Vad gäller frågan huruvida begreppet ”information … [som] rör miljöutsläpp” i den mening som avses i artikel 6.1 första meningen i förordning nr 1367/2006 ska tolkas restriktivt anser domstolen att begreppet visserligen bör tolkas på ett sätt som inte undergräver räckvidden av artikel 339 FEUF och artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001 i den mån dessa artiklar föreskriver skydd för tystnadsplikten och för en viss fysisk eller juridisk persons affärsintressen. Den rätt till tillgång till institutionernas handlingar som föreskrivs i förordningen är, såsom tribunalen betonade i punkt 29 i den överklagade domen, underkastad vissa begränsningar av hänsyn till allmänna eller privata intressen bland annat skydd för en viss fysisk eller juridisk persons affärsintressen.

Till skillnad från vad kommissionen har anfört kan begreppet emellertid inte ges en restriktiv tolkning.

Enligt domstolens fasta praxis syftar förordning nr 1049/2001, såsom anges i skäl 4 och artikel 1 i förordningen, till att ge allmänhetens rätt till tillgång till handlingar största möjliga effekt (se bland annat dom av den 21 september 2010, Sverige m.fl./API och kommissionen, C‑514/07 P, C‑528/07 P och C‑532/07 P, EU:C:2010:541, punkt 69, och dom av den 17 oktober 2013, rådet/Access Info Europe, C‑280/11 P, EU:C:2013:671, punkt 28). På samma sätt syftar förordning nr 1367/2006, såsom föreskrivs i dess artikel 1, till att säkerställa bredast möjliga systematiska tillgång för och spridning till allmänheten av miljöinformation som innehas av unionens institutioner och organ.

Det är således endast såvitt de undantag som avviker från principen att allmänheten ska ha största möjliga tillgång till handlingar genom att begränsa denna tillgång som dessa undantag, i synnerhet de som stadgas i artikel 4 i förordning nr 1049/2001, enligt domstolens fasta praxis ska tolkas och tillämpas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2010, Sverige m.fl./API och kommissionen, C‑514/07 P, C‑528/07 P och C‑532/07 P, EU:C:2010:541, punkt 73, och dom av den 17 oktober 2013, rådet/Access Info Europe, C‑280/11 P, EU:C:2013:671, punkt 30). Nödvändigheten av en dylik restriktiv tolkning bekräftas för övrigt i skäl 15 i förordning nr 1367/2006.

I artikel 6.1 första meningen i förordning nr 1367/2006 uppställs en presumtion att det finns ett allmänintresse av att lämna ut ”information … [som] rör miljöutsläpp”, med undantag för information som rör utredningar, som väger tyngre än intresset av att skydda en viss fysisk eller juridisk persons affärsintressen, med följd att skyddet för sådana affärsintressen inte kan åberopas som skäl för att inte lämna ut informationen. Detta innebär visserligen att, såsom bland annat CLI har understrukit, artikel 6.1 första meningen i förordning nr 1367/2006 utgör ett undantag från regeln om intresseavvägning i artikel 4.2 i förordning nr 1049/2001. Första meningen i nämnda artikel 6.1 gör det emellertid sålunda möjligt att konkret genomföra principen om bredast möjliga tillgång till information som innehas av unionens institutioner och organ. En restriktiv tolkning av bestämmelsen kan därför inte motiveras.

Under dessa omständigheter var inte tribunalens rättstillämpning i punkterna 49 och 53 i den överklagade domen felaktig när den i dessa punkter inte valde att göra en restriktiv tolkning av artikel 6.1 första meningen i förordning nr 1367/2006 och av begreppet ”information … [som] rör miljöutsläpp”.

Kommissionen har anfört att begreppet ”information … [som] rör miljöutsläpp” i den mening som avses i artikel 6.1 första meningen i förordning nr 1367/2006 ska tolkas så, att det är begränsat till att gälla information om utsläpp från industrianläggningar såsom fabriker och kraftverk. Domstolen betonar, beträffande detta argument, inledningsvis att i motsats till vad kommissionen påstått har tribunalen uttryckligen bemött argumentet i punkterna 54–56 i den överklagade domen innan den underkände det.

Vad sedan gäller frågan om tribunalens bedömning är välgrundad finns det förvisso anledning att påpeka att i vägledningen för genomförandet av Århuskonventionen från år 2000 föreslogs för att definiera uttrycket ”utsläpp” i den mening som avses i artikel 4.4 första stycket d i konventionen att den definition som ges av detta uttryck i artikel 2 led 5 i direktiv 96/61 skulle användas. I 2014 års version av vägledningen hänvisas det numera till definitionen i artikel 3 led 4 i direktiv 2010/75 som identiskt återger definitionen i det förstnämnda direktivet.

Det framgår emellertid i princip av dessa direktiv att ”utsläpp” enligt nämnda direktiv utgörs av direkt eller indirekt utsläpp till luft, vatten eller mark av ämnen, vibrationer, värme eller buller från punktkällor eller diffusa källor inom vissa angivna anläggningar.

Såsom tribunalen helt korrekt påpekat i punkt 55 i den överklagade domen följer det av domstolens fasta praxis att även om vägledningen kan anses utgöra ett förklarande dokument som i förekommande fall kan beaktas tillsammans med andra relevanta omständigheter vid tolkningen av Århuskonventionen, har de bedömningar som finns i denna vägledning ingen bindande verkan och har inte den normativa räckvidd som bestämmelserna i konventionen har (se bland annat dom av den 19 december 2013, Fish Legal och Shirley, C‑279/12, EU:C:2013:853, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

För det första finns det dock inget i förordning nr 1367/2006 som ger stöd för slutsatsen att begreppet ”information … [som] rör miljöutsläpp” i den mening som avses i artikel 6.1 första meningen i förordningen ska begränsas till utsläpp från industrianläggningar såsom fabriker och kraftverk.

Det går inte heller att utläsa någon sådan begränsning av Århuskonventionen som ska beaktas vid tolkningen av förordning nr 1367/2006 då nämnda förordning – såsom föreskrivs i artikel 1 – syftar till att bidra till fullgörandet av de skyldigheter som följer av konventionen genom att fastställa regler för tillämpningen av konventionens bestämmelser på unionens institutioner och organ.

Såsom domstolen betonat i punkt 72 i den dom som meddelas i dag i målet Bayer CropScience et Stichting De Bijenstichting (C‑442/14) skulle en sådan begränsning tvärtom strida mot själva ordalydelsen i artikel 4.4 första stycket d i Århuskonventionen. Enligt denna bestämmelse ska nämligen information om utsläpp som har betydelse i miljöskyddshänseende lämnas ut. Information om utsläpp från andra källor än industrianläggningar, såsom utsläpp till följd av att växtskyddsmedel använts på växter eller på marken är lika relevanta för skyddet av miljön som information om utsläpp från industrin.

En begränsning av begreppet miljöutsläpp i den mening som avses i artikel 6.1 första meningen i förordning nr 1367/2006 till att gälla utsläpp från vissa industrianläggningar såsom fabriker och kraftverk skulle för det andra stå i strid med det syfte som eftersträvas med direktivet och som består i att det ska ges största möjliga tillgång till miljöinformation (se analogt, dom av i dag, Bayer CropScience och Stichting De Bijenstichting, C‑442/14, punkt 73).

I motsats till vad Förbundsrepubliken Tyskland har anfört kan en sådan begränsning inte motiveras av en önskan att bevara konsekvensen i unionsrätten, i synnerhet mellan förordning nr 1367/2006 och direktiven 96/61 och 2010/75. Begränsningen i de sistnämnda direktiven av begreppet ”utsläpp” till att avse utsläpp från vissa industrianläggningar motiveras av själva föremålet för direktiven. Såsom framgår av artikel 1 i direktiv 2010/75 består detta just i att fastställa bestämmelser om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar som härrör från industriella verksamheter. En dylik begränsning är däremot inte motiverad med avseende på föremålet för förordning nr 1367/2006 vilket, i enlighet med artikel 1 i samma förordning, är att utgöra en ram för de bestämmelser som är tillämpliga på tillgång till miljöinformation som innehas av unionens institutioner och organ. Domstolen påpekar vidare att begreppet utsläpp inte är entydigt i unionsrätten, utan varierar beroende på vilket tillämpningsområde det rör sig om. Den definition som ges av detta begrepp i direktiven 96/61 och 2010/75 skiljer sig således från den som föreskrivs i bland annat artikel 2 led 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG av den 21 april 2004 om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (EUT L 143, 2004, s. 56) och även från den som föreskrivs i artikel 3 e i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/81/EG av den 23 oktober 2001 om nationella utsläppstak för vissa luftföroreningar (EGT L 309, 2001, s. 22).

Slutligen vill domstolen poängtera att i motsats till vad bland annat CLI, Cefic, ECPA och Förbundsrepubliken Tyskland har hävdat finner en dylik begränsning inte heller stöd i artikel 2.1 d ii) i förordning nr 1367/2006.

I sistnämnda bestämmelse görs en uppräkning av de faktorer som kan omfattas av begreppet ”miljöinformation”. Bestämmelsen ger vid första påseende intryck av att göra skillnad mellan begreppen ”utsläpp i luften” och ”utsläpp i vattnet” och ”[andra] utsläpp i miljön”. Följden härav är enligt CLI, Cefic, ECPA och Förbundsrepubliken Tyskland att begreppet ”miljöutsläpp” i den mening som avses i artikel 6.1 första meningen i förordningen bör begränsas till att gälla utsläpp från vissa industrianläggningar, och inte avse utsläpp i vattnet och [andra] utsläpp i miljön.

Åtskillnad mellan begreppen ”utsläpp i luften”, ”utsläpp i vattnet” och ”[andra] utsläpp i miljön” är för det första främmande för Århuskonventionen som endast föreskriver i artikel 4.4 första stycket d att skydd för affärshemligheter och industriella rättigheter inte kan åberopas som skäl mot att lämna ut ”information om utsläpp som är av betydelse i miljöskyddshänseende” (se dom av i dag, Bayer CropScience och Stichting De Bijenstichting, C‑442/14, punkt 62)

För det andra är en sådan åtskillnad inte relevant för syftet i förordning nr 1367/2006 att lämna ut miljöinformation och skulle dessutom vara konstlad. Begreppen överlappar dessutom varandra i stor utsträckning, vilket visas av användningen av begreppet ”andra utsläpp” i artikel 2.1 d ii) i förordningen. Härav följer att utsläpp i luften och utsläpp i vattnet även utgör utsläpp i miljön (se, analogt, den i dag meddelade domen Bayer CropScience och Stichting De Bijenstichting, C‑442/14, punkterna 63 och 65).

Vid tolkningen av artikel 6.1 första meningen i förordning nr 1367/2006 saknas det således anledning att göra skillnad mellan uttrycken utsläpp i luften, utsläpp i vattnet och utsläpp i miljön (se, analogt, den i dag meddelade domen Bayer CropScience och Stichting De Bijenstichting, C‑442/14, punkt 67).

Mot denna bakgrund var tribunalens rättstillämpning i punkterna 54–56 i den överklagade domen således inte felaktig när den i dessa punkter kom fram till att begreppet ”information… som rör miljöutsläpp” i den mening som avses i denna bestämmelse inte är begränsat till att gälla utsläpp från vissa industrianläggningar.

Kommissionen har anfört att begreppet ”information … [som] rör miljöutsläpp” i den mening som avses i artikel 6.1 första meningen i förordning nr 1367/2006 endast omfattar information om rent faktiska utsläpp i miljön, vilket inte är fallet med den omtvistade informationen. Domstolen betonar inledningsvis att begreppet, såsom kommissionen själv har anfört, inte omfattar information om hypotetiska utsläpp.

Det framgår nämligen av artikel 1.1 b i förordningen jämförd med artikel 2.1 d i samma förordning att dess syfte är att säkerställa tillgång till information om faktorer som till exempel utsläpp som påverkar eller sannolikt kommer att påverka delar av miljön i synnerhet luft, vatten och mark. Så är emellertid inte fallet med rent hypotetiska utsläpp (se, analogt, den i dag meddelade domen, Bayer CropScience och Stichting De Bijenstichting, C‑442/14, punkt 80).

I motsats till vad kommissionen har gjort gällande kan begreppet dock inte begränsas till enbart information om utsläpp som rent faktiskt har gjorts i miljön i samband med att ett växtskyddsmedel eller det aktuella verksamma ämnet har använts på växter eller på marken och där utsläppen bland annat beror på hur stor mängd av produkten som lantbrukarna har använt i praktiken liksom av den saluförda slutproduktens exakta sammansättning.

Begreppet omfattar således även information om förutsägbara utsläpp i miljön av växtskyddsmedlet eller det verksamma ämnet vid användningsvillkor som är realistiska för produkten eller ämnet. Dessa villkor ska motsvara dem för vilka nämnda produkt eller ämne har beviljats tillstånd för utsläppande på marknaden och som gäller inom det område där produkten eller ämnet är avsett att användas (se, analogt, den i dag meddelade domen Bayer CropScience och Stichting De Bijenstichting, C‑442/14, punkterna 78 och 79).

Utsläppande på marknaden av en produkt eller ett ämne räcker förvisso i allmänhet inte för att anse att produkten eller ämnet nödvändigtvis släpps ut i miljön och att information om produkten eller ämnet rör ”miljöutsläpp”. Annorlunda förhåller det sig emellertid med en produkt – likt ett växtskyddsmedel – och de ämnen som produkten innehåller som vid normal användning är ägnade att släppas ut i miljön på grund av sin själva funktion. I sådant fall är förutsägbara utsläpp i miljön från den aktuella produkten eller från de ämnen som produkten innehåller – vid normala eller realistiska användningsvillkor – inte hypotetiska och omfattas av begreppet miljöutsläpp i den mening som avses i artikel 6.1 första meningen i förordning nr 1367/2006 (se, analogt, den i dag meddelade domen Bayer CropScience och Stichting De Bijenstichting, C‑442/14, punkterna 78 och 79).

Kommissionen har därför inget stöd för sitt påstående att tribunalens rättstillämpning var felaktig när den slog fast att den omtvistade handlingen innehöll ”information … [som] rör miljöutsläpp” med motiveringen att handlingen inte innehåller information om art och mängd av de utsläpp som rent faktiskt gjorts i miljön vid användningen av den aktuella produkten.

Avslutningsvis ska det fastställas huruvida tribunalen hade stöd för sin slutsats i punkt 53 i den överklagade domen att det räcker att den aktuella informationen, på ett sätt som är tillräckligt direkt, rör utsläpp i miljön för att omfattas av artikel 6.1 första meningen i förordning nr 1367/2006 eller om ett dylikt kriterium – som avser att det ska föreligga en tillräckligt direkt koppling mellan den aktuella informationen och utsläppen – ska underkännas på grund av att det saknar rättsligt stöd vilket kommissionen har hävdat.

Det följer av ordalydelsen i artikel 6.1 första meningen i förordning nr 1367/2006 att bestämmelsen gäller ”information … [som] rör miljöutsläpp” det vill säga information som avser eller rör sådana utsläpp och inte information som har en direkt eller indirekt koppling till miljöutsläpp. Denna tolkning bekräftas i artikel 4.4 första stycket d i Århuskonventionen som hänvisar till ”information om utsläpp”.

Med hänsyn till det syfte som eftersträvas med artikel 6.1 första meningen i förordning nr 1367/2006, det vill säga att garantera en allmän princip om tillgång till ”information … [som] rör miljöutsläpp”, måste detta begrepp förstås så, att det omfattar bland annat uppgifter som ger allmänheten möjlighet att få kännedom om vad som verkligen släpps ut i miljön eller vad som med viss förutsägbarhet kommer att släppas ut i miljön vid användningsvillkor som är normala eller realistiska för den aktuella produkten eller det aktuella ämnet och vilka motsvarar de villkor för vilka produkten eller ämnet har beviljats tillstånd för utsläppande på marknaden och som är gängse inom det område där produkten eller ämnet är avsett att användas. Begreppet ska således tolkas så, att det bland annat omfattar uppgift om produktens eller ämnets art, sammansättning och mängd liksom tidpunkt och plats för faktiska eller förutsägbara utsläpp som gjorts under sådana villkor.

I begreppet ”information … [som] rör miljöutsläpp” måste även inbegripas information som ger allmänheten möjlighet att kontrollera om utvärderingen av faktiska eller förutsägbara utsläpp – på grundval av vilka den behöriga myndigheten har godkänt den aktuella produkten eller det aktuella ämnet – är korrekt gjord liksom att kontrollera uppgifterna avseende utsläppens inverkan på miljön. Av skäl 2 i förordning nr 1367/2006 framgår nämligen i huvudsak att den tillgång till miljöinformation som garanteras i förordningen bland annat syftar till att främja att allmänheten på ett mer effektivt sätt deltar i beslutsprocessen och därigenom öka ansvarigheten hos behöriga beslutsfattare i beslutsprocessen och bidra till att öka allmänhetens miljömedvetenhet och stöd för fattade beslut. För att allmänheten ska kunna försäkra sig om att beslut fattade av behöriga myndigheter på miljöområdet är välgrundade och för att på ett effektivt sätt kunna delta i beslutsprocessen i miljöfrågor måste allmänheten ha tillgång till information som ger den möjlighet att kontrollera om utsläppen har utvärderats på ett korrekt sätt och ges möjlighet att i rimlig utsträckning förstå på vilket sätt utsläppen riskerar att påverka miljön.

Även om det, såsom påpekats i punkt 55 ovan, saknas anledning att tolka begreppet ”information … [som] rör miljöutsläpp” restriktivt kan begreppet inte anses omfatta all information som har någon typ av koppling, även en direkt sådan, till miljöutsläpp. Om begreppet tolkades på så sätt att det omfattar sådan information skulle det i stor utsträckning beröva uttrycket ”miljöinformation” i artikel 2.1 d i förordning nr 1367/2006 all innebörd. En sådan tolkning skulle innebära att den möjlighet som föreskrivs i artikel 4.2 första stycket i förordning nr 1049/2001 förlorade all ändamålsenlig verkan. Enligt nämnda artikel får institutionerna nämligen neka tillgång till miljöinformation med motiveringen att ett utlämnande skulle undergräva skyddet för en viss fysisk eller juridisk persons affärsintressen. Nämnda tolkning skulle likaså äventyra den avvägning som unionslagstiftaren velat skapa mellan målsättningen att säkerställa öppenhet och skyddet för nämnda intressen. En dylik tolkning skulle även innebära ett oproportionerligt ingrepp i det skydd för tystnadsplikten som föreskrivs i artikel 339 FEUF.

Mot denna bakgrund finner domstolen att tribunalens rättstillämpning i punkt 53 i den överklagade domen var felaktig när den slog fast att det räcker att den aktuella informationen, på ett sätt som är tillräckligt direkt, rör utsläpp i miljön för att omfattas av begreppet ”information … [som] rör miljöutsläpp” i den mening som avses i artikel 6.1 första meningen i förordning nr 1367/2006.

Överklagandet ska följaktligen bifallas såvitt avser den första delen av den enda grund som åberopats utan att det finns anledning att pröva övriga delar och den överklagade domen ska upphävas.