Mål C-234/02 P
Europeiska ombudsmannen
mot
Frank Lamberts
«Överklagande – Upptagande till sakprövning – Gemenskapens utomobligatoriska ansvar – Ombudsmannens handläggning av ett klagomål angående ett internt uttagningsprov för fast anställning»
|
| Förslag till avgörande av generaladvokat L.A. Geelhoed föredraget den 3 juli 2003 |
|
|
|
|
|
|
|
|
| Domstolens dom (plenum) av den 23 mars 2004 |
|
|
|
|
|
|
|
Sammanfattning av domen
- 1.
- Skadeståndstalan – Föremål för talan – Yrkande om ersättning för en skada som Europeiska ombudsmannen påstås ha orsakat till följd av felaktig handläggning av ett
klagomål – Upptagande till sakprövning – Domstolens kontroll är förenlig med den kontroll som parlamentet utövar – Ombudsmannens oberoende ifrågasätts inte
(Artiklarna 195 EG, 235 EG och 288 andra stycket EG; Europeiska ombudsmannens stadga, artiklarna 3.7, 3.8 och 8)
- 2.
- Skadeståndstalan – Självständig talan i förhållande till talan om ogiltigförklaring eller passivitetstalan – Nödvändigt att pröva huruvida den gemenskapsinstitution eller det gemenskapsorgan som är orsak till skadan har agerat lagenligt
vid fastställandet av deras utomobligatoriska ansvar – Talan som syftar till att få ersättning för en skada som Europeiska ombudsmannen påstås ha orsakat till följd av felaktig
handläggning av ett klagomål – Prövning av huruvida ombudsmannen har agerat lagenligt vid utförandet av sina uppgifter
(Artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG)
- 3.
- Överklagande – Grunder – Enbart upprepning av grunder och argument som framförts vid förstainstansrätten – Uppgift saknas om skälen till att felaktig rättstillämpning skall anses ha förekommit – Avvisning
(Artikel 225 EG; domstolens stadga, artikel 58 första stycket; domstolens rättegångsregler, artikel 112.1 c)
- 4.
- Europeiska ombudsmannen – Allmän skyldighet att informera klagande om rättsmedel och tidsfrister – Föreligger inte
(Europeiska ombudsmannens stadga, artikel 2.5)
- 5.
- Europeiska ombudsmannen – Försök att finna en lösning som överensstämmer med den berörda medborgarens särskilda intresse – Skyldighet att samarbeta med den berörda institutionen – Ombudsmannens utrymme för skönsmässig bedömning – Beslut i vilket fastställs att det inte är möjligt att hitta en lösning som tillfredsställer klaganden – Fel i tjänsten – Föreligger inte
(Europeiska ombudsmannens stadga, artikel 3.5)
- 1.
- Även om ombudsmannen har ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning av huruvida klagomål som inkommer från medborgare
är välgrundade och vilka åtgärder som skall vidtas med anledning av dessa, samt att det i detta sammanhang inte åligger honom
någon skyldighet att uppnå ett resultat, och att gemenskapsdomstolarnas kontroll således skall begränsas, kan det inte uteslutas
att en medborgare under särskilda omständigheter kan visa att ombudsmannen vid fullgörandet av sina uppgifter gjort sig skyldig
till en tillräckligt allvarlig överträdelse av gemenskapsrätten, och att den berörda medborgaren därigenom lidit skada. En
talan om utomobligatoriskt skadestånd för gemenskapen till följd av ombudsmannens påstått felaktiga hantering av ett klagomål
skall således i princip upptas till sakprövning.
- En domstolsprövning av ombudsmannens verksamhet är i det avseendet inte oförenlig med den kontroll som parlamentet utövar
över ombudsmannen. För det första medför nämligen inte ombudsmannens skyldighet att rapportera till parlamentet att parlamentet
prövar huruvida ombudsmannen genomfört sina uppgifter i anledning av medborgarnas klagomål på ett korrekt sätt. För det andra
avser ett avsättandeförfarande ombudsmannens verksamhet i dess helhet, och inte en kontroll från parlamentets sida av ombudsmannens
behandling av en enskild medborgares klagomål. I alla händelser kan parlamentets befogenheter i förhållande till ombudsmannen
inte likställas med en domstolsprövning. Således innebär en domstolsprövning av ombudsmannens verksamhet inte en ytterligare
prövning av samma slag som den som parlamentet utför.
- Möjligheten att, på vissa villkor, föra talan om skadeståndsskyldighet för gemenskapen till följd av att ombudsmannen i sin
ämbetsutövning agerat i strid med gemenskapsrätten förefaller för övrigt inte vara ägnad att inskränka dennes oberoende.
(se punkterna 43–48 och 52)
- 2.
- Skadeståndstalan är en självständig form av talan, som har en särskild funktion i rättsmedelssystemet och är underkastad villkor
som utformats med hänsyn till dess särskilda syfte. Medan talan om ogiltigförklaring och passivitetstalan syftar till att
vidta sanktionsåtgärder då en juridiskt bindande rättsakt är rättsstridig eller då en juridiskt bindande rättsakt saknas,
är skadeståndstalans föremål ett yrkande om ersättning för en skada som följer av en rättsakt eller av ett otillåtet agerande
som en gemenskapsinstitution eller ett gemenskapsorgan är ansvarigt för.
- En av förutsättningarna för skadestånd är att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger rättigheter
till enskilda. Vid bedömningen av gemenskapens utomobligatoriska ansvar skall således det agerande som är ursprunget till
skadan prövas, för att avgöra gemenskapsinstitutionens eller gemenskapsorganets ansvar. Om gemenskapens domstolar inte kunde
pröva huruvida en gemenskapsinstitutions eller ett gemenskapsorgans agerande är lagenligt, skulle det förfarande som föreskrivs
i artikel 235 EG förlora sin ändamålsenliga verkan.
- Således skall det, inom ramen för en talan om utomobligatoriskt ansvar för gemenskapen som syftar till att få ersättning för
en skada som påstås ha uppkommit till följd av ombudsmannens handläggning av ett klagomål, i synnerhet prövas huruvida denne
agerat lagenligt vid utförandet av sina uppgifter.
(se punkterna 59–62)
- 3.
- När en klagande invänder mot förstainstansrättens tolkning eller tillämpning av gemenskapsrätten får de rättsfrågor som prövats
i första instans inom ramen för överklagandet prövas på nytt. Om en klagande inte fick åberopa de grunder och skäl som han
åberopat vid förstainstansrätten på nytt skulle överklagandeförfarandet nämligen förlora en del av sin mening. Det följer
emellertid av artikel 225 EG, artikel 58 första stycket i domstolens stadga och artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler
att det i ett överklagande klart skall anges på vilka punkter det beslut som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de skäl
som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande. Ett överklagande som inte innehåller något skäl till varför det skall anses
ha skett en felaktig rättstillämpning i det överklagade beslutet, och som endast upprepar de grunder och skäl som redan har
anförts vid förstainstansrätten, uppfyller inte detta krav. Ett sådant överklagande utgör nämligen endast en begäran om omprövning
av den ansökan som ingivits till förstainstansrätten, vilket inte omfattas av domstolens behörighet.
(se punkterna 75–77)
- 4.
- De bestämmelser som reglerar ombudsmannens ämbetsutövning, och mer specifikt artikel 2.5 i beslut 94/262 om föreskrifter och
allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning, medför inte någon skyldighet för denne att informera klaganden om de övriga
rättsmedel som står till dennes förfogande och de tidsfrister som gäller för det fall att klaganden skulle vilja väcka talan
vid domstol. Det föreligger således än mindre någon skyldighet för ombudsmannen att ge klaganden råd om att välja ett visst
rättsmedel. Även om det kan ligga i linje med ett fullgott utförande av det uppdrag som ombudsmannen har enligt fördraget
att denne, om så skulle behövas, informerar den berörda medborgaren om de rättsmedel som han eller hon bör tillgripa för att
tillvarata sina intressen på bästa sätt, skall artikel 2.5 i beslut 94/262 inte tolkas så att den skapar en rätt för en klagande
att bli hänvisad till förstainstansrätten för att väcka talan om ogiltigförklaring av det beslut från en institution som utgör
föremål för klagomålet.
(se punkterna 80 och 81)
- 5.
- När det gäller eftersträvandet av en vänskaplig förlikning i ärendet mellan klaganden och en gemenskapsinstitution enligt
artikel 3.5 i beslut 94/262 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning, är ombudsmannen endast
skyldig att samarbeta med den berörda institutionen för att söka uppnå en lösning som rättar till missförhållandet eller gottgör
försummelsen och som tillfredsställer klaganden. Ombudsmannen har i detta avseende ett mycket omfattande utrymme för skönsmässig
bedömning. Han skall i synnerhet bedöma huruvida det är möjligt att få till stånd en vänskaplig förlikning som tillfredsställer
klaganden, mot bakgrund av att det finns situationer i vilka en sådan uppgörelse inte är möjlig att uppnå, vilket också framgår
av artikel 6.3 i genomförandebestämmelserna till detta beslut. I sådant fall avslutar ombudsmannen ärendet genom ett motiverat
beslut. Ombudsmannen kan i alla händelser inte anses ha underlåtit att uppfylla sina skyldigheter endast på grund av att han
ansett det vara omöjligt att få till stånd en vänskaplig förlikning som tillfredsställer klaganden. Av detta följer att ombudsmannen,
i sitt beslut att avsluta ett visst ärende, kan besluta att det inte är möjligt att uppnå en vänskaplig förlikning som tillfredsställer
klaganden, utan att därigenom underlåta att uppfylla sina skyldigheter.
(se punkt 82)