I beslutet fastslog kommissionen att 40 pappersmasseproducenter samt tre av deras branschorganisationer hade samordnat priserna i strid med artikel 85.1 i fördraget. Trettiosex av dessa företag, däribland nio svenska företag, ålades böter på mellan 50000 och 500000 ECU.

... samordning i detta fall inte är den enda rimliga förklaringen till det parallella beteendet. För det första kan systemet med prisaviseringar anses som en rationell reaktion på det faktum att pappersmassemarknaden utgör en långsiktig marknad och att såväl köpare som säljare har behov av att minska sin risk. För det andra kan överensstämmelsen i fråga om tidpunkterna för prisaviseringarna anses som en direkt följd av marknadens stora öppenhet, vilken inte bör betecknas som konstlad. Slutligen kan prisparallellismen och prisutvecklingen förklaras på ett tillfredsställande sätt genom marknadens oligopolistiska tendenser liksom av de särskilda förhållanden som rådde under vissa perioder. Under sådana omständigheter kan det av kommissionen konstaterade parallella beteendet inte utgöra något bevis på samordning.

Punkt 126 (REG 1993, s. I-1613).

Domstolen fastslog att det i brist på säkra, exakta och samstämmiga bevis på samordning av priser fanns skäl att ogiltigförklara artikel 1.1 i beslutet.

De böter som ålagts dessa företag utgjorde på samma gång påföljd för överträdelser som bestod i att företagen hade deltagit i en allmän samordning av annonserade priser och fakturapriser, där överträdelserna i båda fallen ogiltigförklarats.

Med hänsyn till dessa omständigheter nedsatte domstolen de ursprungliga böterna på mellan 125000 och 200000 ECU till 20000 ECU för varje företag.

Faktum är att endast vissa av de företag som hade undertecknat,

De senare hade icke desto mindre ett intresse av att åtagandet ogiltigförklarades, eftersom de hade ålagts avsevärt högre böter om de inte hade undertecknat åtagandet.

Jag ser ingen möjlighet att bifalla Er begäran. I artikel 3 i beslutet ålades varje producent böter på individuell basis. Därför upphävde eller nedsatte domstolen i punkt 7 i domslutet de böter som ålagts vart och ett av de företag som hade väckt talan vid domstolen. Eftersom Era klienter inte har väckt talan om ogiltigförklaring av beslutet har domstolen varken ogiltigförklarat eller ens haft möjlighet att ogiltig-förklara de delar av artikel 3 där de ålades böter. Följaktligen har kommissionen helt och hållet uppfyllt sin skyldighet att följa domstolens dom när den har återbetalat de böter som erlagts av de sökande vars talan bifölls. Eftersom domen inte påverkar den del av beslutet som avser Era klienter, har kommissionen varken skyldighet eller rätt att återbetala Era klienters böter.

Eftersom Era klienters betalning är baserad på ett beslut som fortfarande är giltigt i förhållande till dem, och inte bara är bindande för Era klienter utan även för kommissionen, avslås Er begäran om återbetalning.

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 4 oktober 1995 att neka partiell återbetalning av böterna,

avvisa talan,

Förstainstansrättens bedömning kan, i den del som är relevant för detta mål, sammanfattas som följer.

Jag skall nu i detalj undersöka de olika delarna av mitt förslag och när så är påkallat hänvisa till domstolens rättspraxis och till lösningar som valts i olika medlemsstater.

sådana där man begär justeringar i för den berörda parten gynnsam riktning av den faktiska eller rättsliga innebörden av den slutliga rättsakt som angripits,

Vid sidan av dessa klassiska kategorier, som har det gemensamt att nya faktorer tillkommit jämfört med de omständigheter som var för handen när rättsakten tillkom, måste åtminstone två andra tas i beaktande beträffande fall där den rättsstridighet som kan medföra ogiltigförklaring förelegat redan vid tidpunkten för dess tillkomst. Även om de inte behandlas enhetligt av medlemsstaternas rättsordningar,

Medan det i vissa medlemsstater finns speciella nullitetsförfaranden förekommer i andra rättsfiguren omprövning ex officio som, trots det missvisande namnet, kan påkallas av den berörda parten, som dessutom har vissa rättigheter vid förfarandet (att höras, att få en objektiv och rationell bedömning och att beslutet skall vara motiverat).

nullitet ipso jure.

Som jag kommer att beskriva nedan (se punkt 84) är det inte alltid enkelt, och det är av tveksamt värde, att skilja mellan dessa två typer av nullitet. Viktigare än de tänkbara kategorierna är om det föreligger ett — allvarligt — åsidosättande av gällande rätt. I en sådan situation är det väsentliga att rättvisa uppnås och inte att den försvåras genom att rent formella krav ställs, som att ge överträdelsen en bestämd beteckning, i synnerhet om en felaktigt given beteckning kan medföra att rättsakten kvarstår, trots att den inte tillgodoser grundläggande rättvisekrav.

Se härtill den klargörande redogörelsen i motiven till Ley española reguladora de la Jurisdicción contencioso-administrativa av den 27 december 1956.

Kommissionen bevisade i själva verket överträdelsen, som bestod i en allmän samordning av annonserade priser, främst med hänvisning till systemet med kvartalsvisa annonseringar (se ovan punkterna 5 och 8). Emellertid ansåg domstolen att den föreliggande bevisningen inte visade att en samordning av priserna var den enda möjliga förklaringen till indikationerna på parallellt agerande på marknaden.

I fråga om ansökan om omprövning fastställer de olika medlemsstaternas rättssystem tidsfrister på mellan tre och fem år från den tidpunkt då rättsakten vann laga kraft och inom bara några månader, vilket ibland sammanfaller med den tidsfrist som medges för ordinarie överklagande, från det att indikationen på den oriktighet som skall ligga till grund för den förnyade prövningen upptäcktes.

Det skulle därför, i linje med vad som föreskrivs i artikel 173 rörande talan om ogiltigförklaring, vara lämpligt att kräva att en begäran om omprövning skall inges inom två månader från det att den berörda personen fick kännedom, eller kunde ha fått kännedom, om den indikation på oriktighet som åberopas. Det är även möjligt att godta förstainstansrättens försiktiga hållning och lösa varje fall med utgångspunkt från kriteriet att begäran skall inges inom rimlig tid.

Om den första modellen väljs skulle det vara befogat att fråga sig om de svenska företagens ansökan av den 24 november 1993 inte ingavs efter den tidsfrist som började löpa när domen avkunnades den 31 mars samma år.

I vart fall anser jag inte att domstolen behöver ta ställning till denna fråga inom ramen för förevarande mål.

För det första kräver legalitetsprincipen även att fastställda tidsfrister för att väcka talan respekteras, eftersom legaliteten avser såväl frågor av materiell som formell eller processuell karaktär. Dessutom — vilket jag tidigare påpekat — är den generella regeln vid en konflikt mellan dessa två nivåer av legalitet snarare den att rättsförhållanden som befästs genom att tidsfristen för att väcka talan löpt ut inte kan angripas.

För det andra kan jag, med anledning av att den allmänna principen om god administration åberopas, hänvisa till en dom från belgiska Conseil d'État där det helt riktigt konstaterades att kraven på god administration gäller även för medborgaren.

CE, 28 januari 1986, Thys, 26116, JT, 1989 s. 307, där det även sägs att peut être considéré comme une forme de fraude, le fait de s'abstenir sciemment... de faire valoir ses droits... pour se plaindre ensuite... de la méconnaissance de ses droits.

I fråga om artikel 176 måste till sist påpekas att dess ändamålsenliga verkan uttöms i och med att den berörda institutionen vidtar de åtgärder som krävs inom den exakta ramen för den tvist som föranledde domen om ogiltigförklaring.

Se punkt 69 i den överklagade dornen (REG 1997, s. II-1212).

Den centrala frågan i domen i målet Asteris mot kommissionen är den tidsmässiga effekten av att en generell rättsregel ogiltigförklaras. Det rör sig egentligen om en speciell aspekt av det traditionella problemet med den så kallade framtida effekten av en ogiltigförklaring av en normativ rättsakt, som godtagits av domstolen sedan den välkända domen i målet Defrenne II.

Dom av den 8 april 1976 i mål 43/75 (REG 1976, s. 455; svensk specialutgåva, volym 3, s. 59).

Inte heller domen i målet SNUPAT mot Höga myndigheten, i vilken det likaledes var fråga om mycket speciella förutsättningar, tycks ge uttryck för den hypotes om automatiskt återkallande som förstainstansrätten förespråkar i punkt 92 i sin dom, utan tvärtom hänvisas till vikten av en avvägning mellan allmänna och enskilda intressen.

REG 1961, s. 159 och 160.

För att komma till ett tillfredsställande resultat vid den ovan beskrivna bedömningen, som främst är en skälighetsbedömning, bör gemenskapsinstitutionen generellt åtnjuta ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning. Det förekommer icke desto mindre en rad fall under vilka detta utrymme blir mer begränsat eller då institutionens handlande, eftersom det inte finns något som helst utrymme för skönsmässig prövning, kan anses vara föremål för vissa särskilda regler. Nedan kommer jag att ange de vanligaste fallen, men jag vill dock samtidigt påpeka att dessa fall utgör undantag, som dessutom bör tolkas strikt om man inte vill underminera den allmänna regeln att slutliga rättsakter inte kan angripas.