Vid detta fördelningskriterium, som användes redan i förordning nr 65/98,

Denna har sökanden inte ifrågasatt.

Inom ramen för de internationella ansträngningarna för bevarandet och förvaltningen av tonfisken i Atlanten och för att de skyldigheter som gemenskapen med giltig verkan åtagit sig skulle uppfyllas fick gemenskapen sin fiskekvot för år 1999 minskad på grund av den överfiskning som flera medlemsstater gjort sig skyldiga till under år 1997. Om denna överfiskning inte beaktades vid fördelningen inom gemenskapen av kvoten och frånräknades de ansvariga medlemsstaterna, skulle inte endast de som höll sig inom de fastställda gränserna diskrimineras utan dessutom skulle principen om relativ stabilitet åsidosättas. Som jag redan har understrukit syftar denna princip till att regioner där befolkningen är beroende av fisket kan fortsätta med denna verksamhet utifrån tillgänglig fisk.

Sökanden har invänt mot den förmånliga behandling som Republiken Frankrike enligt sökandens mening har fått genom den omständigheten att den rekommendation som antogs år 1995, i vilken dess fångstmängder för perioden 1996—1998 begränsades, upphävdes i november 1998. Det finns ingen utsikt till framgång för denna invändning. Tonfiskkommissionens upphävande av denna rekommendation hade endast den effekten att den andel av fångsten som tilldelades Frankrike ökade och följaktligen att fiskegränsen för gemenskapen, vars kvot var summan av kvoterna för de medlemsstater som ingick i denna kommission, höjdes. Inte endast Republiken Frankrike utan även berörda medlemsstater, bland andra Italien, gynnades av att denna rekommendation upphävdes eftersom, som det heter, den kaka som skulle fördelas blev större.

Eftersom det klandervärda beteendet kan ändra den faktiska situationen, kan sanktionen i strikt mening åtföljas av kompletterande åtgärder — gottgörande och tillrättaställande åtgärder — med syftet att återställa den faktiska situationen sådan den var innan överträdelsen begicks. Sådana åtgärder saknar emellertid sanktionskaraktär.

Tonfiskkommissionen har till syfte att bevara och förvalta tonfisken i Atlanten genom samarbete med parterna i syfte att bevara tonfiskbeståndet på sådana nivåer som ger utrymme för största möjliga fångst. För detta syfte har den vid överfiskning befogenhet att anta bindande rekommendationer för att begränsa fångstmängderna och fördela dessa mellan de stater som har en tonfiskfiskeflotta. Om någon kvot överskrids rubbas jämvikten till skada för övriga. För att iaktta de föresatta syftena är det därför nödvändigt att på nytt göra en avvägning. Stabiliteten återfås genom att en overfiskning dras från kvoten för den stat som har gjort sig skyldig till overfiskningen. Detta är innebörden och räckvidden av den åtgärd som har antagits i punkt 2 i tonfiskkommissionens rekommendation 96-14.

För år 1997 åtog sig sökanden följaktligen att inte överskrida den högsta av de nivåer som uppnåtts åren 1993 och 1994. Det har föga betydelse vilken den bindande verkan av detta åtagande var, eftersom det avgörande är att när Republiken Italien förbehållslöst anslöt sig till tonfiskkommissionen blev detta åtagande en skyldighet för Italien. Från den 6 augusti 1997 var det rättsligt bindande för Republiken Italien att dess fångster under detta år — före eller efter dagen för anslutningen — inte överskred den angivna gränsen,

Tolkningen att fångstmängderna för en ny medlem i tonfiskkommissionen som härrör från tiden före anslutningsdagen inte skall beaktas under anslutningsâret, och an således endast senare fångst skall beaktas vid beräkningen av om fångstgränsen överskridits, oavsett omfattningen av fångsten fram till anslutningen, innebär att det bortses från syftena med konventionen och art dess faktiska genomförande i viss mån äventyras, eftersom en part tillåts fiska mer än den med bindande verkan för bevarandet av tonfisk i Atlanten rekommenderade fångsten.

Följaktligen kan man inte heller ur denna synvinkel tala om ett åsidosättande av principen om förbud mot retroaktiv tilllämpning av sanktionsbestämmelser, som, såsom ett uttryck för rättssäkerhetsprincipen, syftar till att ingen i efterhand skall överraskas med att ett agerande är sanktionsbelagt om det inte var det när det företogs. När Republiken Italien anslöt sig till den internationella konventionen för bevarande av tonfisk i Atlanten visste den att den inte fick överskrida en viss gräns och att, om den gjorde detta, rekommendation nr 96-14 skulle kunna tillämpas.

Om Republiken Italien vid sin anslutning till tonfiskkommissionen redan hade överskridit denna fångstkvot, skulle den för att undvika framtida avdrag för överfiskning ha gett uttryck för detta och villkorat sm anslutning med att rekommendationerna 96-14 och 98-13 inte skulle tilllämpas. Den gjorde emellertid ingetdera, vilket framgick vid förhandlingen i målet genom det svar som den italienska regeringen gav på en fråga från mig.