Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
RIMVYDAS NORKUS
föredraget den 4 juni 2026(1)
Mål C‑41/25
HX, i egenskap av konkursförvaltare för Orsay GmbH,
mot
Skarb Państwa, Naczelnik II Urzędu Skarbowego Warszawa‑Śródmieście
(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland))
” Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EU) 2015/848 – Insolvensförfaranden – Artikel 6.1 – Internationell behörighet för domstolarna i den medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts – Återvinningstalan – Talan som har väckts mot skattemyndigheten i en annan medlemsstat – Principen om statsimmunitet ”
Innehållsförteckning
I. Inledning
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Internationell rätt
B. Unionsrätt
C. Tysk rätt
III. Bakgrunden till det nationella målet, tolkningsfrågan och förfarandet vid domstolen
IV. Bedömning
A. Det materiella tillämpningsområdet för förordning 2015/848
1. Förhållandet mellan förordning 2015/848 och förordning nr 1215/2012
2. Huruvida förordning 2015/848 är tillämplig på en återvinningstalan avseende betalningar som har gjorts till en skattemyndighet med stöd av en skattelag
3. Slutsats i denna del
B. Huruvida principen om immunitet mot rättsliga förfaranden som har åberopats med avseende på en återvinningstalan påverkar utövandet av domsrätt i en medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts
1. Inledande överväganden
a) Förhållandet mellan unionsrätten och folkrätten
b) Huruvida den handling som ligger till grund för de betalningar som avses i återvinningstalan ska kvalificeras som ett utövande av offentliga maktbefogenheter
2. Huruvida det finns anpassningsregler i fråga om immunitet mot rättsliga förfaranden i unionens rättsordning
3. Tillämpningen av anpassningsreglerna i fråga om immunitet mot rättsliga förfaranden i unionens rättsordning
a) De skäl som hänför sig till förordning 2015/848
b) De skäl som hänför sig till unionens primärrätt
4. Slutliga överväganden
5. Förslaget svar
V. Förslag till avgörande
I. Inledning
1. Par in parem non habet imperium, eller ingen har makt över sin jämlike, återspeglar en princip i internationell sedvanerätt om immunitet. Kan den principen åberopas för att invända mot tillämpningen av unionsrätten? Kan den principen i synnerhet utgöra hinder för tillämpningen av unionens sekundärrätt, såsom den framgår av förordning (EU) 2015/848(2) som reglerar den internationella behörigheten inom ramen för insolvensförfaranden, inbegripet en talan som har väckts mot offentliga myndigheter i en annan medlemsstat än den där insolvensförfarandet har inletts? Det är på detta sätt som saken i förevarande mål vid domstolen kan sammanfattas.
2. I förevarande mål har domstolen således att precisera förhållandet mellan en princip i internationell sedvanerätt om immunitet mot rättsliga förfaranden och ett instrument i unionens internationella privaträtt som tillämpas i gränsöverskridande insolvensförfaranden och att, i allmänhet, undersöka omfattningen av de befogenheter som medlemsstaterna har överfört till unionen, bland annat på området för unionens politik för att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Internationell rätt
3. I begäran om förhandsavgörande hänvisas det till Europakonventionen om immunitet för stater.(3) Vissa berörda parter har även hänvisat till Förenta nationernas konvention om immunitet för stater och deras egendom,(4) i vilken artiklarna 5–8 är av särskild betydelse för förevarande bedömning.(5)
B. Unionsrätt
4. För förevarande bedömning är följande bestämmelser i förordning 2015/848 relevanta: skälen 2–5, 8, 35, 63 och 66, artikel 2 led 12, samt artiklarna 3.1, 3.2, 6.1, 6.2, 7.1, 7.2 m, 16, 53, 54.1 och 55.1.
C. Tysk rätt
5. I 129 § Insolvenzordnung (insolvenslagen), med rubriken ”Princip”, föreskrivs följande:
”(1) Insolvenzverwalter [(konkursförvaltaren)] kan, på de villkor som anges i 130–146 §§, angripa rättshandlingar som föregått inledandet av insolvensförfarandet och som är till skada för borgenärerna.
(2) Passivitet likställs med en rättshandling.”
6. I 130 § i insolvenslagen, med rubriken ”Kongruent täckning”, föreskrivs följande:
”(1) Varje rättshandling genom vilken en konkursborgenär har beviljats, eller kunnat erhålla, en säkerhet eller ersättning för sina fordringar kan överklagas
1. när den handlingen har företagits tre månader före begäran om inledande av insolvensförfarandet och gäldenären, vid den tidpunkt då handlingen företogs, var insolvent och borgenären var medveten om detta, eller
2. när den handlingen har företagits efter begäran om inledande och borgenären, vid den tidpunkt då handlingen företogs, var medveten om insolvensen eller begäran om inledande.
…
(2) Kännedom om insolvens eller en begäran om inledande likställs med kännedom om omständigheter på grundval av vilka det med nödvändighet kan fastställas att insolvens eller en begäran om inledande föreligger.
(3) En person som var närstående till gäldenären vid den tidpunkt då handlingen företogs (138 §) presumeras ha haft kännedom om insolvensen eller begäran om inledande.”
III. Bakgrunden till det nationella målet, tolkningsfrågan och förfarandet vid domstolen
7. Orsay, ett företag med säte i Tyskland, begärde den 25 november 2021 att Amtsgericht Offenburg (Distriktsdomstolen i Offenburg, Tyskland) skulle inleda ett insolvensförfarande. Orsay underrättade den polska skattemyndigheten om den begäran genom skrivelse av den 29 november 2021.
8. Den 17 december 2021 och den 24 december 2021 gjorde Orsay betalningar till den polska skattemyndigheten på 2 773 179 polska zloty (cirka 590 000 euro) respektive 3 557 487 polska zloty (cirka 768 000 euro). De beloppen avsåg mervärdesskatteskulder för oktober och november 2021 vad gäller varor som hade importerats till Polen från tredjeländer.
9. Amtsgericht Offenburg (Distriktsdomstolen i Offenburg) inledde insolvensförfarandet avseende Orsay den 26 januari 2022. Rätten utsåg HX till Orsays konkursförvaltare den 1 november 2022.
10. HX väckte talan mot den polska skattemyndigheten vid den tyska domstolen i första instans och yrkade återbetalning av delar av de mervärdesskattebelopp som hade betalats efter begäran om inledande av insolvensförfarandet. Enligt HX hade konkursboet minskat genom de betalningarna till skada för Orsays andra borgenärer. De inbetalda beloppen borde således återbetalas och återföras till konkursboet.
11. Domstolarna i första och andra instans ansåg emellertid, mot bakgrund av den invändning om immunitet mot rättsliga förfaranden som den polska skattemyndigheten hade framställt vid dem, att talan skulle avvisas, eftersom de tyska domstolarna inte var behöriga att pröva den på grund av den immunitet mot rättsliga förfaranden som den polska skattemyndigheten åtnjöt. HX överklagade den domen till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen.
12. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den är behörig att pröva en återvinningstalan som har väckts mot en polsk skattemyndighet. Den hänskjutande domstolen har i synnerhet erinrat om principen i internationell sedvanerätt att en stat inte omfattas av behörigheten för en annan stats domstol, särskilt när det rör sig om offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii) som omfattas av en annan stats suveränitet. Den hänskjutande domstolen har dessutom erinrat om att enligt dess rättspraxis kan en stat ge avkall på immunitet genom ett internationellt eller privaträttsligt avtal eller genom en uttrycklig förklaring som avges inom ramen för ett särskilt rättsligt förfarande vid domstol. Förordning 2015/848 har emellertid inte företräde framför dessa allmänna folkrättsliga bestämmelser. Den hänskjutande domstolen vill såldes få det klarlagt huruvida artikel 6.1 i förordning 2015/848 tillåter att medlemsstaterna underförstått ger avkall på sin immunitet mot rättsliga förfaranden inom ramen för insolvensförfaranden och i förfaranden som har ett nära samband med dessa, till exempel en återvinningstalan.
13. Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:
”Ska artikel 6.1 i [förordning 2015/848] tolkas så, att den mot bakgrund av erkännandet av utländska insolvensförfaranden innebär att [medlemsstaterna] underförstått har gett avkall på tillämpning av principen om statsimmunitet när det gäller en talan genom vilken konkursförvaltaren i enlighet med tillämplig insolvenslagstiftning gör gällande att rättshandlingar mot en medlemsstat kan angripas på grund av att de är till skada för samtliga borgenärer?”
14. Beslutet om hänskjutande inkom till domstolens kansli den 23 januari 2025. Den österrikiska, den italienska och den polska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. De berörda parterna, kommissionen samt den spanska och den franska regeringen yttrade sig vid förhandlingen den 9 februari 2026.
IV. Bedömning
15. Genom den enda fråga som har ställts till domstolen i förevarande mål vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 6.1 i förordning 2015/848 ska tolkas så, att medlemsstaterna underförstått har gett avkall på principen om immunitet mot rättsliga förfaranden när det gäller en talan såsom en återvinningstalan.
16. De berörda parterna och kommissionen är i sina skriftliga och muntliga yttranden oeniga om hur tolkningsfrågan ska besvaras.
17. Innan jag påbörjar bedömningen av den fråga som har ställts i förevarande mål, vill jag erinra om att målet utmärker sig genom omständigheter som dels rör grunden för den fordran som den gäldenär som har berövats rådigheten över sina tillgångar har reglerat efter det att begäran om inledande av insolvensförfarandet ingavs, nämligen skattefordran, dels ställningen för borgenären, som har blivit motpart i det nationella målet, nämligen en skattemyndighet i en annan medlemsstat än den där insolvensförfarandet har inletts.(6)
18. För att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar kommer jag, för det första, att undanröja all osäkerhet kring tillämpningen av förordning 2015/848 på en återvinningstalan som har väckts mot en skattemyndighet i en annan medlemsstat än den där insolvensförfarandet har inletts. Jag kommer i synnerhet att visa att artikel 6.1 i den förordningen faktiskt är tillämplig på en sådan talan. För det andra kommer jag att undersöka hur principen om immunitet mot rättsliga förfaranden som har åberopats med avseende på en återvinningstalan påverkar behörigheten för domstolarna i en medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts. Jag kommer särskilt att erinra om förhållandet mellan unionsrätten och folkrätten och bekräfta att den återvinningstalan som är i fråga i det nationella målet avser betalningar som har gjorts på grundval av ett utövande av offentliga maktbefogenheter. Jag kommer således inte bara att förklara varför jag anser att principen om immunitet mot rättsliga förfaranden kan anpassas inom ramen för unionens rättsordning, utan även förklara varför jag anser att en sådan anpassning görs i förordning 2015/848.
A. Det materiella tillämpningsområdet för förordning 2015/848
19. Den italienska regeringen har gjort gällande, såsom den bekräftade vid förhandlingen, att en situation som den i det nationella målet inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning 2015/848, eftersom den går utöver de begränsningar som föreskrivs i förordning (EU) nr 1215/2012(7), vilka kan överföras på förordning 2015/848 i och med att förordning nr 1215/2012 är en allmän förordning. Dessutom berörs skattemyndigheter av insolvensförfaranden endast i den mån som det är deras aktiva roll som borgenärer som avses.
20. I detta avseende kommer jag först att undersöka förhållandet mellan förordning 2015/848 och förordning nr 1215/2012 och, i synnerhet, frågan huruvida de begränsningar av tillämpningsområdet som föreskrivs i förordning nr 1215/2012 ska tillämpas på förordning 2015/848, och först därefter undersöka huruvida den situation som är aktuell i det nationella målet omfattas av den sistnämnda förordningens tillämpningsområde.
1. Förhållandet mellan förordning 2015/848 och förordning nr 1215/2012
21. Det säger sig självt att om förordning 2015/848, som den hänskjutande domstolen har begärt att EU-domstolen ska tolka, inte är tillämplig på en återvinningstalan som en konkursförvaltare i en inledandemedlemsstat har väckt mot skattemyndigheten i en annan medlemsstat, finns det ingen anledning att undersöka huruvida den skattemyndigheten kan åberopa sin immunitet mot rättsliga förfaranden för att invända mot att den hänskjutande domstolen utövar internationell behörighet. Såsom jag kommer att redogöra för nedan, instämmer jag emellertid inte i den italienska regeringens invändningar om att förordning 2015/848 inte är tillämplig på den situation som är i fråga i det nationella målet.
22. Jag anser att förhållandet mellan förordning 2015/848 och förordning nr 1215/2012 uttryckligen regleras i de förordningarna och i rättspraxis på området. Det följer nämligen av artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 att den förordningen är tillämplig på privaträttens område. Den förordningen är inte tillämplig på skattefrågor, tullfrågor, förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii). Enligt artikel 1.2 b undantas dessutom uttryckligen konkurs, ackord och liknande förfaranden från den förordningens tillämpningsområde. Sådana förfaranden omfattas i stället av tillämpningsområdet för förordning 2015/848, såsom föreskrivs i punkt 1 i artikel 1, med rubriken ”Tillämpningsområde”.
23. Det ska i detta hänseende erinras om att det undantaget, vad de områdena beträffar, redan fanns med i Brysselkonventionen(8) och i senare förordningar som har ersatt den, nämligen förordning nr 44/2001(9) och förordning nr 1215/2012, som för närvarande är i kraft, och vad insolvens beträffar, i förordning nr 1346/2000(10), som har ersatts och upphävts genom förordning 2015/848.
24. I den förklarande Virgós/Schmit-rapporten(11) betonas dessutom att ett insolvensförfarande, som är ett kollektivt förfarande, ställer krav på ett tydligt fastställt rättsläge, vilket enbart kan fastställas genom ett rättsligt instrument som antas mellan de medlemsstater som har ratificerat konventionen.(12) Med hänsyn till att insolvensbestämmelserna skiljer sig från och utgör undantag till de allmänna privaträttsliga bestämmelserna, är det i själva verket fullt motiverat att bestämmelserna om internationell behörighet i fråga om insolvensförfaranden och bestämmelserna på privaträttens område är tydligt avgränsade.
25. Av domstolens praxis framgår således, i huvudsak, att de rättsliga instrumenten för fastställande av internationell behörighet på privaträttens område, å ena sidan, och i fråga om insolvensförfaranden, å andra sidan, ska tolkas på ett sådant sätt att alla luckor och all överlappning mellan de båda regelverken undviks.(13) En talan som inte omfattas av förordningen om internationell behörighet på privaträttens område omfattas nämligen av tillämpningsområdet för förordningen om internationell behörighet i insolvensförfaranden. På motsvarande sätt ska en talan som inte omfattas av den sistnämnda förordningens tillämpningsområde omfattas av tillämpningsområdet för förordningen gällande privaträttens område,(14) under förutsättning att denna är tillämplig.(15)
26. Denna lösning kodifierades i samband med omarbetningen av förordning 2015/848, i vilken det, utöver avgränsningen av de lagstadgade tillämpningsområdena för insolvensförfaranden å ena sidan och på privaträttens område å andra sidan, numera uttryckligen föreskrivs att det vid tolkningen av förordning 2015/848 är viktigt att i största möjliga utsträckning undvika kryphål mellan den förordningen och förordning nr 1215/2012.(16) Det är således logiskt att begränsningarna vad gäller de områden som inte omfattas av tillämpningsområde för förordning nr 1215/2012, vilka det har erinrats om i punkt 22 i förevarande förslag till avgörande, inte ska överföras på tillämpningen av förordning 2015/848.
27. För att kunna tillämpa ovanstående slutsats, måste det emellertid säkerställas att den situation som är i fråga i det nationella målet faktiskt omfattas av det materiella tillämpningsområdet för förordning 2015/848.
2. Huruvida förordning 2015/848 är tillämplig på en återvinningstalan avseende betalningar som har gjorts till en skattemyndighet med stöd av en skattelag
28. Enligt artikel 6.1 i förordning 2015/848, om behörigheten för inledandestatens domstolar att pröva en återvinningstalan, är de två relevanta kriterierna för att fastställa att talan omfattas av den förordningens tillämpningsområde talans rättsliga grund och styrkan i sambandet mellan en talan vid domstol och insolvensförfarandet, vilket innebär att de domstolarna är behöriga att pröva en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta.(17)
29. Det framgår med andra ord inte på något sätt av ordalydelsen i artikel 6.1 i förordning 2015/848, jämförd med artiklarna 1.1 och 3.1 i den förordningen, att kontextuella omständigheter såsom de som föreligger i det nationella målet är relevanta för att fastställa förordningens tillämpningsområde, det vill säga omständigheter som rör grunden för den reglerade fordran (en skattefordran) eller borgenärens ställning (en skattemyndighet, som är motpart i det nationella målet).(18) Det framgår emellertid att det nationella målet rör en talan som är direkt hänförlig till ett insolvensförfarande, och det enda exempel som ges i artikel 6.1 i förordning 2015/848 på en sådan talan är för övrigt en talan om återvinning. En sådan talan omfattas följaktligen av förordningens tillämpningsområde.
30. Jag anser att denna slutsats har stöd i sammanhanget för och målen med förordning 2015/848.
31. Det ska erinras om att en så kallad återvinningstalan omfattar ett brett spektrum av rättsliga åtgärder som syftar till att ogiltigförklara transaktioner och betalningar som har gjorts av och till förmån för gäldenären, på grund av dennes insolvens. Sådana privaträttsliga transaktioner och betalningar spelar visserligen en stor roll för gäldenären, eftersom de påverkar dennes likviditet och eventuellt medför konsekvenser när denne står inför insolvens. Gäldenärer har emellertid även fler skyldigheter, bland annat på skatteområdet, i den mån de bedriver privaträttslig verksamhet. Det förefaller således fullt tänkbart att även andra fordringar, utöver sådana som hänför sig till transaktioner och betalningar på privaträttens område, vilka grundar sig på andra skyldigheter, bland annat skattemässiga skyldigheter, omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 2015/848 när de åsyftas i en återvinningstalan.
32. I artikel 2 led 12 i förordning 2015/848, vilken rör definitionen av ”utländsk borgenär”, föreskrivs i detta hänseende uttryckligen att det begreppet innefattar skattemyndigheter i andra medlemsstater än den stat där insolvensförfarandet har inletts. I den förordningen används visserligen den definitionen i bestämmelser som bland annat rör rätten att anmäla fordringar och som således avser situationer som skiljer sig från den som den polska skattemyndigheten befinner sig i i det nationella målet. Jag anser dock inte att en differentierad tillämpning av bestämmelserna om behörighet i insolvensförfaranden beroende på ställningen hos de utländska borgenärerna i en domstolsrättegång eller beroende på den rättighet som de utövar, det vill säga rätten att anmäla fordringar eller rätten till försvar när de anmodas att återbetala de fordringar som har betalats av den gäldenär som berövats rådigheten över sina tillgångar, skulle vara ett relevant kriterium.(19)
33. Jag anser dessutom att de mål som eftersträvas med förordning 2015/848 utgör hinder för att artikel 6.1 inte ska tillämpas vid en återvinningstalan mot en skattemyndighet i syfte att återvinna betalningar av mervärdesskatt, det vill säga att tillämpningen av den artikeln skulle vara beroende av kriteriet avseende de utländska borgenärernas ställning eller den rättighet som de utövar. Den förordningen syftar nämligen till att effektivisera handläggningen av insolvensförfaranden,(20) till förmån för borgenärskollektivet,(21) och främjar principen om likabehandling av borgenärer.(22) De målen kan dock inte uppnås om den tillämpliga rättsordningen skulle fastställas utifrån ovannämnda kriterium.
34. Slutligen talar målen om förutsebarhet vad gäller domstols behörighet på konkursområdet och därmed rättssäkerhet för den tolkningen att förordning 2015/848 är tillämplig när en återvinningstalan grundar sig på insolvens och riktar sig mot en svarande som har ställning som skattemyndighet i en annan medlemsstat än den där insolvensförfarandet har inletts. En harmonisering inom unionen av bestämmelserna om domstols behörighet vid en återvinningstalan som grundar sig på insolvens bidrar i själva verket till uppnåendet av dessa mål,(23) vilket skulle kunna hindras om den rättsordning som föreskrivs i den aktuella förordningen tillämpas på olika sätt olika beroende på skattefordrans art och borgenärens ställning.
35. Härav följer att om förordning 2015/848 inte ska tillämpas på en återvinningstalan som har väckts mot en skattemyndighet i en annan medlemsstat än den där förfarandet har inletts, skulle detta innebära en otillbörlig begränsning av den förordningens räckvidd och strida mot de mål som eftersträvas med den.
3. Slutsats i denna del
36. Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag, för det första, att de begränsningar som föreskrivs i förordning nr 1215/2012 inte kan överföras på insolvensförfaranden som omfattas av undantagsbestämmelserna till de bestämmelser som föreskrivs på privaträttens område och som avses i förordning 2015/848. För det andra är artikel 6.1 i den sistnämnda förordningen tillämplig när återvinningstalan riktar sig mot en betalning som har gjorts till en skattemyndighet i en annan medlemsstat än den där insolvensförfarandet har inletts.
37. Med hänsyn till ovanstående slutsats kommer jag i det följande att undersöka omfattningen av immuniteten mot rättsliga förfaranden i unionens rättsordning och dess förhållande till artikel 6.1 i förordning 2015/848, för att avgöra huruvida denna immunitet mot rättsliga förfaranden utgör hinder för att den hänskjutande domstolen utövar den behörighet som föreskrivs i den förordningen.
B. Huruvida principen om immunitet mot rättsliga förfaranden som har åberopats med avseende på en återvinningstalan påverkar utövandet av domsrätt i en medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts
38. Svaret på den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt i förevarande mål föranleder mig att undersöka huruvida det i unionens rättsordning uppställs några regler för avstående från immunitet mot rättsliga förfaranden i unionens rättsordning och konsekvenserna av dessa. Vid den undersökningen måste flera unionsrättsliga parametrar beaktas, vilka härrör såväl från primärrätten som från förordning 2015/848. Jag kommer dock först att göra några inledande överväganden.
1. Inledande överväganden
39. Jag vill först och främst erinra om hur den allmänna folkrätten, i form av sedvanerätten,(24) tolkas i unionsrätten samt om unionsrättens särdrag. Därefter kommer jag att göra vissa klargöranden om hur den handling som ligger till grund för de betalningar som konkursförvaltaren vill återvinna genom återvinningstalan ska kvalificeras.
a) Förhållandet mellan unionsrätten och folkrätten
40. Jag vill erinra om att unionen är ett folkrättsligt rättssubjekt och att den, i denna egenskap, har internationella rättigheter och internationella skyldigheter. Unionen är i synnerhet skyldig att iaktta den allmänna folkrätten, som den är en del av. Unionen ska dessutom försäkra sina medlemsstater om att de internationella reglerna iakttas, så att de inte tvingas åsidosätta de skyldigheter som följer av de kodifieringsakter som de är part till.(25)
41. I artikel 3.5 FEU, som numera kodifierar domstolens praxis,(26) anges i det avseendet att unionen, i sina förbindelser med den övriga världen, ska bidra till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt. Följaktligen är unionen, när den antar en rättsakt, skyldig att iaktta folkrätten i sin helhet, inbegripet internationell sedvanerätt som är bindande för unionens institutioner.(27)
42. Med hänsyn härtill är unionen – som visserligen har samma ”genetik” som internationella organisationer genom sin fördragsmässiga grund, sin internationella juridiska personlighet, sin sammansättning av stater, fastställandet av dess befogenheter eller av dess internationella verksamhet – ett unikt folkrättsligt rättssubjekt, som kännetecknas av dess unika karaktär som inte kan reduceras till enbart en internationell organisation, utan att för den delen utgöra en stat.(28)
43. Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att det genom de fördrag som ligger till grund för unionen(29) har införts en ny autonom rättsordning för unionen, vilken domstolen har att säkerställa.(30) Denna autonomi för unionsrätten i förhållande till såväl medlemsstaternas nationella rätt som till folkrätten är motiverad av unionens och unionsrättens väsentliga särdrag, vilka särskilt avser unionens konstitutionella struktur och unionsrättens beskaffenhet. Unionsrätten kännetecknas nämligen av att den härrör från en autonom källa, nämligen fördragen, av att den har företräde framför medlemsstaternas nationella rätt och av att en rad bestämmelser som är tillämpliga på medlemsstaterna och deras medborgare har direkt effekt. Dessa särdrag har gett upphov till ett strukturerat nätverk av principer, regler och rättsförhållanden som är beroende av varandra och som är ömsesidigt förpliktande för unionen själv och dess medlemsstater liksom för medlemsstaterna sinsemellan.(31)
44. Denna autonomi, som framför allt är kännetecknande för unionens rättsförhållande till medlemsstaternas rättsordningar,(32) har även en betydande inverkan på hur rättsförhållandena mellan medlemsstaterna uppfattas inom unionen och, slutligen, på den slutsats som ska dras om hur de rättsförhållandena påverkas av förhållandet mellan internationell sedvanerätt och unionsrätten. Unionens medlemsstater har nämligen skyldigheter både enligt unionens rättsordning och enligt folkrätten.
45. Jag är inte den förste att uppmärksamma att det finns ett känsligt förhållande mellan unionens skyldigheter att iaktta folkrätten, å ena sidan, och att säkerställa unionens autonomi eller upprätthålla en jämvikt när det gäller att skydda unionens konstitutionella identitet och säkerställa att unionsrätten inte hamnar i en motsatsställning i förhållande till den internationella gemenskapen, utan blir en aktiv del av denna gemenskap.(33) För att säkerställa att de skyldigheter och bestämmelser som följer av de två olika rättsordningarna kan samexistera på ett harmoniskt sätt, får således vare sig unionsrätten eller folkrätten, i synnerhet inte den internationella sedvanerätten, användas för att kringgå åtaganden som har gjorts i den andra rättsordningen.
46. Vad allmänt gäller den internationella sedvanerätten, kan denna definieras som en ”normativ process som leder till att det utformas en bestämmelse i internationell rätt, vilken till en början inte är skriftlig. … Sedvanerätten är resultatet av en kombination av en effektiv praxis och ett rättsligt – och därmed obligatoriskt – godtagande från staternas sida av handlanden som anses utgöra sådan praxis (opinio juris sive necessitatis)”.(34) Sedvanerätten är således speciell, eftersom dess existens inte är beroende av samtycke från dem till vilka den riktar sig.(35) Ett undantag från den internationella sedvanerätten kan endast göras inom ramen för relationer mellan parterna (inter partes), eftersom sedvanerätten, som är allmänt tillämplig, alltid är bindande för tredje part som inte har gått med på att en annan bestämmelse i den internationella sedvanerätten ska tillämpas.(36)
47. Vad särskilt gäller immunitet mot rättsliga förfaranden, ska det erinras om att sådan immunitet, som är stadfäst i internationell sedvanerätt, skyddar stater mot att lagföras vid utländska domstolar. EU-domstolen har, mot bakgrund av internationell praxis, ansett att denna immunitet, som grundar sig på principen att ingen har makt över sin jämlike (par in parem non habet imperium), inte är absolut. Immunitet tillerkänns nämligen beroende på arten av de handlingar som har företagits. I synnerhet kan immunitet sättas åt sidan när talan avser handlingar som inte utgör offentliga maktbefogenheter, det vill säga acta jure gestionis, medan den i allmänhet erkänns när tvisten rör utövande av suveränitet (jure imperii). Denna tolkning av räckvidden av principen om immunitet mot rättsliga förfaranden följer av fast rättspraxis.(37)
48. Sedan detta förtydligande gjorts ska det nu göras några klargöranden om kvalificeringen av den rättsakt som ligger till grund för de betalningar som konkursförvaltaren vill återvinna återkrävt i det nationella målet och hur detta påverkar behandlingen av den fråga som har ställts i förevarande mål.
b) Huruvida den handling som ligger till grund för de betalningar som avses i återvinningstalan ska kvalificeras som ett utövande av offentliga maktbefogenheter
49. Såsom jag redan har erinrat om, framgår det av domstolens praxis att immunitet mot rättsliga förfaranden endast kan åberopas om det rör sig om ett utövande av offentliga maktbefogenheter.
50. Det råder inget tvivel om att återvinningstalan och den rätt till återbetalning som har utövats inom ramen för den omfattas av insolvensbestämmelserna. Det råder inte heller något tvivel om att de mervärdesskattebetalningar som har gjorts till skattemyndigheten, vilka konkursförvaltaren har yrkat återvinning av, grundar sig på en skattelag i en annan unionsmedlemsstat än den där insolvensförfarandet har inletts. Det är emellertid uppenbart att möjligheten att påföra och uppbära mervärdesskatt i högsta grad hör till en stats suveräna befogenheter. En offentlig myndighet har sådana befogenheter för att kunna organisera sina skatteintäkter, som de offentliga finanserna mer allmänt är beroende av. Det finns således ett samband mellan de båda rättsförhållandena i förevarande fall, eftersom syftet med återvinningstalan är att återvinna betalningar som har uppburits genom ett utövande av offentliga maktbefogenheter.
51. Den hänskjutande domstolen har uppmärksammat domstolen på en ståndpunkt som den visserligen inte instämmer i men som har intagits i en del av den tyska doktrinen, nämligen att det kan anses att det inte rör sig ett utövande av om offentliga maktbefogenheter när en återvinningstalan har väckts med avseende på en betalning som har gjorts enligt skattelagstiftningen. Kravet på återbetalning i en återvinningstalan kan, i huvudsak, inte härledas ur det tidigare rättsförhållandet mellan konkursgäldenären och svaranden i återvinningstalan.
52. Jag anser emellertid att den slutsatsen kan vederläggas vid tillämpningen av de kriterier som följer av domstolens praxis, som det har erinrats om i punkt 48 i förevarande förslag till avgörande. Det avgörande kriteriet för hur handlingen ska kvalificeras är grunden till kärandens anspråk. Det rör sig i synnerhet om att fastställa huruvida det anspråket har sin grund i ett utövande av offentliga maktbefogenheter. Arten av den talan som sökanden har väckt saknar däremot betydelse för den kvalificeringen. Det har således ansetts att en talan som syftar till att erhålla ekonomisk ersättning för den ekonomiska och ideella skada som har förorsakats klagandena – en talan som i allra högsta grad är av privaträttslig karaktär – inte omfattas av Brysselkonventionens tillämpningsområde, just eftersom den avsåg ett utövande av offentliga maktbefogenheter.(38)
53. Jag anser att denna rättspraxis kan överföras fullt ut på den situation som är i fråga i det nationella målet. Det är nämligen vare sig arten av den rättighet som utövas inom ramen för ett förfarande eller arten av en talan som väckts vid de nationella domstolarna, utan faktiskt arten av den handling vars återkallande begärs som ska ligga till grund för bedömningen av huruvida en handling ska kvalificeras som jure imperii eller jure gestionis.(39)
54. Det är viktigt att understryka att förekomsten av skatteskulden och, mer allmänt, statens befogenhet att fastställa skuldbeloppet inte påverkas av en sådan talan som den som är i fråga i det nationella målet. Domstolarna i den medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts har nämligen inte att bedöma huruvida skatten är lagenlig, eftersom detta saknar betydelse inom ramen för en återvinningstalan. Utövandet av den befogenheten beror emellertid på lagstiftningen i den medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts, vilken således fastställer tidpunkten för verkningarna av det utövandet. Det är endast i den bemärkelsen som skattemyndigheten i en annan medlemsstat skulle kunna åläggas att återbetala de belopp som har uppburits vid utövandet av dess offentliga maktbefogenheter.
55. Det skulle således vara minst sagt konstlat att fokusera på arten av den rättighet som utövas inom ramen för återvinningstalan eller på arten av själva talan, för att neutralisera den verkliga arten av den handling som käranden vill ska upphävas, vilken i förevarande fall är uppbörd av mervärdesskatt. Ett annat synsätt skulle även få mycket tvivelaktiga konsekvenser för räckvidden av principen om immunitet mot rättsliga förfaranden i unionens rättsordning.
56. För det första skulle det finnas en risk för att själva skillnaden mellan handlingar som har företagits jure imperii och handlingar som har företagits jure gestionis blir irrelevant, genom att fokus då sätts på arten av den rättighet som utövas eller av den talan som har väckts med avseende på sådana handlingar. Ett radikalt frångående av fast rättspraxis vad gäller kvalificeringen av sådana handlingar skulle i synnerhet, ur rättslig synvinkel, innebära att just den stat som åberopar immunitet mot rättsliga förfaranden hamnar i skuggan i insolvensförfaranden.(40) För det andra skulle en sådan slutsats därmed skapa rättsosäkerhet, eftersom handlingar skulle kunna kvalificeras som sådana som har företagits jure imperii eller som sådana som har företagits jure gestionis beroende på vilket område det rör sig om.(41)
57. Med hänsyn härtill ska det konstateras att om man i förevarande mål följer den praxis som består i att skilja mellan handlingar som har företagits jure imperii och sådana som har företagits jure gestionis, skulle bedömningen kunna leda fram till slutsatsen att immunitet mot rättsliga förfaranden utgör hinder för att den hänskjutande domstolen utövar den behörighet som föreskrivs i förordning 2015/848, eftersom de betalningar som konkursförvaltaren vill återvinna till förmån för borgenärskollektivet har gjorts med stöd av en handling som har företagits jure imperii av en annan medlemsstat än den där förfarandet har inletts. Jag anser emellertid att det är tydligt att situationen i det nationella målet, av de skäl som jag kommer att redogöra för nedan, är mer komplex, vilket innebär att kvalificeringen av en handling som jure imperii inte automatiskt kan medföra att den hänskjutande domstolen inte kan utöva internationell behörighet.
58. I nedanstående analys kommer jag först att anpassningsregler i fråga om immunitet mot rättsliga förfaranden i unionens rättsordning och därefter huruvida de kan tillämpas i den situation som är i fråga i det nationella målet.
2. Huruvida det finns anpassningsregler i fråga om immunitet mot rättsliga förfaranden i unionens rättsordning
59. Det finns tre former av uttryckligt avstående från immunitet i internationell sedvanerätt, vilka kan följa av ett internationellt avtal, ett skriftligt avtal, en förklaring inför domstol eller ett tillkännagivande inom ramen för ett visst förfarande. Inom ramen för internationell sedvanerätt kan ett sådant avstående även vara underförstått om det kan härledas från ett internationellt avtal eller ett fördrag.
60. Medlemsstaternas regeringar påpekade vid förhandlingen att endast ett uttryckligt avstående från immunitet mot rättsliga förfaranden som medlemsstaterna själva har gjort kan vara giltigt enligt unionens rättsordning. Ett sådant avstående kan således inte föreskrivas i en sekundärrättsakt och inte heller vara underförstått. Unionen, som har juridisk personlighet, har i själva verket inte någon allmän befogenhet att avstå från immunitet i regeringarnas ställe.
61. I detta avseende ska det, för det första, erinras om att unionen har skapats av dess medlemsstater. Unionen grundar sig på medlemsstaternas vilja, som uttrycks i bindande avtal som de själva har antagit, det vill säga för närvarande FEU och FEUF, genom vilka de har fastställt de mål som unionen ska eftersträva, reglerna för unionsinstitutionernas arbetssätt, beslutsprocesserna och förbindelserna mellan unionen och medlemsstaterna.(42) Det är för övrigt på grundval av denna vilja från medlemsstaternas sida som unionen successivt har försetts med befogenheter som medlemsstaterna har beslutat att överföra till den och har fått en egen juridisk personlighet i förhållande till medlemsstaternas.
62. Medlemsstaterna har således, även här på grundval av sin vilja, gått med på att inskränka sina suveräna rättigheter till förmån för unionens rättsordning, och detta inom allt vidsträcktare områden.(43) Denna inskränkning av de suveräna rättigheterna är en direkt konsekvens av överföringen av befogenheter inom de områden som föreskrivs i fördragen från deras nationella rättsordning till förmån för unionens rättsordning. Inskränkningen av medlemsstaternas rättigheter, med avseende på vilken de inte kan åberopa en senare ensidig rättsakt som är oförenlig med unionsrätten, är visserligen slutgiltig, men regleras icke desto mindre av fördragen.
63. Det är uppenbart att inskränkningen av medlemsstaternas suveräna rättigheter till förmån för unionens rättsordning, genom överföringen av befogenheter, inte gör unionen till en stat eller på ett absolut sätt fråntar medlemsstaterna deras suveränitet. Dessa stater blir nämligen integrerade i så måtto att de deltar ”i en gemensam process för utövande av suveränitet, inbegripet på områden som hör till deras väsentliga attribut”.(44)
64. Medlemsstaterna förblir emellertid alltjämt ”herrar över fördragen”, eftersom de är de enda som kan ändra dem(45) och, mer allmänt, är suveräna i traditionell mening, eftersom de har befogenhet att besluta om själva medlemskapet i unionen.(46) Medlemsstaterna bibehåller dessutom sin suveränitet, bland annat när det gäller ”deras nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer, inbegripet det lokala och regionala självstyret … [och] deras väsentliga statliga funktioner”.(47)
65. Även om immunitet mot rättsliga förfaranden utan tvekan är en viktig del av den statliga suveräniteten såväl ur ett internt(48) som ett externt(49) perspektiv, befinner sig sådan immunitet emellertid i gränszonen mellan denna inskränkning av suveräna rättigheter genom att vissa befogenheter har överförts till unionen, å ena sidan, och den suveränitet som ”består och kvarstår för unionsmedlemsstaten”,(50) å andra sidan. En anslutning till unionen kan logiskt sett förstås som att medlemsstaterna godtar inskränkningen av sin nationella suveränitet eller, med andra ord, den frihet att organisera sig själva som medlemsstaterna har, vilka framdeles är beroende av ett kollektivt beslut på de områden som har fastställts i fördragen.
66. Den omständigheten att unionen utövar lagstiftningsbefogenheter i stället för medlemsstaterna innebär i synnerhet att fördragens bestämmelser på unionens olika politikområden ger unionen rätt att agera för att anta materiella bestämmelser på grundval av de befogenheterna. Detta innebär med andra ord att unionen är behörig att anta sekundärrättsakter för att de bestämmelserna om unionens befogenhet ska få verkan.
67. Antagandet av sekundärrättsakter innebär emellertid inte att medlemsstaterna fråntas all beslutanderätt, och inte heller att medlemsstaterna försvinner bakom unionen, i den meningen att antagandet inte sker utan deras statliga medverkan. Unionens ”triangulära” institutionella struktur(51) och processerna för att anta sekundärrättsakter har nämligen utformats på ett sådant sätt att de rättsakterna juridiskt sett inte kan antas utan medlemsstaternas institutionella deltagande. Det sistnämnda säkerställs i synnerhet inom rådet.
68. Även om medlemsstaterna förvisso har överfört sina befogenheter till unionen för att den ska anta sekundärrättsakter, förefaller det därför inte juridiskt korrekt att dra slutsatsen, såsom medlemsstaternas regeringar har angett vid domstolen, att unionen ska agera helt oberoende i förhållande till sina medlemsstater vid antagandet av dem, i egenskap av ett separat rättssubjekt, för att på så sätt utesluta att ett avstående från immunitet mot rättsliga förfaranden inte bara kan göras i unionens rättsordning, utan även följa av en sekundärrättsakt. Jag anser i synnerhet att den omständigheten att ett avstående kan föreskrivas i en sekundärrättsakt inte i sig utgör hinder för att avståendet är juridiskt giltigt, eftersom unionen agerar inom ramen för medlemsstaternas vilja och enligt den beslutsstruktur som bland annat tillförsäkrar medlemsstaterna medbeslutanderätt.
69. För det andra uppkommer således frågan huruvida ett underförstått avstående kan göras i en sekundärrättsakt. Att godta att det måste finnas ett uttryckligt undantag från immunitet mot rättsliga förfaranden kan förefalla strida mot unionsrätten, som består av en mycket omfattande uppsättning bestämmelser som är mycket mer än en särskild ordning med begränsad materiell räckvidd, nämligen ett visst antal internationella fördrag och en omfattande uppsättning sekundärrättsliga bestämmelser. Därför skulle det helt enkelt kunna visa sig vara omöjligt att kategoriskt kräva att ett undantag från internationell sedvanerätt måste vara uttryckligt.(52) Med hänsyn till denna underförstådda karaktär, ska det dessutom påpekas att viljan att avstå inte nödvändigtvis direkt måste avse immuniteten i sig, utan även kan framgå av en rättsakts ordalydelse eller dess logik. En sådan vilja kan nämligen härledas från rättsakten eller från dess logik, om tillämpningen av den endast skulle få verkan om ett avstående föreligger.
70. Det ska för övrigt påpekas, i likhet med vad medlemsstaternas regeringar anser, att villkoret att avståendet med nödvändighet ska vara uttryckligt inte heller föreskrivs i folkrätten, eftersom det juridiskt sett finns ett tyst avstående från immunitet mot rättsliga förfaranden. I en situation där unionsåtgärden vidtas inom ramen för den befogenhet som föreskrivs i fördragen ser jag emellertid inte, i motsats till medlemsstaternas regeringar, att det finns anledning att utesluta att ett tyst avstående kan förekomma i unionens rättsordning, på samma sätt som i ett internationellt avtal som har ingåtts mellan två eller flera stater enligt folkrätten.
71. Jag anser inte att den slutsatsen kan vederläggas av argumentet att unionen är en separat juridisk person, som är skild från dess medlemsstater, vilket medlemsstaternas regeringar stödde sig på vid förhandlingen. Den personligheten kommer nämligen till uttryck genom de mål som har fastställts för unionen, vars behörighetsområde regleras i fördragen. Den innebär i synnerhet att unionen kan agera såväl internt (genom rätten att ingå avtal, köpa och sälja egendom och väcka talan vid domstol) som internationellt (bland annat genom befogenheten att ingå internationella avtal). Tanken med att ge unionen juridisk personlighet var således att unionen skulle kunna tala med ”en röst” på den internationella arenan samt utforma samstämmiga och effektiva yttre åtgärder,(53) men inte att befogenheter inte kan utövas i enlighet med medlemsstaternas vilja, så att medlemsstaterna inte hamnar helt i skuggan av unionen, som har juridisk personlighet.
72. I unionens rättsordning, som kännetecknas av dess medlemsstaters suveränitet som kan betecknas som ”anpassad”,(54) medför emellertid inte den inskränkning av suveräna rättigheter som följer av anslutningen till unionen, vilken tar sig uttryck i ett sådant utövande av befogenheter, ett automatiskt avstående från immunitet mot rättsliga förfaranden i hela rättsordningen. En sådan slutsats saknar nämligen all rättslig grund i fördragen och är i vart fall oproportionerlig, när den tillämpas på ett absolut sätt på alla de områden som regleras i unionsrätten, genom att medlemsstaterna fråntas möjligheten att invända mot att bli föremål för rättslig prövning av domstolar i en annan medlemsstat.
73. Det går med andra ord inte att av medlemsstaternas inskränkning av sina suveräna rättigheter till förmån för unionens rättsordning sluta sig till något som helst allmänt avstående från deras immunitet mot rättsliga förfaranden, i den meningen att den inskränkningen skulle kunna tillämpas på samtliga områden som fastställs i fördragen vad gäller de staternas organisation av vissa nationella politikområden.
74. För att säkerställa de mål som unionen eftersträvar(55) och unionens autonomi samt iaktta dess strukturerade nätverk av principer, regler och ömsesidiga rättsförhållanden som är förpliktande för unionen själv och dess medlemsstaterna samt för medlemsstaterna sinsemellan,(56) kan emellertid den slutsatsen dras att internationell sedvanerätt, såvitt avser principen om immunitet mot rättsliga förfaranden, har anpassats i unionens rättsordning. Det kan i synnerhet inte uteslutas, för det första, att ett partiellt avstående från immunitet mot rättsliga förfaranden kan föreskrivas i unionsrätten och, för det andra, att detta avstående inte bara kan vara uttryckligt utan även underförstått, såsom föreskrivs i de olika regler för avstående som är tillämpliga i folkrätten. Den slutsatsen gör sig än mer gällande med hänsyn till behovet av att säkerställa en harmonisk samexistens mellan de skyldigheter och bestämmelser som följer av två olika rättsordningar på det sätt som har beskrivits i punkt 45 i förevarande förslag till avgörande.
3. Tillämpningen av anpassningsreglerna i fråga om immunitet mot rättsliga förfaranden i unionens rättsordning
75. Jag anser att såväl förordning 2015/848 som unionens primärrätt talar för att ett partiellt och underförstått avstående från immunitet mot rättsliga förfaranden kan härledas från den förordningen, vilket jag kommer att undersöka nedan.
a) De skäl som hänför sig till förordning 2015/848
76. Jag vill inledningsvis erinra om att det vare sig i artikel 6.1 i förordning 2015/848, jämförd med artikel 3.1 i den förordningen, eller i den förordningen i dess helhet hänvisas till ett uttryckligt avstående från principen om immunitet mot rättsliga förfaranden för unionens medlemsstater när en återvinningstalan väcks mot en skattemyndighet i en annan medlemsstat än inledandestaten. Jag anser emellertid att det finns flera bakomliggande skäl till den förordningens sammanhang och syfte som tyder på att ett sådant avstående underförstått kan härledas.
77. För det första ska det erinras om att villkoren för fastställande av behörig domstol, i enlighet med förordning 2015/848, i huvudsak är att domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns har behörighet att inleda ett insolvensförfarande(57) och att pröva en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta, till exempel en talan om återvinning.(58) Lagen i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet inleds ska vara tillämplig på insolvensförfarandet och dess verkningar.(59) Den lagen ska fastställa bestämmelser om de fordringar som ska anmälas gentemot den egendom som insolvensförfarandet avser och hur de fordringarna ska behandlas, som uppkommit efter det att insolvensförfarandet har inletts.(60) Dessutom har varje borgenär har rätt att anmäla sina fordringar i huvudinsolvensförfarandet och i vilket sekundärt insolvensförfarande som helst,(61) inbegripet skattemyndigheter i medlemsstaterna.(62) Förordningen syftar således till att säkerställa att alla borgenärer behandlas lika.(63)
78. Att godta att en skattemyndighet, som för övrigt uttryckligen anges bland de utländska borgenärer som avses i artikel 2 led 12 i förordning 2015/848, kan åberopa sin immunitet mot rättsliga förfaranden i en sådan tvist som den i det nationella målet skulle emellertid just få till följd att borgenärer behandlas olika, i strid med målen med förordning 2015/848. Den polska skattemyndigheten skulle nämligen erhålla hela fordran i förtid i förhållande till borgenärskollektivet, medan alla andra borgenärer endast skulle ha rätt till en utbetalning som står i proportion till deras fordran och dessutom beroende på deras förmånsrättsliga ställning. Dessutom är det uppenbart att de nationella skattemyndigheterna, till skillnad från den polska skattemyndigheten, inte skulle kunna åberopa sin immunitet vid sina egna nationella domstolar.(64)
79. Ett sådant synsätt skulle, mer allmänt, undergräva en enhetlig och konsekvent tillämpning av behörighetsbestämmelserna i förordning 2015/848, eftersom utövandet av domsrätt enligt bestämmelserna i den förordningen skulle variera beroende på svarandens ställning och inledandestaten i fråga, trots att det inte finns något i den förordningen som motiverar en sådan skillnad i behandling på grund av ställning.(65)
80. För det andra framgår det av förordning 2015/848 att det ansågs vara nödvändigt att anta den för att uppnå målet med insolvensförfaranden som fungerar effektivt och smidigt(66) och till och med för att förbättra effektiviteten och ändamålsenligheten hos insolvensförfaranden med gränsöverskridande verkningar.(67) Med tanke på de gränsöverskridande verkningarna av företags verksamhet och således av de därmed sammanhängande insolvensförfarandena, betonas det i själva verket i förordningen att de åtgärder som ska vidtas beträffande en insolvent gäldenärs tillgångar måste samordnas. Det har i synnerhet ansetts att bestämmelserna om behörighet, erkännande och tillämplig lag på det området måste bli föremål för en unionsåtgärd som är bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna.
81. Det är i detta avseende uppenbart att den effektiviteten skulle kunna äventyras om en myndighet i en annan medlemsstat än inledandestaten kan åberopa sin immunitet mot rättsliga förfaranden. En sådan invändning mot utövande av domsrätt, inom ramen för förordning 2015/848, skulle nämligen leda till att de betalningar som har gjorts till en utländsk borgenär, i förevarande fall en skattemyndighet i en annan medlemsstat, inte återbetalas till borgenärskollektivet, vilket skulle vara till skada för detta.
82. I förordning 2015/848 föreskrivs för övrigt vissa undantag till bestämmelserna i den. De undantagen är dock av exceptionell karaktär.(68) I synnerhet anser jag att den förordningen i sin helhet återspeglar unionslagstiftarens tydliga vilja att undvika varje hinder för det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna inom ramen för insolvensförfaranden och tyder på att handlingar som företas jure imperii inte påverkar utövandet av behörighet i den mening som avses i förordning 2015/848.
83. Jag anser för övrigt att denna slutsats att handlingar som företas jure imperii inte påverkar det utövandet har stöd i andra rättsliga instrument om domstols behörighet, om erkännande och om verkställighet av domar på privaträttens område, i vilka unionslagstiftaren har varit noga med att, från deras tillämpningsområde, uttryckligen undanta en talan som väcks mot en stat för att den ska ådra sig ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter.(69) Jag anser således att avsaknaden av ett sådant uttryckligt undantag, inom ramen för förordning 2015/848, vittnar om en vilja att utesluta att handlingar som företas jure imperii har någon som helst påverkan inom ramen för de bestämmelser som fastställs i den förordningen.
84. När det gäller säkerheten och förutsebarheten i unionsrätten ställer jag mig, mer allmänt, frågande till logiken bakom förordning 2015/848, som är en sekundärrättsakt som syftar till att genomföra de mål som har fastställs i artikel 81 FEUF. Vad skulle bli kvar av de principer som styr internationella behörighetskonflikter i insolvensförfaranden om medlemsstater får frångå dem, trots att den förordningen dels till alla delar är bindande för dem, dels inte föreskriver något undantag från dess bestämmelser på grundval av borgenärens offentliga och utländska ställning som innebär att immunitet mot rättsliga förfaranden kan åberopas?
85. För det tredje och sista ska det erinras om att domstolen har bekräftat att den internationella behörigheten att pröva en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har nära samband härmed, såsom en återvinningstalan, är av exklusiv karaktär.(70)
86. I detta avseende ställer jag mig frågan huruvida rätten till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits. Om den hänskjutande domstolen inte kan utöva sin behörighet att pröva en återvinningstalan som har väckts mot en skattemyndighet i en annan medlemsstat, skulle konkursförvaltaren riskera att berövas rätten till domstolsprövning, som utgör en del av rätten till ett effektivt domstolsskydd i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. En talan vid polska domstolar skulle nämligen avvisas på grund av exklusiv behörighet. Ett sekundärt insolvensförfarande får emellertid inledas i en annan medlemsstat än den där huvudförfarandet har inletts i undantagsfall, under förutsättning att gäldenären har ett driftsställe(71) i denna andra medlemsstat.(72)
87. Enligt min mening kan möjligheten att åberopa immunitet mot rättsliga förfaranden inte i något fall vara beroende av huruvida det finns möjlighet att inleda ett sekundärt förfarande. Även om det fanns en möjlighet att inleda ett sådant förfarande i det nationella målet, skulle ett inledande av det enbart för att väcka en återvinningstalan dessutom strida mot förfarandets syfte, som i huvudsak är att bidra till en effektiv förvaltning av den egendom som insolvensförfarandena avser eller till en effektiv avyttring av de samlade tillgångarna.(73) Konkursförvaltaren skulle således inte ha någon rätt till ett effektivt rättsmedel om ett sådant driftsställe inte finns. En sådan konsekvens kan emellertid inte motiveras av arten av den offentliga maktbefogenhet som ligger till grund för de betalningar som den förvaltaren vill återvinna.
88. I målet vid domstolen anser vissa av medlemsstaternas regeringar i detta hänseende att möjligheten att åberopa immunitet mot rättsliga förfaranden inte är beroende av huruvida det är möjligt att inleda ett sekundärt förfarande eller ett annat rättsmedel mot handlingar som har vidtagits av skattemyndigheten i en annan medlemsstat än inledandestaten. Andra regeringar har gjort gällande att det i förevarande fall inte föreligger något fråntagande av rätten till domstolsprövning, eftersom en behörig domstol har utsetts, som dock har avvisat talan.
89. Jag övertygas inte av dessa argument från medlemsstaternas regeringar, vilka bland annat framfördes vid förhandlingen.
90. Domstolen har i själva verket, i mål där immunitet mot rättsliga förfaranden har åberopats, redan slagit fast att den hänskjutande domstolen måste försäkra sig om att de enskilda, för det fall den bifaller invändningen om sådan immunitet, inte skulle fråntas sin rätt till domstolsprövning, vilken utgör en del av rätten till ett effektivt domstolsskydd i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.(74) Den omständigheten att tillgång till domstolsprövning anses vara säkerställd, trots att åberopandet av immunitet mot rättsliga förfaranden skulle hindra utövandet av internationell behörighet, föranleder mig att i synnerhet ifrågasätta omfattningen av denna rätt till ett effektivt domstolsskydd och särskilt huruvida den rättigheten därmed inte skulle urholkas genom ett sådant resonemang. Jag anser att om den ståndpunkt som medlemsstaternas regeringar har intagit följs, skulle detta riskera att medföra en faktisk situation där konkursförvaltaren inte har rätt till domstolsprövning, utan att ha något förutsägbart alternativ för att kunna väcka återvinningstalan mot den polska skattemyndigheten.
91. Mot bakgrund av samtliga överväganden avseende förordning 2015/848, konstaterar jag att den förordningen föreskriver ett underförstått avstående från immunitet mot rättsliga förfaranden. Denna slutsats om ett underförstått avstående från immunitet mot rättsliga förfaranden inom ramen för det sekundärrättsliga instrument som förordning 2015/848 utgör är även förenlig med primärrätten, som således vittnar om medlemsstaternas tydliga och otvetydiga vilja att ge företräde åt de principer som reglerar behörighetskonflikter som kan uppstå med hänsyn till de olika rättsordningarna och deras egna behörighetsregler i fråga om insolvensförfaranden när det gäller immunitet mot rättsliga förfaranden.
b) De skäl som hänför sig till unionens primärrätt
92. Jag anser att förekomsten av ett underförstått avstående från immunitet mot rättsliga förfaranden, inom ramen för tillämpningen av förordning 2015/848, inte bara är förenlig med primärrätten, som följer av unionsmedlemsstaternas vilja, utan att den även har stöd i de bestämmelserna.
93. Det ska inledningsvis erinras om att anpassningar redan har gjorts av immuniteten mot rättsliga förfaranden inom unionen. Samtliga medlemsstater har i själva godtagit att domstolen har tvingande behörighet, inbegripet i tvister mot dem som kan anhängiggöras vid domstolen, på avgränsade områden.(75) Det är således tillåtet att göra sådana anpassningar av statsimmuniteten mot rättsliga förfaranden i vissa fall för att anpassa sig till särdragen i unionens rättsordning.
94. Jag vill härvidlag för det första erinra om att det i artikel 3.2 FEU, som rör unionens mål, föreskrivs att unionen ska erbjuda sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Skapandet av detta område föreskrivs i avdelning V FEUF. I artikel 81.1 FEUF, som utgör den rättsliga grunden för förordning 2015/848, föreskrivs i synnerhet att ”[u]nionen ska utveckla ett rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor som har gränsöverskridande följder, vilket bygger på principen om ömsesidigt erkännande av domstolsavgöranden och utomrättsliga avgöranden. Detta samarbete får inbegripa beslut om åtgärder om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar”. Detta område omfattas av tillämpningsområdet för unionens och medlemsstaternas delade befogenheter, vilket innebär att medlemsstaterna begränsar sina suveräna rättigheter i den mening som beskrivs i punkterna 62–66 i förevarande förslag till avgörande, under förutsättning att unionen utövar sin befogenhet.
95. Genom att medlemsstaterna, vid ratificeringen av fördragen, godtog att delta i området med frihet, säkerhet och rättvisa, iaktta unionsrätten på det området och tilldela unionen delade befogenheter, har medlemsstaterna således även godtagit att de sekundärrättsakter som antas för att utveckla det området, i synnerhet i enlighet med artikel 81.2 FEUF, fastställer principer som reglerar eventuella behörighetskonflikter med hänsyn till de olika rättsordningarna och deras egna behörighetsbestämmelser.
96. Härav följer att detta godtagande, i enlighet med de principer om behörighetskonflikter som anges i de rättsliga instrumenten på området, även innebär ett godtagande av att tvister, som bland annat uppstår till följd av insolvensförfaranden, avgörs av domstolar i andra medlemsstater, inbegripet tvister som är direkt hänförliga till insolvensförfaranden och har ett nära samband med dessa.
97. I detta sammanhang ska det, för det första, påpekas att enligt protokoll nr 21, som har fogats till unionsfördragen och som bland annat avser Irland,(76) har det landet en särställning när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, i den bemärkelsen att de åtgärder som beslutas inom ramen för det området inte ska vara automatiskt bindande för Irland och att de ska vara beroende av Irlands frivilliga deltagande.(77) För det andra föreskrivs i protokoll nr 22 avseende Konungariket Danmark att den medlemsstaten inte ska delta i åtgärder som beslutas inom ramen för området med frihet, säkerhet och rättvisa.(78) De medlemsstaterna kan således inte åläggas några skyldigheter på detta område. Så är inte fallet för de medlemsstater som deltar fullt ut i det området. Att godta att principen i internationell sedvanerätt om immunitet mot rättsliga förfaranden kan åberopas, vid tillämpningen av den förordning som reglerar konflikter om den internationella behörigheten i insolvensförfaranden, kan emellertid visa sig stå i uppenbar strid med de skyldigheter som åvilar alla de medlemsstater som har anslutit sig till fördragen på samma villkor och utan andra förbehåll än dem som anges i tilläggsprotokollen.(79)
98. Denna slutsats, som har stöd i primärrätten, att det finns ett underförstått undantag från immunitet mot rättsliga förfaranden i fråga om insolvensförfaranden gör sig, för det andra, än mer gällande med hänsyn till principen om medlemsstaternas likhet inför fördragen, vilken unionen ska säkerställa iakttagandet av.(80)
99. Denna princip tillämpades i domstolens praxis redan innan den skrevs in i fördragen.(81) Domstolen ansåg nämligen att medlemskapet i unionen (tidigare gemenskapen) ger medlemsstaterna möjlighet att åtnjuta förmånerna med den, men också ålägger dem skyldigheter. Det klargjordes i synnerhet att en medlemsstat inte kan tillåtas tillämpa bestämmelserna i en förordning på ett ofullständigt och selektivt sätt, på så sätt att ”hinder uppställs mot vissa enskildheter i [unionens] lagstiftning … som den anser strida mot vissa nationella intressen …, samtidigt som den medlemsstaten … skaffar sig en orättmätig fördel på sina partners bekostnad”.(82)
100. För det fall den polska skattemyndigheten får åberopa sin immunitet mot rättsliga förfaranden och på så sätt hindra den hänskjutande domstolen från att utöva internationell behörighet med tanke på grunden för de betalningar som konkursförvaltaren vill återvinna, nämligen ett utövande av offentliga maktbefogenheter, skulle detta följaktligen, i förevarande fall, innebära att nationella intressen sätts före unionsrätten och att jämlikheten mellan medlemsstaterna äventyras vad gäller de skyldigheter som följer av den.
101. Att hindra utövandet av internationell behörighet, i den mening som avses i förordning 2015/848, genom att kunna åberopa immunitet mot rättsliga förfaranden, skulle i detta avseende kunna uppfattas som ett förtäckt sätt att ge företräde åt nationell rätt framför unionsrätten. Ett sådant företräde kan emellertid inte motiveras med hänsyn till de principer som styr unionens rättsordning, såsom har förklarats i punkt 62 i förevarande förslag till avgörande.
102. Enligt artikel 4.2 FEU ska unionen visserligen bland annat respektera väsentliga statliga funktioner. Det råder inget tvivel om att påförande av mervärdesskatt hör till sådana väsentliga funktioner eller till och med offentliga maktbefogenheter. Även om medlemsstaterna alltid ska bibehålla kontrollen över sina statliga funktioner, måste de emellertid utöva dessa i enlighet med unionsrätten.(83)
103. Genom sitt medlemskap i unionen åtar sig medlemsstaterna nämligen att samarbeta lojalt och solidariskt, även på områden som omfattas av deras väsentliga funktioner, såsom anges i artikel 4.3 FEU. Den principen gäller för alla nationella institutioner. Även om samarbetsprincipen ofta används i rättspraxis för att understödja medlemsstaternas och unionsinstitutionernas skyldigheter i deras samarbete,(84) är den huvudsakliga tanken bakom den principen att säkerställa unionsrättens räckvidd och verkan genom ömsesidig respekt och ömsesidigt bistånd vid fullgörandet av uppgifterna i fördragen. Logiskt sett innebär denna princip inte bara positiva åtgärder (att vidta åtgärder för att säkerställa unionsrättens verkan), utan även negativa åtgärder (att avstå från att vidta åtgärder som motverkar denna verkan eller till och med unionens mål). Det är emellertid uppenbart att en invändning om immunitet mot rättsliga förfaranden utgör en negativ åtgärd som hindrar utövandet av tysk domsrätt enligt unionens bestämmelser och som därmed äventyrar de bestämmelsernas verkan genom ett utövande av offentliga maktbefogenheter.(85)
104. Slutligen ska det noteras att en sådan invändning riskerar att hindra kapitalmarknaden, som är ett av de viktigaste politikområden som unionen vill genomföra för att främja sin ekonomiska utveckling och således även medlemsstaternas. Osäkerheten kring hur fordringar ska behandlas vid gränsöverskridande insolvens, vilken har uppstått genom möjligheten att åberopa immunitet mot rättsliga förfaranden, riskerar nämligen att försvaga investeringarna och därmed även minska effektiviteten på den inre marknaden som helhet. Om att det skulle godtas att en medlemsstat har immunitet mot rättsliga förfaranden i det nationella målet, skulle således en unionsmedlemsstats intressen gynnas på bekostnad av samtliga medlemsstaters kollektiva intressen, som för övrigt utgör en del av själva unionsbegreppet.
105. Av alla ovanstående skäl anser jag att unionens primärrätt, som följer av medlemsstaternas vilja, medger att principen i internationell sedvanerätt om immunitet mot rättsliga förfaranden kan anpassas i vissa avseenden och i det tysta, vilket innebär att det ska anses föreligga ett tyst avstående från immunitet mot rättsliga förfaranden inom ramen för förordning 2015/848.(86)
4. Slutliga överväganden
106. Låt oss emellertid anta att det finns anledning att godta den ståndpunkt som medlemsstaternas regeringar har framfört vid domstolen. Enligt den ståndpunkten utgör immunitet mot rättsliga förfaranden, som den polska skattemyndigheten har åberopat med avseende på en återvinningstalan som har väckts vid de tyska domstolarna för återvinning av mervärdesskattebetalningar som har gjorts till den myndigheten, hinder för att den hänskjutande domstolen utövar den behörighet som fastställs i förordning 2015/848, eftersom det inte föreskrivs någon möjlighet till underförstått avstående.
107. Förutom att den ståndpunkten kan vederläggas av de skäl som är hänförliga till primärrätten om de mål och uppföranderegler som medlemsstaterna själva har fastställt i unionens rättsordning, skulle den i själva verket leda till ett paradoxalt resultat om den följdes. Suveräniteten för en annan medlemsstat än den där insolvensförfarandet har inletts skulle nämligen skyddas på bekostnad av den andra medlemsstatens, eftersom tillämpningen av den medlemsstatens materiella insolvensrätt, i enlighet med de lagvalsregler som föreskrivs för insolvensförfaranden i förordning 2015/848, skulle hindras av att en annan medlemsstat har immunitet mot rättsliga förfaranden.
108. Det ska dessutom noteras att insolvensrätten, utöver dess finansiella eller redovisningsmässiga dimension, också har en samhällsdimension som är av en mer mänsklig och grundläggande art, eftersom den inte bara syftar till att bidra till en väl fungerande marknad, ekonomisk stabilitet och finansiell trovärdighet, utan även till att säkerställa skyddet av de intressen som medlemsstaterna anser vara väsentliga när de utövar sin suveränitet och genom att anta materiella insolvensregler. Dessa regler ger således uttryck för sociala argument, bland annat om arbetstagare samt om skatter, miljö och så vidare. I synnerhet återspeglas alla dessa dimensioner i förmånsrättsordningen, såsom den framgår av bestämmelserna i unionsmedlemsstaternas materiella insolvensrätt.
109. Det krävs dock inte mycket fantasi för att inse att ett godtagande av immunitet mot rättsliga förfaranden med avseende på en återvinningstalan skulle leda till ”en anmodan att vidta åtgärder” i likhet med den polska skattemyndigheten. Om den myndigheten får återvinna skatteskulden i strid med den förmånsrättsordning som föreskrivs i tysk rätt, utan att riskera att bli föremål för domstolskontroll enligt lagstiftningen i den medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts, varför får då skattemyndigheterna i de andra medlemsstaterna inte agera på detta sätt i alla andra gränsöverskridande insolvensförfaranden? Medlemsstaterna skulle följaktligen med stor förvåning inte bara kunna ställas inför en omvälvning av det system för hantering av gränsöverskridande insolvensförfaranden som har införts genom förordning 2015/848, utan även inför ett kullkastande av alla sina prioritetsregler, som har fastställts i deras nationella insolvensrätt, eftersom kollektivet skulle kunna utarmas genom att en annan medlemsstat utövar befogenheter i skattehänseende till skada för övriga borgenärer och utan att inledandestatens domstolar kan utöva domstolskontroll.
110. Jag anser att den ståndpunkt som medlemsstaternas regeringar har framfört vid domstolen försvagar alla dimensioner av insolvensrätten till förmån för immunitet mot rättsliga förfaranden som en del av deras suveränitet. Hur viktig den delen än är, är den emellertid problematisk när det gäller respekten för suveräniteten hos en annan medlemsstat, vars materiella rätt ska tillämpas enligt lag och som den statens medborgare kan ha berättigade förväntningar på.
5. Förslaget svar
111. Jag föreslår således att svaret på den tolkningsfråga som har ställts till domstolen i förevarande mål blir att artikel 6.1 i förordning 2015/848, jämförd med artikel 2 led 12 och artikel 3.1 i den förordningen, ska tolkas så, att det kan anses föreligga ett underförstått avstående från immunitet mot rättsliga förfaranden när det, i enlighet med den förordningen, har fastställts att domstolarna i en inledandestat har internationell behörighet att pröva en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta, vilken har väckts mot offentliga myndigheter i unionsmedlemsstaterna.
112. För det fall domstolen inte följer mitt föreslagna svar på tolkningsfrågan, ska det enligt min mening understrykas att det i sådana fall skulle vara lämpligt att ompröva den exklusiva internationella behörighet som föreskrivs i de angivna bestämmelserna i förordning 2015/848, för att inte hindra konkursförvaltarens tillgång till domstolsprövning.
V. Förslag till avgörande
113. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som ställts av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) på följande sätt:
Artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden, jämförd med artikel 2 led 12 och artikel 3.1 i den förordningen,
ska tolkas så,
att den föreskriver ett underförstått avstående från immunitet mot rättsliga förfaranden när det, i enlighet med den förordningen, har fastställts att domstolarna i den medlemsstat på vars territorium insolvensförfarandet har inletts har internationell behörighet att pröva en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta, vilken har väckts mot offentliga myndigheter i medlemsstaterna i Europeiska unionen.
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (EUT L 141, 2015, s. 19).
3 Europarådet, Europarådets fördragsserie nr 74. Den konventionen har utarbetats inom Europarådet och öppnades för undertecknande av staterna i Basel (Schweiz) den 16 maj 1972. Konventionen har inte ratificerats av Polen.
4 Den konventionen, som antogs den 2 december 2004 av Förenta nationernas generalförsamling och som öppnades för undertecknande av staterna den 1 januari 2005, har fortfarande inte trätt i kraft.
5 Bestämmelserna i den konventionen anses ibland återspegla principerna i internationell sedvanerätt (se Crawford, J., Brownlie’s Principles of Public International Law, Oxford University Press, Oxford, 2019 (9:e utg.), s. 473 och där angiven rättspraxis).
6 För fullständighetens skull ska det erinras om att det är lagen i den inledandemedlemsstaten som ska tillämpas på det berörda insolvensförfarandet i det nationella målet (artikel 7.1, jämförd med skäl 66, i förordning 2015/848), det vill säga tysk rätt. Enligt den hänskjutande domstolen föreskrivs det i 129 § 1 och 130 § 1 första meningen led 2 i den tyska insolvenslagen att en rättshandling som har företagits innan insolvensförfarandet inleddes och som är till skada för borgenärerna, varigenom en borgenär har erhållit betalning, kan angripas om den företogs efter begäran om inledande av insolvensförfarandet och om borgenären var medveten om den begäran vid den tidpunkt då handlingen företogs. Det framgår att den polska skattemyndigheten hade informerats om den begäran och att betalningarna till den myndigheten hade gjorts under perioden mellan det att begäran om inledande ingavs och insolvensförfarandet inleddes.
7 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).
8 Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt successiva konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen).
9 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).
10 Rådets förordning av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 2000, s. 1).
11 Förklarande rapport av Virgós, M. och Schmit, E. av den 8 juli 1996 om konventionen om insolvensförfaranden av den 3 maj 1996, dokument från Europeiska unionens råd, 6500/96, DRS 8 (CFC) (nedan kallad Virgós/Schmit‑rapporten).
12 Förordning, nr 1346/2000, som har ersatts och upphävts genom förordning 2015/848, ersatte den europeiska konventionen om insolvensförfaranden (rådets dokument CONV/INSOL/X1) (nedan kallad konventionen om insolvensförfaranden), som i sin tur var resultatet av mer än 25 års diskussioner och förhandlingar. Konventionen trädde inte i kraft eftersom Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland inte undertecknade den före den överenskomna tidsfristen den 23 maj 1996. Ordalydelsen i den första av dessa förordningar, som i huvudsak återges i den andra förordningen, är emellertid i stort sett identisk med den i konventionen. Under dessa omständigheter kan Virgós/Schmit-rapporten ge användbara upplysningar om tolkningen av den sistnämnda förordningen.
13 Det ska dessutom tilläggas att det framgår av rättspraxis att tillämpningsområdet för förordning 2015/848, till skillnad från tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012, inte bör ges en vid tolkning (dom av den 6 februari 2019, NK, C‑535/17, EU:C:2019:96, punkterna 24–26).
14 Dom av den 4 september 2014, Nickel & Goeldner Spedition (C‑157/13, EU:C:2014:2145, punkt 21 och där angiven rättspraxis), och dom av den 11 juni 2015, Comité d’entreprise de Nortel Networks m.fl. (C‑649/13, EU:C:2015:384, punkt 26 och där angiven rättspraxis). Det ska i detta hänseende erinras om att de slutsatser som har dragits i denna rättspraxis ska ses i sitt sammanhang. Trots att praktiska svårigheter eventuellt ändå kan uppstå vid bland annat hybridförfaranden eller förfaranden som föregår insolvensförfaranden (se The Implementation of the New Insolvency Regulation, Recommendations and Guidelines JUST/2013/JCIV/AG/4679, Max Planck Institute, s. 36–40 och 63–65), är denna tolkning av förordningarna 2015/848 och nr 1215/2012 endast tillämplig om det föreligger en situation som uttryckligen inte omfattas av den sistnämnda förordningen och som uttryckligen omfattas av den förstnämnda förordningen.
15 I artikel 1 i förordning nr 1215/2012 definieras tillämpningsområdet på ett självständigt sätt.
16 Skäl 7 i förordning 2015/848.
17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2017, Tünkers France och Tünkers Maschinenbau (C‑641/16, EU:C:2017:847, punkterna 22 och 28 och där angiven rättspraxis). Det område som en talan tillhör ska nämligen fastställas utifrån grunden för den talan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 december 2014, H, C‑295/13, EU:C:2014:2410, punkt 21 och där angiven rättspraxis).
18 Det ska dessutom påpekas att dessa omständigheter visserligen kan vara relevanta för att fastställa huruvida ett område omfattas av tillämpningsområdet för nr 1215/2012 i egenskap av faktorer som karakteriserar rättsförhållandet mellan parterna i målet eller som karakteriserar saken i målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 maj 2020, Rina, C‑641/18, EU:C:2020:349, punkt 32) (nedan kallad domen Rina). Med hänsyn till ordalydelsen i artikel 6.1 i förordning 2015/848 och, såsom kommer att framgå nedan, dess sammanhang och mål, är emellertid sådana faktorer inte relevanta för fastställandet av tillämpningsområdet för förordning 2015/848.
19 Att införa ett sådant kriterium skulle i vart fall oundvikligen göra det svårare att genomföra behörighetsbestämmelsen i artikel 6.1, jämförd med artikel 3.1, i förordning 2015/848, eller till och med innebära att den bestämmelsen förlorar sin ändamålsenliga verkan.
20 Skäl 1 i förordning 2015/848.
21 Skälen 41 och 48 i förordning 2015/848.
22 Skäl 63 i förordning 2015/848.
23 Dom av den 16 januari 2014, Schmid (C‑328/12, EU:C:2014:6, punkt 33).
24 Jag vill härvidlag påpeka att slutsatserna i min bedömning endast avser den internationella sedvanerätten.
25 Delile, J.-F., ”Les effets de la coutume internationale dans l’ordre juridique de l’Union européenne”, Cahiers de droit européen, 2017, s. 159–192.
26 I doktrinen betonas att domstolens praxis har utvecklats i positiv bemärkelse när det gäller införlivandet av folkrättsliga bestämmelser i unionens rättsordning, vilket kan delas in i tre ”epoker”. Den första epoken var gynnsam för folkrätten, i den bemärkelsen att Europeiska gemenskapen, i huvudsak, var bunden av alla bestämmelser i den allmänna folkrätten som medlemsstaterna inte hade gjort undantag från, vilket innebar att när domstolen ställdes inför en lucka i gemenskapsrätten, var den underförstått skyldig att tillämpa de sedvanerättsliga bestämmelserna i folkrätten. Den andra epoken skilde sig från den första genom en ovilja att tillämpa de folkrättsliga bestämmelserna, vilket resulterade i krav på att gemenskapsrätten skulle vara autonom och tydligt avgränsas från folkrätten, vilket visserligen berodde på att det vid den tidpunkten inte fanns någon uttrycklig bestämmelse i grundfördragen om att folkrätten skulle iakttas, men även för att uppmuntra de nationella domstolarna att hänskjuta frågor till domstolen. Därför förespråkades ett tillvägagångssätt där gemenskapsrätten i högre grad skulle grunda sig på nationell rätt än på folkrätten. Slutligen kännetecknas den tredje perioden, som inleddes på 1990-talet, av att folkrätten införlivades i unionsrätten, vilket numera är kodifierat i artikel 3.5 FEU (Malenovský, J., ”Le juge et la coutume internationale: perspective de l’Union européenne et de la Cour de justice”, The Law and Practice of International Courts and Tribunals, vol. 12, 2013, s. 218).
27 Dom av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl. (C‑366/10, EU:C:2011:864, punkt 101 och där angiven rättspraxis).
28 Se, exempelvis, Dubouis, L., ”La nature de l’Union européenne”, i Cohen-Jonathan, G. och Dutheil de la Rochère, J (utg.), Constitution européenne, démocratie et droits de l’homme, Bruylant, Bryssel, 2003, s. 84.
29 Tidigare gemenskaperna.
30 Yttrande 1/91 (EES-avtalet – I) av den 14 december 1991 (EU:C:1991:490, punkt 35).
31 Dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl. (C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
32 Ställningstagande av generaladvokaten Kokott till yttrande 2/13 ((Unionens anslutning till Europakonventionen), EU:C:2014:2475, punkt 159).
33 Förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Rina (C‑641/18, EU:C:2020:3, punkt 141).
34 Salmon, J (utg.), Dictionnaire de droit international public, Bruylant, Bryssel, 2001, s. 283 och 284.
35 Soussan, A., ”Droit international non conventionnel et ordre juridique de l’Union européenne. Union européenne et droit international, en l’honneur de P. Daillier”, i Editions Pedone, Paris, 2012.
36 Leray, E. och Potteau, A., ”L’intégration du droit international coutumier dans l’ordre juridique communautaire” La Semaine Juridique, Édition Générale nr 5, den 3 februari 1999, II 10022, s. 5.
37 Se, bland annat, dom av den 19 juli 2012, Mahamdia (C‑154/11, EU:C:2012:491, punkt 55), domen Rina (punkt 56 och där angiven rättspraxis), och dom av den 3 september 2020, Supreme Site Services m.fl. (C‑186/19, EU:C:2020:638, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
38 Se dom av den 15 februari 2007, Lechouritou m.fl. (C‑292/05, EU:C:2007:102, punkt 41). I domen Rina var det dessutom inte på grundval av skadeståndstalan, som hade väckts vid den nationella domstolen, utan på grundval av den klassificering och certifiering som de berörda bolagen hade gjort som domstolen ansåg, med förbehåll för de kontroller som det ankom på den hänskjutande domstolen att göra, att de handlingarna inte utgjorde myndighetsutövning (punkt 49 i den domen).
39 Det ska i detta hänseende påpekas att arten av de handlingar som avses i återvinningstalan inte påverkas av ställningen hos den fysiska eller juridiska person som fullgör sin skyldighet eller av den omständigheten att skattefordringarna inte drivs in av skattemyndigheten själv. Betalningen av skatteskulden innebär nämligen också att skattemyndigheten godtar betalningen. Utebliven betalning kan dessutom medföra sådana konsekvenser som föreskrivs i skattelagstiftningen vilka inte tillämpas vid privaträttsliga förhållanden, vilket innebär det finns ett oupplösligt samband mellan betalning av skatter och utövande av offentliga maktbefogenheter.
40 Det ska erinras om att skillnaden mellan handlingar som har företagits jure gestionis och sådana som har företagits jure imperii ligger i huruvida staten agerar som privatperson, i den meningen att fullgörandet av handlingen inte innebär något utövande av offentliga maktbefogenheter eller, med andra ord, att den handlingen skulle kunna ha utförts av vilken enskild som helst, eller huruvida handlingen innebär utövande av offentliga maktbefogenheter.
41 Det framgår i själva verket av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 47 i förevarande förslag till avgörande att det avgörande kriteriet för att det ska vara fråga om immunitet mot rättsliga förfaranden är arten av den handling mot vilken en talan har väckts. Enligt min mening finns det inget objektivt skäl för att införa ett nytt kriterium, inom ramen för insolvensförfaranden, vilket avser arten av den rättighet som utövas eller den talan som har väckts med avseende på den berörda handlingen, för kvalificeringen av den handlingen.
42 Artikel 1 FEU.
43 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 februari 1963, van Gend & Loos (26/62, EU:C:1963:1), och yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen), av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 157.
44 Mouton, J.-D., ”Vers la reconnaissance de droits fondamentaux aux États dans le système communautaire?”, i Les dynamiques du droit européen en début de siècle. Mélanges en l’honneur de J.-C. Gautron, Paris, Pedone, 2004, s. 473.
45 Artikel 48 FEU.
46 Artikel 50 FEU.
47 Artikel 4.2 FEU. Min kursivering. Det är dock känt att skillnaden mellan dessa olika politikområden i unionen och medlemsstaterna inte alltid är lika tydlig praktiken.
48 Det vill säga en stats exklusiva behörighet över sitt territorium och sin befolkning, vilken tar sig uttryck i statens oberoende, principen om icke-inblandning och friheten att organisera sig själv.
49 Det vill säga att alla stater, i egenskap folkrättssubjekt, är lika, varvid ingen ska vara underordnad en annan.
50 Gaudin, H., ”L’identité de l’Union européenne au prisme de la souveraineté de ses États membres”, Revue générale du droit, Chronique de droit de l’Union, 2021.
51 I den bemärkelsen att rådet värnar om medlemsstaternas intressen, kommissionen om unionens och parlamentet om medborgarnas.
52 Malenovsky, J., ”À la recherche d’une solution intersystémique aux rapports du droit international et du droit de l’Union européenne”, i Annuaire français de droit international, vol. 65, 2019, s. 201–234.
53 Blin, O (2013), ”La personnalité juridique de l’Union européenne après Lisbonne: véritable acquisition ou simple reconnaissance?” i Bioy, X (utg.) La personnalité juridique. Traditions et évolutions, i serien ”Les Travaux de l’IFR Mutation des normes juridiques n° 14”, Presses de l’Université Toulouse 1 Capitole, LGDJ – Lextenso Editions, Toulouse, 2013, s. 131–142.
54 Gaudin, H., i det citerade verket.
55 Det ska betonas att dessa är mål som medlemsstaterna själva har fastställt.
56 Se punkt 43 i förevarande förslag till avgörande.
57 Artikel 3.1 i förordning 2015/848.
58 Artikel 6.1 i förordning 2015/848.
59 Artikel 7.1 i förordning 2015/848.
60 Artikel 7.2 g i förordning 2015/848.
61 Artikel 45.1 i förordning 2015/848.
62 Artikel 2 led 12 i förordning 2015/848.
63 Skäl 63 i förordning 2015/848.
64 Det säger sig självt att immunitet mot rättsliga förfaranden endast kan åberopas vid domstolar i en annan stat.
65 Det ska påpekas i detta hänseende att den enda medlemsstat som generellt sett inte är bunden av den förordningen är Konungariket Danmark, såsom framgår av skäl 88 i förordning 2015/848.
66 Skäl 3 i förordning 2015/848.
67 Skäl 8 i förordning 2015/848.
68 Bland dessa undantag kan nämnas de som framgår av en kombinerad läsning av artiklarna 20 och 33 i förordning 2015/848 om verkningarna av utövandet av internationell behörighet enligt den förordningen. Även om åberopandet av immunitet mot rättsliga förfaranden, i förevarande fall, utgör hinder för utövandet av den behörighet som med giltig verkan har fastställts på grundval av bestämmelserna i den förordningen, rör det sig emellertid inte om ett undantag som föreskrivs i den förordningen.
69 Artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 och artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel i mål och ärenden av privaträttslig natur (EUT L 189, 2014, s. 59). Det är uppenbart att frågan om tillämpningsområdet för ett unionsrättsligt instrument ska skiljas från den om utövandet av den behörighet som härrör från ett sådant instrument. I förevarande fall avser det exemplet således endast avsaknaden av påverkan av handlingar som företas jure imperii på utövandet av internationell behörighet enligt förordning 2015/848.
70 Dom av den 14 november 2018, Wiemer & Trachte (C‑296/17, EU:C:2018:902, punkt 36). I den domen rörde det sig visserligen om att tolka omfattningen av den internationella behörigheten inom ramen för insolvensförfaranden, vilken regleras i artikel 3.1 i förordning 1346/2000, som i identiska ordalag har ersatts genom förordning 2015/848. Jag anser att denna rättspraxis avseende omfattningen av den internationella behörigheten i den tidigare förordningen kan överföras, även om det har införts en tilläggsbestämmelse i artikel 6.1 i förordning 2015/848, eftersom en sådan talan, enligt den förordningen, omfattas av samma internationella behörighet som insolvensförfaranden i sig.
71 Artikel 3.2 i förordning 2015/848.
72 För fullständighetens skull ska det understrykas att när konkursförvaltaren i det nationella målet hördes vid förhandlingen, påpekade denne att något sådant driftsställe inte hade kunnat fastställas.
73 Skäl 48 i förordning 2015/848.
74 Domen Rina, punkt 55.
För fullständighetens skull ska det, för det första, påpekas att någon annan slutsats inte heller kan dras av Europadomstolens dom av den 27 november 2025, Renouard mot Frankrike (CE:ECHR:2025:1127JUD004691121, §§ 53 och 54), vilken den franska regeringen hänvisade till vid förhandlingen. Av den domen framgår nämligen, i huvudsak, att godtagandet av invändningen om immunitet mot rättsliga förfaranden vid de franska domstolarna inte ansågs utgöra en oproportionerlig inskränkning av klagandens rätt till domstolsprövning, eftersom klaganden hade tillgång till rättsmedel vid domstolarna i Förenade Arabemiraten. Till skillnad från vad som är fallet i förevarande mål fanns det inte något annat rättsmedel att tillgå om immunitet mot rättsliga förfaranden utgjorde hinder för domsrätt. I ett mål om ett fristående åberopande av immunitet mot rättsliga förfaranden i förhållande till andra rättsmedel för att erhålla ersättning, har Internationella domstolen slagit fast att frågan huruvida en stat kan åtnjuta immunitet vid en annan stats domstolar helt skiljer sig från den huruvida den staten ådrar sig internationellt ansvar och huruvida den staten är ersättningsskyldig. Det ska dock understrykas att detta sistnämnda mål ingick i ett mycket speciellt sammanhang som rörde ersättning till personer som hade utsatts för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, vilket även var kopplat till de särskilda omständigheterna i de förhandlingar som fördes i den frågan mellan de berörda staterna (Internationella domstolens dom i målet Tyskland mot Italien, Grekland (intervenient), om staters immunitet mot domstolsprövning, rättsfallssamlingen 2012, s. 99–102).
75 Se artiklarna 258–260 FEUF.
76 Det protokollet var ursprungligen bindande för Förenade kungariket och Irland, men sedan brexit är så är inte längre fallet. Det protokollet gäller således endast Irland numera.
77 Enligt skäl 87 i förordning 2015/848 har Irland emellertid uttryckt en önskan om att delta i antagandet och tillämpningen av den förordningen.
78 Enligt skäl 88 i förordning 2015/848 deltar Konungariket Danmark inte i antagandet av den förordningen, som inte är bindande för eller tillämplig på den medlemsstaten.
79 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 22 juni 1965, Acciaierie San Michele/Höga myndigheten (9/65, EU:C:1965:63).
80 Artikel 4.2 FEU.
81 Dom av den 7 februari 1973, kommissionen/Italien (39/72, EU:C:1973:13).
82 Se, bland annat, punkterna 20, 24 och 25 i domen av den 7 februari 1973, kommissionen/Italien (39/72, EU:C:1973:13). Domstolen konstaterade slutligen att den berörda medlemsstaten hade underlåtit att uppfylla de skyldigheter som den hade åtagit sig genom sin anslutning till unionen.
83 Se, bland annat och analogt, dom av den 13 april 2010, Bressol m.fl. (C‑73/08, EU:C:2010:181, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
84 Se, exempelvis, dom av den 27 juni 2000, kommissionen/Portugal (C‑404/97, EU:C:2000:345, punkt 40), och beslut av den 6 december 1990, Zwartveld m.fl. (C‑2/88 Imm., EU:C:1990:440, punkterna 17–21). Det sistnämnda beslutet är för övrigt intressant för en analog tolkning. I det beslutet ansåg domstolen att protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier inte i något fall kan tolkas så, att gemenskapsinstitutionerna får åsidosätta skyldigheten till lojalt samarbete. Om så är fallet för unionen, varför skulle medlemsstaterna då kunna åtnjuta immunitet mot rättsliga förfaranden för att undgå den skyldigheten, till exempel vid tillämpningen av bestämmelserna om domstols behörighet, såsom i förevarande fall?
85 Den slutsatsen gör sig naturligtvis gällande eftersom det finns särskilda bestämmelser i unionsrätten om internationell behörighet i fråga om insolvensförfaranden. Det är riktigt att det, i avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser i det avseendet, ska hänvisas till nationell rätt och till folkrättens principer (se, analogt, dom av den 16 december 1981, Foglia, 244/80, EU:C:1981:302, punkt 24).
86 Den slutsatsen gäller naturligtvis endast i förhållande till medlemsstaterna. Även om domstolarna i inledandestaten även är behöriga att pröva en talan som riktar sig mot tredjelandsmedborgare (se dom av den 16 januari 2014, Schmid, C‑328/12, EU:C:2014:6, punkt 33 och domslutet), deltar dessa inte i det europeiska projektet och kan inte anses ha avstått från immunitet mot rättsliga förfaranden. Denna ståndpunkt innebär visserligen att skattemyndigheterna i en medlemsstat och i ett tredjeland inte behandlas lika. Det är dock en naturlig följd av det system som har inrättats genom förordningen. Eftersom tredjeländer inte är bundna av de behörighetsbestämmelser som föreskrivs i förordning 2015/848, skulle för övrigt en återvinningstalan kunna väckas i de länderna, vilket skulle göra det möjligt att åtgärda den avsedda skillnaden i behandling.