Enligt artikel 1 b i förordning nr 3 avses med uttrycket lagstiftning lagar, förordningar och andra bestämmelser i varje medlemsstat angående de delar av och system för social trygghet som avses i artikel 2.1 och 2.2 i samma förordning, alltså även de system och delar av socialförsäkringen som rör förmåner vid sjukdom.

Uttrycket stadgeenliga bestämmelser är tydligt avsett att omfatta system och delar av socialförsäkringen som förvaltas av andra institutioner än offentliga myndigheter och som har en viss självständighet i förhållande till dessa.

För övrigt avses enligt artikel 1 b i förordning nr 3 med uttrycket institution, … det organ eller den myndighet som har ansvaret för att tillämpa hela eller vissa delar av lagstiftningen.

Att uttrycken organ och myndighet ställs bredvid varandra visar att förordning nr 3 även avser de stadgeenliga bestämmelser som styr privaträttsliga institutioners funktion, och detta desto mer som dessa inte uttryckligen är undantagna genom någon bestämmelse i förordning nr 3.

Begreppet stadgeenliga bestämmelser omfattar regler som, även om de fastställs och tillämpas i privaträttsliga former och av privaträttsliga organ, utgör en del av en medlemsstats sociala trygghetssystem på grund av att de är avsedda att komplettera lagar och andra författningar som rör social trygghet eller att ersätta dessa.

Förordning nr 3 vittnar tydligt om att från dess bestämmelser undantas inte sådana system som förvaltas av icke-statliga organ som, i åtminstone flera medlemsstater, utgör en betydande del av den sociala tryggheten.

Motparten vid den nationella domstolen påstår emellertid att dessa överväganden inte kan gälla i den mån de berörda parterna, om de omtvistade bestämmelserna inte fanns, inte skulle vara obligatoriskt försäkrade med stöd av det allmänna sociala trygghetssystemet.

Bestämmelserna i fråga skulle därför inte kunna anses ersätta det allmänna systemet.

Motparten vid den nationella domstolen gör vidare gällande att de ovan nämnda övervägandena inte gäller för en arbetstagares efterlevande som på rent frivillig grund var anslutna till den institution som den berörda arbetstagaren obligatoriskt var ansluten till.

Invändningen att herr Vaassen inte skulle ha omfattats av det allmänna sociala trygghetssystemet är inte avgörande, eftersom det är tydligt att den fråga som fick Scheidsgerecht att vända sig till domstolen handlade om huruvida de omtvistade bestämmelserna utgör eller inte utgör en del av ett särskilt system enligt artikel 2.2 i förordning nr 3.

Om en särskild grupp av arbetstagare omfattas av en särskild typ av obligatorisk försäkring enligt offentlig rätt är det otvetydigt fråga om ett särskilt system i den mening som avses i artikel 2.2 i rådets förordning nr 3.

Motparten vid den nationella domstolen tycks i övrigt till fullo ha förstått den grundläggande innebörden av begreppet då man i sitt skriftliga inlägg dels fastställer att den obligatoriska försäkringen för alla anställda i nederländska gruvor följer av artikel 33 i förordningen från Mijnindustrieraad av den 8 september 1952 om arbetsvillkor för provanställda och anställda vid gruvorna (Nederlandse Staatscourant av den 23 september 1952, nr 185) och, å andra sidan, att denna förordning, som antagits av en behörig offentlig myndighet, därigenom får karaktären av offentlig rätt.

Det åligger emellertid den nationella domstolen att efter eventuell tillämpning av artikel 177 i fördraget, som skedde i föreliggande fall, pröva om de villkor som ställs för att det skall vara fråga om ett särskilt system faktiskt uppfylls, så att systemets stadgeenliga bestämmelser omfattas av begreppet lagstiftning i artikel 1 b i förordning nr 3.

När det väl har fastställts att det är fråga om ett särskilt system är förordningarna nr 3 och nr 4 tillämpliga på systemet i dess helhet, inbegripet eventuella bestämmelser som det kan innehålla om frivillig och fakultativ anslutning för tidigare försäkrade personer och deras efterlevande.

Enligt motparten vid den nationella domstolen måste denna fråga besvaras nekande.

I den nederländska versionen till denna bestämmelse motsvaras ordet arbetstagare av uttrycket mijnwerkers, vilket till skillnad mot uttrycket werk-nemers endast avser manuella arbetstagare och således utesluter övriga anställda.

Även förutsatt att tolkningen av benämningen mijnwerkers är korrekt, vilket tycks kunna ifrågasättas, skulle motpartens argument i vilket fall som helst inte vara avgörande.

Avsnittet Nederländerna i bilaga B till förordning nr 3 anger under punkt a sjukförsäkring i allmänhet och, under punkt i, sjukförsäkring för gruvarbetare.

Ett särskilt sjukförsäkringssystem, enligt beskrivningen i det föregående, skulle alltså om det inte omfattas av punkt i, omfattas av punkt a som utan åtskillnad gäller alla arbetstagare (Arbeitskräfte och Arbeitsnehmer, lavoratori, Werknemers) i den mening som avses i artikel 48-51 i fördraget, ett uttryck som även inbegriper tjänstemän.

Avsnittet Nederländerna i bilaga B till förordning nr 3 omfattar följaktligen såväl det allmänna som de särskilda socialförsäkringssystemen i fråga om sjukförsäkring.

I artikel 22.2 och 22.3 i förordning nr 3 regleras hur de förmåner skall beviljas som vid sjukdom tillkommer en person som har rätt till pension eller ränta (titulaire d'une pension ou d'une rente) med stöd av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater om vederbörande är bosatt inom en medlemsstats territorium där ingen av de institutioner som ansvarar för utbetalningen av pensionen är belägna.

Dessa bestämmelser gäller under alla omständigheter fall där sjukförsäkringen följer obligatoriskt av rätten till pension, dvs. när den i viss mening utgör en nödvändig del av ett system för pension.

Bestämmelserna förutsätter logiskt att denna anslutning till ett sjukförsäkringssystem inte kan upphöra på grund av att personen i fråga flyttar till ett annat land än det eller de länder där de institutioner som ansvarar för utbetalning av de akuella förmånerna är belägna.

Detta bekräftas för övrigt av artikel 10.1 i förordning nr 3, enligt vilken pensioner… vilka förvärvats enligt en eller flera medlemsstaters lagstiftning inte [får] minskas, ändras, innehållas, dras in eller konfiskeras med anledning av att mottagaren är bosatt inom en annan medlemsstat än den där den institution som ansvarar för utbetalningen är belägen.

Å andra sidan nämns inte uttryckligen i artikel 22 det fall där anslutning till ett sjukförsäkringssystem för en person som har rätt till pension endast föreskrivs på frivillig grund.

Det är därför nödvändigt att pröva om den artikeln, trots dess brist på uttryckliga föreskrifter, även är tillämplig i ett sådant fall.

Enligt artikel 4.2 i förordning nr 3 gäller dess bestämmelser för efterlevande till löntagare eller därmed jämställda arbetstagare som har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater.

Den allmänna ordalydelsen i dessa bestämmelser visar att förordningens tillämpning inte är begränsad till arbetstagare eller arbetstagares efterlevande som har utövat anställningar i flera medlemsstater eller som utövar eller har utövat en anställning i en stat medan de bor eller har bott i en annan stat.

Förordningen gäller följaktligen även när det inte är arbetstagaren själv, utan dennes efterlevande, som har ändrat bosättningsort till en annan medlemsstat.

Denna tolkning överensstämmer med avsikten i artikel 48-51 i fördraget liksom i förordning nr 3 som är, förutom att skydda migrerande arbetstagare i strikt bemärkelse, att förhindra att bestämmelser om territorialitet görs gällande gentemot arbetstagare eller deras efterlevande när det gäller frågor om social trygghet.

Vidare följer det av artikel 9.1 i förordning nr 3 att förordningen är tilllämplig utan åtskillnad på obligatorisk, frivillig eller fakultativ fortsatt försäkring.

Det följer nämligen av artikel 10.2 i samma förordning, tillsammans med bilaga E till denna, att varje gång förordningen är avsedd att upprätthålla bestämmelser om territorialitet i nationell lagstiftning står detta uttryckligen i förordningen.

Även när anslutning till ett sjukförsäkringssystem för arbetstagaren eller den efterlevande som har rätt till pension endast är frivillig är det följaktligen förbjudet enligt förordning nr 3 för en nationell institution att säga upp denna anslutning av den anledningen att den pensionsberättigade personen ändrar bosättningsort till ett annat land än det som den berörda institutionen hör till.

I förordning nr 3 avdelning III kapitel 1 med rubriken Sjukdom, moderskap, som innehåller artikel 22, ställs naturaförmåner mot kontantförmåner utan att något av dessa begrepp definieras.

Det är emellertid säkert att begreppet naturaförmåner inte utesluter att en sådan förmån kan utgöra en kontant utbetalning av en institution som ansvarar för utbetalningar.

Det är nämligen vanligt att en institution företar sådana kontanta utbetalningar i fall där det enligt artikel 19.5 i förordning nr 3 uttryckligen är fråga om naturaförmåner, t.ex. vid beviljande av proteser och större hjälpmedel.

Det är vidare enligt bestämmelserna i ifrågavarande kapitel 1 inte någon skillnad på om nämnda utbetalningar sker till vederbörande själv eller till tredje man.

Det är slutligen möjligt att av artikel 18 i förordningen dra slutsatsen att kontantförmåner huvudsakligen är avsedda att kompensera förlorad inkomst för den sjuke arbetstagaren och att de därför rör en helt annan situation än den som föreligger i detta fall.

Av detta följer att artikel 22 också gäller när förmåner av det slag som avses av Scheidsgerecht beviljas i form av återbetalning av kostnader.