<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?><CONCLUSION NNC="YES" xmlns:fmx="http://opoce" xmlns:xsi="http://www.w3.org/2001/XMLSchema-instance" xsi:noNamespaceSchemaLocation="http://formex.publications.europa.eu/schema/formex-05.58-20161101.xd"><BIB.CONCLUSION><REF.CASE FILE="n.a."><NO.CASE>C-198/18</NO.CASE></REF.CASE><NO.CELEX>62018CC0198</NO.CELEX><NO.ECLI ECLI="ECLI:EU:C:2019:335">EU:C:2019:335</NO.ECLI><NO.SEQ>0001</NO.SEQ><PAGE.FIRST.ECR>1</PAGE.FIRST.ECR><PAGE.SEQ>1</PAGE.SEQ><PAGE.LAST.ECR>13</PAGE.LAST.ECR><PAGE.TOTAL>13</PAGE.TOTAL></BIB.CONCLUSION><CURR.TITLE><PAGE.HEADER><P><HT TYPE="SC">Förslag till avgörande av generaladvokat Bobek – Mål C‑198/18</HT></P><P><HT TYPE="SC">CeDe Group</HT></P></PAGE.HEADER></CURR.TITLE><TITLE><TI><P><HT TYPE="UC">Förslag till avgörande av generaladvokat</HT></P><P><HT TYPE="UC">Michal Bobek</HT></P><P>föredraget den <DATE ISO="20190430">30 april 2019</DATE><NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0001"><P>Originalspråk: engelska.</P></NOTE></P></TI><STI><P><HT TYPE="BOLD">Mål C‑198/18</HT></P><P>CeDe Group AB</P><P>mot</P><P>KAN Sp. z o.o. <HT TYPE="NORMAL">(i konkurs)</HT></P><P><HT TYPE="NORMAL">(begäran om förhandsavgörande från Högsta domstolen (Sverige))</HT></P></STI></TITLE><INTERMEDIATE><INDEX IDX.CLOSE="”" SEPARATOR=" – " IDX.OPEN="”"><KEYWORD>Begäran om förhandsavgörande</KEYWORD><KEYWORD>Område med frihet, säkerhet och rättvisa</KEYWORD><KEYWORD>Civilrättsligt samarbete</KEYWORD><KEYWORD>Insolvensförfaranden</KEYWORD><KEYWORD>Förordning (EG) nr 1346/2000</KEYWORD><KEYWORD>Artikel 4</KEYWORD><KEYWORD>Tillämplig lagstiftning</KEYWORD><KEYWORD>Kvittning</KEYWORD></INDEX></INTERMEDIATE><CONTENTS.CONCLUSION><GR.SEQ LEVEL="1"><TITLE><TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD">I.</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD">Inledning</HT></TXT></NP></TI></TITLE><NP.ECR IDENTIFIER="NP0001"><NO.P>1.</NO.P><TXT>Konkursförvaltaren för PPUB Janson sp.j. (nedan kallat PPUB), ett polskt bolag som är föremål för ett insolvensförfarande i Polen, väckte talan vid svensk domstol mot CeDe Group AB (nedan kallat CeDe), ett svenskt bolag, och yrkade betalning för levererade varor enligt ett sedan före konkursen existerande avtal mellan PPUB och CeDe, vilket var underkastat svensk lag. Under förfarandet framställde CeDe en kvittningsinvändning avseende en motfordran på PPUB till ett högre belopp. Konkursförvaltaren hade tidigare nekat kvittning inom ramen för det polska insolvensförfarandet. Under förfarandet inför svensk domstol överlät konkursförvaltaren för PPUB fordran på CeDe till ett annat bolag, KAN sp. z o.o. (nedan kallat KAN), som därefter blev insolvent. Konkursförvaltaren för KAN vägrade dock att låta konkursboet ta över den omtvistade fordran, vilket ledde till att KAN (i konkurs) numera är part i målet.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0002"><NO.P>2.</NO.P><TXT>Högsta domstolen (Sverige) hyser tvivel om vilken lag som ska vara tillämplig på en sådan kvittningsinvändning. Inför den hänskjutande domstolen hävdade KAN att kvittningsfrågan skulle prövas enligt polsk rätt, medan CeDe gjorde gällande att den skulle prövas enligt svensk rätt.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0003"><NO.P>3.</NO.P><TXT>Det förevarande målet ger EU-domstolen möjlighet att tolka de särskilda bestämmelserna om tillämplig lag i förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0002"><P>Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den <DATE ISO="20000529">29 maj 2000</DATE> om insolvensförfaranden (<REF.DOC.OJ COLL="L" NO.OJ="160" PAGE.FIRST="1" DATE.PUB="2000">EGT L 160, 2000, s. 1</REF.DOC.OJ>) (nedan kallad insolvensförordningen).</P></NOTE> och deras samspel med den allmänna ordningen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0003"><P>Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den <DATE ISO="20080617">17 juni 2008</DATE> om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (<REF.DOC.OJ COLL="L" NO.OJ="177" PAGE.FIRST="6" DATE.PUB="2008">EUT L 177, 2008, s. 6</REF.DOC.OJ>) (nedan kallad Rom I-förordningen).</P></NOTE> Vilken lag ska vara tillämplig på ett kvittningsanspråk som åberopas mot ett insolvent bolag i samband med ett förfarande som inletts genom att detta bolags konkursförvaltare väckt talan om betalning av en fordran?</TXT></NP.ECR></GR.SEQ><?PAGE NO="2"?><GR.SEQ LEVEL="1"><TITLE><TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD">II.</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD">Tillämpliga bestämmelser</HT></TXT></NP></TI></TITLE><GR.SEQ LEVEL="2"><TITLE><TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">A.</HT></HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">Rom I-förordningen</HT></HT></TXT></NP></TI></TITLE><NP.ECR IDENTIFIER="NP0004"><NO.P>4.</NO.P><TXT>I artikel 17 i Rom I-förordningen, med rubriken <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0001" REF.END="QE0001"/>Kvittning<QUOT.END REF.START="QS0001" CODE="201D" ID="QE0001"/>, föreskrivs följande: <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0002" REF.END="QE0002"/>Om parterna inte avtalat om rätten till kvittning, ska kvittning omfattas av den lag som gäller för den fordran mot vilken rätten till kvittning åberopas.<QUOT.END REF.START="QS0002" CODE="201D" ID="QE0002"/></TXT></NP.ECR></GR.SEQ><GR.SEQ LEVEL="2"><TITLE><TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">B.</HT></HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">Insolvensförordningen</HT></HT></TXT></NP></TI></TITLE><NP.ECR IDENTIFIER="NP0005"><NO.P>5.</NO.P><TXT>Skälen 23 och 24 i insolvensförordningen har följande lydelse:</TXT><QUOT.S LEVEL="1"><CONSID><NP><NO.P><QUOT.START CODE="201D" ID="QS0003" REF.END="QE0003"/>(23)</NO.P><TXT>I förordningen bör anges, för de områden som den omfattar, enhetliga lagvalsregler som inom sitt tillämpningsområde, ersätter nationella internationellt privaträttsliga regler. Om inte annat anges bör rättsordningen i den medlemsstat där förfarandet inleds vara tillämplig (lex concursus). Denna lagvalsregel om lagkonflikter bör gälla både för huvudförfarandet och lokala förfaranden. Lex concursus bestämmer samtliga verkningar av insolvensförfarandet; såväl processuella som materiella, för berörda personer och rättsliga förhållanden. Lex concursus anger alla förutsättningar för att inleda, genomföra och slutföra ett insolvensförfarande.</TXT></NP></CONSID><CONSID><NP><NO.P>(24)</NO.P><TXT>Det automatiska erkännandet av ett insolvensförfarande i den stat där förfarandet inleds kan hämma tillämpningen av de regler enligt vilka transaktioner genomförs i andra medlemsstater. För att skydda berättigade förväntningar och säkerheten vid transaktioner i andra medlemsstater än den medlemsstat där förfaranden inleds bör det anges ett antal undantag från den allmänna regeln.<QUOT.END REF.START="QS0003" CODE="201D" ID="QE0003"/></TXT></NP></CONSID></QUOT.S></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0006"><NO.P>6.</NO.P><TXT>I skäl 26 i insolvensförordningen anges följande: <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0004" REF.END="QE0004"/>Om kvittning inte är tillåten enligt inledningsstatens rättsordning bör borgenären likväl ha rätt till kvittning om detta är möjligt enligt tillämplig lag avseende den insolvente gäldenärens fordran. På detta sätt kommer kvittningen att få ett slags garantifunktion som grundas på rättsliga bestämmelser på vilka den berörde borgenären kan förlita sig vid den tidpunkt då fordran uppstår.<QUOT.END REF.START="QS0004" CODE="201D" ID="QE0004"/></TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0007"><NO.P>7.</NO.P><TXT>I artikel 4 i insolvensförordningen, med rubriken <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0005" REF.END="QE0005"/>Tillämplig lag<QUOT.END REF.START="QS0005" CODE="201D" ID="QE0005"/>, föreskrivs följande:</TXT><P><QUOT.S LEVEL="1"><PARAG IDENTIFIER="004.001"><NO.PARAG><QUOT.START CODE="201D" ID="QS0006" REF.END="QE0006"/>1.</NO.PARAG><ALINEA>Om inte annat föreskrivs i denna förordning skall lagen i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet inleds, nedan kallad inledningsstaten, vara tillämplig på insolvensförfarandet och dess verkningar.</ALINEA></PARAG><PARAG IDENTIFIER="004.002"><NO.PARAG>2.</NO.PARAG><ALINEA><P>Lagen i inledningsstaten skall bestämma förutsättningarna för att inleda ett förfarande, samt för att genomföra och slutföra det. Denna lag skall under alla förhållanden bestämma</P><P>…</P><P><LIST TYPE="alpha"><ITEM><NP><NO.P>d)</NO.P><TXT>förutsättningarna för kvittning,</TXT></NP></ITEM></LIST></P><P>…<QUOT.END REF.START="QS0006" CODE="201D" ID="QE0006"/></P></ALINEA></PARAG></QUOT.S></P></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0008"><NO.P>8.</NO.P><TXT>I artikel 6 i insolvensförordningen, med rubriken <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0007" REF.END="QE0007"/>Kvittning<QUOT.END REF.START="QS0007" CODE="201D" ID="QE0007"/>, anges följande:</TXT><P><QUOT.S LEVEL="1"><PARAG IDENTIFIER="006.001"><NO.PARAG><QUOT.START CODE="201D" ID="QS0008" REF.END="QE0008"/>1.</NO.PARAG><ALINEA>Att ett insolvensförfarande inleds påverkar inte en borgenärs rätt att kvitta en fordran mot en fordran som gäldenären har mot honom, om sådan kvittning är tillåten enligt det lands lag, som är tillämplig på den insolvente gäldenärens fordran.</ALINEA></PARAG><?PAGE NO="3"?><PARAG IDENTIFIER="006.002"><NO.PARAG>2.</NO.PARAG><ALINEA>Punkt 1 påverkar inte återvinningstalan som avses i artikel 4.2 m.<QUOT.END REF.START="QS0008" CODE="201D" ID="QE0008"/></ALINEA></PARAG></QUOT.S></P></NP.ECR></GR.SEQ></GR.SEQ><GR.SEQ LEVEL="1"><TITLE><TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD">III.</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD">Bakgrund, förfarande och tolkningsfrågor</HT></TXT></NP></TI></TITLE><NP.ECR IDENTIFIER="NP0009"><NO.P>9.</NO.P><TXT>Den <DATE ISO="20100609">9 juni 2010</DATE> ingick PPUB, ett bolag med säte i Polen, ett avtal om leverans av varor med CeDe, ett bolag med säte i Sverige. I avtalet föreskrevs att svensk lag skulle vara tillämplig på eventuella tvister om avtalets tolkning.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0010"><NO.P>10.</NO.P><TXT>I slutet av januari 2011 inleddes ett insolvensförfarande mot PPUB i Polen. I juli samma år ansökte den förvaltare som utsetts i samband med detta insolvensförfarande om ett europeiskt betalningsföreläggande<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0004"><P>I enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den <DATE ISO="20061212">12 december 2006</DATE> om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (<REF.DOC.OJ COLL="L" NO.OJ="399" PAGE.FIRST="1" DATE.PUB="2006">EUT L 399, 2006, s. 1</REF.DOC.OJ>).</P></NOTE> mot CeDe hos kronofogdemyndigheten på den grunden att CeDe stod i skuld till PPUB med <FT TYPE="NUMBER">1532489</FT> svenska kronor (SEK), jämte ränta, för varor som PPUB levererat i enlighet med deras avtal.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0011"><NO.P>11.</NO.P><TXT>Ärendet lämnades sedermera över till Malmö tingsrätt. CeDe bestred PPUB:s yrkande under åberopande av en kvittningsgill motfordran som översteg PPUB:s betalningsanspråk. CeDe gjorde gällande att denna motfordran avsåg kompensation för uteblivna leveranser och fel i varor som levererats av PPUB. CeDe hävdade att rätten till kvittning hade uppstått innan insolvensförfarandet mot PPUB inleddes.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0012"><NO.P>12.</NO.P><TXT>Av de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen framgår, att konkursförvaltaren för PPUB vägrade att tillåta den kvittning som CeDe åberopat inom ramen för insolvensförfarandet i Polen.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0013"><NO.P>13.</NO.P><TXT>Inför Malmö tingsrätt hävdade konkursförvaltaren för PPUB att kvittningsinvändningen skulle prövas enligt polsk rätt på grundval av artikel 4.1 i insolvensförordningen. Enligt denna artikel ska, om inte annat föreskrivs i förordningen, lagen i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet inleds (lagen i inledningsstaten eller <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT>) vara tillämplig på insolvensförfarandet och dess verkningar. Enligt konkursförvaltaren följde det av artikel 4.2 d i insolvensförordningen att <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT> under alla förhållanden skulle bestämma förutsättningarna för kvittning. Anledningen till detta var att artikel 6.1 i förordningen – där det föreskrivs att ett insolvensförfarande inte påverkar rätten till kvittning, om sådan kvittning är tillåten enligt det lands lag, som är tillämplig på gäldenärens fordran – endast var tillämplig om kvittning inte var tillåten enligt lagen i inledningsstaten. Eftersom kvittning var tillåten enligt polsk lag menade konkursförvaltaren därför att denna bestämmelse inte var tillämplig i det nationella målet.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0014"><NO.P>14.</NO.P><TXT>Omvänt gjorde CeDe gällande att kvittningsinvändningen skulle bedömas enligt svensk rätt. CeDe anförde för det första att konkursförvaltarens talan rörde en fordran som härrörde från avtalet mellan CeDe och PPUB, vilket innehöll en lagvalsklausul enligt vilken svensk lag skulle vara tillämplig på eventuella tvister om avtalets tolkning. Detta innebar att svensk lag skulle vara tillämplig enligt artikel 3.1 i Rom I-förordningen. CeDe anförde vidare, att om parterna inte var överens om rätten till kvittning skulle denna fråga omfattas av den lag som gällde för den fordran mot vilken rätten till kvittning åberopades enligt artikel 17 i Rom I-förordningen.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0015"><NO.P>15.</NO.P><TXT>CeDe invände för det andra att artikel 6.1 i insolvensförordningen innebar att ett insolvensförfarande inte påverkar rätten till kvittning, om sådan kvittning är tillåten enligt det lands lag, som var tillämplig på gäldenärens fordran. Eftersom svensk lag enligt CeDe var tillämplig på konkursboets fordran, skulle även kvittningsinvändningen bedömas enligt svensk lag.</TXT></NP.ECR><?PAGE NO="4"?><NP.ECR IDENTIFIER="NP0016"><NO.P>16.</NO.P><TXT>Malmö tingsrätt fann att polsk lag inte kunde anses begränsa eller förbjuda kvittning enligt den allmänna bestämmelsen i artikel 4 i insolvensförordningen. Till följd härav fann Malmö tingsrätt att det undantag som föreskrivs i artikel 6.1 i nämnda förordning inte var tillämpligt och att polsk lag var tillämplig i det nationella målet.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0017"><NO.P>17.</NO.P><TXT>Efter överklagande fastställde Hovrätten över Skåne och Blekinge denna dom, bland annat på den grunden att det saknades anledning att avvika från den allmänna regeln om <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT> i artikel 4.1 i insolvensförordningen. Denna bedömning förändrades inte av att konkursförvaltaren inte hade godtagit CeDe:s kvittningsanspråk.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0018"><NO.P>18.</NO.P><TXT>Under förfarandet vid Hovrätten över Skåne och Blekinge överlät konkursförvaltaren för PPUB huvudfordran till KAN, ett bolag med säte i Polen, som inträdde i processen i konkursboets ställe.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0019"><NO.P>19.</NO.P><TXT>CeDe överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen. Bolaget gjorde gällande att svensk lag var tillämplig på kvittningsanspråket. KAN motsatte sig ändring av hovrättens dom.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0020"><NO.P>20.</NO.P><TXT>Under förfarandet i Högsta domstolen försattes KAN i konkurs. Konkursförvaltaren i detta insolvensförfarande förklarade att konkursboet inte skulle överta gäldenärens fordran mot CeDe. Det är således KAN i konkurs, och inte konkursboet, som numera är part i målet.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0021"><NO.P>21.</NO.P><TXT>Mot denna bakgrund har Högsta domstolen beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:</TXT><QUOT.S LEVEL="1"><LIST TYPE="OTHER"><ITEM><NP><NO.P><QUOT.START CODE="201D" ID="QS0009" REF.END="QE0009"/>1)</NO.P><TXT>Ska artikel 4 i förordning nr 1346/2000 tolkas så, att den omfattar en talan som vid en svensk domstol väcks av konkursförvaltaren för ett polskt bolag – som är föremål för ett insolvensförfarande i Polen – mot ett svenskt bolag för betalning av levererade varor enligt ett avtal som bolagen ingått före konkursen?</TXT></NP></ITEM><ITEM><NP><NO.P>2)</NO.P><TXT>Om svaret på fråga 1 är jakande; får det någon betydelse om konkursförvaltaren under domstolsprocessen överlåter den omtvistade fordran till ett bolag som inträder i processen i stället för konkursboet?</TXT></NP></ITEM><ITEM><NP><NO.P>3)</NO.P><TXT>Om svaret på fråga 2 är jakande; får det någon betydelse om bolaget som har inträtt i processen därefter försätts i konkurs?</TXT></NP></ITEM><ITEM><NP><NO.P>4)</NO.P><TXT>Om svaranden i domstolsprocessen i den situation som avses i fråga 1 gör gällande att konkursförvaltarens betalningsanspråk ska kvittas mot en motfordran som härrör från samma avtal som anspråket, omfattas då denna kvittningssituation av artikel 4.2 d?</TXT></NP></ITEM><ITEM><NP><NO.P>5)</NO.P><TXT>Ska förhållandet mellan artikel 4.2 d och artikel 6.1 i förordning nr 1346/2000 tolkas så att artikel 6.1 är tillämplig enbart om det saknas möjligheter till kvittning i inledningsstatens lag eller kan artikel 6.1 tillämpas även i andra fall, t.ex. när det finns endast en viss skillnad i möjligheten till kvittning enligt de aktuella rättsordningarna eller när det inte alls finns några skillnader men kvittning likväl nekas i inledningsstaten?<QUOT.END REF.START="QS0009" CODE="201D" ID="QE0009"/></TXT></NP></ITEM></LIST></QUOT.S></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0022"><NO.P>22.</NO.P><TXT>Skriftliga yttranden har i förevarande mål ingetts av Europeiska kommissionen och den spanska regeringen.</TXT></NP.ECR></GR.SEQ><?PAGE NO="5"?><GR.SEQ LEVEL="1"><TITLE><TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD">IV.</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD">Bedömning</HT></TXT></NP></TI></TITLE><NP.ECR IDENTIFIER="NP0023"><NO.P>23.</NO.P><TXT>Detta förslag till avgörande är uppdelat på följande sätt. Jag inleder med den första tolkningsfrågan och drar slutsatsen att artikel 4 i insolvensförordningen inte är tillämplig när det gäller vilken lag som är tillämplig på PPUB:s konkursbos fordran mot CeDe (nedan kallad huvudfordran) (A). Det finns därför ingen anledning att behandla den andra och den tredje frågan. Därefter kommer jag att förklara varför den fjärde och den femte frågan blev hypotetiska när huvudfordran överläts till KAN och därför inte kan tas upp till sakprövning (B). Icke desto mindre ska jag kort behandla dessa frågor i sak för att bistå EU-domstolen om den skulle finna att de kan tas upp till sakprövning (C).</TXT></NP.ECR><GR.SEQ LEVEL="2"><TITLE><TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">A.</HT></HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">Den första frågan: Tillämpligheten av artikel 4 i insolvensförordningen på huvudfordran</HT></HT></TXT></NP></TI></TITLE><NP.ECR IDENTIFIER="NP0024"><NO.P>24.</NO.P><TXT>Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 4 i insolvensförordningen omfattar den talan som väckts av konkursförvaltaren för PPUB. Om så är fallet, önskar den hänskjutande domstolen genom den andra och den tredje frågan få klarhet i de potentiella konsekvenserna av att denna fordran har överlåtits till en annan juridisk person (KAN) och att denna juridiska person därefter har gått i konkurs.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0025"><NO.P>25.</NO.P><TXT>Den exakta avgränsningen av den första frågan är dock inte helt klar, vilket framgår av de olika tolkningarna av denna fråga bland de berörda parter som har inkommit med skriftliga yttranden.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0026"><NO.P>26.</NO.P><TXT>Kommissionen har uppfattat den första frågan så, att den avser det tidsmässiga tillämpningsområdet för artikel 4 i insolvensförordningen. I sitt yttrande har kommissionen därför undersökt om denna bestämmelse omfattar en fordran som härrör från ett avtal som ingåtts innan insolvensförfarandet inleddes. Kommissionen har dragit slutsatsen att den gör det.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0027"><NO.P>27.</NO.P><TXT>Den spanska regeringen har undersökt den första, den fjärde och den femte frågan tillsammans. Vad avser den första frågan har den spanska regeringen gjort gällande att, i den mån <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT> bestämmer förutsättningarna för kvittning, bör <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT> tillämpas på den talan som väckts av konkursförvaltaren.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0028"><NO.P>28.</NO.P><TXT>Även om jag i princip håller med kommissionen om det tidsmässiga tillämpningsområdet för artikel 4 i insolvensförordningen, uppfattar jag den första frågan som bredare.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0029"><NO.P>29.</NO.P><TXT>Den hänskjutande domstolen har nämligen frågat huruvida bestämmelserna om tillämplig lag i artikel 4 i insolvensförordningen ska anses omfatta en <HT TYPE="ITALIC">talan</HT> som väckts av konkursförvaltaren för PPUB vid svensk domstol.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0030"><NO.P>30.</NO.P><TXT>Vad menas med <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0010" REF.END="QE0010"/>talan<QUOT.END REF.START="QS0010" CODE="201D" ID="QE0010"/> i detta sammanhang? För det första skulle frågan kunna förstås så, att den gäller huruvida artikel 4 i insolvensförordningen är tillämplig på PPUB:s konkursbos (ursprungligen avtalsenliga) <HT TYPE="ITALIC">huvudfordran</HT>, som utgör grunden för konkursförvaltarens talan. För det andra skulle frågan kunna förstås så, att den avser möjligheten att artikel 4 i insolvensförordningen kan omfatta vissa (andra) <HT TYPE="ITALIC">aspekter</HT> av det förfarande som satts igång genom konkursförvaltarens talan, såsom kvittningsinvändningen.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0031"><NO.P>31.</NO.P><TXT>Om jag börjar med den första (och i själva verket mer rimliga) tolkningen av den första frågan ska det inledningsvis noteras att huvudfordran, som är föremål för den ursprungliga talan som väcktes av konkursförvaltaren för PPUB, är ett betalningsanspråk som härrör från <HT TYPE="ITALIC">avtalsförhållandet</HT> mellan PPUB och CeDe. Det finns ingenting i detta anspråk som sådant, förutom att det framställts av konkursförvaltaren för PPUB, som knyter det till insolvensförfarandet och dess verkningar i den mening som avses i artikel 4.1 i insolvensförordningen.</TXT></NP.ECR><?PAGE NO="6"?><NP.ECR IDENTIFIER="NP0032"><NO.P>32.</NO.P><TXT>I sin begäran om förhandsavgörande har den nationella domstolen särskilt frågat om relevansen av EU-domstolens praxis rörande tolkningen av artikel 3 i insolvensförordningen angående behörigheten vid insolvensförfaranden. Enligt denna rättspraxis är det endast en talan som är direkt hänförlig till ett insolvensförfarande och har ett nära samband med detta som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 3.1 i insolvensförordningen. Det avgörande kriteriet i detta avseende <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0011" REF.END="QE0011"/>är inte talans processuella sammanhang, utan dess rättsliga grund. I enlighet med det tillvägagångssättet ska det prövas huruvida den rättighet eller skyldighet som ligger till grund för talan hänför sig till de privaträttsliga regler som gäller i allmänhet eller till undantagsregler som är specifika för insolvensförfaranden.<QUOT.END REF.START="QS0011" CODE="201D" ID="QE0011"/><NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0005"><P>Se, nyligen, dom av den <REF.DOC.ECR><DATE ISO="20190206">6 februari 2019</DATE>, <NAME.CASE>NK</NAME.CASE> (<NO.CASE>C‑535/17</NO.CASE>, <NO.ECLI ECLI="ECLI:EU:C:2019:96">EU:C:2019:96</NO.ECLI>, punkterna <REF.NP.ECR REF="NP0026">26</REF.NP.ECR> och <REF.NP.ECR REF="NP0028">28</REF.NP.ECR></REF.DOC.ECR> och där angiven rättspraxis).</P></NOTE></TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0033"><NO.P>33.</NO.P><TXT>Det stämmer att om artikel 3 och artikel 4 i insolvensförordningen läses tillsammans blir det uppenbart att denna förordning söker uppnå överensstämmelse mellan de domstolar som har internationell behörighet och det lands lag som ska tillämpas på insolvensförfarandet.<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0006"><P>Se även mitt förslag till avgörande i målet <REF.DOC.ECR><NAME.CASE>NK</NAME.CASE>, konkursförvaltare i konkurserna för PI Gerechtsdeurwaarderskantoor BV och PI (<NO.CASE>C‑535/17</NO.CASE>, <NO.ECLI ECLI="ECLI:EU:C:2018:850">EU:C:2018:850</NO.ECLI>, punkt <REF.NP.ECR REF="NP0090">90</REF.NP.ECR></REF.DOC.ECR>). Detta leder i många fall till att behörighet och tillämplig lag sammanfaller. I synnerhet när det slås fast att en bestämmelse omfattas av insolvensrätten vid fastställandet av den internationella behörigheten enligt artikel 3 i insolvensförordningen, kan denna slutsats också vara relevant då det ska fastställas om en fråga omfattas av den lag som är tillämplig på insolvensförfarandet och dess verkningar i den mening som avses i artikel 4.1 i den förordningen. Se, för ett liknande resonemang, dom av den <REF.DOC.ECR><DATE ISO="20151210">10 december 2015</DATE>, <NAME.CASE>Kornhaas</NAME.CASE> (<NO.CASE>C‑594/14</NO.CASE>, <NO.ECLI ECLI="ECLI:EU:C:2015:806">EU:C:2015:806</NO.ECLI>, punkt <REF.NP.ECR REF="NP0017">17</REF.NP.ECR></REF.DOC.ECR>).</P></NOTE> Även om denna allmänna princip inte kan ifrågasättas måste det konstateras att identitet mellan <HT TYPE="ITALIC">forum</HT> och <HT TYPE="ITALIC">jus</HT> inte alltid kan uppnås, eftersom tillämpliga bestämmelser i insolvensförordningen är relevanta för andra förfaranden än sådana som utgör insolvensförfaranden. Medan artikel 3.1 i insolvensförordningen är begränsad till frågan om behörighet att inleda ett insolvensförfarande har nämligen artikel 4.1 ett bredare tillämpningsområde och indikerar vilken lag som ska vara tillämplig på insolvensförfarandet och <HT TYPE="ITALIC">dess verkningar</HT>.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0034"><NO.P>34.</NO.P><TXT>Det måste således anses att EU-domstolens praxis i fråga om tolkningen av artikel 3 i insolvensförordningen inte i alla aspekter automatiskt kan överföras till tolkningen av artikel 4 i förordningen. Den sistnämnda bestämmelsen har ett bredare tillämpningsområde.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0035"><NO.P>35.</NO.P><TXT>Efter detta klarläggande måste frågan om huruvida artikel 4 i insolvensförordningen är tillämplig på huvudfordran i förevarande mål besvaras med beaktande av det särskilda innehållet i denna bestämmelse. Artikel 4 i insolvensförordningen innehåller den allmänna bestämmelsen om fastställande av tillämplig lag för <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0012" REF.END="QE0012"/>insolvensförfarandet och dess verkningar<QUOT.END REF.START="QS0012" CODE="201D" ID="QE0012"/>. Enligt artikel 4.1 i nämnda förordning ska, om inte annat föreskrivs i förordningen, lagen i den medlemsstat inom vars territorium förfarandet inleds vara tillämplig (<HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT>). Artikel 4.2 i förordningen innehåller vidare <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0013" REF.END="QE0013"/>en icke uttömmande uppräkning av de olika delarna av förfarandet som bestäms av lagen i inledningsstaten<QUOT.END REF.START="QS0013" CODE="201D" ID="QE0013"/><NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0007"><P>Dom av den <REF.DOC.ECR><DATE ISO="20100121">21 januari 2010</DATE>, <NAME.CASE>MG Probud Gdynia</NAME.CASE> (<NO.CASE>C‑444/07</NO.CASE>, <NO.ECLI ECLI="ECLI:EU:C:2010:24">EU:C:2010:24</NO.ECLI>, punkt <REF.NP.ECR REF="NP0025">25</REF.NP.ECR></REF.DOC.ECR>).</P></NOTE>, som bland annat omfattar <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0014" REF.END="QE0014"/>förutsättningarna för kvittning<QUOT.END REF.START="QS0014" CODE="201D" ID="QE0014"/> (artikel 4.2 d) och <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0015" REF.END="QE0015"/>insolvensförfarandets verkningar på gäldenärens gällande avtal<QUOT.END REF.START="QS0015" CODE="201D" ID="QE0015"/> (artikel 4.2 e).</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0036"><NO.P>36.</NO.P><TXT>Det faktum att artikel 4.2 i insolvensförordningen hänvisar till förutsättningarna för kvittning och insolvensens verkningar på gällande avtal kan enligt min mening inte medföra att varje talan som avser en fordran enligt ett avtal där en avtalspart är föremål för ett insolvensförfarande (och/eller där kvittning åberopas mot käranden) automatiskt omfattas av begreppet <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0016" REF.END="QE0016"/>insolvensförfarandet och dess verkningar<QUOT.END REF.START="QS0016" CODE="201D" ID="QE0016"/> då det ska fastställas vilken bestämmelse som styr tillämplig lag. Enbart det faktum att det är konkursförvaltaren som har väckt en sådan talan ändrar enligt min mening inte denna bedömning.<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0008"><P>På liknande sätt har EU-domstolen, i fråga om behörigheten enligt artikel 3.1 i insolvensförordningen, framhållit att den omständigheten <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0017" REF.END="QE0017"/>[a]tt en talan väcks, efter inledandet av ett insolvensförfarande, av den förvaltare som utsetts inom detta insolvensförfarande och att förvaltaren handlar i borgenärernas intresse [inte] påverkar … karaktären på talan, vilken är oberoende av att det pågår ett insolvensförfarande och fortfarande styrs av allmängiltiga materiella regler<QUOT.END REF.START="QS0017" CODE="201D" ID="QE0017"/>. Dom av den <REF.DOC.ECR><DATE ISO="20190206">6 februari 2019</DATE>, <NAME.CASE>NK</NAME.CASE> (<NO.CASE>C‑535/17</NO.CASE>, <NO.ECLI ECLI="ECLI:EU:C:2019:96">EU:C:2019:96</NO.ECLI>, punkt <REF.NP.ECR REF="NP0029">29</REF.NP.ECR></REF.DOC.ECR>). För ett liknande resonemang, se dom av den <REF.DOC.ECR><DATE ISO="20090910">10 september 2009</DATE>, <NAME.CASE>German Graphics Graphische Maschinen</NAME.CASE> (<NO.CASE>C‑292/08</NO.CASE>, <NO.ECLI ECLI="ECLI:EU:C:2009:544">EU:C:2009:544</NO.ECLI>, punkt <REF.NP.ECR REF="NP0033">33</REF.NP.ECR></REF.DOC.ECR>). Se även mitt förslag till avgörande i målet <REF.DOC.ECR><NAME.CASE>NK</NAME.CASE>, konkursförvaltare i konkurserna för PI Gerechtsdeurwaarderskantoor BV och PI (<NO.CASE>C‑535/17</NO.CASE>, <NO.ECLI ECLI="ECLI:EU:C:2018:850">EU:C:2018:850</NO.ECLI>, punkt <REF.NP.ECR REF="NP0060">60</REF.NP.ECR></REF.DOC.ECR>). Se dock punkterna 32–34 i detta förslag till avgörande beträffande gränserna för att överföra EU-domstolens praxis rörande artikel 3.1 i insolvensförordningen till tolkningen av artikel 4.1 i nämnda förordning.</P></NOTE></TXT></NP.ECR><?PAGE NO="7"?><NP.ECR IDENTIFIER="NP0037"><NO.P>37.</NO.P><TXT>Ett mål som det förevarande visar tydligt att varje annan slutsats skulle leda till oförutsägbara, eller till och med bisarra, resultat. Den lag som skulle vara tillämplig på den avtalsenliga fordran skulle inte bara vara en annan än den som parterna avtalat om, utan den skulle också ändras vid upprepade tillfällen, beroende på efterföljande överlåtelser och/eller att förvärvarna själva så småningom blir föremål för insolvensförfaranden. Alla sådana ändringar av tillämplig lag skulle grunda sig på händelser som inte bara skulle inträffa efter avtalets ingående och valet av tillämplig lag, utan också i stor utsträckning skulle sakna samband med avtalet. Dessutom skulle allt detta kunna ske medan målet var anhängiggjort vid samma domstol.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0038"><NO.P>38.</NO.P><TXT>Mot denna bakgrund anser jag att artikel 4 i insolvensförordningen ska tolkas så, att den inte är tillämplig vid fastställandet av vilken lag som är tillämplig på en huvudfordran som är föremål för en talan vid en domstol i en medlemsstat som väckts av förvaltaren för ett bolag som är föremål för ett insolvensförfarande i en annan medlemsstat, om denna talan avser ett betalningsanspråk mot ett annat bolag till följd av förpliktelser enligt ett avtal som har ingåtts före konkursen.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0039"><NO.P>39.</NO.P><TXT>I ljuset av detta svar är det inte nödvändigt att behandla den andra och den tredje fråga som den hänskjutande domstolen ställt. I den mån de allmänna frågor som dessa frågor väcker äger relevans vid bedömningen av om den fjärde och den femte frågan kan tas upp till sakprövning kommer jag emellertid att, i avsnitt B i detta förslag till avgörande, undersöka verkningarna av PPEB:s överlåtelse av huvudfordran till KAN och det sistnämnda bolagets senare konkurs.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0040"><NO.P>40.</NO.P><TXT>Såsom påpekats i punkt 30 i detta förslag till avgörande är det slutligen även möjligt att förstå den första frågan på ett annat sätt. Enligt denna tolkning avser den första frågan möjligheten att artikel 4 i insolvensförordningen ska anses omfatta <HT TYPE="ITALIC">vissa aspekter av det förfarande som satts igång genom konkursförvaltarens talan</HT>, såsom kvittningsinvändningen. Den första frågan skulle enligt den tolkningen således inte (enbart, eller ens alls) röra en ändring av den lag som är tillämplig på huvudfordran, utan potentiellt (även) en ändring som gäller andra aspekter av förfarandet.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0041"><NO.P>41.</NO.P><TXT>Om en sådan tolkning av den första frågan skulle vara korrekt, skulle den första frågan helt klart i realiteten överlappa innehållet i den fjärde frågan, som jag kommer att behandla i avsnitt C.1 i detta förslag till avgörande. Här räcker det med att påpeka att generellt sett utesluter inte det faktum att det nationella målet inte i sig är ett insolvensförfarande att artikel 4 i insolvensförordningen kan vara relevant för vissa aspekter av detta mål.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0042"><NO.P>42.</NO.P><TXT>Denna bestämmelse avgör vilken lag som ska vara tillämplig på insolvensförfarandet och <HT TYPE="ITALIC">dess verkningar</HT>. Det faktum att ett insolvensförfarande i den mening som avses i artikel 1.1 i insolvensförordningen har inletts innebär att en av parternas ställning har förändrats. Detta kan förstås få återverkningar (och, i detta avseende, <HT TYPE="ITALIC">ha verkningar</HT>) på <HT TYPE="ITALIC">andra förfaranden</HT>. Detta bekräftas av att artikel 4.2 i insolvensförordningen hänvisar till de verkningar som insolvensförfarandet kan ha på andra förfaranden, såsom <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0018" REF.END="QE0018"/>förfaranden som inletts av enskilda borgenärer, med undantag för pågående rättegångar<QUOT.END REF.START="QS0018" CODE="201D" ID="QE0018"/>.<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0009"><P>Artikel 4.2 f i insolvensförordningen.</P></NOTE> Rättspraxis erbjuder ytterligare exempel på detta. I målet Senior Home uppkom exempelvis frågan om tillämplig lag (i synnerhet tolkningen av artikel 5 i insolvensförordningen vad avser tillämplig lag i fråga om rättigheter av sakrättslig natur (<HT TYPE="ITALIC">in rem</HT>)) utanför insolvensförfarandet (och inledningsstaten).<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0010"><P>Dom av den <REF.DOC.ECR><DATE ISO="20161026">26 oktober 2016</DATE>, <NAME.CASE>Senior Home</NAME.CASE> (<NO.CASE>C‑195/15</NO.CASE>, <NO.ECLI ECLI="ECLI:EU:C:2016:804">EU:C:2016:804</NO.ECLI></REF.DOC.ECR>).</P></NOTE></TXT></NP.ECR></GR.SEQ><?PAGE NO="8"?><GR.SEQ LEVEL="2"><TITLE><TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">B.</HT></HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">Den fjärde och den femte frågan: Tillåtlighet</HT></HT></TXT></NP></TI></TITLE><NP.ECR IDENTIFIER="NP0043"><NO.P>43.</NO.P><TXT>Den hänskjutande domstolen har i huvudsak ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida den kvittning som CeDe har åberopat mot det betalningsanspråk som framställts av konkursförvaltaren för PPUB, och som härrör från samma avtal, omfattas av artikel 4.2 d i insolvensförordningen.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0044"><NO.P>44.</NO.P><TXT>Denna fråga förutsätter därför att kvittning åberopas mot ett betalningsanspråk som framställts av förvaltaren för ett bolag som är föremål för ett insolvensförfarande. Såsom den hänskjutande domstolen har förklarat i begäran om förhandsavgörande har dock huvudfordran, som var föremålet för den talan som ursprungligen väcktes av konkursförvaltaren för PPUB, under tiden överlåtits. Kvittningsinvändningen görs därför nu gällande inom ramen för ett mål mellan CeDe och KAN.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0045"><NO.P>45.</NO.P><TXT>Överlåtelsefrågan, som den hänskjutande domstolen tar upp i den andra frågan med avseende på huvudkäromålet<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0011"><P>Eftersom insolvensförordningen inte reglerar vilken lag som är tillämplig på huvudfordran behöver denna fråga inte tas upp. Se punkt 39 i detta förslag till avgörande.</P></NOTE>, är relevant för bedömningen av den fjärde och den femte frågan, som avser tillämpligheten av artikel 4 och artikel 6 i insolvensförordningen på kvittningsanspråket.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0046"><NO.P>46.</NO.P><TXT>Såsom kommissionen helt riktigt har påpekat väcker överlåtelsen av huvudfordran tvivel om huruvida den fjärde och den femte frågan behöver besvaras. Såsom har erinrats om i punkt 35 i detta förslag till avgörande är nämligen bestämmelserna i insolvensförordningen om tillämplig lag, och i synnerhet artikel 4 i nämnda förordning, tillämpliga på frågor som rör själva insolvensförfarandet och dess verkningar, vilket förtydligas ytterligare i punkt 2 i denna bestämmelse.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0047"><NO.P>47.</NO.P><TXT>Med detta i åtanke medför överlåtelsen av en fordran som tidigare innehades av ett insolvent bolag, såsom PPUB (eller dess konkursbo), till en (ursprungligen solvent) tredje part, att insolvensförfarandet inte längre <HT TYPE="ITALIC">har några verkningar</HT> i detta avseende. Oberoende av vilket tolkningsutrymme som skulle kunna finnas med avseende på detta uttryck kan jag således, i linje med kommissionens förslag till svar på den andra frågan rörande överlåtelsen av fordran, inte se hur bestämmelserna i insolvensförordningen om tillämplig lag, inklusive artikel 4.2 d och artikel 6.1, skulle kunna vara relevanta för utgången i det nationella målet, eftersom fordran efter överlåtelsen inte längre har anknytning till ett insolvensförfarande.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0048"><NO.P>48.</NO.P><TXT>Den nya borgenärens (KAN) därpå följande konkurs påverkar inte detta utfall i det förevarande målet. Enligt de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen har konkursförvaltaren i det insolvensförfarande som rör KAN inte tagit över KAN:s fordran mot CeDe, vilket får till följd att KAN uppträder i processen vid den hänskjutande domstolen i eget namn. Detta innebär att denna fordran inte har dragits in i ytterligare en konkursmassa och att den inte kan påverka KAN:s konkursbo som förvaltas av konkursförvaltaren. Följaktligen förefaller kvittningsanspråket inte längre vara berört av något pågående insolvensförfarande och det faller därför utanför insolvensförordningens tillämpningsområde.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0049"><NO.P>49.</NO.P><TXT>Med detta i åtanke måste jag dra slutsatsen att CeDe:s kvittningsanspråk, oavsett om det inledningsvis skulle ha fallit inom tillämpningsområdet för artikel 4.2 d i insolvensförordningen<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0012"><P>Som jag förklarat i mitt alternativa svar på den fjärde frågan i avsnitt C.1 i detta förslag till avgörande, tror jag faktiskt att så skulle ha varit fallet.</P></NOTE>, inte längre berörs av insolvensförfarandet till följd av att PPEB har överlåtit huvudfordran till KAN. Jag kan därför inte se hur något svar från EU-domstolen på den fjärde frågan skulle kunna hjälpa den nationella domstolen att komma till ett avgörande i det nationella målet. I den mån den fjärde frågan<?PAGE NO="9"?> som den hänskjutande domstolen har ställt avser tillämpligheten av artikel 4.2 d i insolvensförordningen på en kvittningsinvändning som framställs mot en talan som väckts av konkursförvaltaren för PPUB, måste den anses vara hypotetisk och den kan därför inte tas upp till prövning.<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0013"><P>Det framgår nämligen av EU-domstolens fasta praxis att <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0019" REF.END="QE0019"/>[e]n begäran om förhandsavgörande syftar … till att bidra till den faktiska lösningen av en tvist som rör unionsrätten och inte till att uttala sig om allmänna eller hypotetiska frågor<QUOT.END REF.START="QS0019" CODE="201D" ID="QE0019"/>. Se, exempelvis, dom av den <REF.DOC.ECR><DATE ISO="20131107">7 november 2013</DATE>, <NAME.CASE>Romeo</NAME.CASE> (<NO.CASE>C‑313/12</NO.CASE>, <NO.ECLI ECLI="ECLI:EU:C:2013:718">EU:C:2013:718</NO.ECLI>, punkt <REF.NP.ECR REF="NP0040">40</REF.NP.ECR></REF.DOC.ECR> och där angiven rättspraxis).</P></NOTE></TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0050"><NO.P>50.</NO.P><TXT>Detsamma gäller den femte frågan från den hänskjutande domstolen, som rör förhållandet mellan artikel 4.2 d och artikel 6.1 i insolvensförordningen och de särskilda situationer där artikel 6.1 kan vara tillämplig.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0051"><NO.P>51.</NO.P><TXT>Till följd av detta är den fjärde och den femte frågan, under de särskilda omständigheterna i det förevarande målet, hypotetiska och de kan därför inte tas upp till sakprövning.</TXT></NP.ECR></GR.SEQ><GR.SEQ LEVEL="2"><TITLE><TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">C.</HT></HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD"><HT TYPE="ITALIC">Som alternativ: Den fjärde och den femte frågan (i sak)</HT></HT></TXT></NP></TI></TITLE><NP.ECR IDENTIFIER="NP0052"><NO.P>52.</NO.P><TXT>För att fullt ut bistå EU-domstolen, om den skulle komma till en annan slutsats beträffande huruvida den fjärde och den femte frågan kan tas upp till sakprövning, kommer jag avslutningsvis att kort behandla de sakfrågor som dessa frågor väcker i den återstående delen av detta förslag till avgörande. Jag måste dock påpeka att begäran om förhandsavgörande ger en relativt ofullständig faktisk och rättslig ram. Detta gör att min alternativa analys med nödvändighet måste bli kort och abstrakt, eftersom det för mig förblir något oklart exakt hur problemet vid den nationella domstolen gestaltar sig.</TXT></NP.ECR><GR.SEQ LEVEL="3"><TITLE><TI><NP><NO.P><HT TYPE="ITALIC">1.</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="ITALIC">Den fjärde frågan: Tolkningen av artikel 4.2 d</HT></TXT></NP></TI></TITLE><NP.ECR IDENTIFIER="NP0053"><NO.P>53.</NO.P><TXT>Den hänskjutande domstolen har ställt sin fjärde fråga för att få klarhet i om den kvittning som CeDe åberopat mot det betalningsanspråk som framställts av konkursförvaltaren för PPUB omfattas av artikel 4.2 d i insolvensförordningen.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0054"><NO.P>54.</NO.P><TXT>Det bör inledningsvis noteras, att även om artikel 4 i insolvensförordningen (såsom klarlagts i svaret på den första frågan) inte reglerar vilken lag som är tillämplig på huvudfordran utesluter det inte, såsom angetts i punkterna 41 och 42 i detta förslag till avgörande, att denna bestämmelse faktiskt kan vara relevant vad avser vissa andra aspekter av förfarandet, inklusive möjligheten till och förutsättningarna för kvittning. Insolvensförfarandet kan nämligen påverka möjligheten att åberopa sådan kvittning mot den insolvente parten.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0055"><NO.P>55.</NO.P><TXT>Artikel 4 i insolvensförordningen utgör <HT TYPE="ITALIC">lex specialis</HT> i förhållande till den allmänna regeln i artikel 17 i Rom I-förordningen<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0014"><P>Se, för ett liknande resonemang, dom av den <REF.DOC.ECR><DATE ISO="20150416">16 april 2015</DATE>, <NAME.CASE>Lutz</NAME.CASE> (<NO.CASE>C‑557/13</NO.CASE>, <NO.ECLI ECLI="ECLI:EU:C:2015:227">EU:C:2015:227</NO.ECLI>, punkt <REF.NP.ECR REF="NP0046">46</REF.NP.ECR></REF.DOC.ECR>), och dom av den <REF.DOC.ECR><DATE ISO="20170608">8 juni 2017</DATE>, <NAME.CASE>Vinyls Italia</NAME.CASE> (<NO.CASE>C‑54/16</NO.CASE>, <NO.ECLI ECLI="ECLI:EU:C:2017:433">EU:C:2017:433</NO.ECLI>, punkt <REF.NP.ECR REF="NP0029">29</REF.NP.ECR></REF.DOC.ECR>).</P></NOTE>, där det föreskrivs att <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0020" REF.END="QE0020"/>[o]m parterna inte avtalat om rätten till kvittning, ska kvittning omfattas av den lag som gäller för den fordran mot vilken rätten till kvittning åberopas<QUOT.END REF.START="QS0020" CODE="201D" ID="QE0020"/>.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0056"><NO.P>56.</NO.P><TXT>Även om huvudfordran omfattas av lagen i en medlemsstat, kan kvittningen, med tillämpning av den särskilda bestämmelsen i artikel 4 i insolvensförordningen, likväl omfattas av lagen i en annan medlemsstat.</TXT></NP.ECR><?PAGE NO="10"?><NP.ECR IDENTIFIER="NP0057"><NO.P>57.</NO.P><TXT>Även om det framgår av begäran om förhandsavgörande att den fjärde frågan endast har ställts för det fall att den första frågan besvaras jakande (det vill säga om artikel 4 skulle anses vara tillämplig på huvudfordran), delar jag därför inte uppfattningen att den lag som ska tillämpas på kvittningen måste vara densamma som den som är tillämplig på huvudfordran.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0058"><NO.P>58.</NO.P><TXT>Efter att ha förtydligat detta återstår dock att fastställa den fjärde frågans exakta räckvidd. En kvittningsinvändning som den som CeDe framställt mot huvudfordran kräver nämligen att den nationella domstolen fastställer i) om invändningen avseende bristande fullgörande av avtalet är materiellt välgrundad och ii) förutsättningarna för kvittning. Detta andra skikt kan innefatta olika frågor, beroende på om det nationella systemet skiljer mellan förutsättningarna för att det ska föreligga en rätt till kvittning och möjligheten att åberopa denna kvittningsrätt enligt insolvensbestämmelserna. Medan det står klart att artikel 4.2 d inte rör de frågor som kan uppstå enligt i) beträffande huruvida invändningen är materiellt välgrundad<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0015"><P>Baserat på tolkningen att det faktiskt var CeDe som gjorde gällande en motfordran mot PPUB. Generellt sett beror tvistens exakta struktur på den nationella lagstiftningen och på hur kvittningsanspråket framställs på nationell nivå i det enskilda fallet (det vill säga om det framställdes som ett genkäromål, en motfordran eller en invändning). I det förevarande målet förefaller det emellertid klart att båda de (materiella) anspråk avseende (bristande) fullgörande av avtalet som framställts av PPUB respektive CeDe oavsett form skulle omfattas av samma (svenska) lag som det ursprungliga avtalet.</P></NOTE>, vilka ska avgöras enligt den lag som är tillämplig på det avtal som ingåtts mellan parterna, är det inte uppenbart vilka aspekter av ii) som omfattas av artikel 4.2 d i nämnda förordning.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0059"><NO.P>59.</NO.P><TXT>Ordalydelsen i artikel 4.2 d i insolvensförordningen är nämligen långt ifrån tydlig i detta avseende. Vissa språkversioner verkar antyda att vad som regleras i denna bestämmelse är förutsättningarna för att <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0021" REF.END="QE0021"/>åberopa<QUOT.END REF.START="QS0021" CODE="201D" ID="QE0021"/> kvittning (vilket tyder på att kvittning kan åberopas i insolvensförfaranden)<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0016"><P>Exempelvis: EN: <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0022" REF.END="QE0022"/>the conditions under which set-offs may be invoked<QUOT.END REF.START="QS0022" CODE="201D" ID="QE0022"/>, ES: <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0023" REF.END="QE0023"/>las condiciones de oponibilidad de una compensación<QUOT.END REF.START="QS0023" CODE="201D" ID="QE0023"/>, DE: <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0024" REF.END="QE0024"/>die Voraussetzungen für die Wirksamkeit einer Aufrechnung<QUOT.END REF.START="QS0024" CODE="201D" ID="QE0024"/>, FR: <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0025" REF.END="QE0025"/>les conditions d’opposabilité d’une compensation<QUOT.END REF.START="QS0025" CODE="201D" ID="QE0025"/>, IT: <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0026" REF.END="QE0026"/>le condizioni di opponibilità della compensazione<QUOT.END REF.START="QS0026" CODE="201D" ID="QE0026"/>, NL: <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0027" REF.END="QE0027"/>onder welke voorwaarden een verrekening kan worden tegengeworpen<QUOT.END REF.START="QS0027" CODE="201D" ID="QE0027"/> och PT: <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0028" REF.END="QE0028"/>As condições de oponibilidade de uma compensação<QUOT.END REF.START="QS0028" CODE="201D" ID="QE0028"/>.</P></NOTE>, medan andra språkversioner endast hänvisar till förutsättningarna för kvittning, vilket kan tolkas så, att det även innefattar de materiella förutsättningarna för kvittning.<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0017"><P>Exempelvis: CS: <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0029" REF.END="QE0029"/>podmínky, za kterých může dojít k započtení pohledávek<QUOT.END REF.START="QS0029" CODE="201D" ID="QE0029"/>, EL: <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0030" REF.END="QE0030"/>οι προϋποθέσεις συμψηφισμού<QUOT.END REF.START="QS0030" CODE="201D" ID="QE0030"/>, FI: <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0031" REF.END="QE0031"/>kuittauksen edellytykset<QUOT.END REF.START="QS0031" CODE="201D" ID="QE0031"/> och SE: <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0032" REF.END="QE0032"/>förutsättningarna för kvittning<QUOT.END REF.START="QS0032" CODE="201D" ID="QE0032"/>.</P></NOTE></TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0060"><NO.P>60.</NO.P><TXT>Denna oklarhet har gett näring till diskussioner i doktrinen om tolkningen av artikel 4.2 d i insolvensförordningen. Det förefaller finnas tre sätt att förhålla sig till denna fråga. Enligt den första tolkningen är <HT TYPE="ITALIC">förekomsten av en rätt till kvittning</HT> en preliminär fråga som regleras av den lag som är tillämplig på huvudfordran. Artikel 4.2 d gäller då endast den <HT TYPE="ITALIC">processuella</HT> möjligheten att åberopa kvittning i insolvensförfarandet. Enligt den andra tolkningen reglerar artikel 4.2 d vilken lag som ska vara tillämplig på själva kvittningsrätten. Den tredje tolkningen innebär att det särskilda tillämpningsområdet för artikel 4.2 d beror på <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT>. Detta tillåter artikel 4.2 d att förbli neutral och inte ge ett nationellt system företräde framför andra.<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0018"><P>För en sammanfattning av denna diskussion se, exempelvis, Pannen och Riedermann, <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0033" REF.END="QE0033"/>Article 4. Law applicable<QUOT.END REF.START="QS0033" CODE="201D" ID="QE0033"/> i Pannen, K., (red.) <HT TYPE="ITALIC">European Insolvency Regulation</HT>, De Gruyter Recht, Berlin, 2007, s. 225, Garcimartín Alférez, F.J., <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0034" REF.END="QE0034"/>El Reglamento de Insolvencia: una aproximación general<QUOT.END REF.START="QS0034" CODE="201D" ID="QE0034"/> i <HT TYPE="ITALIC">Cuadernos de derecho judicial</HT>, n<HT TYPE="SUP">o</HT> 4, 2001, s. 229–352, på s. 286 och följande sidor, och, till stöd för den tredje tolkningen, Virgós, M. och Garcimartín Alférez, F., <HT TYPE="ITALIC">The European Insolvency Regulation: Law and Practice</HT>, Kluwer Law International, Haag, 2004, s. 112 och följande sidor.</P></NOTE></TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0061"><NO.P>61.</NO.P><TXT>Denna fråga bör bedömas med kvittningens särskilda karaktär i åtanke. Enligt EU-domstolen innebär kvittning <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0035" REF.END="QE0035"/>att två ömsesidiga fordringar mellan två personer samtidigt upphör<QUOT.END REF.START="QS0035" CODE="201D" ID="QE0035"/>.<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0019"><P>Dom av den <REF.DOC.ECR><DATE ISO="20030710">10 juli 2003</DATE>, <NAME.CASE>kommissionen/CCRE</NAME.CASE> (<NO.CASE>C‑87/01 P</NO.CASE>, <NO.ECLI ECLI="ECLI:EU:C:2003:400">EU:C:2003:400</NO.ECLI>, punkt <REF.NP.ECR REF="NP0059">59</REF.NP.ECR></REF.DOC.ECR>).</P></NOTE> Det är på samma gång, och för båda de berörda parterna, ett medel för betalning (fullgörande av en förpliktelse) och för verkställighet. Genom att åberopa kvittning tvingar en part sin gäldenär att betala.<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0020"><P>Pichonnaz, P. och Gullifer, L., <HT TYPE="ITALIC">Set-off in Arbitration and Commercial Transactions</HT>, Oxford University Press, Oxford, 2014, s. 72, punkt 4.10.</P></NOTE> Detta innebär att kvittning i samband med insolvensförfaranden har en direkt inverkan på likabehandlingen av borgenärerna (<HT TYPE="ITALIC">par conditio creditorum</HT>), eftersom borgenärer som har kvittningsanspråk kan få full ersättning för sina fordringar utanför insolvensförfarandet. Under beaktande av detta faktum har de<?PAGE NO="11"?> nationella rättssystemen i de olika medlemsstaterna intagit olika, och ibland ganska divergerande, ståndpunkter i frågan om kvittning vid insolvens genom att prioritera ett skyddsperspektiv antingen för den enskilde borgenären (och betrakta kvittning som ett slags garantifunktion) eller för alla den insolvente gäldenärens borgenärer (genom att begränsa möjligheten till kvittning med hänvisning till principen om likabehandling av borgenärerna).<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0021"><P>Se, allmänt, beträffande de olika systematiska förhållningssätten till kvittning vid insolvens, Zimmermann, R., <HT TYPE="ITALIC">Comparative Foundations of a European Law of Set-Off and Prescription</HT>, Cambridge University Press, Cambridge, 2002, och Johnston, W., Werlen, T. och Link, F., <HT TYPE="ITALIC">Set-Off Law and Practice: An International Handbook</HT>, 3:e uppl., Oxford University Press, Oxford, 2018.</P></NOTE></TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0062"><NO.P>62.</NO.P><TXT>Med hänsyn till både de divergerande rättsliga ramverken för kvittning vid insolvens i de olika medlemsstaterna och de olika skäl som ligger bakom dessa system, anser jag att det tredje förhållningssätt som beskrivs ovan av praktiska skäl är det mest rimliga. Det särskilda tillämpningsområdet för artikel 4 vad avser kvittning framträder när artikel 4.1 och 4.2 i insolvensförordningen läses tillsammans. I artikel 4.1 i nämnda förordning föreskrivs som allmän regel att <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT> ska vara tillämplig på insolvensförfarandet <HT TYPE="ITALIC">och dess verkningar</HT>. Artikel 4.2 innehåller en icke uttömmande uppräkning av sådana verkningar, däribland <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0036" REF.END="QE0036"/>d) förutsättningarna för kvittning<QUOT.END REF.START="QS0036" CODE="201D" ID="QE0036"/>. Detta tyder på, att om <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT> föreskriver att insolvens ger upphov till vissa verkningar för kvittning, så regleras dessa verkningar av denna lag. Till följd av detta kommer kvittningen som sådan att omfattas av artikel 4 i förordningen i nationella system där kvittning utgör en verkan av insolvensen i sig.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0063"><NO.P>63.</NO.P><TXT>Med detta sagt skulle jag ändå vilja avråda EU-domstolen från att ta ställning i denna fråga inom ramen för det förevarande målet. De frågor som väcks genom den fjärde och den femte frågan går mycket djupare. De förtjänar en ordentlig och väl underbyggd rättslig diskussion och inte ett uttalande i förbifarten i ett mål där de fakta som bildar underlag för de frågor som ställts, och dessa frågors relevans, förblir oklara.</TXT></NP.ECR></GR.SEQ><GR.SEQ LEVEL="3"><TITLE><TI><NP><NO.P><HT TYPE="ITALIC">2.</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="ITALIC">Den femte frågan: Tolkningen av artikel 6.1</HT></TXT></NP></TI></TITLE><NP.ECR IDENTIFIER="NP0064"><NO.P>64.</NO.P><TXT>Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i hur artikel 6.1 i insolvensförordningen ska tolkas. Den nationella domstolen hyser tvivel om det exakta tillämpningsområdet för artikel 6.1 i insolvensförordningen: Är den tillämplig enbart om kvittning inte är möjlig enligt <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT>? Är den tillämplig även när det finns vissa skillnader mellan möjligheterna till kvittning enligt <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT> och den lag som är tillämplig på huvudfordran? Är den tillämplig även om det inte finns några skillnader på lagstiftningsnivå, men kvittning har nekats i inledningsstaten?</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0065"><NO.P>65.</NO.P><TXT>Artikel 6 i insolvensförordningen är ett uttryck för systemet avseende <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0037" REF.END="QE0037"/>försvagad universalitet<QUOT.END REF.START="QS0037" CODE="201D" ID="QE0037"/> i insolvensförordningen. Detta system innebär, <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0038" REF.END="QE0038"/>å ena sidan, att den lag som är tillämplig på själva insolvensförfarandet och dess verkningar är lagen i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts, men, å andra sidan, att det i förordningen föreskrivs flera undantag till denna regel.<QUOT.END REF.START="QS0038" CODE="201D" ID="QE0038"/><NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0022"><P>Se, analogt, dom av den <REF.DOC.ECR><DATE ISO="20161026">26 oktober 2016</DATE>, <NAME.CASE>Senior Home</NAME.CASE> (<NO.CASE>C‑195/15</NO.CASE>, <NO.ECLI ECLI="ECLI:EU:C:2016:804">EU:C:2016:804</NO.ECLI>, punkt <REF.NP.ECR REF="NP0017">17</REF.NP.ECR></REF.DOC.ECR>), och förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i samma mål (<REF.DOC.ECR><NO.ECLI ECLI="ECLI:EU:C:2016:369">EU:C:2016:369</NO.ECLI>, punkterna <REF.NP.ECR REF="NP0021">21</REF.NP.ECR>–<REF.NP.ECR REF="NP0023">23</REF.NP.ECR></REF.DOC.ECR>).</P></NOTE> Såsom betonas i skäl 24 i insolvensförordningen syftar införandet av ett antal undantag från den allmänna regeln till att skydda berättigade förväntningar och säkerheten vid transaktioner i andra medlemsstater än den medlemsstat där förfarandet inleds.</TXT></NP.ECR><?PAGE NO="12"?><NP.ECR IDENTIFIER="NP0066"><NO.P>66.</NO.P><TXT>Den särskilda motivering som låg till grund för undantaget för kvittning förtydligas ytterligare i skäl 26 i insolvensförordningen, enligt vilket artikel 6 i förordningen är utformad för att hantera situationer där kvittning inte är tillåten enligt <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT>. I sådana fall bör borgenären likväl <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0039" REF.END="QE0039"/>ha rätt till kvittning om detta är möjligt enligt tillämplig lag avseende den insolvente gäldenärens fordran<QUOT.END REF.START="QS0039" CODE="201D" ID="QE0039"/>. I detta skäl förklaras skälet till detta undantag ytterligare: Kvittningen kommer på detta sätt att få <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0040" REF.END="QE0040"/>ett slags garantifunktion som grundas på rättsliga bestämmelser på vilka den berörde borgenären kan förlita sig vid den tidpunkt då fordran uppstår<QUOT.END REF.START="QS0040" CODE="201D" ID="QE0040"/>.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0067"><NO.P>67.</NO.P><TXT>Det framgår därför av en bokstavlig och systematisk läsning, att artikel 6 i insolvensförordningen (liksom andra särskilda bestämmelser, såsom artikel 5) fungerar som ett undantag från artikel 4 i nämnda förordning. I artikel 6.1 i insolvensförordningen <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0041" REF.END="QE0041"/>korrigeras<QUOT.END REF.START="QS0041" CODE="201D" ID="QE0041"/> nämligen den allmänna regeln i artikel 4 (som stadfäster den allmänna regeln om <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT>) för att bevara rättssäkerheten för de borgenärer som skulle ha haft rätt till kvittning enligt den lag som är tillämplig på den insolvente gäldenärens fordran.<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0023"><P>Se även Virgós, M., och Schmit, E., Report on the Convention on Insolvency Proceedings of 3 May 1996 (Europeiska unionens råds dokument, nr 6500/96, DRS 8 (CFC)), punkt 109: <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0042" REF.END="QE0042"/>På så sätt blir kvittning i allt väsentligt ett slags garanti som grundas på en lag på vilken den berörde borgenären kan förlita sig vid den tidpunkt då avtalet ingås eller fordran uppstår.<QUOT.END REF.START="QS0042" CODE="201D" ID="QE0042"/></P></NOTE></TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0068"><NO.P>68.</NO.P><TXT>Mot denna bakgrund handlar den hänskjutande domstolens fråga i grunden om huruvida kvittningens <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0043" REF.END="QE0043"/>icke-tillåtlighet<QUOT.END REF.START="QS0043" CODE="201D" ID="QE0043"/> i <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT> enligt artikel 4 i insolvensförordningen ska behandlas i konkreta eller i abstrakta termer för att aktivera det undantag som anges i artikel 6.1 i nämnda förordning.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0069"><NO.P>69.</NO.P><TXT>Den hänskjutande domstolen har visat på tre möjliga tolkningar: Artikel 6 kan förstås så, att den är tillämplig a) om kvittning inte är tillåten enligt <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT> eller b) om kvittning är tillåten under andra förutsättningar eller, till och med, c) om kvittning inte är tillåten i ett enskilt fall när förutsättningarna för kvittning – som kan vara identiska – har beaktats.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0070"><NO.P>70.</NO.P><TXT>Kommissionen anser att artikel 6.1 i insolvensförordningen, på grund av sin <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0044" REF.END="QE0044"/>garantifunktion<QUOT.END REF.START="QS0044" CODE="201D" ID="QE0044"/>, är tillämplig oberoende av om <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT> inte tillåter kompensation genom kvittning generellt eller i enskilda fall. Den spanska regeringen verkar tvärtom hävda att om <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT> tillåter kvittning (på något sätt) ska den vara tillämplig lag och att det då skulle saknas möjlighet att tillämpa det undantag som föreskrivs i artikel 6.1 i insolvensförordningen.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0071"><NO.P>71.</NO.P><TXT>Jag är ense med kommissionen.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0072"><NO.P>72.</NO.P><TXT>För det första slår artikel 6.1 i insolvensförordningen fast att <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0045" REF.END="QE0045"/>det förhållandet att ett insolvensförfarande inleds inte påverkar <HT TYPE="ITALIC">en borgenärs rätt</HT> att kvitta en fordran …, <HT TYPE="ITALIC">om sådan kvittning är tillåten</HT> enligt det lands lag som är tillämplig på den insolvente gäldenärens fordran<QUOT.END REF.START="QS0045" CODE="201D" ID="QE0045"/>.<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0024"><P>Min kursivering.</P></NOTE> Hänvisningen till det faktum att en <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0046" REF.END="QE0046"/>rätt att kvitta en fordran<QUOT.END REF.START="QS0046" CODE="201D" ID="QE0046"/> inte ska påverkas vittnar om att en sådan kvittningsrätt redan existerar i ett <HT TYPE="ITALIC">enskilt</HT> fall.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0073"><NO.P>73.</NO.P><TXT>För det andra kan syftet med artikel 6.1 i insolvensförordningen, nämligen att garantera den rättssäkerhet i affärstransaktioner som anges i skäl 26, endast uppfyllas om <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0047" REF.END="QE0047"/>icke-tillåtlighets<QUOT.END REF.START="QS0047" CODE="201D" ID="QE0047"/>-testet görs i konkreta termer. För att fylla sin funktion som <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0048" REF.END="QE0048"/>garanti<QUOT.END REF.START="QS0048" CODE="201D" ID="QE0048"/> måste artikel 6.1 i insolvensförordningen vara tillämplig när den lag som ska tillämpas på den insolvente gäldenärens fordran skulle ha tillåtit sådan kvittning i det enskilda fallet.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0074"><NO.P>74.</NO.P><TXT>Om man sammanfattningsvis intar ett förhållningssätt som fokuserar på vilket konkret resultat som uppnås med de respektive tillämpliga lagar som står i konflikt med varandra i ett givet fall, måste det test som ska göras fokusera på den specifika lösning som skulle uppnås enligt den lag som är tillämplig på huvudfordran (inklusive insolvensrätten).</TXT></NP.ECR><?PAGE NO="13"?><NP.ECR IDENTIFIER="NP0075"><NO.P>75.</NO.P><TXT>Detta innebär att artikel 6.1 i insolvensförordningen inte bara bör gälla när <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT> helt utesluter möjligheten till kvittning, utan även när de särskilda förutsättningarna för kvittning skiljer sig åt, så att kvittning inte skulle vara möjlig enligt <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT> i ett enskilt fall, men däremot skulle vara möjlig enligt den lag som är tillämplig på huvudfordran. För att artikel 6.1 i insolvensförordningen inte ska vara tillämplig måste det med andra ord finnas <QUOT.START CODE="201D" ID="QS0049" REF.END="QE0049"/>materiell likvärdighet<QUOT.END REF.START="QS0049" CODE="201D" ID="QE0049"/> mellan de två regeluppsättningarna, så att <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT> förblir tillämplig. Enbart det faktum att <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT>, under vissa omständigheter, medger kvittning utesluter därför inte tillämpningen av artikel 6.1 i insolvensförordningen.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0076"><NO.P>76.</NO.P><TXT>Den hänskjutande domstolens sista delfråga avser en situation där bestämmelserna i <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT> och <HT TYPE="ITALIC">lex causae</HT> är likvärdiga, men tillämpningen av dem leder till olika resultat i det enskilda fallet.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0077"><NO.P>77.</NO.P><TXT>Den beskrivning av de faktiska omständigheterna som lämnats av den hänskjutande domstolen är tyvärr mycket knapphändig i detta avseende. Den enda information som lämnats är att konkursförvaltaren nekade kvittning inom ramen för insolvensförfarandet, utan att några underliggande skäl anges. I brist på såväl de specifika fakta som ligger till grund för denna fråga som uppgifter om innehållet i <HT TYPE="ITALIC">lex concursus</HT> och den lag som reglerar huvudfordran, anser jag att EU-domstolen inte har de uppgifter som krävs för att besvara denna fråga.</TXT></NP.ECR><NP.ECR IDENTIFIER="NP0078"><NO.P>78.</NO.P><TXT>I vilket fall som helst bör det, som ett avslutande övervägande, betonas att ett huvudinsolvensförfarande som inleds i en medlemsstat enligt artikel 16 i insolvensförordningen ska erkännas i alla andra medlemsstater och att denna erkännanderegel enligt artikel 25 i förordningen även gäller alla beslut om insolvensförfarandets genomförande och slutförande.<NOTE TYPE="FOOTNOTE" NUMBERING="ARAB" NUMBERING.CONTINUED="YES" NOTE.ID="E0025"><P>Dom av den <REF.DOC.ECR><DATE ISO="20121122">22 november 2012</DATE>, <NAME.CASE>Bank Handlowy och Adamiak</NAME.CASE> (<NO.CASE>C‑116/11</NO.CASE>, <NO.ECLI ECLI="ECLI:EU:C:2012:739">EU:C:2012:739</NO.ECLI>, punkt <REF.NP.ECR REF="NP0041">41</REF.NP.ECR></REF.DOC.ECR> och där angiven rättspraxis).</P></NOTE></TXT></NP.ECR></GR.SEQ></GR.SEQ></GR.SEQ><GR.SEQ LEVEL="1"><TITLE><TI><NP><NO.P><HT TYPE="BOLD">V.</HT></NO.P><TXT><HT TYPE="BOLD">Förslag till avgörande</HT></TXT></NP></TI></TITLE><NP.ECR IDENTIFIER="NP0079"><NO.P>79.</NO.P><TXT>Mot denna bakgrund föreslår jag att EU-domstolen besvarar den första tolkningsfrågan från Högsta domstolen (Sverige) på följande sätt:</TXT><P>Artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den <DATE ISO="20000529">29 maj 2000</DATE> om insolvensförfaranden ska tolkas så, att den inte är tillämplig vid fastställandet av vilken lag som är tillämplig på en fordran som är föremål för en talan vid en domstol i en medlemsstat som väckts av förvaltaren för ett bolag som är föremål för ett insolvensförfarande i en annan medlemsstat, om denna talan avser ett betalningsanspråk mot ett annat bolag till följd av förpliktelser enligt ett avtal som har ingåtts före konkursen.</P></NP.ECR></GR.SEQ></CONTENTS.CONCLUSION></CONCLUSION>