Jag kommer i detta förslag först att redogöra för domstolens rättspraxis angående konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, 4  –EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30. i dess lydelse enligt de olika konventionerna om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen), eftersom Brysselkonventionen har ersatts av förordning nr 44/2001 och domstolens tolkning av bestämmelserna i konventionen även gäller bestämmelserna i förordningen, när dessa kan kvalificeras som likvärdiga. 5  –Dom TNT Express Nederland (C‑533/08, EU:C:2010:243, punkt 36 och där angiven rättspraxis). Nyckelbestämmelsen i förevarande mål, det vill säga artikel 5.3 i förordning nr 44/2001, har en i princip likalydande ordalydelse som motsvarande bestämmelse i Brysselkonventionen och samma systematik är återgiven i bestämmelsen i förordningen. När en sådan likvärdighet föreligger ska, i enlighet med skäl 19 i förordning nr 44/2001, kontinuiteten i tolkningen mellan dessa båda rättsakter säkerställas. 6  –Se även beträffande just artikel 5.3 i förordning nr 44/2001, dom Zuid-Chemie (C‑189/08, EU:C:2009:475, punkt 19).

Den hänskjutande domstolen söker genom fråga 1 klarhet i huruvida artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en ort i en medlemsstat där skadan 7  –I syfte att förhindra all risk för sammanblandning preciserar jag för tydlighetens att termerna ”men” och ”skada” används i samma betydelse i detta förslag till avgörande. uppkommit kan anses vara ”den ort där skadan inträffade”, när skadan uteslutande består av en förmögenhetsskada som är det direkta resultatet av ett otillåtet handlande i en annan medlemsstat.

Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i huruvida en förmögenhetsskada som uppstått i en medlemsstat är ett tillräckligt anknytningskriterium för att enligt artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 fastställa behörig domstol.

Det är således genom undantag från den grundläggande principen i artikel 2.1 i förordning nr 44/2001 att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga, som det i avsnitt 2 i avdelning II i förordningen föreskrivs ett antal särskilda behörighetsregler, däribland regeln i förordningens artikel 5.3. 8  –Se, bland annat, dom Coty Germany (C‑360/12, EU:C:2014:1318, punkt 44) och dom Melzer (C‑228/11, EU:C:2013:305, punkt 23). Regeln om att behörig domstol är domstol i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa är en särskild behörighetsregel och den ska därför tolkas fristående och restriktivt, 9  –Enligt fast rättspraxis. Se, bland annat, dom Holterman Ferho Exploitatie m.fl. (C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 72), dom CDC Hydrogen Peroxide (C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 37) och dom Kolassa (C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 43). vilket innebär att den inte medger en tolkning som går utöver de fall som är uttryckligen angivna i förordning nr 44/2001. 10  –Se, bland annat, dom Coty Germany (C‑360/12, EU:C:2014:1318, punkt 45) och dom Melzer (C‑228/11, EU:C:2013:305, punkt 24).

Den huvudsakliga grunden till bestämmelsen om särskild behörighet i artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 är, enligt domstolens fasta praxis, att det finns ett särskilt nära samband mellan tvisten och domstolen på den ort där skadan inträffade, vilket med hänsyn till intresset av god rättskipning och en ändamålsenlig handläggning gör det befogat att denna domstol ges behörighet. 11  –Se dom Zuid-Chemie (C‑189/08, EU:C:2009:475, punkt 24 och där angiven rättspraxis). Domstolen på den ort där skadan inträffade är nämligen vanligen den mest lämpade att avgöra saken, särskilt med hänsyn till dess närhet till tvisten och med hänsyn till att bevisupptagningen underlättas. 12  –Dom Zuid-Chemie (C‑189/08, EU:C:2009:475, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

I artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 föreskrivs således att, med avseende på talan avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden, får den som har hemvist i en medlemsstat stämmas vid domstolen i den ort där den skadan inträffade eller kan inträffa.

Jag noterar att det i denna bestämmelse inte är fråga om skada eller men, utan om den skadeståndsgrundande handlingen. Lydelsen i artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 avser således inte i första hand skadan, utan den skadevållande händelsen. Logiken bakom denna bestämmelse förefaller mig vara uppenbar: domstolen i den ort där en skada har orsakats är bäst lämpad att utreda de faktiska omständigheterna, höra vittnen och vidta nödvändiga processuella åtgärder.

Det är allmänt känt att domstolen sedan domen i målet Bier, kallat Mines de potasse d’Alsace, 13  –21/76, EU:C:1976:166. har tolkat uttrycket ”ort där skadan inträffade” så, att det inbegriper två olika platser, nämligen den ort där skadan uppkommit 14  –I tysk doktrin benämnd ”Erfolgsort”. och den ort där den skadevållande händelsen 15  –I tysk doktrin benämnd ”Handlungsort”. som är ursprunget till skadan inträffat. 16  –21/76, EU:C:1976:166, punkt 24). Se även dom Zuid-Chemie (EU:C:2009:475, punkt 23) och dom Kainz (C‑45/13, EU:C:2014:7, punkt 23).

Med avseende på förmögenhetsskador har domstolen i domen Marinari 17  –C‑364/93, EU:C:1995:289. funnit att begreppet ”ort där skadan inträffade” inte avser den ort där den skadelidande påstår sig ha lidit en förmögenhetsskada som följd av en omedelbar skada som uppkommit och drabbat en person i en annan medlemsstat. 18  –Se dom Marinari (C‑364/93, EU:C:1995:289, punkt 21). I det aktuella fallet hade klaganden deponerat ett antal skuldebrev hos dotterbolaget till en bank i Förenade kungariket, vilka bankens anställda hade vägrat att återlämna och banken hade samtidigt varskott polisen om skuldbreven och förklarat att deras ursprung var tvivelaktigt. Detta medförde att klaganden greps och att skuldebreven togs i beslag. Efter det att engelska domstolar hade frikänt klaganden, väckte han talan vid en italiensk domstol och yrkade att banken skulle förpliktas att ersätta de skador som hade orsakats av dess anställda. Hans yrkande avsåg betalning av ett belopp motsvarande skuldebrevens värde samt ersättning för den skada som han hade lidit till följd av frihetsberövandet, uppsägningen av flera avtal och att hans goda namn svärtats ned.

I det nationella målet har det avtal som innehåller den felaktiga klausulen förhandlats och undertecknats i Tjeckien. Parternas rättigheter och skyldigheter har definierats i den medlemsstaten, inbegripet skyldigheten för Universal Music att betala ett högre belopp än det ursprungligen avsedda för resterande 30 procent av aktierna. Denna avtalsförpliktelse, vilken parterna i avtalet inte hade för avsikt att skapa, har uppstått i Tjeckien. Det är således i den medlemsstaten som skyldigheten att betala ett högre pris än det ursprungligen avsedda blivit oåterkallelig och oundviklig och enligt min uppfattning är det där som skadan uppstått.

Detta konstaterande innebär att fråga 1 och fråga 2 blir hypotetiska, eftersom den ort där skadan inträffade i enlighet med fast rättspraxis är belägen i Tjeckien.

Den hänskjutande domstolen har emellertid anfört att den inte funnit något svar i domstolens praxis på frågan huruvida enbart en förmögenhetsskada i sig kan utgöra en Erfolgsort och således grunda behörighet enligt artikel 5.3 i förordning nr 44/2001. Den hänskjutande domstolen frågar sig med andra ord huruvida det kan föreligga behörighet enligt nämnda bestämmelse när det inte redan funnits någon initial skada som i det mål som avgjordes genom domen Marinari. 19  –C‑364/93, EU:C:1995:289.

I andra hand och under en sådan hypotes är nyckelfrågan i målet således huruvida domstolens slutsats i domen Mines de potasse d’Alsace 20  –21/76, EU:C:1976:166. att uttrycket ”den ort där skadan inträffade” omfattar båda orterna, även gäller när den aktuella skadan är en ren förmögenhetsskada.

Enligt min mening är så inte fallet.

När det är fråga om en förmögenhetsskada, det vill säga en skada som uteslutande består i en minskning av ekonomiska tillgångar 21  – Vermogensschade enligt den hänskjutande domstolens terminologi. tycker jag inte att begreppet Erfolgsort är fullständigt relevant. 22  –Det förhåller sig givetvis annorlunda om det är tillgångarna som sådana som är föremål för vållandet. I ett sådant fall är det för mig klart att Erfolgsort mycket väl kan vara den ort där någon lidit en förmögenhetsskada. Se även, för ett liknande resonemang, Mankowski, P., i Magnus U., och Mankowski P., Brussels Ibis Regulation - Commentary, Verlag Dr. Otto Schmidt, Cologne, 2016, artikel 7, punkt 328. I vissa fall kan det inte göras någon distinktion mellan begreppen Handlungsort och Erfolgsort. I ett sådant fall beror fastställandet av en eventuell Erfolgsort helt och hållet på frågan var de ekonomiska tillgångarna är belägna, vilket i normalfallet sammanfaller med bosättningsorten eller, beträffande en juridisk person, med orten för sätet. Denna fråga är ofta slumpmässig och sammankopplad med överväganden som saknar samband med de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet.

Jag skulle därför vara försiktig med att i alla delar överföra den rättspraxis som bygger på domen Mines de potasse d’Alsace 23  –21/76, EU:C:1976:166. på ett fall där den aktuella skadan är en förmögenhetsskada. Såsom kommissionen har påpekat i sitt yttrande har domstolen inte i domen Mines de potasse d’Alsace 24  –21/76, EU:C:1976:166. infört möjligheten för käranden att välja mellan den ort där skadan uppkommit och den ort där den skadevållande handlingen inträffade i syfte att utvidga undantaget från huvudregeln i fråga om behörighet. Skälet till att domstolen valt denna lösning är behovet av att hålla sig så nära tvistens faktiska omständigheter som möjligt och utse den domstol som är bäst lämpad att avgöra målet och således genomföra processen på ett ändamålsenligt sätt, till exempel genom att samla in bevisning och höra vittnen.

Såsom jag har funnit ovan finns alla faktorer som möjliggör det ändamålsenliga genomförandet av en process i Tjeckien.

Den omständigheten att ett förlikningsbelopp har betalats av ett bolag med hemvist i Nederländerna räcker inte i sig, av skäl hänförliga till god rättskipning och processekonomi, för att grunda behörighet för nederländska domstolar.

En genomgång av domstolens praxis vederlägger inte detta synsätt.

I det mål som avgjordes genom domen Kronhofer 25  –C‑168/02, EU:C:2004:364. hade den skadelidande, som hade hemvist i Österrike, svarat på ett erbjudande om att öppna ett konto i Tyskland. Vederbörande hade sedan överfört pengar till kontot. Domstolen fann att artikel 5.3 i konventionen ska tolkas så, att uttrycket ”ort där skadan inträffade” inte avser den ort där käranden har sitt hemvist och ”huvuddelen av sin förmögenhet” av det enda skälet att käranden har lidit ekonomisk skada där till följd av en förmögenhetsförlust som har inträffat och som han har lidit i en annan konventionsstat. 26  –Dom Kronhofer (C‑168/02, EU:C:2004:364, punkt 21). Detta konstaterande är övertygande, eftersom denna ort är slumpmässig och inte nödvändigtvis utgör ett tillförlitligt anknytningskriterium.

I det mål som avgjordes genom domen Kolassa 27  –C‑375/13, EU:C:2015:37. hade en investerare i sitt hemland Österrike investerat ett visst belopp hos en bank. Domstolen ansåg att skadan hade uppstått på den ort där investeraren hade lidit den, 28  –Dom Kolassa (C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 54). det vill säga i Österrike. Enligt domstolen förelåg det behörighet enligt artikel 5.3 i förordning nr 44/2001. 29  –Dom Kolassa (C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 57).

Jag anser dock inte att det av det målet går att utläsa en allmän regel enligt vilken en förmögenhetsskada räcker som anslutningskriterium för det ändamål som avses i ovannämnda bestämmelse. Omständigheterna i det mål som avgjordes genom domen Kolassa 30  –C‑375/13, EU:C:2015:37. var nämligen speciella. Svaranden i det målet var en brittisk bank som hade offentliggjort ett prospekt i Österrike avseende de aktuella värdepappren 31  –Se även mitt förslag till avgörande i målet Kolassa (C‑375/13, EU:C:2014:2135, punkt 64). och det var en österrikisk bank som hade (vidare)försålt värdepappren.

I det mål som avgjordes genom domen CDC Hydrogen Peroxide, vilket rörde konkurrensrätt och där de skadelidande fanns i flera medlemsstater, medgav domstolen att olika orter kunde tjäna som anknytningspunkter. 32  –C‑352/13, EU:C:2015:335 (punkt 52). Domstolen fann att ”… vad gäller en skada som består i en merkostnad som uppstått till följd av ett konstlat överpris … kan orten identifieras endast för varje skadelidande för sig och återfinns i princip där den skadelidande har sitt säte” 33  –Dom CDC Hydrogen Peroxide (C‑352/13, EU:C:2015:335). .

Jag anser inte att detta uttalande kan grunda en allmän regel enligt vilken sätet för ett företag som lidit skada utgör den ort där skadan uppstått. Detta uttalande har istället också sin förklaring i de särskilda omständigheterna i målet, i vilket ett stort antal personer hade lidit skada. Det var följaktligen inte möjligt att fastställa en ort där det konkurrensbegränsande samarbetet hade ingåtts och det var således inte heller möjligt att fastställa orten för den skadevållande händelsen. Det förefaller mig dessutom som att ett företags säte sammanfaller med dess ekonomiska verksamhet.

Sammanfattningsvis ser jag inte hur artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 skulle kunna grunda behörighet för en domstol som är i belägen i en medlemsstat, vars enda anknytning till tvisten är att den skadelidande lidit en förmögenhetsskada i den staten.

Jag föreslår således att fråga 1 ska besvaras enligt följande. Artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den i en medlemsstat belägna ort där skadan uppstått inte – i avsaknad av andra anknytningsmoment – kan anses utgöra ”den ort där skadan inträffade”, när skadan uteslutande består i en förmögenhetsskada som är följden av ett otillåtet handlande i en annan medlemsstat.

Med beaktande av det föreslagna svaret på fråga 1 saknas det anledning att besvara fråga 2.

Den hänskjutande domstolen söker med fråga 3 klarhet i huruvida artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den nationella domstol som har att pröva sin behörighet enligt förordningen är skyldig att grunda sin bedömning på kärandens/klagandens relevanta påståenden, eller om den även måste beakta vad svaranden/motparten anfört för att bestrida dessa påståenden.

Även om den hänskjutande domstolen endast har ställt denna fråga för det fall fråga 1 ska besvaras jakande, anser jag att det finns ett intresse av att besvara frågan, eftersom dess räckvidd är allmän och avser behörighetsbedömningen och inte enbart frågan huruvida en förmögenhetsskada räcker för att grunda behörighet.

Jag erinrar 34  –Se även mitt förslag till avgörande i målet Kolassa (C‑375/13, EU:C:2014:2135, punkt 69). inledningsvis om att frågan om en domstols behörighet avgörs av de fristående reglerna i förordning nr 44/2001, medan en prövning av saken i målet avgörs i enlighet med tillämplig nationell rätt, vilken fastställs i enlighet med lagvalsregler om avtalsförpliktelser 35  –Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6). eller utomobligatoriska förpliktelser. 36  –Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40).

Rådande praxis förefaller mig erbjuda flera möjliga lösningar för att besvara denna fråga.

Omfattningen av den kontroll som det ankommer på en nationell domstol att göra vid prövningen av sin behörighet är inte närmare angiven i förordning nr 44/2001. Det följer av fast rättspraxis att Brysselkonventionen inte hade som ändamål att harmonisera de olika konventionsstaternas materiella och processrättsliga regler, utan att fördela domstolarnas behörighet för att lösa tvister på privaträttens område i relationerna mellan konventionsstaterna, och att underlätta verkställandet av domstolsavgöranden. 37  –Se, i detta avseende, dom Shevill m.fl. (C‑68/93, EU:C:1995:61, punkt 35), dom Italian Leather (C‑80/00, EU:C:2002:342, punkt 43) och dom DFDS Torline (C‑18/02, EU:C:2004:74, punkt 23). Det följer även av fast rättspraxis att man, när det rör sig om processrättsliga regler, ska använda sig av de nationella regler som tillämpas av den domstol där talan väckts, under förutsättning att tillämpningen av dessa regler inte undergräver Brysselkonventionens ändamålsenliga verkan. 38  –Dom Hagen (C‑365/88, EU:C:1990:203, punkterna 19 och 20) och dom Shevill m.fl. (C‑68/93, EU:C:1995:61, punkt 36).

Domstolen har därför funnit att en kärande får använda sig av avtalsuppfyllelseortens forum enligt artikel 5.1 i Brysselkonventionen, även om ingåendet av det avtal som föranlett talan var tvistigt mellan parterna. 39  –Dom Effer (38/81, EU:C:1982:79, punkt 8). Domstolen har även funnit att det svarar mot rättssäkerhetsintresset att den nationella domstolen med lätthet kan avgöra sin egen behörighet med stöd av konventionsreglerna, utan att vara tvungen att göra en prövning av målet i sak. 40  –Dom Benincasa (C‑269/95, EU:C:1997:337, punkt 27).

Domstolen har även slagit fast att i samband med kontrollen av sin internationella behörighet ska den nationella domstol vid vilken talan väckts inte göra någon bedömning enligt nationell rätt av om en negativ fastställelsetalan kan tas upp till prövning eller huruvida det finns fog för talan. Den nationella domstolen ska endast identifiera de anknytningsmoment med forumstaten som motiverar dess behörighet enligt artikel 5.3 i förordning nr 44/2001. 41  –Dom Folien Fischer och Fofitec (C‑133/11, EU:C:2012:664, punkt 50). Domstolen har även konstaterat att vid tillämpning av artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 får den nationella domstol vid vilken talan väckts, i det enda syftet att avgöra huruvida den är behörig enligt nämnda bestämmelse, anse att kärandens påståenden i fråga om villkoren för skadestånd utanför avtalsförhållanden är styrkta. 42  –Dom Hi Hotel HCF (C‑387/12, EU:C:2014:215, punkt 20). Domstolen har även funnit att det i samband med kontrollen av behörighet enligt förordning nr 44/2001 inte finns anledning att inleda ett detaljerat bevisförfarande avseende de tvistiga omständigheter som är relevanta för såväl behörighetsfrågan som avgörandet av huruvida de åberopade kraven är befogade. Det står den nationella domstol som har att avgöra tvisten fritt att avgöra sin internationella behörighet mot bakgrund av alla uppgifter i målet, inbegripet, i förekommande fall, svarandens bestridanden. 43  –Dom Kolassa (C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 65).

Jag föreslår därför att fråga 3 ska besvaras enligt följande. Den domstol vid vilken talan väckts ska för att avgöra sin behörighet enligt bestämmelserna i förordning nr 44/2001 beakta samtliga omständigheter som den har tillgång till, inbegripet, i förekommande fall, omständigheter som har åberopats av svaranden/motparten.