GROFA är ett bolag som importerar kameror som tillverkats av GoPro Coöperatief. Kamerorna är elektroniska, batteridrivna apparater som är särskilt anpassade för inspelning av sport- och fritidsaktiviteter. Det nationella målet avser tre kameramodeller i serien GoPro Hero 3 Black Edition (nedan kallade de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15).

Den hänskjutande domstolen har uppgett att de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15 är försedda med en LCD-skärm, men saknar sökare. Kamerorna har flera fotofunktioner och ett objektiv med fast brännvidd. De bilder och det ljud som tas upp av objektivet respektive den inbyggda mikrofonen lagras i filformat MP4 H.264 på ett löstagbart minneskort. Kamerorna har varken digital zoom, högtalare eller inbyggt internminne. Programvaran för de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15 kodar in registrerade data på ett sådant sätt att de filer som skapats av dessa kameror kan särskiljas från dem som kommer från externa källor.

Med nämnda kameror kan video spelas in under 120 minuter med 30 bilder per sekund och med en upplösning av 1 920 x 1 080 pixlar i en videoslinga. Videosekvenser som är längre än 26 minuter och 3 sekunder spelas in i flera filer i formatet MP4 H.264, varvid speltiden för varje sådan fil är högst 26 minuter och 3 sekunder. Den som tittar på inspelningen uppfattar emellertid inte växlingen mellan filerna.

De omtvistade kamerorna i mål C‑435/15 har en plats för minneskort, en micro HDMI‑port, en mini USB-port som är kompatibel med en A/C kompositkabel och en bearbetare för microstereo på 3,5 mm samt inbyggd WiFi och en HERO-port.

De bild- och videofiler som lagrats på minneskortet kan visas på en televisionsapparat eller på en datorskärm via en enkelriktad HDMI‑port och en enkelriktad anslutning till en A/C kompositkabel.

Dubbelriktad WiFi gör det möjligt att fjärrstyra de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15 via en radiolänk, surfplatta eller smarttelefon på vilka de data som sparats på minneskortet visas. WiFi-gränssnittet kan inte ta upp videofiler. Det är endast bild- och videofiler som lagrats på minneskortet och som spelats in med dessa kameror som kan visas. Kamerorna kan inte använda filer från andra källor och på monitorn eller bildskärmen visas meddelandet ”Fil som inte kan användas”.

De omtvistade kamerorna i mål C‑435/15 kan via mini USB-porten kopplas till en dator som känner igen dessa kamerors minneskort som en extern hårddisk. Genom programvaran för uppspelning för den dator som använder formatet MP4 kan de bild- och videofiler som finns på minneskortet återges på en bildskärm som är ansluten till datorn. Bild- och videofiler som finns på minneskortet i de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15 kan även lagras på en dator, och data i en dator kan, omvänt, överföras till kamerornas minneskort. Denna lagringsprocess kontrolleras av en programvara för hantering av datorns filer. Kamerorna kan inte användas i detta fall. Det finns inga andra möjligheter för att lagra bilder och videor på kamerornas minneskort.

Den 5 december 2012 ansökte GROFA om att huvudtullkontoret skulle ge bindande klassificeringsbesked. Bolaget föreslog då att de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15 skulle klassificeras enligt undernummer 8525 80 91 i KN.

Genom flera bindande klassificeringsbesked av den 21 januari 2013 klassificerade huvudtullkontoret dessa kameror enligt undernummer 8525 80 99 i KN. Den 22 februari 2013 ingav GROFA ett klagomål mot dessa bindande klassificeringsbesked. Bolaget begärde denna gång att klassificering skulle ske enligt undernummer 8525 80 30 i KN. Huvudtullkontoret fann i beslut av den 20 augusti 2014 vid omprövning inte skäl att ändra de tidigare besluten. GROFAS klagomål avslogs med motiveringen att de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15 är maskiner som utför flera arbetsuppgifter, i den mening som avses i anmärkning 3 till avdelning XVI i KN, och att deras huvudsakliga arbetsuppgift utgörs av videofunktionen. Enligt huvudtullkontoret ska dessa kameror klassificeras som ”andra” videokameror enligt undernummer 8525 80 99 i KN. Huvudtullkontoret grundade sig, för det första, på de förklarande anmärkningar till KN som avser nummer 8525 i KN. Enligt dessa anmärkningar ska digitala kameror med flera arbetsuppgifter inte klassificeras som digitala kameror om de, med maximal inspelningskapacitet, kan åstadkomma en inspelning med en kvalitet av 800 × 600 pixlar (eller högre) vid 23 bilder per sekund (eller högre) under minst 30 minuter i en enda videosekvens. Så var fallet beträffande de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15. Den omständigheten att videosekvenser som är längre än 26 minuter och 4 sekunder lagras i flera filer på minneskortet påverkade inte videoinspelningstidens totala längd. Huvudtullkontoret ansåg, för det andra, att den omständigheten att dessa kameror kan lagra videofiler med ljud, vilka överförs från en extern källa via USB-porten, är kännetecknande för registrering av bilder och ljud i den mening som avses i undernummer 8525 80 99 i KN.

GROFA väckte talan vid den hänskjutande domstolen och begärde att de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15 skulle klassificeras, i första hand, enligt undernummer 8525 80 30 i KN eller, i andra hand, enligt undernummer 8525 80 91 i KN såsom videokameror som inte har självständig kapacitet för att spela in signaler från externa källor.

Den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida genomförandeförordning nr 1249/2011, som innebär att ”fickvideokameror” ska klassificeras enligt undernummer 8525 80 99 i KN, kan tillämpas analogt i förevarande fall.

För det fall genomförandeförordning nr 1249/2011 kan tillämpas analogt önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida nämnda förordning är giltig. Det framgår nämligen av förordningens bilaga att en kamera som ”är i stånd att spela in videofiler från andra källor än den inbyggda televisionskameran”, eftersom ”[v]ideofiler … via USB-gränssnittet [kan] överföras till apparaten från en maskin för automatisk databehandling, ska klassificeras enligt KN-nummer 8525 80 99 som ”annan videokamera”. Enligt nämnda domstol strider en sådan tolkning av begreppet ”annan inspelningsmöjlighet” i den mening som avses i undernummer 8525 80 99 i KN mot EU-domstolens praxis, enligt vilken det krävs att det är själva videokameran som styr inspelningen.

Den hänskjutande domstolen anser vidare att genomförandeförordning nr 876/2014, som innebär att ”fickvideokameror” ska klassificeras enligt undernummer 8525 80 99 i KN, skulle kunna tillämpas analogt på de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15. Den är emellertid osäker på huruvida denna förordning är giltig, dels eftersom det i förordningens bilaga anges att dataöverföring till kameran från en maskin för automatisk databehandling ska anses utgöra en ”inspelningsmöjlighet”, vilket utesluter klassificering enligt undernummer 8525 80 91 i KN, tvärtemot EU-domstolens praxis, dels eftersom det i genomförandeförordning nr 876/2014 inte tas någon hänsyn till att de kameror som avses inte kan återge videofiler som kommer från externa källor via en ansluten monitor, till skillnad från vad som anges i de förklarande anmärkningar till KN som avser undernummer 8525 80 99 i KN.

Den hänskjutande domstolen har därefter, subsidiärt, ställt frågan huruvida de förklarande anmärkningar till KN som är relevanta utgör hinder för att klassificera de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15 enligt undernumren 8525 80 91 och 8525 80 99 i KN, eftersom videor som spelas in med dessa kameror och som är längre än 26 minuter och 4 sekunder inte lagras i en enda fil, vilket kan tala emot att kamerorna har kapacitet att spela in videor på ett oavbrutet sätt i den mening som avses i dessa förklarande anmärkningar.

Den hänskjutande domstolen önskar vidare, subsidiärt, få klarhet i vilka konsekvenser det har för klassificeringen av de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15 att kamerorna spelar in signaler från externa källor, medan de inte kan återge signalerna via en extern monitor eller televisionsapparat. Nämnda domstol har i detta hänseende anmärkt att det i de förklarande anmärkningar till KN som avser undernummer 8525 80 99 i KN anges att de bilder som sparats ska kunna återges via en extern televisionsapparat eller monitor.

Mot denna bakgrund beslutade Finanzgericht Hamburg (skattedomstolen i Hamburg, Tyskland) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

”1)a)Är genomförandeförordning nr 1249/2011 analogt tillämplig på de varor som är aktuella i det nationella målet (GoPro HERO3 'Black Edition’, 'Black Edition Surf’ och 'Black Edition Motorsport’)?

b)Om ovanstående fråga besvaras jakande: är då genomförandeförordning nr 1249/2011 giltig?

2)Om tolkningsfråga 1 a eller 1 b besvaras nekande,

a)är då genomförandeförordning nr 876/2014 analogt tillämplig på de varor som är aktuella i det nationella målet?

b)Om ovanstående fråga besvaras jakande: är då genomförandeförordning nr 876/2014 giltig?

3)Om tolkningsfråga 1 a eller 1 b besvaras nekande, ska då de förklarande anmärkningar till KN som avser undernumren 8525 80 30, 8525 80 91 och 8525 80 99 i KN tolkas så, att en upptagning av ”minst 30 minuter av en enskild videosekvens” också föreligger när videosekvensen sparas i separata filer som varar mindre än 30 minuter vardera, om betraktaren inte kan uppfatta växlingen mellan filerna när sekvensen spelas upp?

4)Om tolkningsfråga 1 a eller 1 b besvaras nekande och tolkningsfrågorna 2 a, 2 b och 3 besvaras jakande, utgör då den omständigheten att signalerna inte kan återges med hjälp av en extern televisionsapparat eller monitor hinder för en klassificering enligt undernummer 8525 80 99 i KN av videokameror som kan spela in signaler från externa källor?”

Begäran om förhandsavgörande har framställts i fem mål mellan bolagen X och GoPro Coöperatief, å ena sidan, och de nederländska tullmyndigheterna, å andra sidan, angående bindande klassificeringsbesked för fem kameratyper av varumärket GoPro Hero som innebär att kamerorna ska klassificeras enligt undernumren 8525 80 91 eller 8525 80 99 i KN.

De fem målen avser kameror av typerna GoPro Hero 3 Silver Edition, GoPro Hero 3 + Silver Edition, GoPro Hero 4 Silver Edition, GoPro Hero 4 Black Edition och GoPro Hero (nedan kallade de omtvistade kamerorna i mål C‑666/15).

Såvitt avser kameran av typen GoPro Hero 3 Silver Edition har en av klagandena i de nationella målen begärt att kameran ska klassificeras, i första hand, enligt undernummer 8525 80 30 i KN eller, i andra hand, enligt undernummer 8525 80 91 i KN, medan den nationella tullmyndigheten har hävdat att kameran ska klassificeras enligt undernummer 8525 80 99 i KN. Beträffande de andra omtvistade kamerorna i mål C‑666/15 har klagandena i de nationella målen begärt att kamerorna ska klassificeras enligt undernummer 8525 80 30 i KN, medan den nationella tullmyndigheten har hävdat att dessa kameror ska klassificeras enligt undernummer 8525 80 91 i KN.

Det är enligt den hänskjutande domstolen ostridigt att de omtvistade kamerorna i mål C‑666/15 kan slås på i ”video record”-läge under längre tid än 30 minuter för inspelningar med 23 bilder per sekund (eller högre) och med en upplösning på 800 x 600 pixlar (eller högre). Nämnda domstol har angett att en inspelning som är längre än 30 minuter lagras av dessa kameror i olika videofiler, vilka känns igen som separata filer vid uppspelningen, som upphör i slutet av varje fil. Användaren måste klicka på en ny fil och trycka på ”play” för att spela upp nästa fil. Den hänskjutande domstolen har tillagt att nämnda kameror endast kan spela upp filer som har spelats in med dessa kameror. Det anges dessutom i bruksanvisningen till samtliga av de omtvistade kamerorna i mål C‑666/15 att kamerorna genom funktionen ”looping” kan spela in under längre tid än 30 minuter innan en ny video startas som spelas in över den tidigare videon (overwriting).

Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att det för tullklassificeringen av de omtvistade kamerorna i mål C‑666/15 är av särskild betydelse huruvida kamerorna endast kan spela in ljud och bild tagna med televisionskameran och huruvida de kan åstadkomma en videoinspelning under minst 30 minuter i en enda sekvens.

Mot denna bakgrund beslutade rechtbank Noord-Holland (domstol i provinsen Noord-Holland, Nederländerna) att vilandeförklara målen och ställa följande frågor till domstolen:

”1)Ska de förklarande anmärkningar till KN som avser undernummer 8525 80 30 samt undernumren 8525 80 91 och 8525 80 99 i KN tolkas så, att det är fråga om 'inspelning under minst 30 minuter’ även när videobilderna spelas in under längre tid än 30 minuter genom att de spelas in i 'video record’-läget, när videobilderna lagras i separata filer som var och en har en kortare längd än 30 minuter och betraktaren vid uppspelningen måste öppna varje fil med en kortare längd än 30 minuter separat, men det finns möjlighet att med hjälp av en av GoPro levererad mjukvara lagra bilderna i dessa filer på en dator i en följd och därmed lagra en videofilm som är längre än 30 minuter i en enda fil på en dator?

2)Utgör den omständigheten att videokameror som är i stånd att spela in signaler från externa källor inte kan återge dessa signaler via en extern televisionsapparat eller monitor, eftersom videokamerorna, till exempel GoPro Hero 3 Silver Edition, endast kan spela upp filer på en extern bildskärm eller monitor när de har spelats in genom videokamerans egen lins, hinder för klassificering enligt undernummer 8525 80 99 i KN?”

EU-domstolens ordförande har genom beslut av den 27 januari 2016 förenat målen C‑435/15 och C‑666/15 vad gäller domen.

Den hänskjutande domstolen i mål C‑435/15 har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida genomförandeförordning nr 1249/2011 ska tolkas så, att den är analogt tillämplig på varor som har de egenskaper som de omtvistade kamerorna i nämnda mål har och, om frågan besvaras jakande, huruvida denna förordning är giltig.

Enligt fast rättspraxis har en klassificeringsförordning allmän giltighet eftersom den inte är tillämplig på en viss näringsidkare utan generellt på alla varor som är identiska med den som har undersökts av tullkodexkommittén. För att vid tolkningen av en klassificeringsförordning kunna fastställa dess tillämpningsområde måste hänsyn bland annat tas till den lämnade motiveringen (dom av den 15 december 2016, LEK, C‑700/15, EU:C:2016:959, punkt 49).

I förevarande fall är genomförandeförordning nr 1249/2011, som innebär att ”fickvideokameror” ska klassificeras enligt undernummer 8525 80 99 i KN, inte direkt tillämplig på de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15. Sistnämnda varor är nämligen inte identiska med ”fickvideokameror”, som nämnda förordning avser, eftersom de – såsom har påpekats av den hänskjutande domstolen – skiljer sig från dessa bland annat genom att de kan användas för att ta bilder och genom att de varken har digital zoom, högtalare eller inbyggt internminne.

Det framgår av domstolens fasta praxis att även om en klassificeringsförordning inte är direkt tillämplig på varor som inte är identiska med utan endast liknar den vara som avses i denna förordning, är förordningen analogt tillämplig på sådana varor (dom av den 22 september 2016, Kawasaki Motors Europe, C‑91/15, EU:C:2016:716, punkt 39 och där angiven rättspraxis). En analog tillämpning av en klassificeringsförordning, såsom förordning nr 1249/2011, på produkter som liknar dem som avses i denna förordning främjar nämligen en överensstämmande tolkning av KN samt likabehandling av näringsidkare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2006, Anagram International, C‑14/05, EU:C:2006:465, punkt 32).

Det krävs emellertid även, för att en klassificeringsförordning ska kunna tillämpas analogt, att de varor som ska klassificeras och de som avses i denna förordning är tillräckligt lika (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 februari 2009, Kamino International Logistics, C‑376/07, EU:C:2009:105, punkt 67). Det finns anledning att i detta avseende beakta motiveringen i nämnda förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2006, Anagram International, C‑14/05, EU:C:2006:465, punkt 34, och dom av den 4 mars 2015, Oliver Medical, C‑547/13, EU:C:2015:139, punkt 58).

Det framgår i förevarande fall av motiveringen i tredje kolumnen i bilagan till genomförandeförordning nr 1249/2011 att klassificering av ”fickvideokameror” enligt undernummer 8525 80 99 grundas på att apparaten ”endast är i stånd att spela in video”. Av detta följer att den omständigheten att det är omöjligt att ta bilder är avgörande för den klassificering som görs enligt nämnda förordning. Det framgår av beslutet om hänskjutande i mål C‑435/15 att de omtvistade kamerorna i detta mål i detta avseende avviker från ”fickvideokameror”, eftersom bilder kan tas med de förstnämnda.

Enligt fast rättspraxis kan dessutom en varas avsedda användning utgöra ett objektivt kriterium för klassificering, under förutsättning att den följer naturligt av varan och detta kan konstateras på grundval av varans objektiva kännetecken och egenskaper (dom av den 20 juni 2013, Agroferm, C‑568/11, EU:C:2013:407, punkt 41, och dom av den 4 mars 2015, Oliver Medical, C‑547/13, EU:C:2015:139, punkt 47).

Det framgår av den hänskjutande domstolens konstateranden av de faktiska omständigheterna att de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15 är utformade så att användarna ska kunna filma sina spel- och sportaktiviteter, vilka kräver att användaren hela tiden är särskilt fri i sina rörelser. Av detta följer att nämnda kamerors huvudsakliga användning lätt kan skiljas från motsvarande användning för de ”fickvideokameror” som avses i genomförandeförordning nr 1249/2011.

Eftersom de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15 varken är identiska med eller tillräckligt lika de varor som klassificeras i genomförandeförordning nr 1249/2011, är denna förordning inte tillämplig. Det saknas följaktligen anledning att bedöma dess giltighet.

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan i mål C‑435/15 besvaras enligt följande. Genomförandeförordning nr 1249/2011 ska tolkas så, att den inte är analogt tillämplig på varor som har de egenskaper som de omtvistade kamerorna i nämnda mål har.

Den hänskjutande domstolen i mål C‑435/15 har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida genomförandeförordning nr 876/2014 ska tolkas så, att den är analogt tillämplig på varor som har de egenskaper som de omtvistade kamerorna i nämnda mål har och, om frågan besvaras jakande, huruvida denna förordning är giltig.

Genomförandeförordning nr 876/2014 innebär att ”actionkameror” ska klassificeras enligt undernummer 8525 80 99 i KN.

Det framgår av den hänskjutande domstolens konstateranden av de faktiska omständigheterna att de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15 skiljer sig från de actionkameror som avses i nämnda förordning bland annat genom att de förstnämnda både kan fästas på ett föremål, såsom en hjälm, och hållas i handen, har en mindre kapacitet när det gäller inspelningstidens längd, nämligen högst två timmar, kan användas för att ta bilder av bättre kvalitet möjliggör kontroll av bildernas kvalitet. Av detta följer att de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15 inte är identiska med de varor som avses i genomförandeförordning nr 876/2014.

Sistnämnda varor företer emellertid stora likheter med de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15, såväl vad gäller deras objektiva kännetecken och egenskaper som deras avsedda användning. Således är både ”actionkameror” i den mening som avses i genomförandeförordning nr 876/2014 och de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15 av mindre format och väger mindre. De har varken zoom, sökare eller inbyggt internminne. De har en micro HDMI‑port, en mini USB-port och en WiFi-anslutning. Båda kameratyperna kan användas såväl för att ta bilder som för att spela in videosekvenser som är längre än 30 sekunder, sekvenser som i båda fallen dock lagras i flera separata filer. Båda varutyperna är dessutom särskilt utformade för att kunna användas i samband med sportaktiviteter.

Av detta följer, i enlighet med den rättspraxis som det har erinrats om i punkterna 37 och 38 ovan, att genomförandeförordning nr 876/2014 är analogt tillämplig på de omtvistade kamerorna i mål C‑435/15 och att det följaktligen finns anledning att pröva dess giltighet.

Det ska erinras om att en klassificeringsförordning, som i förevarande fall förordning nr 876/2014, antas av kommissionen efter yttrande av Tullkodexkommittén i de fall klassificeringen av en viss vara i KN kan ge upphov till svårigheter eller bli föremål för diskussion. Enligt domstolens praxis har rådet gett kommissionen, som samarbetar med tullexperter från medlemsstaterna, ett stort utrymme för att efter eget skön precisera innehållet i de tulltaxenummer som ska beaktas vid klassificeringen av en viss vara. Den behörighet som kommissionen har, i fråga om att besluta om åtgärder i enlighet med artikel 9 i förordning nr 2658/87, i dess lydelse enligt förordning nr 254/2000, innebär emellertid inte att den får ändra innehållet i tulltaxenumren eller deras räckvidd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 mars 2004, Krings, C‑130/02, EU:C:2004:122, punkterna 25 och 26 och där angiven rättspraxis).

I förevarande fall innebär genomförandeförordning nr 876/2014 att ”actionkameror” ska klassificeras enligt undernummer 8525 80 99 i KN, utan krav på att kamerorna ska kunna användas för att spela in externa videosignaler på ett självständigt sätt, det vill säga utan att vara beroende av materiel eller programvaror som de ursprungligen inte varit försedda med. En sådan självständig kapacitet är emellertid en förutsättning för att varor ska kunna klassificeras enligt undernummer 8525 80 99 i KN. Om varorna inte har en sådan självständig kapacitet får de inte klassificeras enligt undernummer 8525 80 99 i KN, utan ska då snarare kvalificeras enligt undernummer 8525 80 91 i KN (dom av den 5 mars 2015, Vario Tek, C‑178/14, ej publicerad, EU:C:2015:152, punkt 32).

Av detta följer att genomförandeförordning nr 876/2014 är oförenlig med den räckvidd som undernummer 8525 80 99 i KN har, eftersom den innebär att ”actionkameror” ska klassificeras enligt detta undernummer, utan att det i förordningen preciseras att kamerorna för ändamålet med klassificeringen ska kunna användas för att spela in externa videosignaler på ett självständigt sätt.

Av det ovan anförda följer att kommissionen, genom att anta genomförandeförordning nr 876/2014, har ändrat räckvidden för undernummer 8525 80 99 i KN och följaktligen har överskridit sina befogenheter enligt artikel 9.1 a i förordning nr 2658/87, i dess lydelse enligt förordning nr 254/2000 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2016, Kawasaki Motors Europe, C‑91/15, EU:C:2016:716, punkt 62).

Den andra frågan i mål C‑435/15 ska följaktligen besvaras enligt följande. Genomförandeförordning nr 876/2014 ska tolkas så, att den är analogt tillämplig på varor som har de egenskaper som de omtvistade kamerorna i nämnda mål har. Denna förordning är emellertid ogiltig.

Med hänsyn till svaret på den andra frågan saknas anledning att besvara den fjärde frågan i samma mål.

De hänskjutande domstolarna har ställt den tredje frågan i mål C‑435/15 respektive den första frågan i mål C‑666/15, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida undernumren 8525 80 30, 8525 80 91 och 8525 80 99 i KN, med beaktande av de förklarande anmärkningar till KN som avser dessa undernummer, ska tolkas på så sätt att en videosekvens som är längre än 30 minuter, som sparas i separata filer som varar mindre än 30 minuter vardera, ska anses utgöra en inspelning under minst 30 minuter i en enda videosekvens, om användaren inte kan uppfatta växlingen mellan filerna när sekvensen spelas upp eller, omvänt, om användaren vid uppspelningen i princip måste öppna varje fil separat.

Det ska inledningsvis påpekas att de förklarande anmärkningar som har utarbetats av kommissionen (vad beträffar KN), utgör viktiga tolkningsdata vid bedömningen av vad som omfattas av olika tulltaxenummer, dock utan att vara rättsligt bindande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 februari 2016, Salutas Pharma, C‑124/15, EU:C:2016:87, punkt 31, och dom av den 15 december 2016, LEK, C‑700/15, EU:C:2016:959, punkt 41).

Enligt de förklarande anmärkningar till KN som avser undernummer 8525 80 30 i KN, å ena sidan, och de förklarande anmärkningar till KN som avser undernumren 8525 80 91 och 8525 80 99 i KN, å andra sidan, är den aktuella varans kapacitet att åstadkomma en inspelning med en kvalitet av 800 × 600 pixlar (eller högre) vid 23 bilder per sekund (eller högre) under minst 30 minuter i en enda videosekvens ett kriterium som gör det möjligt att skilja mellan digitala kameror och videokameror.

Det är följaktligen kapaciteten i sig att spela in en videosekvens oavbrutet under minst 30 minuter med en minsta upplösning, och inte kapaciteten att oavbrutet återge denna inspelning, som utgör den egenskap på grundval av vilken en varas klassificering enligt undernummer 8525 80 30 i KN kan uteslutas. Den omständigheten att de omtvistade kamerorna i målen C‑435/15 och C‑666/15, oavbrutet under minst 30 minuter, kan eller inte kan spela upp videosekvenser är följaktligen inte relevant vid kamerornas tullklassificering enligt ett av de tre undernummer som anges i föregående punkt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2015, Vario Tek, C‑178/14, ej publicerad, EU:C:2015:152, punkt 36).

Av detta följer att den omständigheten att den inspelning av videosekvenser som är längre än 30 minuter – som görs med de omtvistade kamerorna i målen C‑435/15 och C‑666/15 – sparas i separata filer inte hindrar att kamerorna utesluts från klassificering enligt undernummer 8525 80 30 i KN. En sådan lagring i flera filer ändrar nämligen inte det förhållandet att sekvensen spelas in oavbrutet, utan endast, i förekommande fall, den oavbrutna karaktären av sekvensens uppspelning, och frågan huruvida användaren uppfattar växlingen mellan videofilerna är inte relevant vid denna tullklassificering.

Den tredje frågan i mål C‑435/15 respektive den första frågan i mål C‑666/15 ska följaktligen besvaras enligt följande. Undernumren 8525 80 30, 8525 80 91 och 8525 80 99 i KN ska, med beaktande av de förklarande anmärkningar till KN som avser dessa undernummer, tolkas på så sätt att en videosekvens som är längre än 30 minuter, som sparas i separata filer som varar mindre än 30 minuter vardera, ska anses utgöra en inspelning under minst 30 minuter i en enda videosekvens, oberoende av den omständigheten att användaren inte kan uppfatta växlingen mellan filerna när sekvensen spelas upp eller, omvänt, att användaren vid uppspelningen i princip måste öppna varje fil separat.

Den hänskjutande domstolen i mål C‑666/15 har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida KN ska tolkas så, att den omständigheten att en videokamera som är i stånd att spela in signaler från externa källor, medan den inte kan återge dessa signaler via en extern televisionsapparat eller monitor, eftersom videokameran endast kan spela upp filer på en extern bildskärm eller monitor när de har spelats in genom videokamerans egen lins, utgör hinder för klassificering enligt undernummer 8525 80 99 i KN.

Den grundläggande egenskapen hos videokameror enligt undernummer 8525 80 99 i KN utgörs i synnerhet av deras kapacitet att spela in externa videosignaler på ett självständigt sätt, det vill säga utan att vara beroende av materiel eller programvaror som de ursprungligen inte varit försedda med. Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma svårighetsgraden hos de manipulationer som ska utföras, med beaktande av att en användare utan särskilda kunskaper lätt ska kunna göra inspelningen (dom av den 5 mars 2015, Vario Tek, C‑178/14, ej publicerad, EU:C:2015:152, punkt 32).

Om varorna inte har en sådan självständig kapacitet får de inte klassificeras enligt undernummer 8525 80 99 i KN, utan klassificering ska då snarare ske enligt undernummer 8525 80 91 i KN (se, för ett likande resonemang, dom av den 5 mars 2015, Vario Tek, C‑178/14, ej publicerad, EU:C:2015:152, punkt 32).

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida de omtvistade kamerorna i mål C‑666/15 verkligen har en sådan självständig inspelningskapacitet. Om så inte är fallet är det i vart fall uteslutet att klassificera kamerorna enligt undernummer 8525 80 99 i KN.

Det ska vidare påpekas att det i de förklarande anmärkningar till KN som avser undernummer 8525 80 99 i KN anges att videokameror som omfattas av detta undernummer ska kunna återge ljud- och videofiler från externa källor med hjälp av en extern televisionsapparat eller monitor (dom av den 5 mars 2015, Vario Tek, C‑178/14, ej publicerad, EU:C:2015:152, punkt 37).

Av detta följer att en videokamera som är i stånd att självständigt spela in signaler från externa källor, medan den inte kan återge dessa signaler via en extern televisionsapparat eller monitor, inte kan klassificeras enligt undernummer 8525 80 99 i KN.

Den andra frågan i mål C‑666/15 ska följaktligen besvaras enligt följande. KN ska tolkas på så sätt att en videokamera som är i stånd att spela in signaler från externa källor, medan den inte kan återge dessa signaler via en extern televisionsapparat eller monitor, eftersom videokameran endast kan spela upp filer på en extern bildskärm eller monitor när de har spelats in genom videokamerans egen lins, inte kan klassificeras enligt undernummer 8525 80 99 i KN.