Todor Iliev, som är bulgarisk medborgare, och Blagovesta Ilieva, som är italiensk och bulgarisk medborgare, ingick äktenskap den 1 juni 2007 i Choumen (Bulgarien).

Den 2 juli 2015 upplöstes parternas äktenskap genom beslut av Rayonen sad Choumen (Regionala domstolen i Choumen, Bulgarien).

Sedan den domstolen hade upplöst äktenskapet, ingav Todor Iliev en ansökan till den hänskjutande domstolen i syfte att avyttra en bil som Blagovesta Ilieva hade köpt och som hade registrerats i hennes namn i november 2009.

Todor Iliev har hävdat att fordonet hade köpts för gemensamma medel medan parterna var gifta och att bilen enligt artiklarna 21 och 28 i familjelagen tillhörde båda parterna, även om den var registrerad i Italien i endast Blagovesta Ilievas namn.

Enligt beslutet om hänskjutande finns det, trots att Todor Iliev och Blagovesta Ilieva var registrerade som permanent bosatta i Bulgarien, anledning att anse att de vanligtvis var bosatta i Italien vid tidpunkten för sin borgerliga vigsel, vid den tidpunkt då fordonet förvärvades, då äktenskapsskillnaden meddelades och då talan väcktes i det nationella målet. Den nationella domstolen har preciserat att Blagovesta Ilieva sedan tio år fortlöpande lever och arbetar i Italien, att hon den 14 mars 2016 förklarade för de bulgariska myndigheterna att hon var bosatt i Italien och att det på det identitetskort som utfärdats av italienska myndigheter angavs att hon var bosatt i Alba i provinsen Cuneo (Italien).

Blagovesta Ilieva har hävdat att bulgariska domstolar inte är behöriga att avgöra det nationella målet. På grundval av artikel 4.1 i förordning nr 1215/2012 anser hon att de italienska domstolarna är behöriga.

Den hänskjutande domstolen har uttryckt tvivel på detta, eftersom den endast förfogar över en dom som Bulgariens högsta domstol har avkunnat i samband med äktenskapsskillnad beträffande avyttring av egendom som förvärvats under äktenskapet. Enligt den domen avser undantaget enligt artikel 1.2 a i förordning nr 1215/2012 endast mål som angår makars förmögenhetsförhållanden enligt definitionen i vissa artiklar i familjelagen. Dessa omfattar inte sådan avyttring. Härav följer att sådan avyttring omfattas av tillämpningsområdet för den förordningen. Om det förhåller sig så är de italienska domstolarna – enligt den hänskjutande domstolen – behöriga att avgöra det nationella målet i enlighet med artikel 4.1 i den ovannämnda förordningen. Om den förordningen inte är tillämplig, är de bulgariska domstolarna däremot behöriga enligt artikel 4.1.2 i lagen om internationell privaträtt.

Mot denna bakgrund beslutade Rayonen sad Varna (Regionala domstolen i Varna, Bulgarien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

”1)Utgör en ansökan om delning mellan tidigare makar av lös egendom som förvärvats under äktenskapet, i en förmögenhetsgemenskap, en tvist rörande makars förmögenhetsförhållanden i den mening som avses i artikel 1.1 a i förordning nr [1215/2012]?

2)Ingår en tvist rörande delning av lös egendom som förvärvats under äktenskapet, men som hos behörig myndighet registrerats endast under den ene av de tidigare makarnas namn, i de rättsområden som inte omfattas av förordning 1215/2012 enligt artikel 1.2 a i den förordningen?

3)Vilken domstol är behörig att pröva en tvist om äganderätten till lös egendom som förvärvats i ett borgerligt äktenskap, när parterna är medborgare i en medlemsstat [i Europeiska unionen], men det under målets handläggning har blivit utrett att parterna vid tidpunkten för den borgerliga vigseln, vid den tidpunkt då egendomen förvärvades, då äktenskapsskillnaden meddelades och då ansökan om delning av egendomen efter äktenskapsskillnaden gavs in, hade hemvist i en annan medlemsstat?”

Av artikel 99 i domstolens rättegångsregler följer att om svaret på en fråga i en begäran om förhandsavgörande klart kan utläsas av rättspraxis, får domstolen på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten när som helst avgöra målet genom ett motiverat beslut.

Denna bestämmelse ska tillämpas i förevarande mål.

Genom de tre frågorna, som ska prövas tillsammans, vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 1.2 a i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en sådan tvist som i den nationella domstolen, vilken avser avyttring efter en äktenskapsskillnad av lös egendom som makar, som är medborgare i en medlemsstat men som har hemvist i en annan medlemsstat, har förvärvat under äktenskapet omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012, eller om den ingår i området för makars förmögenhetsförhållanden och därmed omfattas av undantagen i artikel 1.2 a i den förordningen.

Eftersom förordning nr 1215/2012 ersätter Brysselkonventionen i förhållandena mellan medlemsstaterna, med undantag av Konungariket Danmark, gäller domstolens tolkning av den konventionen även för den förordningen när bestämmelserna däri och bestämmelserna i Brysselkonventionen kan anses överensstämma med varandra. Såsom framgår av skäl 34 förordning nr 1215/2012 måste kontinuitet råda när det gäller tolkningen av Brysselkonventionen och den förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2011, Realchemie Nederland, C‑406/09, EU:C:2011:668, punkt 38).

Domstolen finner beträffande tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012 att artikel 1.2 a i den förordningen sammanfaller med artikel 1 andra stycket punkt 1 i Brysselkonventionen och att dessa båda bestämmelser har liknande lydelse.

Domstolen hänvisar därför till domstolens praxis avseende artikel 1 andra stycket punkt 1 i Brysselkonventionen, och särskilt till domen av den 27 mars 1979, de Cavel (143/78, EU:C:1979:83).

I det målet prövade domstolen huruvida en tvist angående en säkerhetsåtgärd avseende egendom i ett förfarande avseende äktenskapsskillnad omfattades av Brysselkonventionen på grund av att åtgärden hade en förmögenhetsdimension.

Domstolen angav att den särskilda karaktären hos vissa områden, däribland fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållanden, arv och testamente samt tvister avseende dessa ämnen hade undantagits från Brysselkonventionens tillämpningsområde (dom av den 27 mars 1979, de Cavel, 143/78, EU:C:1979:83, punkt 6).

Domstolen slog fast att begreppet makars förmögenhetsförhållanden i artikel 1 andra stycket punkt 1 i Brysselkonventionen inte endast omfattar egendomsordningar som i viss nationell lagstiftning har upprättats särskilt och uteslutande med avseende på äktenskap, utan även egendomsförhållanden som följer direkt av äktenskap eller upplösning av äktenskap (dom av den 27 mars 1979, de Cavel, 143/78, EU:C:1979:83, punkt 7).

Domstolen drog slutsatsen att tvister rörande makarnas tillgångar under ett förfarande för äktenskapsskillnad, beroende på omständigheterna kan röra eller ha ett nära samband med antingen: kategori ett, frågor avseende personers rättsliga status, eller kategori två, makars rättsliga förmögenhetsförhållanden som följer direkt av äktenskap eller upplösning av äktenskap, eller kategori tre, rättsliga förmögenhetsförhållanden mellan parterna, men som inte har något samband med äktenskapet och där endast tvister avseende den sistnämnda kategorin omfattas av tillämpningsområdet för Brysselkonventionen, medan de som avser de båda förstnämnda kategorierna ska undantas (dom av den 27 mars 1979, de Cavel, 143/78, EU:C:1979:83, punkt 7).

Härav följer att en tvist mellan tidigare makar angående avyttring av lös egendom som förvärvats under äktenskapet inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012, utan av kategori två i föregående punkt, eftersom tvisten avser rättsliga förmögenhetsförhållanden mellan de personerna och följer direkt av att äktenskapet har upplösts.

Enligt artikel 1.1 a i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1) avser den förordningen visserligen civilrättsliga frågor om äktenskapsskillnad. Den ska, enligt skäl 8 i förordningen, emellertid tillämpas endast på äktenskapets upplösning och bör inte avse sådana frågor som orsakerna till äktenskapsskillnaden, förmögenhetsrättsliga konsekvenser av äktenskapet eller andra frågor som har samband med dessa.

Tolkningsfrågorna ska därför besvaras med att artikel 1.2 a i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en sådan tvist som i den nationella domstolen, vilken avser avyttring efter en äktenskapsskillnad av lös egendom som makar, som är medborgare i en medlemsstat men som har hemvist i en annan medlemsstat, har förvärvat under äktenskapet inte omfattas av tillämpningsområdet för den förordningen, utan av området för makars förmögenhetsförhållanden och därmed omfattas av undantagen i artikel 1.2 a i den förordningen.

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.