(1)

Tillgång till råvaror är en förutsättning för unionens ekonomi, digitala och gröna omställning, säkerhet och försvar och för en väl fungerande inre marknad. Det finns ett antal råvaror, som inte är energi- eller jordbruksråvaror, vilka på grund av sin stora ekonomiska betydelse och utsatthet för höga leveransrisker anses kritiska, ofta på grund av att försörjningen är starkt koncentrerad till några få tredjeländer. Med tanke på att många av dessa kritiska råvaror har stor betydelse för den gröna och den digitala omställningen , i linje med den europeiska gröna given, och med tanke på deras användning i försvars- , flyg- och rymdtillämpningar , kommer efterfrågan att öka starkt de närmaste årtiondena , och det är därför nödvändigt att genomföra åtgärder för att begränsa den och skydda EU från det växande gapet mellan tillgång och efterfrågan på global nivå . Ytterligare råvaror som används inom andra sektorer, t.ex. jordbruk, hälsa eller byggnation, kan i framtiden bli sårbara för stora leveransrisker. Samtidigt ökar risken för leveransstörningar till följd av tilltagande geopolitiska spänningar och resurskonkurrens. Om efterfrågan inte hanteras lämpligt kan den ökande efterfrågan på kritiska råvaror också få negativa miljö- och samhällskonsekvenser. Med tanke på dessa tendenser är det nödvändigt att agera för att säkerställa tillgång till en trygg och hållbar försörjning av kritiska råvaror genom att begränsa efterfrågeökningen, främja utbytet och effektivitetsökningarna för att tygla den förväntade exponentiella efterfrågetillväxten i unionen, i syfte att säkra unionens ekonomiska resiliens och öppna strategiska oberoende.

(1a)

Utöver den ökande efterfrågan på primära och sekundära råvaror ökar efterfrågan på kvalificerad arbetskraft. Bristen på kvalificerad arbetskraft i unionen ligger redan på en kritisk nivå, även inom råvarusektorn, vilket innebär att det kommer att behövas ytterligare 1,2 miljoner kvalificerade arbetstagare fram till 2030 enbart inom sektorn för e-mobilitet och förnybar energi. Unionen bör därför stödja medlemsstaterna när det gäller att tillhandahålla utbildning och kompetens och överväga konkreta åtgärder på unionsnivå, såsom inrättandet av en europeisk råvaruakademi för att tillhandahålla talanger till råvarusektorn och sektorn för råvaror och avancerade material samt omskolning och kompetenshöjning för den befintliga arbetskraften.

(1b)

Säkerhetsläget i Europa och runt om i världen innebär att diskussioner om hur man ska stärka resiliensen i leveranskedjan, även inom försvarssektorn, omedelbart måste inledas.

(2)

Eftersom värdekedjorna för kritiska råvaror är komplexa och gränsöverskridande innebär osamordnade nationella åtgärder för säkerställande av en trygg och hållbar försörjning av kritiska råvaror stor risk för att konkurrensen snedvrids och den inre marknaden splittras. För att trygga en väl fungerande inre marknad bör därför en gemensam unionsram inrättas för att kollektivt bemöta denna allvarliga utmaning på ett rättvist och jämlikt sätt, i full efterlevnad av EU:s gällande konkurrens- och statsstödsregler .

(3)

För att verkningsfullt säkerställa unionens tillgång till en trygg och hållbar försörjning av kritiska råvaror bör ramen för det första inbegripa åtgärder för att minska unionens ökande leveransrisker genom att stärka unionens kapacitet i alla länkar i värdekedjan för strategiska råvaror, inklusive utvinning, förädling och materialåtervinning, enligt riktvärden som uppsätts för varje strategisk råvara. När det gäller materialåtervinning bör målet vara att förbättra återvinningskapaciteten för varje strategisk råvara samtidigt som den tekniska och ekonomiska genomförbarheten beaktas. För det andra bör ramen, eftersom unionen kommer att fortsätta att vara importberoende, inbegripa åtgärder för att i högre grad diversifiera unionens försörjning av strategiska råvaror , särskilt i syfte att minska det direkta och indirekta beroendet av opålitliga partner och samtidigt främja användningen av alternativ och substitut till dessa kritiska råvaror, med målet att uppnå ett lägre miljöavtryck, för att minska eller begränsa deras efterfrågan . För det tredje är det nödvändigt med åtgärder för att stärka unionens förmåga att identifiera, övervaka och mildra leveransrisker nu och i framtiden och agera snabbt i enlighet med detta . För det fjärde bör ramen omfatta åtgärder för att öka den optimerade cirkulariteten och hållbarheten i de kritiska råvaror som förbrukas i unionen och främja forskning om och utveckling av alternativa innovativa material och produktionsmetoder för att ersätta de råvaror som förbrukas i unionen . Slutligen bör det vidtas åtgärder för att begränsa den ökande efterfrågan på kritiska råvaror genom att öka effektiviteten och användningen av materialsubstitut i hela värdekedjan.

(4)

För att åtgärderna i denna förordning ska inriktas på de mest relevanta råvarorna bör en förteckning över strategiska råvaror och en förteckning över kritiska råvaror upprättas. Dessa förteckningar bör också bidra till vägledning och samordning av medlemsstaternas ansträngningar att bidra till uppfyllandet av målen för denna förordning. Förteckningen över strategiska råvaror bör omfatta råvaror av hög strategisk betydelse, med beaktande av deras användning i sådan strategisk teknik som ligger till grund för den gröna och den digitala omställningen eller för försvars- eller flyg- och rymdtillämpningar , som kännetecknas av ett potentiellt betydande gap mellan global tillgång och förväntad efterfrågan och för vilka en produktionsökning är förhållandevis svår, exempelvis på grund av lång ledtid för nya projekt som leder till ökad försörjningskapacitet. För att ta hänsyn till eventuella tekniska och ekonomiska förändringar samt ad hoc-risker, exempelvis risker som är ett resultat av geopolitiska konflikter eller naturkatastrofer, bör förteckningen över strategiska råvaror med jämna mellanrum ses över och vid behov uppdateras. För att säkerställa att ansträngningarna att öka unionens kapacitet längs värdekedjan, stärka unionens kapacitet att övervaka och motverka leveransrisker och diversifiera leveranserna inriktas på de råvaror för vilka de bäst behövs, bör de relevanta åtgärderna endast avse förteckningen över strategiska råvaror.

(5)

Förteckningen över kritiska råvaror bör innehålla alla strategiska råvaror liksom alla andra råvaror av stor betydelse för unionens ekonomi överlag och för vilka det finns en allvarlig risk för leveransstörningar. För att ta hänsyn till eventuella tekniska och ekonomiska förändringar bör kommissionen i enlighet med nuvarande praxis med jämna mellanrum göra en bedömning på grundval av uppgifter om produktion, handel, tillämpningar, materialåtervinning och substitution för ett brett urval av råvaror för att uppdatera förteckningarna över kritiska och strategiska råvaror, beroende på hur de råvarornas ekonomiska betydelse och leveransrisker utvecklas. Förteckningen över kritiska råvaror bör omfatta sådana råvaror som når upp till eller överskrider trösklarna för både ekonomisk betydelse och leveransrisk, utan att de berörda råvarorna rangordnas efter kritikalitet. Bedömningen bör bygga på ett genomsnitt av de senast tillgängliga uppgifterna under en femårsperiod. Åtgärderna i den här förordningen avseende en samlad ingång för tillståndsgivning, planering, undersökningsarbete, övervakning, cirkularitet och hållbarhet bör gälla alla kritiska råvaror.  Den globala efterfrågan på kritiska råvaror förväntas snart överskrida utbudet, vilket innebär att det är av avgörande betydelse att säkerställa lika villkor för innovativa, hållbara alternativ för unionen. Detta kräver inte bara investeringar i forskning, utan också marknadsvillkor som gör att förnybara substitutionsråvaror kan konkurrera med traditionella fossila råvaror. Unionen bör därför vidta förutseende åtgärder för att begränsa den förväntade ökningen av förbrukningen av kritiska råvaror jämfört med prognoserna, utan att äventyra dess industriella grund. Förteckningen över kritiska råvaror och relaterade prioriteringar bör beaktas i all relevant unionslagstiftning och nationell lagstiftning där dessa råvaror påverkas direkt eller indirekt.

(6)

För att stärka unionens kapacitet längs värdekedjan för strategiska råvaror bör riktvärden fastställas för att vägleda arbetet och övervaka framstegen. Målet bör vara att öka kapaciteten för alla strategiska råvaror i varje länk i värdekedjan, och samtidigt sträva efter att uppnå övergripande kapacitetsriktvärden för utvinning, förädling och materialåtervinning av strategiska råvaror. Unionen bör för det första öka användningen av sina egna geologiska resurser av strategiska råvaror och bygga upp sin kapacitet att utvinna de råvaror som krävs för att producera åtminstone 10 % av unionens förbrukning av strategiska råvaror. Eftersom utvinningskapaciteten är starkt beroende av tillgången till geologiska resurser i unionen är uppnåendet av detta riktvärde beroende på den tillgången. För det andra bör unionen för att bygga upp en fullständig värdekedja och förebygga att flaskhalsar uppstår i mellanleden dessutom öka sin förädlingskapacitet i värdekedjan och kunna producera åtminstone 40 % av sin årliga förbrukning av strategiska råvaror. Dessutom kan en del av unionens nya bearbetningskapacitet utvecklas inom ramen för strategiska partnerskap i unionsledda strategiska projekt till ömsesidig nytta i tredjeländer, särskilt i utvecklingsländer och på framväxande marknader. För det tredje förväntas en allt större del av unionens förbrukning av strategiska råvaror under de kommande årtiondena kunna tillgodoses av sekundära råvaror, något som skulle förbättra tryggheten och hållbarheten i unionens råvaruförsörjning. Unionens materialåtervinningskapacitet bör därför kunna producera minst +10 % av materialåtervinningskapaciteten baserat på baslinjen 2020–2022 för varje strategisk råvara för att åtminstone samla in, sortera och bearbeta 45 % av varje strategisk råvara som finns i unionens avfall med hänsyn till den tekniska och ekonomiska genomförbarheten. Dessa riktvärden avser 2030 och ansluter till unionens klimat- och miljömål enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 (3) och de digitala målen för det digitala decenniet (4), som de bidrar till. Dessutom motverkar arbetstillfällen av hög kvalitet, inbegripet kompetensutveckling och övergångar mellan arbeten risker i enskilda sektorer på arbetsmarknaden och bidrar till unionens konkurrenskraft. Inom denna bedömning behövs flexibilitet för att beakta de unika specifikationerna för de aktuella råvarorna, inbegripet materialegenskaper och utmaningar längs värdekedjan. Den bör också ha som mål att stödja befintlig kapacitet.

(7)

För försörjningen av vissa råvaror är unionen nästan helt beroende av ett enda land. Ett sådant beroende skapar stora risker för leveransstörningar och, när det gäller Folkrepubliken Kina, ökar unionens sårbarhet och säkerhetsrisker . För att begränsa sådana risker och öka unionens ekonomiska resiliens bör ansträngningar göras för att säkerställa att unionen 2030 inte längre är beroende av något enskilt tredjeland för mer än 65 % av sina leveranser av en viss strategisk råvara, oförädlad eller i vilket förädlingssteg som helst, dock under särskilt hänsynstagande till länder med vilka unionen ingått ett strategiskt partnerskap för råvaror som innebär fastare garantier mot leveransrisker.

(8)

Det är nödvändigt att vidta lämpliga åtgärder för att stödja strategiska projekt för utvinning, förädling eller materialåtervinning av strategiska råvaror i unionen, vilket i kombination med medlemsstaternas åtgärder bör bidra till att öka förmågan att nå riktvärdena. Andra åtgärder, särskilt i fråga om undersökningsarbete och cirkularitet , är lika viktiga för att förstärka olika led i värdekedjan och därigenom bidra till att riktvärdena nås. För att riktvärdena ska nås i tid bör kommissionen med bistånd av Europeiska nämnden för kritiska råvaror (nämnden) övervaka och redovisa framstegen i riktning mot riktvärdena. Om framstegen mot riktvärdena överlag är otillfredsställande bör kommissionen bedöma om kompletterande åtgärder är genomförbara och proportionerliga. Bristande framsteg som avser bara en strategisk råvara eller en liten uppsättning av strategiska råvaror bör i princip inte leda till kompletterande unionsåtgärder.

(9)

För att bygga upp kapacitet i unionen bör kommissionen med bistånd av nämnden kartlägga strategiska projekt i unionen som är avsedda för utvinning, förädling eller materialåtervinning av strategiska råvaror eller utveckling och uppskalning av substitut . Strategiska projekt bör vara flaggskeppsprojekt när det gäller teknisk innovation och hållbarhet. Ändamålsenligt stöd till strategiska projekt kan förbättra tillgången till råvaror i senare led och dessutom skapa ekonomiska möjligheter i värdekedjan för bl.a. små och medelstora företag och lokala samhällen och bidra till nya arbetstillfällen. För att säkerställa utvecklingen av strategiska projekt i hela unionen bör därför sådana projekt omfattas av rationaliserad och förutsägbar tillståndsgivning och stöd för att få tillgång till finansiering , och om denna visar sig bli framgångsrik skulle den kunna fungera som förebild för tillståndsgivning och tillgång till finansiering för kritiska eller andra råvaror . För att styra stödet och säkerställa mervärdet bör projekten innan de får stöd bedömas enligt en uppsättning kriterier. Strategiska projekt i unionen bör stärka unionens försörjningstrygghet för strategiska råvaror, vara tillräckligt tekniskt genomförbara och genomföras på ett miljömässigt och socialt hållbart sätt. De bör också skapa gränsöverskridande nytta inte bara i den berörda medlemsstaten. Om kommissionen bedömer att kriterierna är uppfyllda, bör den offentliggöra erkännandet som strategiskt projekt i ett beslut. Eftersom ett snabbt godkännande är avgörande för att verkningsfullt stödja unionens försörjningstrygghet, bör bedömningsförfarandet vara enkelt och inte onödigt betungande. Att begränsa efterfrågan på kritiska råvaror är ett av verktygen för att stärka unionens strategiska oberoende och minska dess globala miljöavtryck. Kommissionen bör därför ta fram en indikator för övervakning av utvecklingen av kritikalitetsnivån och materialeffektiviteten hos mellan- och slutprodukter som innehåller kritiska råvaror.

(10)

För att diversifiera unionens försörjning av strategiska råvaror bör kommissionen med bistånd av nämnden och i samarbete med likasinnade partner kartlägga strategiska projekt i tredjeländer och i de utomeuropeiska länder och territorier som avses i bilaga II till EUF-fördraget som är avsedda för utvinning, förädling eller materialåtervinning av strategiska råvaror. Sådana projekt bör respektera internationella standarder och konventioner som rör miljöskydd och mänskliga rättigheter, och uppmuntra till användning av inkluderande affärsmodeller där lokalsamhällen deltar i beslutsfattandet. För att sådana strategiska projekt ska genomföras effektivt bör de ges förbättrad tillgång till finansiering och riskbegränsande mekanismer för investeringar . För att säkerställa mervärdet och de ömsesidiga fördelarna för unionen och de berörda tredjeländerna, inbegripet för de tredjeländer där de drivs, bör projekten bedömas enligt en uppsättning kriterier. Precis som projekt i unionen bör strategiska projekt i tredjeländer bidra till stärkandet av unionens försörjningstrygghet för strategiska råvaror, vara tillräckligt tekniskt genomförbara och genomföras på ett hållbart sätt med hjälp av ramen för ett system för hållbarhetscertifiering av råvaror som erkänns av kommissionen . Projektet bör gynna både unionen och det involverade tredjelandet. När det är nödvändigt kommer unionen att hjälpa tredjeländerna att stärka sina rättsliga ramar, goda förvaltningskapacitet och öppenhet inom råvarusektorn, så att råvarupartnerskapet gynnar samtliga parter, inbegripet lokalbefolkningen. Ett projekt bör tillföra mervärde i det landet , och när det gäller utvecklings- och tillväxtländer göra det möjligt för dessa att klättra upp i värdekedjan , även med beaktande av projektets förenlighet med principerna i EU-fördragen, unionens gemensamma handelspolitik och strategiska prioriteringar samt principen om konsekvent politik för utveckling i enlighet med artikel 208 i EUF-fördraget . Ett sådant mervärde kan uppstå genom att projektet bidrar till fler än ett led i värdekedjan för råvaror eller genom att projektet medför mer övergripande ekonomisk nytta och samhällsnytta, exempelvis skapande av arbetstillfällen som överensstämmer med Internationella arbetsorganisationens (ILO:s) internationella normer. Om kommissionen bedömer att kriterierna är uppfyllda, bör den offentliggöra erkännandet som strategiskt projekt i ett beslut.

(11)

För att den ökade råvaruproduktionen ska vara hållbar bör nya råvaruprojekt genomföras på ett hållbart sätt. Därför bör strategiska projekt som får stöd enligt denna förordning bedömas i enlighet med internationella instrument som omfattar alla aspekter av hållbarhet enligt principerna för hållbara råvaror i EU (5), vilket inbegriper miljöskydd inklusive havs- och kustmiljön, socialt ansvarskännande praxis, inklusive respekt för mänskliga rättigheter och kvinnors och barns rättigheter, samt transparenta affärsmetoder. Projekten bör också bedrivas med ett seriöst engagemang liksom omfattande och meningsfulla samråd med lokalsamhällena, inbegripet urbefolkningar. För att ge det projektansvariga företaget klara och effektiva sätt att följa det här kriteriet bör efterlevnad av relevant unionslagstiftning, internationella normer, riktlinjer och principer eller deltagande i ett miljöcertifieringssystem som är erkänt enligt denna förordning betraktas som tillräckligt. Kommissionen bör vidare, i nära dialog med medlemsstaterna, tredjeländer, industrin, standardiseringsorgan och andra berörda intressenter, fortsätta att diskutera utvecklingen av europeiska standarder för utvinning, förädling och materialåtervinning av kritiska råvaror. Hållbara och miljövänliga gruvprojekt, som inför innovativa processer och genomför mineralogisk och metallurgisk bearbetning nära utvinningsanläggningarna, kan betraktas som viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse. Sådana projekt måste i hög grad bidra till ekonomisk tillväxt, nya arbetstillfällen, den gröna och digitala omställningen samt stärka industrins och ekonomins konkurrenskraft i unionen. För att anpassa sig till unionsvärden och -mål bör sådana projekt dessutom visa ett orubbligt engagemang för öppenhet, utbildning och samhällsengagemang, undvika användning av fossila bränslen genom integrering av förnybara energikällor, minska avfallet och använda hållbara metoder för vattenanvändning. Strategiska råvaror utvinns i de flesta fall som biprodukter från ett bärarmineral. För att unionen ska kunna uppfylla målen i denna förordning påverkar biprodukter från strategiska råvaror inte sådana utvinningsprojekts strategiska karaktär. Projekt med inriktning på utvinning kan därför anses vara strategiska, både om det strategiska mineralet utvinns som huvudprodukt och om den utvinns som biprodukt.

(12)

Alla företag som är projektansvariga för projekt som rör strategiska råvaror bör kunna ansöka hos kommissionen om att få projektet erkänt som strategiskt projekt. Ansökan bör omfatta relevanta handlingar och bevis som rör kriterierna. För att bättre bedöma projektets sociala, miljömässiga och ekonomiska rimlighet och genomförbarhet och beräkningarnas tillförlitlighet bör det projektansvariga företaget också tillhandahålla en klassificering av projektet enligt Förenta nationernas ramklassificering för resurser, och för att möjliggöra en objektiv kontroll bör de underbygga klassificeringen med relevant underlag. En tidplan för projektet bör bifogas ansökningen, så att det går att uppskatta när projektet kan bidra till riktvärdena för inhemsk kapacitet eller för diversifiering. Eftersom allmänhetens acceptans för gruvprojekt är avgörande för att de ska kunna genomföras i praktiken, bör det projektansvariga företaget också lämna in en plan för hur allmänhetens acceptans ska underlättas. Detta gäller även för projekt i tredjeländer. Särskild vikt bör fästas vid arbetsmarknadens parter, det civila samhället och andra aktörer som utövar tillsyn. Det projektansvariga företaget bör också lämna en affärsplan med uppgifter om projektets ekonomiska lönsamhet och en översikt över tryggad finansiering , inklusive ägarstrukturen, för att säkerställa att projektfinansieringen inte strider mot målet att öka samarbetet med likasinnade partner, särskilt när det gäller projekt i eller som finansieras av partner från tredjeländer . Dessutom bör det lämnas information om offtake-avtal, skattningar av möjliga nya arbetstillfällen och projektets behov av utbildad arbetskraft, inklusive kompetenshöjning och omskolning , samt de initiativ som planeras för att öka kvinnors deltagande och förbättra de övergripande arbetsvillkoren .

(13)

För effektiv och ändamålsenlig handläggning av ansökningarna bör kommissionen kunna prioritera projekt som avser särskilda underrepresenterade led i värdekedjan eller särskilda strategiska råvaror, så att unionen kan göra framsteg på ett balanserat sätt mot alla riktvärden för unionskapacitet enligt denna förordning. Kommissionen bör kunna prioritera strategiska projekt som bidrar till råvarors cirkularitet eller lämnas in av små och medelstora företag förutsatt att en balans av projekt mellan de olika stegen i värdekedjan bibehålls. Kommissionen bör också proaktivt söka partnerländer för att främja strategiska samarbeten.

(14)

Eftersom det är nödvändigt med samarbete från den medlemsstat i vilken ett strategiskt projekt ska genomföras för att projektet ska kunna genomföras, bör den medlemsstaten ha rätt att invända och därigenom förhindra att ett projekt erkänns som strategiskt projekt mot dess vilja. Om den berörda medlemsstaten gör det, bör den motivera sin invändning med hänvisning till tillämpliga kriterier. På liknande sätt bör unionen inte bevilja status som strategiskt projekt till projekt som ska genomföras i ett tredjeland mot dess regerings vilja, och bör alltså avhålla sig från det om regeringen i tredjelandet invänder.

(15)

För att förebygga missbruk av erkännandet som strategiskt projekt bör kommissionen kunna upphäva ett beslut om erkännande som strategiskt projekt, om det inte längre uppfyller villkoren eller om erkännandet byggde på en ansökan med oriktiga uppgifter. Innan kommissionen gör det bör den höra nämnden och det projektansvariga företaget. Projektansvariga bör ha fullt ansvar för allt avsiktligt vilseledande beteende och kan bli föremål för potentiella rättsliga förfaranden.

(16)

Med tanke på de strategiska projektens betydelse för trygg försörjning av strategiska råvaror bör de anses ha allmänintresse eller vara av betydelse för den allmänna säkerheten . Trygg försörjning av strategiska råvaror har avgörande betydelse för att den gröna och digitala omställningen ska lyckas och för försvars- , flyg- och rymdsektorernas resiliens. För att bidra till en tryggad försörjning av strategiska råvaror i unionen får medlemsstaterna ge stöd i de nationella processerna för tillståndsgivning för att påskynda genomförandet av strategiska projekt i överensstämmelse med unionslagstiftningen.

(17)

Nationella processer för tillståndsgivning garanterar att råvaruprojekt är säkra och trygga och överensstämmer med sociala krav och miljö- och säkerhetskrav. I unionens miljölagstiftning fastställs gemensamma villkor för handläggning och innehåll i nationella processer för tillståndsgivning, vilket säkerställer en hög nivå av miljöskydd och möjliggör hållbar exploatering av unionens potential i råvaruvärdekedjan. Beviljandet av status som strategiskt projekt bör därför inte påverka tillämpningen av gällande tillståndsvillkor för relevanta projekt, bland annat de villkor som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU (6), rådets direktiv 92/43/EEG (7), Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (8), Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU (9), Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG (10), Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG (11) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/21/EG (12).

(18)

Samtidigt motverkar den nationella tillståndsgivningens oförutsägbarhet och ibland orimliga tidsutdräkter den investeringssäkerhet som krävs för att i praktiken utveckla strategiska råvaruprojekt. För att säkerställa och påskynda det praktiska genomförandet bör medlemsstaterna därför hålla sig med rationaliserade och förutsägbara processer för tillståndsgivning för strategiska projekt. Strategiska projekt bör således ges prioriterad status på nationell nivå för att säkerställa snabb administrativ behandling och brådskande behandling i alla rättsliga förfaranden och tvistlösningsförfaranden som rör dessa projekt. Denna förordning bör inte hindra behöriga myndigheter från att rationalisera tillståndsgivningen för andra projekt i den kritiska råvaruvärdekedjan som inte är strategiska projekt.

(19)

Med tanke på de strategiska projektens betydelse för att unionens försörjningstrygghet för strategiska råvaror och deras bidrag till unionens öppna strategiska oberoende och den gröna och den digitala omställningen, bör de av den ansvariga tillståndsmyndigheten anses ha allmänintresse och vara av betydelse för den allmänna säkerheten . Strategiska projekt med negativa miljökonsekvenser, i den utsträckning de omfattas av tillämpningsområdena för direktiv 2000/60/EG, direktiv 92/43/EEG och direktiv 2009/147/EG (13), får godkännas om den ansvariga tillståndsmyndigheten på grundval av en bedömning i det enskilda fallet finner att det allmänintresse som projektet tjänar uppväger de konsekvenserna, förutsatt att alla tillämpliga villkor i de direktiven är uppfyllda. Bedömningen bör vederbörligen beakta utvinningsorternas geologiska särdrag, då dessa begränsar beslut om lokalisering på grund av att det saknas alternativa lösningar till utvinningsplatser .

(20)

För att minska komplexiteten i processen för tillståndsgivning och öka dess effektivitet och öppenhet bör det företag som är projektansvarigt för kritiska råvaruprojekt kunna ha kontakt med en enda nationell myndighet som ansvarar för att underlätta , samordna och effektivisera hela processen för tillståndsgivning, och i fråga om strategiska projekt som ansvarar för att utfärda ett helhetsbeslut inom tillämplig tidsfrist. För detta ändamål bör medlemsstaterna utse en enda nationell behörig myndighet. En handläggare som tillhandahåller en enkel kontaktpunkt bör utnämnas. Denna utnämnda handläggare skulle också kunna vara en del av en annan myndighet med avseende på den gemensamma kontaktpunktens olika nationella strukturer. Om det behövs på grund av en medlemsstats inre organisation, bör den nationella behöriga myndighetens uppgifter kunna delegeras till en annan myndighet på samma villkor. Den utsedda behöriga myndigheten bör kunna begära att andra behöriga ministerier yttrar sig och deltar, utan att detta påverkar förfarandets takt. För att de nationella behöriga myndigheterna ska kunna fullgöra sina åligganden, bör medlemsstaterna förse dem och alla myndigheter som agerar på deras uppdrag med tillräckligt med personal och resurser.

(21)

För att skapa klarhet om strategiska projekts tillståndsstatus och begränsa effekterna av eventuella oseriösa rättsprocesser, utan att för den skull motverka effektiv rättslig prövning, bör medlemsstaterna säkerställa att alla tvister om processen för tillståndsgivning för strategiska projekt löses inom rimlig tid. Därför bör de nationella behöriga myndigheterna säkerställa att sökande och projektansvariga företag har tillgång till enkla tvistlösningsförfaranden och att strategiska projekt i alla domstols- och tvistlösningsförfaranden rörande projekten beviljas skyndsam behandling.  Dessutom bör denna förordning underlätta utbytet av bästa praxis för att lösa tvister, såsom tillfälliga arbetsgrupper under neutrala skiljedomare för att lösa öppna frågor.

(22)

För att privatpersoner och företag direkt ska kunna åtnjuta den inre marknadens fördelar utan att det medför en onödig extra administrativ börda, föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 (14), genom vilken den gemensamma digitala ingången inrättas, allmänna regler för digitalt tillhandahållande av information, förfaranden och stödtjänster som är relevanta för den inre marknadens funktion. De informationskrav och förfaranden som omfattas av den här förordningen bör överensstämma med kraven i förordning (EU) 2018/1724. Det bör särskilt säkerställas att företag som är projektansvariga för strategiska projekt kan få tillgång till och genomföra alla förfaranden som rör processen för tillståndsgivning helt online, i enlighet med artikel 6.1 i och bilaga II till förordning (EU) 2018/1724.

(23)

För att ge projektansvariga företag och andra investerare den trygghet och klarhet de behöver för att öka utvecklingen av strategiska projekt bör medlemsstaterna säkerställa att processen för tillståndsgivning för sådana projekt inte överskrider en angiven tidsfrist. För strategiska projekt som bara avser förädling eller materialåtervinning bör processen för tillståndsgivning inte ta längre tid än ett år. För strategiska projekt som avser utvinning bör processen för tillståndsgivning inte ta längre tid än två år, med tanke på de potentiella konsekvensernas komplexitet och omfattning. För att dessa tidsfrister ska hållas i praktiken bör medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheterna har tillräckligt med resurser och personal. Genom Instrumentet för tekniskt stöd förser kommissionen medlemsstaterna, på dessas begäran, med stöd att utforma, utveckla och genomföra reformer av bland annat stärkt administrativ kapacitet för nationell tillståndsgivning.

(24)

De miljöbedömningar och godkännanden som unionsrätten kräver, bland annat i fråga om vatten, livsmiljöer och fåglar, är en integrerad del av processen för tillståndsgivning för råvaruprojekt och en nödvändig skyddsåtgärd för att säkerställa att negativa miljökonsekvenser förebyggs eller hålls så små som möjligt. För att säkerställa att processen för tillståndsgivning för strategiska projekt är förutsägbar och tar rimligt med tid , och inte överskrider den förinställda tidsfristen för ett visst skede av tillståndsförfarandet, bör all potential att rationalisera erforderliga bedömningar och godkännanden rationaliseras , utan att avkall görs på miljöskyddets nivå. Av den anledningen bör det säkerställas att de erforderliga bedömningarna kombineras för att förhindra onödigt dubbelarbete, och det bör säkerställas att projektansvariga företag och behöriga myndigheter uttryckligen överenskommer den kombinerade bedömningens omfattning innan den utförs för att undvika onödig uppföljning , utan att det påverkar kvaliteten på dessa bedömningar .

(25)

Markanvändningskonflikter kan hindra att kritiska råvaruprojekt sätts i drift , i synnerhet i utvecklingsländer, där tvångsavhysning är ett vanligt inslag i gruvdriften . Väl utformade planer , som är baserade på ett nära samarbete mellan relevanta behöriga myndigheter på nationell, regional och lokal nivå , inbegripet samhällsplanering och zonindelning, där hänsyn tas till potentialen att genomföra kritiska råvaruprojekt och vars potentiella miljökonsekvenser bedöms, kan bidra till en avvägning mellan samhällsnytta och allmänintressen, minska konfliktriskerna och påskynda hållbar driftsättning av råvaruprojekt i unionen och i tredjeländer . Ansvariga nationella, regionala och lokala myndigheter bör därför överväga att beakta råvaruprojekt när de utvecklar sådana planer.

(26)

Inom unionen har kritiska råvaruprojekt ofta svårt att få tillgång till finansiering. Marknaderna för kritiska råvaror kännetecknas ofta av hög prisvolatilitet, långa ledtider, stark koncentration och bristande insyn. Dessutom kräver finansiering av sektorn omfattande expertkunskaper och finansieringsinstrument för att riskbegränsa investeringar, exempelvis råvarufonder, skattelättnader, finansiella garantier, bidrag eller andra riskbegränsande finansiella åtgärder som de finansiella institutionerna ofta saknar. För att avhjälpa dessa faktorer och bidra till en stabil och trygg försörjning av strategiska råvaror, bör medlemsstaterna och kommissionen undanröja hinder när det gäller politiken och underlätta tillgång till finansiering och administrativt stöd. Medlemsstaterna bör ta hänsyn till åtaganden när det gäller miljö, sociala frågor och arbetsrätt som har gjorts av de relevanta projektansvariga vid beslut om ekonomiskt stöd. För att vara konkurrenskraftig, innovativ och resilient och för att kunna utöka produktionen, bearbetningen och materialåtervinningen samt utbyteskapaciteten måste sektorn för kritiska råvaror komma åt både offentlig och privat finansiering. Eftersom det är brådskande att agera och för att uppnå de riktmärken som föreskrivs i denna förordning är det lika viktigt att säkerställa att annan övergripande politik, exempelvis initiativ för hållbar finansiering, fortsätter att vara förenlig med unionens arbete för att underlätta unionens kritiska råvaruindustris tillräckliga åtkomst till finansiering och investeringar.

(27)

En stark värdekedja i Europa kan bara byggas upp om det finns tillräckliga ekonomiska resurser att tillgå. Kommissionen kommer att samarbeta med genomförandepartnerna i InvestEU för att utforska sätt att expandera investeringsstödet i överensstämmelse med de gemensamma målen i förordning (EU) 2021/523 (15) och den här förordningen. InvestEU:s rådgivningscentrum kan bidra till att bygga upp en förteckning över lönsamma projekt.

(27a)

Denna förordning bör stärka synergierna med åtgärder som för närvarande stöds av unionen och medlemsstaterna genom program och åtgärder inom forskning och innovation med anknytning till kritiska råvaror och utveckling av delar av försörjningskedjan, särskilt ramprogrammet Horisont Europa som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/695  (16) (Horisont Europa) och rådets beslut (EU) 2021/764  (17).

(28)

För att råda bot på begränsningarna i de för närvarande ofta splittrade offentliga och privata investeringarna och underlätta integration och avkastning bör kommissionen, medlemsstaterna och de projektansvariga bankerna bättre samordna och skapa samverkansfördelar mellan befintliga finansieringsprogram på unionsnivå och nationell nivå och säkerställa bättre samordning och samarbete med industrin och centrala aktörer i den privata sektorn. För det ändamålet bör en särskild arbetsgrupp i nämnden med experter från medlemsstaterna och kommissionen och från berörda offentliga finansiella institutioner inrättas. Denna arbetsgrupp bör diskutera individuella finansieringsbehov hos strategiska projekt och deras befintliga finansieringsmöjligheter för att ge projektansvariga företag förslag på hur de bäst kan få tillgång till befintliga finansieringsmöjligheter. När nämnden diskuterar och lämnar rekommendationer om finansiering av strategiska projekt i tredjeländer , inbegripet framväxande marknader och utvecklingsländer, bör den och kommissionen, i samarbete med potentiella partnerländer, prioritera strategiska projekt inom ramen för strategin Global Gateway och samordna med nationella och internationella utvecklingsfinansieringsinstitut  (18).

(28a)

Det krävs kontinuerliga insatser på unionsnivå och nationell nivå för att främja och stödja forskning och innovation med anknytning till kritiska råvaror, eftersom grundforskning är avgörande för att upptäcka nya råvaror och ersättningsmaterial.

(28b)

Det behövs särskilda finansierings- och stödinstrument och riktade forsknings- och innovationsfonder för att förbättra effektivitet, utbyten, materialåtervinningsprocesser och slutna materialcykler på unionsnivå och nationell nivå genom forsknings- och innovationsprogram och andra instrument för att främja innovation, särskilt när det gäller avfallshantering, avancerade material och utbyten, samt för utveckling av ny och innovativ teknik på området hållbar gruvdrift av kritiska råvaror i unionen.

(29)

Privata investeringar från företag, finansiella investerare och förhandsköpare har avgörande betydelse. Om enbart privata investeringar inte är tillräckliga kan driftsättningen av projekt i den kritiska råvaruvärdekedjorna kräva offentligt stöd i form av exempelvis garantier, lån eller kapitalinvesteringar eller investeringar i form av kapital likställt med eget kapital. Sådant offentligt stöd kan utgöra statligt stöd. Stödet måste ha en stimulanseffekt och vara nödvändigt, lämpligt och proportionerligt. De befintliga riktlinjerna för statligt stöd, som nyligen setts över på djupet i enlighet med målen för den gröna och den digitala omställningen, ger gott om möjligheter att stödja investeringar i den kritiska råvaruvärdekedjan och andra mål för den europeiska gröna given , förutsatt att vissa villkor iakttas. Kommissionen bör vidare överväga möjligheten att inrätta en särskild fond på unionsnivå, exempelvis i form av en europeisk fond för strategiska råvaror inbegripet att överväga revolverande instrument eller öronmärka finansiellt stöd genom omprioritering av medel inom den fleråriga budgetramen. Redan befintlig kunskap, investeringsplattformar och ledningar för kritiska råvaruprojekt bör användas i detta sammanhang.

(30)

Offentligt stöd används för att hantera specifika, angivna marknadsmisslyckanden eller icke-optimala investeringssituationer på ett proportionellt sätt, och åtgärderna bör inte överlappa eller tränga ut privat finansiering , hindra samarbete mellan företag från olika medlemsstater eller snedvrida konkurrensen på den inre marknaden. Åtgärderna bör vara riktade och effektiva och ha ett tydligt mervärde för unionen.

(31)

De volatila priserna på flera strategiska råvaror, som förvärras av de begränsade möjligheterna att prissäkra dem på terminsmarknaderna, innebär hinder för både projektansvariga företag som vill finansiera strategiska råvaruprojekt och för förbrukare i senare led som vill ha stabila, förutsägbara priser för viktiga insatsvaror. För att minska osäkerheten kring framtida priser på strategiska råvaror är det nödvändigt att inrätta ett system som låter både berörda förhandsköpare och företag som är projektansvariga för strategiska projekt lägga köp- eller säljanbud och knyta kontakter dem emellan om anbuden kan vara förenliga med varandra. Ett sådant system är nödvändigt för att främja små och medelstora företags deltagande i värdekedjorna för strategiska råvaror. Det bör ges stöd för att göra det möjligt för företagskonsortier att få tillträde till marknader som ännu inte omfattas av ett strategiskt partnerskap eller ett frihandelsavtal.

(31a)

Europeiska investeringsbanken bör i samförstånd med nämnden, kommissionen och medlemsstaterna undersöka ett eventuellt inrättande av en EU-exportkreditfacilitet som gör det möjligt för unionsföretag att investera i projekt som bidrar till att uppnå målen i denna förordning.

(32)

Den befintliga kunskapen om och kartläggningen av unionens råvaruförekomster utvecklades i en tid när säkerställandet av försörjningen av kritiska råvaror för utveckling av strategisk teknik inte prioriterades. För att inhämta och uppdatera information om förekomster av kritiska råvaror inbegripet potentialen för geotermisk utvinning bör medlemsstaterna inrätta nationella program för allmänt undersökningsarbete för kritiska råvaror o ch bärarmetaller som kan innehålla kritiska råvaror, vilket bör inbegripa åtgärder som mineralprospektering, geokemiska kampanjer, geovetenskapliga undersökningar och ombehandling av befintliga geovetenskapliga dataset. Kartläggning av mineralfyndigheter och bedömning av huruvida det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart att utvinna dem är förknippat med stor ekonomisk risk . För att minska den risken och underlätta utvecklingen av utvinningsprojekt bör medlemsstaterna offentliggöra den information som inhämtats under deras nationella program för undersökningsarbete, i förekommande fall med hjälp av infrastrukturen för rumslig information enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/2/EG (19).

(32a)

För att kunna uppnå målen för utvinning, förädling och materialåtervinning bör medlemsstaterna främja åtgärder för att hantera bristen på studenter och utexaminerade i geovetenskap i unionen.

(33)

Rymddata och rymdtjänster från jordobservation och GNSS-system, särskilt de som härrör från EU:s rymdprogram, Copernicus, Galileo och Egnos, bör i möjligaste mån användas för att stödja satsningarna på hållbara kritiska råvaruvärdekedjor genom att tillhandahålla ett kontinuerligt informationsflöde, vilket kan vara användbart för verksamheter som övervakning och förvaltning av gruvområden, miljökonsekvensbedömningar, bedömningar av socioekonomiska konsekvenser och undersökningsarbete. Eftersom rymddata och rymdtjänster även kan tillhandahålla data om avlägsna och otillgängliga områden bör den i möjligaste mån tas i beaktande av medlemsstaterna när de utformar och genomför sina nationella program för undersökningsarbete.

(34)

Även om unionens värdekedja för kritiska råvaror måste förstärkas för tryggare råvaruförsörjning, kommer försörjningskedjorna för kritiska råvaror att förbli världsomspännande och utsatta för externa faktorer. Nyligen inträffade och pågående händelser som covid-19-krisen och det oprovocerade och omotiverade militära angreppet på Ukraina samt konsekvenserna för tredjeländer av Kinas initiativ Nya sidenvägen har visat hur sårbara några av unionens försörjningskedjor är för störningar och hur brådskande det är att identifiera åtgärder för att begränsa efterfrågan, särskilt på strategiska råvaror . För att säkerställa att medlemsstaterna och det europeiska näringslivet kan föregripa leveransstörningar och hantera konsekvenserna av dem, bör åtgärder vidtas för att öka övervakningskapaciteten, inbegripet att utbyta information för att vid behov samordna strategiska lager och förstärka företagens beredskap.

(35)

Medlemsstaterna har inte samma kapacitet för riskkartläggning och riskförebyggande, och alla medlemsstater har inte särskilda strukturer för övervakning av försörjningskedjorna för kritiska råvaror så att de kan informera företagen om eventuella risker för leveransstörningar. Även om vissa företag investerat i övervakning av försörjningskedjorna finns det dock andra som saknar kapacitet för det. Med tanke på att försörjningskedjorna för de kritiska råvarorna är världsomspännande och komplexa bör därför kommissionen utveckla en särskild resultattavla för övervakning av leveransriskerna för kritiska råvaror och säkerställa att den insamlade informationen är tillgänglig för myndigheter och privata aktörer och därigenom stärka synergieffekterna mellan medlemsstaterna. För att säkerställa att unionens värdekedjor är tillräckligt förberedda på eventuella leveransstörningar bör kommissionen utföra stresstest där den bedömer sårbarhet och utsatthet för leveransrisker i försörjningskedjorna för strategiska råvaror. Medlemsstaterna bör bidra till testerna genom att i möjligaste mån genomföra stresstester via sina nationella försörjnings- och informationsorgan med ansvar för kritiska råvaror. Nämnden bör samordna kommissionens och medlemsstaternas genomförande av stresstesterna. Om ingen medlemsstat har förmåga att utföra ett stresstest för en viss strategisk råvara bör kommissionen själv genomföra det. Kommissionen bör också föreslå strategier som myndigheter och privata aktörer kan vidta för att motverka leveransrisker på kort och medellång sikt , t.ex. att genomföra ytterligare politiska åtgärder för att minska behovet av strategiska råvaror, bygga upp strategiska lager eller ytterligare diversifiera försörjningen. I syfte att insamla den information som krävs för övervakning och stresstester bör kommissionen samordna med den berörda ständiga arbetsgruppen vid nämnden, medan medlemsstaterna bör kartlägga och övervaka stora företag av betydelse för värdekedjans funktion. Om ingen medlem av den ständiga arbetsgruppen har förmåga att utföra ett stresstest för en viss strategisk råvara bör kommissionen själv genomföra testet.

(36)

Strategiska lager är ett viktigt sätt att motverka leveransstörningar, särskilt för råvaror. Även om det föreslagna krisinstrumentet för den inre marknaden möjliggör uppbyggnad av strategiska lager om bevakningsläget för den inre marknaden aktiveras, är medlemsstaterna och företagen inte skyldiga att bygga upp eller samordna sina strategiska lager innan en leveransstörning inträffar. Det finns inte heller någon samordningsmekanism i hela unionen som möjliggör utveckling av en gemensam bedömning och analys av eventuella överlappningar och samverkansfördelar. Som ett första steg bör därför medlemsstaterna, med tanke på den rådande informationsbristen, förse kommissionen med information om sina strategiska lager, oavsett om de drivs av myndigheter eller ekonomiska aktörer för medlemsstaternas räkning. Informationen bör omfatta mängd i lager för varje strategisk råvara, lagerhållningsprognoser samt regler och rutiner för lagren. Varje begäran bör vara proportionerlig, ta hänsyn till den kostnad och det arbete som krävs för att tillhandahålla uppgifterna samt inverkan på nationell säkerhet och omfatta rimliga tidsfrister för tillhandahållande av begärd information. Information om ekonomiska aktörers lager kan bifogas analysen, även om det inte är fråga om en begäran om information om dessa. Kommissionen bör hantera uppgifterna på ett säkert sätt och bara offentliggöra information på aggregerad nivå. Som ett andra steg bör nämnden ange en betryggande nivå av lager i unionen, med beaktande av unionens totala årliga förbrukning av de berörda strategiska råvarorna. Med utgångspunkt i en jämförelse mellan befintliga lager och totala nivåer i de strategiska lagren av strategiska råvaror i hela unionen bör nämnden med kommissionens samtycke kunna avge icke-bindande yttranden till medlemsstaterna om hur de kan öka konvergensen och uppmuntra dem att bygga upp strategiska lager , samtidigt som man undviker en snedvridning av marknaden, även på tillväxtmarknaders och utvecklingsländers bekostnad . När nämnden gör detta bör den beakta behovet av att upprätthålla incitament för uppbyggnad av strategiska lager för de privata aktörer som använder strategiska råvaror.

(37)

För att säkerställa ytterligare samordning bör kommissionen ombesörja nödvändiga samråd före medlemsstaternas deltagande i internationella forum där sådana strategiska lager kan komma att diskuteras, bland annat genom nämndens särskilda ständiga arbetsgrupp. För att stärka komplementariteten mellan denna förordning och andra övergripande eller sektorsspecifika instrument bör kommissionen också säkerställa att insamlad och sammanställd information överlämnas till bevaknings- eller krishanteringsmekanismer, exempelvis den rådgivande gruppen för det föreslagna krisinstrumentet för den inre marknaden, den europeiska halvledanämnden i den föreslagna halvledarförordningen, Heras styrelse eller hälsokrisstyrelsen.

(38)

För att stora företag som tillverkar strategisk teknik i unionen med hjälp av strategiska råvaror ska vara tillräckligt förberedda inför leveransstörningar, bör de säkerställa en lämplig intern riskhantering . Detta säkerställer att de tar hänsyn till leveransrisker för strategiska råvaror och utvecklar lämpliga begränsningsstrategier så att de är bättre förberedda i händelse av leveransstörningar. På liknande sätt bör stora företag som omfattas av denna skyldighet regelbundet utföra stresstester av sina försörjningskedjor för strategiska råvaror för att garantera att de beaktar alla tänkbara scenarier som kan påverka deras försörjning i händelse av störningar. De åtgärderna medför att ytterligare uppmärksamhet läggs vid kostnaderna för eventuella leveransrisker.

(39)

Många marknader för strategiska råvaror är inte helt transparenta och är koncentrerade på utbudssidan, vilket ökar säljarnas förhandlingsstyrka och driver upp priserna för köparna , vilket utgör en utmaning för marknaden . För att bidra till att trygga tillgången till råvaror för företag etablerade i unionen bör kommissionen inrätta ett system som kan samla efterfrågan från intresserade köpare. Vid utvecklingen av ett sådant system bör kommissionen beakta erfarenheterna av liknande verksamheter, särskilt gemensamma gasinköp som tidigare fastställts som svar på gaskrisen enligt rådets förordning (EU) 2022/2576 (20). Medlemsstaternas myndigheter bör också kunna delta i systemet för att bygga upp sina strategiska lager. Alla åtgärder som antas som en del av detta inom denna mekanism bör vara förenliga med unionens konkurrenslagstiftning och nationell lagstiftning .

(39a)

En resilient och konkurrenskraftig råvarusektor är av stor ekonomisk och strategisk betydelse för unionen. Med tanke på denna förordnings mål, det vill säga att stärka unionens kapacitet när det gäller utvinning, förädling och materialåtervinning av strategiska råvaror är det viktigt att säkerställa en rättvis och förutsägbar marknadsmiljö för företag i hela värdekedjan för råvaror. Alla system som syftar till att aggregera efterfrågan i syfte att stärka unionsföretagens marknadsställning på efterfrågesidan måste därför också noggrant beakta marknadseffekterna på unionens företag på utbudssidan.

(40)

Bestämmelserna om övervakning och strategiska lager i den här förordningen innebär inte någon harmonisering av nationella lagar och andra författningar och ersätter inte befintliga mekanismer. Incitament för övervakning och riskberedskap bör överensstämma med unionens instrument. Därför kan instrument som förslaget om ett krisinstrument för den inre marknaden för att förebygga, mildra och reagera på en kris som påverkar den inre marknadens funktion och rådets förordning (EU) 2022/2372 om en ram för åtgärder som ska säkerställa försörjning av krisnödvändiga medicinska motåtgärder i händelse av ett hot mot folkhälsan på unionsnivå (21) fortfarande vara tillämpliga på kritiska och strategiska råvaror i händelse av en kris eller ett hot av den omfattningen att råvaror omfattas av sådana instruments tillämpningsområde. Komplementaritet och samstämmighet mellan den här förordningen och krisinstrumenten bör säkerställas av kommissionen genom ett omsorgsfullt informationsutbyte mellan respektive rådgivande organ och styrande organ som inrättats genom dessa krisinstrument .

(41)

De flesta kritiska råvarorna är metaller, som i princip kan materialåtervinnas hur många gånger som helst, om än ibland med försämrade egenskaper. Detta öppnar möjligheten att övergå till en verkligt cirkulär ekonomi under den gröna omställningen. Efter en inledande fas med starkt ökande efterfrågan på kritiska råvaror för ny teknik, där utvinning och förädling av primära råvaror fortfarande utgör den dominerande källan, torde materialåtervinning och återanvändning bli allt viktigare och minska behovet av utvinning av primära råvaror och de därtill hörande konsekvenserna. I dag är dock graden av materialåtervinning och återanvändning för de flesta kritiska råvaror låg, inbegripet på grund av bristande beaktande av materialåtervinningsbarhet i produkters utformningsfas, medan systemen och tekniken för materialåtervinning ofta inte är anpassade till de här råvarornas egenskaper. Åtgärder mot de olika faktorer som hämmar potentialen till cirkularitet krävs alltså. Oavsett mängden strategiska råvaror som förbrukas år 2030 bör unionens mål vara inriktat på cirkularitet för dessa råvaror.

(41a)

EU behöver stärka sitt öppna strategiska suveränitet och sin resiliens inför potentiella försörjningsavbrott på grund av hälsokriser och andra kriser. Förbättrad cirkularitet och resurseffektivitet genom ökad materialåtervinning och användning av återvunna kritiska råvaror kommer att bidra till att det målet uppnås.

(42)

Medlemsstaterna har kvar betydande befogenheter i fråga om den cirkulära ekonomin, exempelvis när det gäller insamling och behandling av avfall. Dessa befogenheter bör utnyttjas för att öka andelen insamlat och återvunnet material i avfallsströmmar med hög potential för återvinning av kritiska råvaror, exempelvis med hjälp av ekonomiska incitament som rabatter, premier eller pantsystem , samtidigt som den inre marknadens integritet bevaras . Medlemsstaternas myndigheter bör också göra en insats som köpare av kritiska råvaror och produkter som innehåller dem, och nationella forsknings- och innovationsprogram bör tillhandahålla avsevärda resurser för att öka kunskapen och förbättra tekniken för kritiska råvarors cirkularitet och materialeffektivitet samt ersättningsstrategier . Slutligen bör medlemsstaterna främja återvinning av kritiska råvaror från utvinningsavfall genom att förbättra tillgången till information och åtgärda juridiska, ekonomiska och tekniska hinder. En möjlig lösning är att medlemsstaterna överväger riskdelningsmekanismer mellan ekonomiska aktörer och medlemsstater för att främja återvinning från slutna avfallsanläggningar.  Kommissionen bör övervaka medlemsstaternas åtgärder, riktmärka och sprida bästa praxis och vid behov ge rekommendationer till medlemsstaterna för ytterligare åtgärder.

(42a)

Elektroniskt avfall innehåller koncentrationer av kritiska råvaror som vida överskrider de som finns i världens bästa malmfyndigheter. Detta innebär en betydande ekonomisk möjlighet till utvinning av råvaror från kommunalt avfall, med stor utvecklingspotential.

(43)

Unionen har i många regioner en historia av råvaruutvinning och alltså betydande mängder utvinningsavfall i slutna anläggningar, som då deras ekonomiska betydelse tilltagit först helt nyligen i allmänhet inte analyserats med avseende på potentialen för kritiska råvaror. Återvinning av kritiska råvaror från avfallsanläggningar för utvinningsavfall kan undvika och begränsa negativa sociala konsekvenser och miljökonsekvenser av ny utvinningsverksamhet, skapa ekonomiska värden och sysselsättning i gamla gruvregioner, som ofta drabbats av avindustrialisering och nedgång , trots att dessa regioner skulle kunna spela en betydande roll för att stärka unionens resiliens och minska de negativa miljömässiga och sociala konsekvenserna av tillgången till råvaror . Bristen på uppmärksamhet kring och information om halterna av kritiska råvaror, särskilt i slutna avfallsanläggningar, utgör ett allvarligt hinder för tillvaratagandet av potentialen för kritiska råvaror i utvinningsavfall.

(44)

Återvinning av kritiska råvaror från utvinningsavfall bör vara ett sätt att ta vara på avfallsanläggningarnas potential. I direktiv 2006/21/EG föreskrivs höga krav på skydd av miljön och människors hälsa i samband med hantering av avfall från utvinningsindustrin. Dessa höga krav bör visserligen bibehållas, men det är lämpligt att vidta kompletterande åtgärder för att i så hög grad som möjligt återvinna kritiska råvaror från utvinningsavfall.

(45)

De som driver avfallsanläggningar för utvinningsavfall, både befintliga och nya, bör genomföra en preliminär ekonomisk bedömning av återvinning av kritiska råvaror från utvinningsavfall i anläggningen , och deras deponeringar och från utvinningsavfall som uppstår. I enlighet med avfallshierarkin i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG (22) bör man prioritera att förebygga att avfall innehållande kritiska råvaror uppstår över huvud taget genom att de kritiska råvarorna separeras från de utvunna volymerna innan de blir till avfall. Vid den här bedömningen bör de som driver anläggningarna insamla nödvändig information, inbegripet halter och mängder kritiska råvaror i utvinningsavfallet, och ta ställning till olika alternativ för processer, verksamheter och affärsarrangemang som låter kritiska råvaror återvinnas på ett tekniskt genomförbart och ekonomiskt lönsamt sätt. Denna skyldighet tillkommer utöver skyldigheterna i direktiv 2006/21/EG och de nationella författningar som införlivar den, och är direkt tillämplig. Vid genomförandet av skyldigheten bör driftsansvariga och behöriga myndigheter sträva efter att minimera den administrativa bördan och integrera förfarandena i möjligaste mån.

(46)

För att råda bot på den rådande bristen på information om potentialen till kritiska råvaror i slutna avfallsanläggningar för utvinningsavfall bör medlemsstaterna inrätta en databas med all information av betydelse för att främja återvinning, särskilt mängder och halter av kritiska råvaror på avfallsanläggningen för utvinningsavfall, i överensstämmelse med unionens konkurrensregler. Informationen bör vara offentlig i ett användarvänligt digitalt format, som möjliggör åtkomst till mer detaljerad teknisk information. För att underlätta användarvänlig åtkomst till informationen kan medlemsstaterna exempelvis tillhandahålla en kontaktpunkt som möjliggör mer ingående kontakter med potentiella ansvariga för projekt för återvinning av kritiska råvaror. Databasen bör vara utformad så att potentiella projektansvariga företag enkelt kan hitta anläggningar med potential för lönsam återvinning på kort, medellång och lång sikt . För att styra de begränsade resurserna rätt skulle medlemsstaterna kunna samla in information etappvis och bara genomföra den mer krävande informationsinsamlingen för de mest lovande anläggningarna. Informationsinsamlingen bör inriktas på att ge korrekt och representativ information om avfallsanläggningar för utvinningsavfall och ge den bästa möjliga bilden av potentialen att återvinna kritiska råvaror.

(47)

Permanentmagneter ingår i ett brett spektrum av produkter, där vindturbiner och elfordon är de viktigaste och snabbast växande tillämpningarna, men även andra produkter som magnetkameror, industrirobotar, lätta transportmedel, kylgeneratorer, värmepumpar, elmotorer, industriella elpumpar, tvättmaskiner, torktumlare, mikrovågsugnar, dammsugare och diskmaskiner innehåller betydande mängder som är värda att återvinnas. De flesta permanentmagneter, särskilt de starkaste, innehåller kritiska råvaror som neodym, praseodym, dysprosium, terbium, bor, samarium, nickel och kobolt. De kan återvinnas, men återvinns i dag i unionen endast i liten skala eller inom forskningsprojekt. Permanentmagneter bör därför prioriteras för ökad cirkularitet.

(48)

En förutsättning för att öka magneters cirkularitet är att återvinnarna, renoverarna och reparatörerna av material har tillgång till nödvändig information om mängd, typ och kemisk sammansättning för magneterna i en produkt, läge och beläggning, lim och tillsatsmedel samt information om hur permanentmagneten kan avlägsnas från produkten. För att materialåtervinning av magneter ska löna sig bör dessutom permanentmagneter i produkter som släpps ut på unionsmarknaden med tiden innehålla allt större andelar återvunnet material. En minimiandel återvunnet material skulle i ett första skede skapa öppenhet kring mängden material, men andelen bör fastställas efter en särskild bedömning av lämplig halt och sannolika konsekvenser.

(49)

Kritiska råvaror som säljs på marknaden i unionen är ofta certifierade efter hur hållbar produktionen och försörjningskedjan är. Certifiering kan erhållas enligt ett brett spektrum av offentliga och privata certifieringssystem med varierande räckvidd och stringens, vilket skapar potential för förvirring beträffande arten och sanningsenligheten i påståenden om den relativa hållbarheten hos kritiska råvaror som släpps ut på unionens marknad enligt sådana certifieringar. Kommissionen bör ges befogenhet att anta genomförandeakter om erkännande av certifieringssystem som kan anses heltäckande och tillförlitliga, vilket ger en gemensam grund för myndigheter och marknadsaktörer att bedöma kritiska råvarors hållbarhet. Man bör endast erkänna certifieringssystem som omfattar ett brett spektrum av hållbarhetsaspekter, inbegripet miljöskydd med anknytning till luft, mark, vatten och biologisk mångfald , mänskliga rättigheter inklusive arbetstagarrättigheter, styrningsrelaterade hänsyn inbegripet insyn i företag och lokalsamhällens deltagande i beslutsprocessen, vilket garanterar högsta hållbarhetsstandarder, och som innehåller bestämmelser om oberoende tredjepartskontroller och övervakning av efterlevnaden. För effektivitetens skull bör företag som är ansvariga för projekt som ansöker om erkännande som strategiskt projekt tillåtas lita på deltagande i ett erkänt system för att styrka att deras projekt bedrivs på ett hållbart sätt.

(50)

Produktion av kritiska råvaror i olika delar av värdekedjan har klimat- och miljökonsekvenser , särskilt för vatten och biologisk mångfald . För att begränsa skadeverkningarna och ge incitament till mer hållbara kritiska råvaror bör kommissionen ges befogenhet att utveckla ett system för beräkning av de kritiska råvarornas miljöavtryck, inklusive en kontrollprocess, för att säkerställa att information om miljöavtrycket offentliggörs när kritiska råvaror släpps ut på marknaden i unionen. Systemet bör bygga på vetenskapligt vedertagna bedömningsmetoder och relevanta internationella standarder för livscykelanalyser. Kravet att deklarera en råvaras miljöavtryck bör bara tillämpas när det efter en särskild bedömning konstaterats att det skulle bidra till unionens klimat- och miljömål och stå i proportion till de ekonomiska kostnaderna genom att underlätta anskaffning av kritiska råvaror med mindre miljöavtryck och inte i oproportionerligt hög grad skulle påverka handelsflödena. När beräkningsmetoderna har antagits bör kommissionen utveckla prestandaklasser för kritiska råvaror och därigenom göra det möjligt för potentiella köpare att enkelt jämföra de tillgängliga råvarornas relativa miljöavtryck och styra marknaden i riktning mot mer hållbara råvaror. Säljare av kritiska råvaror bör säkerställa att deklarationen om miljöavtryck är tillgänglig för kunderna. Öppenhet kring de relativa miljöavtrycken för kritiska råvaror som släpps ut på marknaden i unionen kan också bidra till annan politik på unionsnivå och nationell nivå, såsom incitament och kriterier för grön offentlig upphandling, vilket främjar produktion av kritiska råvaror med mindre miljöavtryck. Djuphaven tros ha jordens största biologiska mångfald och tillhandahåller viktiga miljötjänster, såsom långsiktig avskiljning av koldioxid. Det är mycket sannolikt att djuphavsbrytning orsakar permanent förlust av biologisk mångfald och skadar ekosystemen. I enlighet med försiktighetsprincipen bör ingen djuphavsutvinning äga rum så länge dess effekter på den marina miljön och den biologiska mångfalden inte har undersökts tillräckligt, och så länge det inte finns något vetenskapligt samförstånd om att djuphavsutvinning kan förvaltas på ett sätt som säkerställer att den marina biologiska mångfalden inte går förlorad och ekosystemen skadas.

(51)

Metoderna för miljöavtryck utgör en relevant grund för utveckling av beräkningsregler. De bygger på vetenskapligt vedertagna bedömningsmetoder där hänsyn tas till liknande skyldigheter som fastställs i annan unionslagstiftning och den internationella utvecklingen och där miljökonsekvenser ingår, inklusive klimatförändringar och konsekvenser för vatten, luft, mark, resurser, markanvändning och toxicitet.

(52)

Det bör säkerställas att ansvariga aktörer bedömer sina produkters eller råvarors överensstämmelse med krav på förbättrad cirkularitet för permanentmagneter och deklaration av kritiska råvarors miljöavtryck innan de släpps ut på marknaden, och att dessa krav faktiskt genomdrivs av de behöriga nationella myndigheterna. Bestämmelserna om överensstämmelse och marknadskontroll i förordning (EU) 2019/1020 och förordning (EU) 2023/xxx [Publikationsbyrån, infoga hänvisning till förordningen om ekodesign för hållbara produkter] är avsedda att hantera detta och bör därför även gälla för de kraven. För att säkerställa att befintliga regler utnyttjas på bästa sätt bör produkter som är föremål för typgodkännande enligt förordning (EU) 2018/858 eller förordning (EU) nr 168/2013 kontrolleras genom det befintliga typgodkännandesystemet.

(53)

Kommissionen bör i enlighet med artikel 10.1 i förordning (EU) nr 1025/2012 be en eller flera europeiska standardiseringsorganisationer utforma europeiska standarder till stöd för den här förordningens mål.

(54)

Unionen har ingått strategiska partnerskap om råvaror med tredjeländer för att genomföra 2020 års handlingsplan för råvaror av avgörande betydelse. För att diversifiera försörjningen bör satsningarna intensifieras och leda till att det fastställs strategiska projekt . För att utveckla och säkerställa en enhetlig ram för framtida partnerskap och utveckla en europeisk råvarudiplomati i enlighet med unionens energi- och klimatdiplomati bör medlemsstaterna och kommissionen i nämnden diskutera , analysera och säkerställa samordning avseende bland annat huruvida befintliga partnerskap nått dessa avsedda mål, vilka tredjeländer som bör prioriteras för nya partnerskap, vad partnerskapen bör omfatta och hur de samverkar med och har eventuella synergieffekter med medlemsstaternas bilaterala samarbete med de berörda tredjeländerna och tillgången till tillräcklig finansiering . Unionen bör eftersträva ömsesidigt gynnsamma och hållbara partnerskap med sådana tredjeländer, inbegripet med framväxande marknader och utvecklingsekonomier, i enlighet med strategin Global Gateway , Team Europe-strategin, den gemensamma handelspolitiken och utvecklings- och utrikespolitiken, som bidrar till att diversifiera råvaruförsörjningskedjan och tillföra mervärde i dessa länder. Ytterligare ansträngningar bör också göras för att investera i samarbete med internationella likasinnade partner som deltar på den inre marknaden, kandidatländer eller likasinnade tredjeländer som varken omfattas av ett strategiskt partnerskap eller av ett frihandelsavtal. Dessa ömsesidiga intressen bör inbegripa främjande och skydd av miljöstandarder och skydd av sociala och mänskliga rättigheter i enlighet med internationell och nationell lagstiftning och med full respekt för reglerna för multilateralt samarbete.

(54a)

Unionens strategiska prioritering att diversifiera sin kritiska råvaruförsörjning måste bli en prioritering för unionens yttre åtgärder och diplomati inom ramen för Team Europe-strategin och i linje med dess externa energi- och klimatpolitik. Unionens utrikespolitik för råvaror bör syfta till att förklara unionens strategi för resurseffektivitet, hållbarhet, cirkularitet och substitution samt till att samarbeta och vid behov skapa internationella forum för bättre samordning och öppenhet på de globala råvarumarknaderna samt för gemensamma inköpsplattformar.

(55)

För att stödja genomförandet av uppgifter som rör utveckling och finansiering av strategiska projekt, program för undersökningsarbete, övervakningskapacitet och strategiska lager och för att ge lämpliga råd till kommissionen bör Europeiska nämnden för kritiska råvaror inrättas. Nämnden bör bestå av medlemsstaterna, en företrädare för och kommissionen, och bör kunna låta det civila samhället och andra parter delta som observatörer , såsom akademiker, civilsamhällesorganisationer och andra unionsinstitutioner och unionsorgan . För att utveckla erforderlig expertis för genomförande av vissa uppgifter bör nämnden inrätta ständiga arbetsgrupper för finansiering, undersökningsarbete, övervakning och strategiska lager samt hållbarhet som bör fungera som ett nätverk och samla berörda nationella myndigheter och vid behov samråda med näringsliv, högskolor, civilsamhälle och andra relevanta intressenter. Nämndens rådgivning och yttranden bör vara icke-bindande, och avsaknad av sådan rådgivning eller sådana yttranden bör inte hindra kommissionen från att fullgöra sina åligganden enligt denna förordning.

(56)

Om inga framsteg görs mot målen, inbegripet riktvärdena för kapacitet och diversifiering, kan det tyda på ett behov av kompletterande åtgärder. Kommissionen bör därför övervaka framstegen mot målen.

(57)

För att den administrativa bördan på medlemsstaterna och företagen, särskilt små och medelstora företag, ska vara så lätt som möjligt, bör rapporteringskraven rationaliseras och kommissionen bör ta fram en mall som låter medlemsstaterna fullgöra sina åligganden att rapportera om projekt, undersökningsarbeten och övervakning i ett enda regelbundet offentliggjort dokument, som kan vara konfidentiellt eller ha begränsad spridning.

(58)

För att säkerställa ett förtroendefullt och konstruktivt samarbete mellan behöriga myndigheter på unionsnivå och nationell nivå bör alla parter som är involverade i tillämpningen av denna förordning respektera sekretessen för information och data som de erhåller i utförandet av sina uppgifter. Kommissionen och de nationella behöriga myndigheterna, deras tjänstemän, anställda och andra personer som arbetar under dessa myndigheters tillsyn samt tjänstemän vid andra myndigheter i medlemsstaterna bör inte röja upplysningar som de har inhämtat eller utbytt i enlighet med denna förordning och som är av sådant slag att de omfattas av tystnadsplikt. Detta bör också gälla Europeiska nämnden för kritiska råvaror. Uppgifterna bör behandlas och lagras i en säker miljö.

(59)

När kommissionen antar delegerade akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget är det särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inbegripet på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (23). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(60)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att a) fastställa mallar för ansökningar om erkännande som strategiskt projekt, lägesrapporter om strategiska projekt, nationella program för undersökningsarbete samt medlemsstaternas rapportering om undersökningsarbete, övervakning, strategiska lager och cirkularitet, b) fastställa vilka produkter, komponenter och avfallsströmmar som bör anses ha hög potential för återvinning av kritiska råvaror och c) fastställa kriterier och tillämpning av kriterier vid erkännande av system för kritiska råvarors hållbarhet. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (24).

(61)

För att säkerställa att åliggandena enligt denna förordning iakttas, särskilt åliggandet att följa ekodesignkraven, bör företag som inte iakttar sina åligganden, bland annat om riskberedskap, projektrapportering och information om återvinnbarhet, kunna bli föremål för sanktioner. Det är därför nödvändigt att medlemsstaterna fastställer effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner i nationell rätt för överträdelse av denna förordning.

(62)

Kommissionen bör utföra en utvärdering av denna förordning. I enlighet med punkt 22 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning bör denna utvärdering baseras på de fem kriterierna effektivitet, ändamålsenlighet, relevans, konsekvens och EU-mervärde, vilka också bör ligga till grund för konsekvensbedömningar av olika alternativ för vidare åtgärder. Kommissionen bör till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén överlämna en rapport om genomförandet av denna förordning och framstegen mot att uppfylla målen för den, inbegripet riktvärdena för kapacitet och diversifiering. Kommissionen bör i rapporten också, med utgångspunkt i genomförandet av åtgärder för insyn i kritiska råvarors miljöavtryck, bedöma lämpligheten med att fastställa gränsvärden som är relaterade till miljöavtryck.

(63)

I den utsträckning åtgärderna enligt denna förordning utgör statligt stöd, bör bestämmelserna om sådana åtgärder inte påverka tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget.

(64)

Eftersom målen med denna förordning, nämligen att förbättra den inre marknadens funktion genom att inrätta en ram för att säkerställa unionens tillgång till trygg och hållbar försörjning av kritiska råvaror, inte kan uppnås i tillräcklig utsträckning av medlemsstaterna själva utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, endast kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.