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27), i deras lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen (EUT L 81, 2009, s. 24).


23      Se förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Höldermann (C‑447/24, EU:C:2025:716, punkt 83 och följande punkter).


24      Se förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Khuzdar (C‑95/24, EU:C:2025:712, punkt 59 och följande punkter).


25      Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Khuzdar (C‑95/24, EU:C:2025:712, punkt 73).


26      Se, beträffande sistnämnda princip, dom av den 9 mars 1999, Centros (C‑212/97, EU:C:1999:126, punkt 24), dom av den 5 juli 2007, Kofoed (C‑321/05, EU:C:2007:408, punkt 38), dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff (C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 57), och dom av den 26 februari 2019, T Danmark och Y Denmark (C‑116/16 och C‑117/16, EU:C:2019:135, punkt 70).


27      Se, för ett liknande resonemang, domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), punkt 48, och förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit) (C‑569/20, EU:C:2022:26, punkt 54).


28      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 maj 2025, Kachev (C‑135/25 PPU, EU:C:2025:366, punkterna 59–63), och förslag till avgörande av generaladvokaten Medina i målet Kachev (C‑135/25 PPU, EU:C:2025:306, punkterna 61–67).


29      Se, beträffande de villkor som gäller i detta avseende, domen Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), punkt 56, dom av den 16 januari 2025, Stangalov (C‑644/23, EU:C:2025:16, punkt 48), och dom av den 20 maj 2025, Kachev (C‑135/25 PPU, EU:C:2025:366, punkterna 41 och 61).


30      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 maj 2025, Kachev (C‑135/25 PPU, EU:C:2025:366, punkterna 59–63), och förslag till avgörande av generaladvokaten Medina i målet Kachev (C‑135/25 PPU, EU:C:2025:306, punkterna 61–67).


31      Se, i detta hänseende, dom av den 16 januari 2025, VB II (Information om rätten till en ny rättegång) (C‑400/23, EU:C:2025:14, punkterna 63 och 64), och dom av den 20 maj 2025, Kachev (C‑135/25 PPU, EU:C:2025:366, punkterna 67–70), samt förslag till avgörande av generaladvokaten Medina i målet Kachev (C‑135/25 PPU, EU:C:2025:306, punkt 80).


32      I artikel 6.2 i direktiv 2012/29 hänvisas förvisso till ”det straffrättsliga förfarande som har inletts till följd av en anmälan om brott som har begåtts mot brottsoffret”. En sådan hänvisning återfinns även i skäl 31 i direktivet. Med hänsyn till de allvarliga följder som ett förfarande för undanröjande av domen kan få för brottsoffret kan hans eller hennes rätt att medverka i förfarandet emellertid inte vara beroende av att en anmälan ingetts eller att brottsoffret har fört talan om enskilt anspråk. Denna tolkning finner stöd i skäl 22 i direktiv 2012/29, i vilket ingivandet av en anmälan, med avseende på avgränsningen av de situationer som faller inom ramen för det straffrättsliga förfarandet, likställs med att förfarandet inleds på myndigheternas eget initiativ.


33      Artikel 18 och artikel 20 b i direktiv 2012/29. Se, beträffande dessa bestämmelser, dom av den 29 juli 2019, Gambino och Hyka (C‑38/18, EU:C:2019:628, punkt 30 och följande punkter samt punkt 50 och följande punkter).