C-660/17 P62017CC0660EU:C:2019:670001111515

Förslag till avgörande av generaladvokat Wahl – Mål C‑660/17 P

RF mot kommissionen

<TI><P><HT TYPE="UC">Förslag till avgörande av generaladvokat</HT></P><P><HT TYPE="UC">Nils Wahl</HT></P><P>föredraget den <DATE ISO="20190124">24 januari 2019</DATE><NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0001"><P>Originalspråk: engelska.</P></NOTE></P></TI><STI><P><HT TYPE="BOLD">Mål C‑660/17 P</HT></P><P>RF</P><P>mot</P><P>Europeiska kommissionen</P></STI>ÖverklagandeÖverskridande av tidsfristen för väckande av talan vid tribunalenFörsvarOvanlig försening av postleveransArtikel 45 i stadgan för Europeiska unionens domstolFörekomsten av oförutsebara omständigheter eller force majeureBedömningskriterier1.För att garantera parternas likställdhet i domstolsförfarandet är processuella tidsfrister i princip obligatoriska. Emellertid medför ett överskridande av en sådan tidsfrist, precis som i de flesta nationella rättsordningar, inte alltid att talan förfaller. I synnerhet anges följande i artikel 45 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol (nedan kallad Stadgan för Europeiska unionens domstol): Försutten tid ska inte medföra rättsförlust, om vederbörande styrker förekomsten av oförutsebara omständigheter eller force majeure.2.I det överklagade beslutet

Beslut av den 13 september 2017, RF/kommissionen (T-880/16, ej publicerat, EU:T:2017:647).

 fastställdes att det var uppenbart att talan inte kunde tas upp till sakprövning, eftersom ansökan hade ingetts för sent. Tribunalen fann att RF inte hade styrkt förekomsten av oförutsebara omständigheter eller force majeure som kunde motivera en avvikelse från tidsfristen för att inkomma med den undertecknade originalansökan till tribunalens kansli. Tribunalen slog bland annat fast att en betydande försening som orsakats av interna tekniska problem hos den aktuella postoperatören inte utgjorde en oförutsebar omständighet eller force majeure.3.Förevarande överklagande, som har ingetts av RF, ger domstolen tillfälle att ge vägledning om tolkningen av artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol. Således har domstolen nu en välkommen möjlighet att precisera sin praxis avseende innebörden av oförutsebara omständigheter, ett begrepp som är nära kopplat till begreppet force majeure.<TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD">I.</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD">Tillämpliga bestämmelser</HT></TXT></NP></TI><TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">A.</HT></HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">Stadgan för Europeiska unionens domstol</HT></HT></TXT></NP></TI>4.Artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingår i avdelning III, har följande lydelse:

Tidsfrister med hänsyn till avstånd ska fastställas i rättegångsreglerna.Försutten tid ska inte medföra rättsförlust, om vederbörande styrker förekomsten av oförutsebara omständigheter eller force majeure.

5.Artikel 53 i Stadgan för Europeiska unionens domstol har följande lydelse:

Avdelning III ska tillämpas på förfarandet vid tribunalen.Vid behov ska förfarandet vid tribunalen preciseras och kompletteras genom tribunalens rättegångsregler. …

<TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">B.</HT></HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">Rättegångsregler för tribunalen</HT></HT></TXT></NP></TI>6.Avdelning III i rättegångsreglerna för tribunalen

EUT L 105, 2015, s. 1.

 gäller direkt talan. Kapitel 1 i avsnitt 4 i denna avdelning innehåller bestämmelser om tidsfrister.7.Artikel 58 har följande lydelse:

1.

Frister rörande förfarandet som föreskrivs i fördragen, i stadgan och i dessa rättegångsregler ska beräknas enligt följande:

…

b)En frist uttryckt i veckor, månader eller år löper ut vid utgången av den dag i fristens sista vecka, månad eller år som infaller på samma veckodag eller samma datum som den dag då händelsen eller handlingen från vilken fristen ska räknas inträffade eller företogs. Då en frist är uttryckt i månader eller år och den dag då fristen ska löpa ut inte förekommer i den sista månaden, ska fristen löpa ut vid utgången av den månadens sista dag.

…

8.Artikel 60 i samma avsnitt gäller förlängning av tidsfrister med hänsyn till avstånd. I denna artikel anges att [f]risterna rörande förfarandet ska förlängas med tio dagar med hänsyn till avstånd i samtliga fall.9.Kapitel 2 i avdelning III handlar om inlagor. I artikel 72 anges följande:

1.En inlaga ska ges in till kansliet antingen i pappersform – i förekommande fall efter det att en kopia av originalet av inlagan har översänts per telefax i enlighet med artikel 73.3 – eller på det sätt som anges i tribunalens beslut enligt artikel 74.2.Alla inlagor ska vara daterade. Vid beräkningen av frister i förfarandet ska för ingivande till kansliet endast gälla datum och klockslag i Storhertigdömet Luxemburg.…

10.I artikel 73 i dessa bestämmelser anges följande:

…

2.Originalet och däri angivna bilagor ska ges in tillsammans med tre kopior till tribunalen samt en kopia till varje annan rättegångsdeltagare. Kopiornas riktighet ska ha bestyrkts genom den ingivande rättegångsdeltagarens försorg.3.Med avvikelse från artikel 72.2 andra meningen ska, vid bedömningen av om fristerna rörande förfarandet följts, det datum och det klockslag beaktas då en kopia av det undertecknade originalet av en inlaga … inkommer till tribunalens kansli per telefax, förutsatt att det undertecknade originalet av inlagan … ges in till kansliet senast tio dagar därefter. Artikel 60 ska inte tillämpas på denna tiodagarsfrist.

<TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">C.</HT></HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">Andra relevanta bestämmelser</HT></HT></TXT></NP></TI>11.I de praktiska genomförandebestämmelserna till tribunalens rättegångsregler (nedan kallade tribunalens genomförandebestämmelser)

EUT L 152, 2015, s. 1.

 anges, angående inlämnande av inlagor, bland annat följande:

79. Inkomstdagen för en inlaga som översänds per telefax beaktas vid bedömningen av om en tidsfrist har följts endast om det av företrädaren egenhändigt undertecknade originalet, som tidigare översänts med telefax, ges in till kansliet senast tio dagar efter detta översändande, såsom anges i artikel 73.3 i rättegångsreglerna.

80. Det av företrädaren egenhändigt undertecknade originalet ska sändas utan dröjsmål, genast efter översändandet med telefax, och får inte vara försett med rättelser eller ändringar, inte ens mindre sådana.

81. Om det förekommer olikheter mellan det av företrädaren egenhändigt undertecknade originalet och kopian som tidigare översänts till kansliet med telefax, kommer endast inkomstdagen för originalet att beaktas.

12.I de praktiska anvisningarna till parterna i mål vid domstolen (nedan kallade domstolens praktiska anvisningar)

EUT L 31, 2014, s. 1.

 anges följande i fråga om ingivande och översändande av inlagor:

42. … inlagan … kan … även ges in till domstolen med post. … enligt artikel 57.7 i rättegångsreglerna ska vid beräkningen av frister i förfarandet endast datum och klockslag för ingivande av originalet till kansliet gälla. För att undvika att inlagan kommer in för sent, är det därför tillrådligt att försändelsen skickas med rekommenderat brev eller som expressförsändelse flera dagar innan fristen löper ut.

43. … [en kopia] av en undertecknad inlaga … som översänds per telefax eller e-postmeddelande är …, vid bedömningen av om en tidsfrist följts, endast giltig om det undertecknade originalet … inkommer till kansliet senast inom tio dagar efter det att [kopian] skickades. Det undertecknade originalet ska sändas utan dröjsmål, genast efter översändandet av kopian, och får inte innehålla rättelser eller ändringar, inte ens mindre sådana. Om det förekommer olikheter mellan det undertecknade originalet och den tidigare översända kopian, kommer endast dagen då det undertecknade originalet gavs in att beaktas.

<TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD">II.</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD">Bakgrund till tvisten och det överklagade beslutet</HT></TXT></NP></TI>13.RF:s ansökan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2016) 5925 final av den 15 september 2016 om avslag på klagomålet i ärende COMP AT.40251 – Järnvägstransport, varuexpediering (nedan kallat det omtvistade beslutet) översändes till tribunalen genom telefax av den 18 november 2016. Det undertecknade originalet inkom till tribunalen den 5 december 2016, vilket var 17 dagar efter det att kopian av ansökan hade översänts med telefax.14.Med avseende på den tillämpliga tidsfristen fann tribunalen att 1) RF hade underrättats om det omtvistade beslutet den 19 september 2016, 2) en talan om ogiltigförklaring, enligt artikel 263 sjätte stycket FEUF, ska inges inom två månader från underrättelsen, 3) tidsfristen för att inge ansökan, enligt en kombinerad tillämpning av artiklarna 58.1 och 60 i rättegångsreglerna för tribunalen, hade löpt ut vid midnatt den 29 november 2016, 4) det följde av artikel 73.3 i rättegångsreglerna att den kopia som före utgången av denna tidsfrist hade översänts med telefax inte kunde beaktas för att fastställa vilket datum ansökan ingetts, med hänsyn till att det undertecknade originalet inte hade inkommit till tribunalens kansli inom tio dagar från översändandet av kopian, såsom anges i nämnda bestämmelse, och 5) ansökan således hade ingetts för sent.

Punkterna 6–11 i det överklagade beslutet.

15.Det framgår också av det överklagade beslutet att det undertecknade originalet hade skickats med post samma dag som ansökan hade översänts till tribunalen med telefax. Enligt RF överskred den tid (17 dagar) som Poczta Polska, den huvudsakliga postoperatören i Polen, använde för att leverera paketet med det undertecknade originalet den tid en sådan försändelse vanligtvis skulle ta. Då leveransförseningen orsakades av ett internt tekniskt problem hos Poczta Polska gjorde RF gällande att RF hade handlat med den omsorg som skäligen kunde förväntas. RF menade särskilt att originalet hade getts in för sent på grund av oförutsebara omständigheter eller force majeure i den mening som avses i artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol och att talan därför inte skulle anses ha ingetts för sent.

Punkterna 12 och 14 i det överklagade beslutet.

16.I ett första steg, med avseende på frågan huruvida de omständigheter som hade åberopats av RF räckte för att styrka att det förelåg oförutsebara omständigheter eller force majeure, erinrade tribunalen först om att tidsfrister för väckande av talan är obligatoriska. Vidare angav tribunalen att det enligt domstolens praxis endast är möjligt att åberopa oförutsebara omständigheter eller force majeure i undantagsfall. Slutligen angav tribunalen att sökanden noggrant måste iaktta förloppet av det förfarande som inletts och i synnerhet visa omsorg i syfte att uppfylla föreskrivna tidsfrister.

Punkterna 15–17 i det överklagade beslutet.

17.Tribunalen angav därefter att en sökande inte kan åberopa oförutsebara omständigheter eller force majeure i en situation där en försiktig och aktsam person skulle ha kunnat undvika att tidsfristen för väckande av talan överskreds. Tribunalen konstaterade också att endast en händelse som inte kunde undvikas och som således utgjorde den avgörande orsaken till att en tidsfrist hade överskridits kan betraktas som en oförutsebar omständighet eller force majeure.

Punkterna 18 och 19 i det överklagade beslutet.

18.Vidare fann tribunalen att det inte var möjligt att tolka artikel 73.3 i rättegångsreglerna för tribunalen så, att en postleverans som överskrider den tidsfrist på tio dagar som anges i bestämmelsen automatiskt utgör en oförutsebar omständighet eller force majeure.

Punkt 20 i det överklagade beslutet.

 I detta sammanhang hänvisade tribunalen till domstolens beslut i målet Faktor B. i W. Gęsina,

Beslut av den 30 september 2014, Faktor B. i W. Gęsina/kommissionen (C‑138/14 P, ej publicerat, EU:C:2014:2256).

 ett mål där omständigheterna var mycket lika omständigheterna i förevarande mål. I det målet fastställde domstolen genom beslut tribunalens bedömning att sökanden inte hade styrkt förekomsten av oförutsebara omständigheter eller force majeure.

Ibidem, punkterna 20–25.

19.I ett andra steg prövade tribunalen huruvida RF styrkt förekomsten av oförutsebara omständigheter eller force majeure.20.Närmare bestämt prövade tribunalen huruvida förseningen av postleveransen var den avgörande orsaken till att RF väckt talan för sent och huruvida denna försening var en händelse som RF inte kunde ha undvikit. Mot bakgrund av, å ena sidan, de förklaringar som tillhandahållits av RF och, å andra sidan, RF:s skyldighet att noggrant bevaka hur postleveransen fortlöpte, fann tribunalen att RF inte hade styrkt förekomsten av oförutsebara omständigheter eller force majeure. Framför allt angav tribunalen att RF inte hade förklarat vilka åtgärder som vidtagits efter det att paketet med originalet hade överlämnats till postoperatören för leverans.

Punkterna 22–27 i det överklagade beslutet.

21.Tribunalen fastställde således att det var uppenbart att talan om ogiltigförklaring inte kunde tas upp till sakprövning.<TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD">III.</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD">Förfarandet i domstolen och parternas yrkanden</HT></TXT></NP></TI>22.I överklagandet har RF yrkat att domstolen ska

i första hand, upphäva det överklagade beslutet och återförvisa målet till tribunalen för ny prövning och anta ett avgörande i sak som kan överklagas,

i andra hand – för det fall domstolen skulle finna att villkoren för att avgöra målet i sista instans är uppfyllda – upphäva det överklagade beslutet och bifalla de yrkanden som klaganden framställt vid tribunalen, och

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

23.Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta RF att ersätta rättegångskostnaderna.24.I enlighet med artikel 76.2 i domstolens rättegångsregler har domstolen beslutat att avgöra målet på handlingarna.<TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD">IV.</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD">Bedömning</HT></TXT></NP></TI>25.RF har till stöd för sitt överklagande åberopat fyra grunder. I den första grunden har RF gjort gällande att tribunalen gjort en felaktig tolkning av artikel 45, jämförd med artikel 53, i Stadgan för Europeiska unionens domstol. I den andra grunden har RF anfört att tribunalen åsidosatt artikel 126 i rättegångsreglerna för tribunalen,

I denna bestämmelse anges följande: Om det är uppenbart att tribunalen saknar behörighet att pröva talan eller om det är uppenbart att talan inte kan tas upp till prövning eller att den helt saknar rättslig grund, får tribunalen, på förslag av referenten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat, utan vidare handläggning.

 genom att fastställa att RF:s talan uppenbart inte kunde upptas till sakprövning. I den tredje grunden har RF påstått att tribunalen gjorde fel då den slog fast att RF inte hade styrkt förekomsten av oförutsebara händelser i den mening som avses i artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol. Slutligen har RF, i den fjärde grunden, gjort gällande att det överklagade beslutet är ogiltigt då artiklarna 1, 6.1 och 14 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen) har åsidosatts.26.Kommissionen har gjort gällande att överklagandet ska ogillas då de grunder som RF har åberopat till stöd för överklagandet delvis är verkningslösa (de första och andra grunderna för överklagandet) och delvis inte kan upptas till sakprövning (de tredje och fjärde grunderna för överklagandet).<TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">A.</HT></HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">Bedömning</HT></HT></TXT></NP></TI><TI><NP><NO.P><HT TYPE="ITALIC">1.</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="ITALIC">Den första och den andra grunden</HT></TXT></NP></TI>27.I den första och den andra grunden för överklagandet, som är nära sammankopplade med varandra, har RF i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att ogilla talan på den grunden att det enligt artikel 126 i rättegångsreglerna för tribunalen var uppenbart att den inte kunde upptas till sakprövning (den andra grunden). Denna felaktiga rättstillämpning bygger på en felaktig tolkning av artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol (den första grunden). Närmare bestämt har RF gjort gällande att tribunalen gjorde fel genom att slå ihop begreppen force majeure och oförutsebara omständigheter. I detta avseende har RF anfört att tribunalen i det överklagade beslutet har suddat ut den tydliga gräns som upphovsmännen till Stadgan för Europeiska unionens domstol dragit mellan oförutsebara omständigheter och force majeure. Vidare menar RF att tribunalens tolkning av artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol är diskriminerande, eftersom den försätter personer som bor längre bort från domstolen i ett sämre läge.28.Kommissionen delar inte denna uppfattning. Kommissionen har anfört att tribunalen har följt domstolens fasta praxis och att det i denna inte dras någon gräns mellan oförutsebara omständigheter och force majeure. Kommissionen anser att en strikt tolkning av artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol, som innebär att ett problem som har uppstått under postleveransen inte i sig kan utgöra en oförutsebar omständighet eller force majeure, är neutral och inte missgynnar personer som bor längre bort från domstolen.<TI><NP><NO.P><HT TYPE="ITALIC">a)</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="ITALIC">Bedömningen av <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0017" REF.END="QE0017"/>oförutsebara omständigheter eller force majeure<QUOT.END REF.START="QS0017" CODE="201D" ID="QE0017"/> enligt artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol – två begrepp men samma kriterier</HT></TXT></NP></TI>29.Båda parter har framställt bra argument.30.Såsom kommissionen med rätta har påpekat dras det i domstolens praxis rörande situationer där överskridande av tidsfrister inte ska medföra rättsförlust i enlighet med artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol, inte någon tydlig gräns mellan begreppen oförutsebara omständigheter respektive force majeure. I praxis behandlas dessa begrepp ofta gemensamt och prövas enligt identiska kriterier utan någon förklaring av de eventuella skillnaderna mellan dem.31.Domstolens praxis om undantag från processuella tidsfrister härrör från dess praxis om force majeure på jordbrukslagstiftningsområdet.

Se, exempelvis, dom av den 11 juli 1968, Schwarzwaldmilch (4/68, EU:C:1968:41, s. 385), dom av den 17 december 1970, Internationale Handelsgesellschaft (11/70, EU:C:1970:114, punkt 24), och dom av den 30 januari 1974, Kampffmeyer m.fl./kommissionen (158/73, EU:C:1974:8, punkt 8).

 Särskilt viktig är den rättspraxis som har utvecklats på grundval av domen i målet Busseni,

Dom av den 9 februari 1984, Acciaierie e Ferriere Busseni/kommissionen (284/82, EU:C:1984:47).

 där force majeure har definierats så, att det omfattar främmande omständigheter som gör det omöjligt att utföra handlingen i fråga. Även om det inte är en förutsättning att det är absolut omöjligt, krävs likväl att det är fråga om svårigheter som inte är normala och som är oberoende av den berörda personens vilja och som förefaller oundvikliga även om skälig aktsamhet iakttagits.

Dom av den 9 februari 1984, Acciaierie e Ferriere Busseni/kommissionen (284/82, EU:C:1984:47, punkt 11), dom av den 30 maj 1984, Ferriera Vittoria/kommissionen (224/83, EU:C:1984:208, punkt 13), och dom av den 12 juli 1984, Ferriera Valsabbia/kommissionen (209/83, EU:C:1984:274, punkt 21).

32.En liknande definition har antagits inom ramen för processuella tidsfrister, vilken omfattar såväl oförutsebara omständigheter som force majeure. Av domen i målet Bayer/kommissionen

Dom av den 15 december 1994, Bayer/kommissionen (C‑195/91 P, EU:C:1994:412).

 framgår att vart och ett av begreppen oförutsebara omständigheter och force majeure omfattar två rekvisit.

Detta hade redan anförts av generaladvokaten Capotorti i samband med begreppet force majeure. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Capotorti i målet, Milch-, Fett- und Eierkontor (42/79, ej publicerat, EU:C:1979:259, s. 3723), och i förenade målen Ferriera Valsabbia m.fl./kommissionen (154/78, 205/78, 206/78, 226/78–228/78, 263/78, 264/78, 31/79, 39/79, 83/79 och 85/79, EU:C:1979:275, punkt 1067).

 Begreppen omfattar dels ett objektivt rekvisit som hänför sig till onormala omständigheter som ligger utanför partens kontroll och dels ett subjektivt rekvisit avseende dennes skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att skydda sig mot följderna av den onormala händelsen, utan att för den skull göra överdrivna uppoffringar. Bland annat har domstolen förklarat att en part, för att kunna åberopa oförutsebara omständigheter eller force majeure, noggrant bör iaktta förloppet av det förfarande som inletts och, i synnerhet visa omsorg i syfte att uppfylla föreskrivna tidsfrister.

Se, exempelvis, dom av den 15 december 1994, Bayer/kommissionen (C‑195/91 P, EU:C:1994:412 punkt 32), och dom av den 22 september 2011, Bell & Ross/harmoniseringsbyrån (C‑426/10 P, EU:C:2011:612, punkt 48). Se även dom av den 23 april 2013, Gbagbo m.fl./rådet (C‑478/11 P–C‑482/11 P, EU:C:2013:258, punkt 72), och beslut av den 8 november 2007, Belgien/kommissionen (C‑242/07 P, EU:C:2007:672, punkt 17).

33.Även om domstolen mig veterligen aldrig har dragit en tydlig gräns mellan de båda begreppen, förefaller det rimligt att anta att de inte har exakt samma tillämpningsområde.34.Hur ska dessa begrepp förstås inom ramen för EU-domstolens förfaranden?35.I detta avseende skulle jag vilja påstå att force majeure (vis major) avser en mer begränsad uppsättning extrema händelser (händelser utanför mänsklig kontroll). Sådana händelser skulle under alla förhållanden omfatta naturkatastrofer såsom större översvämningar, jordbävningar och orkaner, men kanske också andra oöverkomliga omständigheter (som skapats av människan).

Det verkar som om domstolen har klassificerat krig som force majeure snarare än en oförutsebar omständighet. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2013, Gbagbo m.fl./rådet (C‑478/11 P–C‑482/11 P, EU:C:2013:258, punkt 72).

 Enligt min uppfattning avser force majeure därför en yttre kraft som hindrar parten från att fullgöra en skyldighet och lämnar parten utan något alternativ (vilket exempelvis skulle vara fallet med ett paket som skickats med luftpost som inte kunde levereras på grund av att det plan som transporterade det kraschade i havet).36.Emellertid förefaller begreppet oförutsebara omständigheter vara något mer flexibelt. Det kan täcka in en vidare uppsättning omständigheter som inte omfattas av begreppet force majeure. Detta skulle kunna inkludera en mängd ovanliga omständigheter som tekniska störningar, strömavbrott eller fel i kommunikationssystem.37.I viss mån utgör definitionen av dessa begrepp i förhållande till varandra en fråga om personligt omdöme och de kan till och med överlappa varandra. Var man än drar gränsen mellan de båda begreppen är det emellertid uppenbart att de har en mycket nära koppling till varandra och identifierar en uppsättning extrema omständigheter som möjliggör undantag från tillämpningen av processuella tidsfrister, vilka annars ska tolkas strikt. I princip krävs en strikt tillämpning av tidsfrister för att garantera rättssäkerheten och undvika diskriminering och godtycklig behandling i rättskipningen.

Dom av den 23 april 2013, Gbagbo m.fl./rådet (C‑478/11 P–C‑482/11 P, EU:C:2013:258, punkt 71 och där angiven rättspraxis). Se, även, beslut av den 7 maj 1998, Irland/kommissionen (C‑239/97, EU:C:1998:213, punkt 7 och där angiven rättspraxis).

38.Samtidigt ska det dock betonas att lagstiftaren har valt att införa ett undantag från denna mycket grundläggande processuella princip, en regel som gör det möjligt att avvika från dessa tidsfrister. Enligt artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol utgör både oförutsebara omständigheter och force majeure skäl som motiverar avvikelser från dessa tidsfrister.39.Det faktum att lagstiftaren har valt att inkludera båda begreppen i artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol utgör för mig ett starkt tecken på att lagstiftaren inte ville göra en uttömmande lista på omständigheter som omfattades av artikel 45. Detta val är också ett tecken på att lagstiftaren inte avsåg att upprätta en uttömmande lista på omständigheter som kan motivera avvikelser från de processuella tidsfristerna, utan snarare att införa en relativt flexibel regel som kan anpassas efter omständigheterna i varje enskilt fall.40.De kriterier som domstolen har tillämpat för att fastställa förekomsten av oförutsebara omständigheter eller force majeure återspeglar enligt min uppfattning dessa val. Även om det är riktigt att domstolen flera gånger har anfört att avvikelser från tidsfrister endast kan tillåtas i extrema undantagsfall,

Dom av den 14 december 2016, SV Capital/EBA (C‑577/15 P, EU:C:2016:947, punkt 56 och där angiven rättspraxis), och dom av den 22 september 2011, Bell & Ross/harmoniseringsbyrån (C‑426/10 P, EU:C:2011:612, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

 gör dessa kriterier att domstolen, i varje enskilt fall, utifrån omständigheterna i det fallet, flexibelt kan bedöma huruvida en tidsfrist har överskridits till följd av en händelse som parten inte skäligen hade kunnat förutse och således inte kunnat undvika utan göra överdrivna uppoffringar.41.Jag tolkar domstolens rättspraxis så, att förekomsten av oförutsebara omständigheter eller force majeure ska bedömas som en helhet, en begreppssamling, på grundval av samma kriterier som betonar skäligheten av den handling som parten måste vidta för att undvika att tidsfrister överskrids, genom att, i varje enskilt fall, fastställa om en överträdelse av en förfaranderegel har ägt rum under onormala omständigheter som den berörda parten inte hade kontroll över och om den berörda parten har vidtagit åtgärder för att undvika följderna av den onormala händelsen, utan att för den skull göra överdrivna uppoffringar.42.Såsom nödvändigtvis är fallet när det krävs en bedömning av omständigheterna, kan svaret på frågan vad som utgör en onormal händelse, å ena sidan, och de lämpliga åtgärder som ska vidtas för att undvika de negativa följderna av denna händelse, å andra sidan, variera beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.43.I princip gör denna relativt flexibla måttstock att det är möjligt att garantera parternas likställdhet i processen i en situation där en strikt tillämpning av de processuella tidsfristerna skulle medföra att en av parterna i förfarandet försattes i ett sämre läge.<TI><NP><NO.P><HT TYPE="ITALIC">b)</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="ITALIC">Den felaktiga rättstillämpning som ägt rum i det överklagade beslutet</HT></TXT></NP></TI>44.I det överklagade beslutet har tribunalen tillämpat strängare kriterier än de som har fastställts i domstolens fasta praxis. När tribunalen fastställde att det inte förekommit oförutsebara omständigheter eller force majeure i förevarande mål, prövade domstolen huruvida tidsfristen hade överskridits till följd av en händelse som inte kunde ha undvikits.

Punkterna 25–27 i det överklagade beslutet.

45.Faktum är att även om tribunalen i det överklagade beslutet faktiskt återgav de kriterier som har utvecklats i den praxis som bygger på domen i målet Bayer/kommissionen, så gick tribunalen vidare och fann att oförutsebara omständigheter eller force majeure i den mening som avses i artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol endast kan förekomma om händelsen i fråga inte kan undvikas och den således utgör den avgörande orsaken till att parten har överskridit den föreskrivna tidsfristen (nedan kallat oundviklighetskriteriet).

Punkt 19 i det överklagade beslutet.

 Tribunalen fann också att den långsamhet med vilken postleveransen skedde inte i sig kunde utgöra en oförutsebar omständighet eller force majeure, så länge det inte var fråga om andra särskilda omständigheter, såsom strejk, administrativt avbrott eller en naturkatastrof.

Punkt 21 i det överklagade beslutet.

46.Såsom har nämnts ovan krävs enligt domstolens praxis, för det första, att tidsfristen har överskridits på grund av en yttre och onormal händelse som den berörda parten inte har kontroll över (det objektiva kriteriet). För det andra krävs att parterna vidtar lämpliga åtgärder för att skydda sig mot följderna av onormala händelser, dock utan att för den skull tvingas göra överdrivna uppoffringar för att undvika att tidsfristen överskrids. I detta avseende måste parterna noggrant iaktta förloppet av det förfarande som inletts och i synnerhet visa omsorg i syfte att uppfylla föreskrivna tidsfrister (det subjektiva kriteriet).

Dom av den 15 december 1994, Bayer/kommissionen (C‑195/91 P, EU:C:1994:412 punkt 32).

47.Däremot krävs inte enligt denna rättspraxis att den onormala händelsen inte heller kunde undvikas. Om ett sådant ytterligare kriterium tillämpades skulle detta innebära att tillämpningsområdet för artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol minskades avsevärt och endast omfattade situationer med absolut, eller i det närmaste absolut omöjlighet.48.Såsom kommissionen har gjort gällande är det riktigt att domstolen, åtminstone vid ett tillfälle, verkar ha godtagit det synsätt som tillämpades av tribunalen i det överklagade beslutet, vilket var fallet i domstolens beslut i målet Faktor B. i W. Gęsina.

Beslut av den 30 september 2014, Faktor B. i W. Gęsina/kommissionen (C‑138/14 P, ej publicerat, EU:C:2014:2256).

 I detta beslut fastställde domstolen tribunalens bedömning rörande frånvaron av oförutsebara omständigheter eller force majeure på grundval av en tillämpning av oundviklighetskriteriet.

Ibidem, punkterna 19 och 20.

 Precis som i förevarande mål var det fråga om huruvida en sökande kunde åberopa en betydande försening av en postleverans (från Polen till Luxemburg) för att styrka förekomsten av oförutsebara omständigheter eller force majeure i den mening som avses i artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol.

Ibidem, punkterna 10 och 11.

49.Detta beslut verkar (precis som det överklagade beslutet) strida mot den praxis som följer av domen Bayer/kommissionen. Detta är fallet då domstolen fastställde tribunalens tillämpning av oundvikligenhetskriteriet.50.Det är viktigt att komma ihåg att parterna, i enlighet med artikel 72 i rättegångsreglerna för tribunalen, såsom den är tillämplig i förevarande mål, kan ge in inlagor till tribunalens kansli i pappersform. Denna möjlighet är tillgänglig för parterna trots införandet av e-Curia, ett system som gör att parterna kan ge in inlagor elektroniskt.

Se artikel 74 i rättegångsreglerna för tribunalen och tribunalens beslut av den 14 september 2011 om ingivande av inlagor och om delgivning av inlagor samt domar och beslut med hjälp av datasystemet e-Curia (nedan kallat e-Curia-beslutet) (EUT C 289, 2011, s. 9). Sedan den 1 december 2018, är tillämpningen av e-Curia obligatorisk i förfaranden vid tribunalen.

51.Tribunalens genomförandebestämmelser och domstolens genomförandebestämmelser måste också beaktas. Dessa bestämmelser reglerar särskilt möjligheten att parterna kan vilja skicka in processhandlingar med post.

Se, särskilt, punkterna 79–81 i tribunalens genomförandebestämmelser och punkterna 42 och 43 i domstolens genomförandebestämmelser.

 I detta avseende föreskrivs att för att säkerställa att en kopia som översänts med telefax beaktas vid bedömningen av om en tidsfrist har följts måste parten skicka in det undertecknade originalet utan dröjsmål, genast efter översändandet med telefax.

För handlingar som endast översänds med post rekommenderar domstolen att expressförsändelse eller rekommenderat brev används. Någon sådan rekommendation har inte gjorts för parter som vill använda telefax eller e-post i enlighet med artikel 73.3 i rättegångsreglerna för tribunalen.

52.Emellertid innebär det oundviklighetskriterium som tribunalen har tillämpat att en ovanlig försening i en postleverans automatiskt skulle falla utanför artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol.53.Det är inte möjligt för alla parter att lämna in processhandlingar till unionsdomstolen personligen utan överdrivna uppoffringar. Eftersom rättegångsreglerna för tribunalen, såsom de är tillämpliga i förevarande mål, uttryckligen tillåter att parterna lämnar in processhandlingar i pappersform, skulle det emellertid inte vara förenligt med domstolens praxis och rättegångsreglerna för tribunalen att kategoriskt utesluta förseningar i postleverans.54.Av dessa skäl anser jag att det överklagade beslutet är behäftat med en felaktig rättstillämpning.55.Efter att ha fastställt detta, måste det fortfarande fastställas hur, mer konkret, förekomsten av oförutsebara omständigheter och force majeure ska bedömas på grundval av de kriterier som har utvecklats i rättspraxis.<TI><NP><NO.P><HT TYPE="ITALIC">c)</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="ITALIC">Bedömningens karaktär och faktorer som ska beaktas vid bedömningen av om parten har handlat med tillräcklig omsorg</HT></TXT></NP></TI>56.Det är inte lätt att besvara frågan utifrån domstolens praxis. Anledningen till detta är att bedömningen av de omständigheter som parterna har åberopat för att styrka förekomsten av oförutsebara omständigheter eller force majeure enligt de kriterier som har utvecklats i den praxis som bygger på domen i målet Bayer/kommissionen i slutänden är en bedömning av omständigheter.57.Det är dock viktigt att komma ihåg att förekomsten av omständigheter som motiverar en avvikelse från en processuell tidsfrist bedöms utifrån de faktorer som läggs fram av den part som har åberopat artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol. Enligt den bestämmelsen måste parten bevisa förekomsten av oförutsebara omständigheter eller force majeure. Följaktligen är det upp till den parten att styrka a) att det förelegat en onormal händelse som denne inte hade kontroll över (det objektiva rekvisitet) och b) att parten har vidtagit alla lämpliga åtgärder för att undvika att tidsfristen överskreds (det subjektiva rekvisitet).58.Såsom har angetts ovan tolkar jag rättspraxis så, att en ovanlig försening i postleveransen inte automatiskt ska uteslutas från tillämpningsområdet för artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol. Nuförtiden förefaller det rimligt att anta att post, åtminstone i princip, bör nå fram till sin destination inom 10 dagar, så länge destinationen är någonstans i Europa. Jag anser till och med att en leveranstid som överskrider de tio extra dagar som har angetts i artikel 73.3 i rättegångsreglerna för tribunalen kan betraktas som en onormal händelse (som den berörda parten inte har kontroll över).

Det framgår av bilagan till Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EG av den 15 december 1997 om gemensamma regler för utvecklingen av gemenskapens inre marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna (EGT L 15, 1998, s. 14) att 97 procent av gränsöverskridande postförsändelser bör levereras inom fem arbetsdagar från avlämningsdatum.

59.Därför bör det räcka, för att det objektiva rekvisitet (a) ska anses vara uppfyllt, att en part styrker att den angivna tidsfristen överskridits på grund av en ovanlig försening i postleveransen. I detta avseende bör det inte vara nödvändigt att styrka att förseningen orsakades av en extraordinär händelse såsom strejk, naturkatastrof eller administrativt sammanbrott.

Jämför punkt 27 i det överklagade beslutet.

60.Trots detta visar erfarenheten att leveranstider kan variera och att (till och med betydande) förseningar ibland förekommer vid postleverans. Vid fastställandet av om det objektiva rekvisitet är uppfyllt är det därför viktigt att ta vederbörlig hänsyn till om förseningen är ovanlig i förhållande till omständigheterna, särskilt med avseende på faktorer som avstånd, årstid och så vidare.61.När det väl har fastställts att förseningen var ovanlig under de särskilda omständigheter som var aktuella i fallet, måste det också undersökas huruvida parten hade vidtagit alla skäliga åtgärder för att undvika att tidsfristen överskreds.62.Ett antal faktorer har betydelse vid fastställandet av om det subjektiva rekvisitet (b) är uppfyllt.63.För det första är det viktigt att fastställa när den undertecknade originalansökan överlämnades till postoperatören. Enligt min uppfattning har tillräcklig omsorg visats när punkt 80 i genomförandereglerna har uppfyllts, det vill säga att originalet har avsänts utan dröjsmål, det vill säga samma dag som kopian skickades med fax eller allra senast dagen efter.

Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 7 maj 1998, Irland/kommissionen (C‑239/97, EU:C:1998:213, punkt 9), och beslut av domstolens ordförande av den 18 januari 2005, Zuazaga Meabe/harmoniseringsbyrån (C‑325/03 P, EU:C:2005:28, punkt 26).

64.För det andra bör det inte krävas att parten använder den absolut dyraste tjänsten för internationell postleverans som är tillgänglig, om operatören erbjuder ett billigare alternativ som, i princip, verkar tillräckligt för att säkerställa att det undertecknade originalet levereras till tribunalens kansli i rätt tid.

Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 januari 2015, Abdulrahim/rådet och kommissionen (T-127/09 RENV, EU:T:2015:4, punkt 47), och dom av den 21 juni 2017, City Train/EUIPO (CityTrain) (T-699/15, ej publicerad, EU:T:2017:409, punkt 15).

 Eftersom förseningar ändå förekommer, måste en part enligt min uppfattning emellertid vidta försiktighetsåtgärder om den beslutar att skicka en processhandling med post i stället för via e-Curia, vilket ska vara sådana försiktighetsåtgärder som en omsorgsfull person kan förväntas vidta. Beroende på omständigheterna (såsom om postoperatören är känd för att vara opålitlig eller om tidsfristen löper ut i samband med en allmän helgdag) kan det därför krävas att det undertecknade originalet skickas med expressbud, genom expressförsändelse eller, åtminstone, som rekommenderat brev.65.Har parten också andra skyldigheter?66.Nej, inte enligt min mening. Det är riktigt att avsändaren inte längre har någon effektiv kontroll över ett paket när det väl har överlämnats till postoperatören för leverans. I detta läge ska det dock betonas att det finns risker med att sända processhandlingar med post, risker som har att göra med förseningar som en part kan undvika genom att använda e‑Curia.

När e-Curia används får sändaren omedelbart ett mottagningskvitto när dokumenten vederbörligen har skickats till unionsdomstolen.

67.Därför har en part som väljer det leveranssätt som anges i artikel 73.3 i rättegångsreglerna för tribunalen en skyldighet att följa upp leveransen, för att åtminstone försöka att undvika att riskerna blir ett faktum. Således måste parten noggrant iaktta förloppet av det förfarande som inletts och visa omsorg i syfte att uppfylla den föreskrivna tidsfristen.

I synnerhet, dom av den 15 december 1994, Bayer/kommissionen (C‑195/91 P, EU:C:1994:412, punkt 32), och dom av den 22 september 2011, Bell & Ross/harmoniseringsbyrån (C‑426/10 P, EU:C:2011:612, punkt 48). Se även beslut av den 8 november 2007, Belgien/kommissionen (C‑242/07 P, EU:C:2007:672, punkt 17).

68.Men vad, mer konkret, innebär denna skyldighet i detta särskilda sammanhang?69.När det finns ett spårningsnummer innebär det att parten måste övervaka försändelsens förlopp noga och regelbundet fram till dess att dokumentet vederbörligen har levererats till tribunalens kansli. Om det inte är möjligt att spåra försändelsen bör parten kontakta kansliet (i god tid före den angivna tidsfristens utgång) för att få bekräftat att det undertecknade originalet har anlänt i tid.

Se, för en annan uppfattning, dom av den 14 januari 2015, Abdulrahim/rådet och kommissionen (T-127/09 RENV, EU:T:2015:4, punkt 50).

 Om leveransen verkar vara försenad kan parten fortfarande försöka uppfylla den angivna tidsfristen genom att aktivt försöka lokalisera försändelsen genom att kontakta den aktuella postoperatören eller, som en sista utväg, genom att skicka (eller lämna om det är rimligt) en version av ansökan till kansliet med en andra originalunderskrift som är avsedd att ersätta det tidigare, förkomna, originalet.

Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 januari 2015, Abdulrahim/rådet och kommissionen (T-127/09 RENV, EU:T:2015:4, punkt 52).

70.Genom att vidta dessa åtgärder kan den berörda parten visa att denne har handlat med tillräcklig omsorg, men utan att göra överdrivna uppoffringar. I detta avseende saknar det därför betydelse huruvida det finns en realistisk möjlighet att undvika att tidsfristen överskrids.71.Sammanfattningsvis måste en part, i en situation där den har valt att använda det alternativ som föreskrivs i artikel 73.3 i rättegångsreglerna för tribunalen, visa att den har handlat med tillräcklig omsorg genom att vidta alla skäliga åtgärder för att undvika att tidsfristen överskrids, för att kunna åberopa ett undantag i enlighet med artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol. Detta innebär att parten måste visa att det undertecknade originalet, genast efter översändandet av kopian med telefax, skickades med en posttjänst som förefaller tillräcklig för att säkerställa att den undertecknade originalansökan inkommer till tribunalens kansli före utgången av den angivna tidsfristen och att försändelsen övervakades på lämpligt sätt under leveransens gång och, om det vid denna övervakning visat sig att en försening ägt rum, att parten har försökt att uppfylla tidsfristen.<TI><NP><NO.P><HT TYPE="ITALIC">d)</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="ITALIC">Preliminär slutsats</HT></TXT></NP></TI>72.I det överklagade beslutet fann tribunalen, i ett första steg, att en part endast kan åberopa ett undantag från en tidsfrist om den överskridits på grund av en händelse som inte kunde ha undvikits. Tribunalen gjorde därigenom en felaktig rättstillämpning.73.Emellertid bör denna felaktiga rättstillämpning i förevarande fall inte medföra att beslutet ska upphävas. Det följer av fast rättspraxis att om motiveringen till ett avgörande från tribunalen är behäftad med en felaktig rättstillämpning, men om själva avgörandet framstår som riktigt enligt andra rättsliga grunder innebär detta dock inte att avgörandet ska upphävas, och skälen i avgörandet ska då ersättas.

Se, bland många, dom av den 26 januari 2017, Zucchetti Rubinetteria/kommissionen (C‑618/13 P, EU:C:2017:48, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

74.Eftersom tribunalen, i ett andra steg, undersökte vilka åtgärder RF hade vidtagit för att undvika att tidsfristen överskreds påverkas inte själva avgörandet i det överklagade beslutet av den felaktiga rättstillämpningen.75.Det framgår av det överklagade beslutet att RF skickade det undertecknade originalet genast efter det att kopian av originalet hade översänts till tribunalen med telefax (samma dag) och att den gjorde detta med rekommenderat brev och en posttjänst som framstod som tillräcklig för att säkerställa leverans i tid. RF har dock inte framlagt några andra faktorer som visar att RF sökte övervaka försändelsens förlopp och att RF, när förseningen väl hade upptäckts, vidtog åtgärder för att undvika att tidsfristen överskreds.

Punkt 26 i det överklagade beslutet.

 Med andra ord var det trots allt riktigt av tribunalen att fastställa att RF inte hade handlat med tillräcklig omsorg i syfte att iaktta den angivna tidsfristen.76.Jag drar därför slutsatsen att det är nödvändigt, genom att ersätta skälen för tribunalens avgörande, att fastställa att tribunalen inte, genom att göra en felaktig tolkning av artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol, gjorde fel när den fann att RF inte hade styrkt förekomsten av oförutsebara omständigheter eller force majeure.77.Överklagandet ska således inte vinna bifall såvitt avser den första och den andra grunden.<TI><NP><NO.P><HT TYPE="ITALIC">2.</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="ITALIC">Den tredje grunden</HT></TXT></NP></TI>78.RF har gjort gällande att tribunalen gjorde fel genom att slå fast att RF inte hade styrkt förekomsten av oförutsebara händelser i den mening som avses i artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol. Enligt RF har bolaget styrkt förekomsten av oförutsebara omständigheter. RF lade inte bara fram mer bevisning för dessa omständigheter än som krävdes, utan lade fram all bevisning som allmänt fanns tillgänglig.79.Kommissionen har gjort gällande att de argument som RF har anfört har att göra med faktiska fastställanden och därför inte kan upptas till sakprövning.80.Jag delar kommissionens uppfattning. Denna grund återger i princip de argument som redan anförts i den första grunden, dock ur ett rent materiellt perspektiv81.Det är väl känt att tribunalen, i enlighet med artikel 58 i tribunalens stadga och artikel 256 FEUF, ensam är behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna. Överklaganden till domstolen är begränsade till rättsfrågor. Domstolen är således behörig att pröva tribunalens rättsliga bedömning av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav.

Se dom av den 25 juli 2018, kommissionen/Spanien m.fl. (C‑128/16 P, EU:C:2018:591, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

 En ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen utgör emellertid inte en rättsfråga som ska prövas av domstolen. Detta är fallet om inte de faktiska omständigheter eller den bevisning som har lagts fram för tribunalen har missuppfattats, i vilket fall denna påstådda missuppfattning ska framgå av handlingarna i målet.

Se, exempelvis, dom av den 6 september 2018, Klein/kommissionen (C‑346/17 P, EU:C:2018:679, punkterna 124–126 och där angiven rättspraxis).

82.Genom den tredje grunden söker RF uppenbart uppnå en ny prövning av de faktiska omständigheter och den bevisning som lagts fram inför tribunalen utan att det har gjorts gällande att tribunalen har missuppfattat dessa. På grundval därav kan överklagandet följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.<TI><NP><NO.P><HT TYPE="ITALIC">3.</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="ITALIC">Den fjärde grunden</HT></TXT></NP></TI>83.RF har gjort gällande att artiklarna 1, 6.1 och 14 i Europakonventionen har åsidosatts i det överklagade beslutet. RF menar att tribunalen tolkade artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol på ett sätt som gör att parter som bor eller är etablerade på ett betydande avstånd från unionsdomstolen hindras från att väcka talan i denna. Tribunalens restriktiva tolkning av denna bestämmelse medför också diskriminering mellan parter beroende på var de är bosatta.84.Kommissionen har i första hand gjort gällande att målet inte kan upptas till sakprövning i den del som avser denna grund. Kommissionen menar att detta är fallet, eftersom RF har hänvisat till rättigheter som garanteras enligt Europakonventionen och inte Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan om de grundläggande rättigheterna) och eftersom RF:s argument är otydliga. I alla händelser anser kommissionen att denna grund är verkningslös.85.I repliken har RF klargjort att grunden även avser en överträdelse av skälen till och artiklarna 20, 21 och 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.86.Detta är emellertid inte tillräckligt. Det ska i ett överklagande klart anges på vilka punkter domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som åberopas till stöd för överklagandet.

Se, exempelvis, dom av den 20 september 2018, Agria Polska m.fl./kommissionen (C‑373/17 P, EU:C:2018:756, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

87.Jag tolkar denna grund så, att RF framför allt har påstått att tribunalens tolkning av artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol medför en diskriminering av parter som RF, det vill säga parter som inte är etablerade i närheten av unionsdomstolen. Anledningen till detta är att det överklagade beslutet innebär att en part som vill tillämpa den valmöjlighet som föreskrivs i artikel 73.3 i rättegångsreglerna för tribunalen, det vill säga använda en kombination av telefax och post för att inge processhandlingar till tribunalen, inte kan åberopa en ovanlig försening i postleveransen för att motivera en överskriden tidsfrist. För att kunna vara säker på att talan inte förfaller på grund av att en tidsfrist har överskridits, kan RF således inte använda sig av alternativet i artikel 73.3 i rättegångsreglerna. RF måste i stället skicka ansökan med post i god tid före utgången av 2-månadersfristen (med tillägg av förlängningen på 10 dagar på grund av avstånd, som föreskrivs i artikel 60 i rättegångsreglerna för tribunalen).88.Jag har viss förståelse för RF:s argument. Trots detta kan jag inte bortse från det faktum att denna grund inte har utvecklats i tillräcklig utsträckning i ansökan utan uttryckts i allmänna ordalag, utan att på ett sammanhängande sätt ange de rättsliga argument som utgör stöd för de påståenden som gjorts. Argumenten är helt enkelt inte tillräckligt underbyggda.89.Med hänsyn till att det inte ankommer på domstolen att utveckla eller komplettera klagandens argument så att det är möjligt att avgöra målet i sak, anser jag att domstolen ska fastställa att överklagandet inte kan upptas till sakprövning såvitt avser denna grund. I synnerhet har RF inte angett någon rättsligt relevant motsvarighet i fråga om den diskriminering som påstås uppstå som en naturlig följd av det överklagade beslutet och har inte förklarat hur målet i tribunalen kan tolkas så, att det utgör ett åsidosättande av rätten att höras i domstol i den mening som avses i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.90.Följaktligen ska överklagandet inte upptas till sakprövning såvitt avser den fjärde grunden.<TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">B.</HT></HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">Konsekvenser av bedömningen</HT></HT></TXT></NP></TI>91.Jag har dragit slutsatsen att tribunalen tillämpade felaktiga kriterier för att fastställa att förekomsten av oförutsebara omständigheter eller force majeure i den mening som avses i artikel 45 i Stadgan för Europeiska unionens domstol inte hade styrkts. Av de skäl som anges ovan är det emellertid min uppfattning att denna felaktiga rättstillämpning inte medför att det överklagade beslutet ska upphävas.92.Överklagandet ska därför ogillas i sin helhet.<TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD">V.</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD">Rättegångskostnaderna</HT></TXT></NP></TI>93.Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats av den vinnande parten.94.Om domstolen godtar min bedömning av överklagandet ska RF således, i enlighet med artiklarna 137, 138 och 184 i domstolens rättegångsregler, förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i förevarande mål, såväl i tribunalen som i domstolen.<TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD">VI.</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD">Förslag till avgörande</HT></TXT></NP></TI>95.Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen

ogillar överklagandet, och

förpliktar RF att ersätta rättegångskostnaderna.