Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
LAILA MEDINA
föredraget den 16 juli 2026(1)
Mål C‑328/25
Consorcio de Compensación de Seguros
mot
Ministerio Fiscal,
MLVM,
LRMG,
LMR,
JMV,
LMMV,
AHM
(begäran om förhandsavgörande från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien))
” Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2009/103/EG – Direktiv (EU) 2021/2118 – Obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon – Motorfordon som använts för att begå brott mot en person – Ersättning till den skadelidande – Begreppet användning av fordon – Begreppet olycka/olyckshändelse – Ersättningsordning ”
I. Inledning
1. Den aktuella begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet(2), jämfört med skäl 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/2118 av den 24 november 2021 om ändring av direktiv 2009/103/EG(3). Mer specifikt ger detta mål bland annat upphov till frågan huruvida användning av ett motorfordon för att avsiktligt vålla skada på en person eller orsaka dennes död omfattas av begreppet användning av fordon, i den mening som avses i artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103.
2. I den kollektiva föreställningsvärlden i dagens västerländska samhälle betraktas motorfordonet allmänt som en symbol för frihet. Oavsett om den tar sig formen av Jack Kerouacs litterära (On the Road) eller Ridley Scotts filmiska (Thelma & Louise) mästerverk har denna symbol varit ett nästan konstant inslag i den västerländska kulturen sedan andra hälften av 1900-talet. Långt dessförinnan hade emellertid Victor Hugo, i ett tal inför Chambre des pairs (det tidigare Överhuset, Frankrike) år 1846, framhållit sin uppfattning att ”med frihet följer ansvar” och förklarat att han tillhörde ”de som inte [ville] att friheten [skulle] åtnjutas utan ansvarstagande”.(4)
3. På sätt och vis är skyldigheten att försäkra ett fordon i dag ett uttryck för just denna ansvarskänsla. Det är i själva verket just denna känsla som varit vägledande för unionslagstiftaren när denne, sedan år 1972, antagit en rad direktiv om obligatorisk försäkring av ansvar för skada till följd av användning av motorfordon(5) – ett område som gradvis har harmoniserats i syfte att skydda de skadelidande vid olyckor som orsakats av motorfordon.(6) I detta sammanhang har EU-domstolen redan vid flera tillfällen uttalat sig om tolkningen av dessa direktiv, bland annat för att definiera begreppet användning av fordon.(7) I vilken utsträckning skadan täcks av ansvarsförsäkring är emellertid en ständig källa till frågor, såsom de som utgör kärnan i förevarande mål.
4. I förevarande mål är de omständigheter som föranlett tvivel beträffande tolkningen av begreppet användning av fordon särskilt allvarliga, eftersom de avser användningen av ett motorfordon för att avsiktligt orsaka en annan persons död.
II. Tvisten i det nationella målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen
5. På morgonen den 12 juli 2020 hamnade AHM i slagsmål med flera personer, däribland AMV, utanför en nattklubb i Spanien. Efter bråket startade AHM, som aldrig hade innehaft körkort, sin bil, för vilken han inte hade tecknat någon obligatorisk ansvarsförsäkring. Utan att tända strålkastarna körde han avsiktligt i hög hastighet mot AMV, som gick på trottoaren, och körde på honom. Efter den första kollisionen vände AHM bilen och körde över AMV en andra gång. AMV avled senare samma dag till följd av de multipla skador han hade ådragit sig.
6. Vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet fanns det i Spanien två parallella system för ersättning till personer som lidit sakskada eller personskada orsakad av motorfordon, nämligen ett system för ersättning av sakskador och personskador som orsakats av motorfordon och en ordning för statligt stöd till offer för uppsåtliga våldsbrott.
7. Genom dom av den 19 september 2022, kompletterad med ett senare avgörande, dömde Audiencia Provincial de Barcelona (Provinsdomstolen i Barcelona, Spanien) AHM till fängelse i 16 år och åtta månader för överlagt mord och till fyra månaders fängelse för trafiksäkerhetsbrott. Vidare förpliktade Audiencia Provincial de Barcelona (Provinsdomstolen i Barcelona, Spanien) AHM att betala skadestånd och ersätta rättegångskostnaderna. Consorcio de Compensación de Seguros (Konsortiet för försäkringsersättning, Spanien) (nedan kallat konsortiet) ålades också, i egenskap av part med direkt och solidariskt civilrättsligt ansvar, att betala skadestånd, med förbehåll för dess regressrätt.
8. Konsortiet överklagade domen till avdelningen för tvistemål och brottmål vid Tribunal Superior de Justicia de Cataluña (Överdomstolen i den autonoma regionen Katalonien, Spanien), som genom dom av den 7 mars 2023 fastställde den dom som hade meddelats i första instans. Det belopp som konsortiet skulle betala i skadestånd och antalet mottagare reducerades dock något. I synnerhet befriades konsortiet från skyldigheten att betala ersättning till offrets far- och morföräldrar.
9. Konsortiet har överklagat denna dom till Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), som är den domstol som hänskjutit tolkningsfrågor till EU-domstolen, och yrkat att domen av den 7 mars 2023 ska upphävas, främst på den grunden att saken i det nationella målet inte rör ”användning av ett fordon” [”en trafikrelaterad händelse”]. Detta argument grundar sig på artikel 1.6 i Real Decreto Legislativo 8/2004, de 29 de octubre, por el que se aprueba el texto refundido de la Ley sobre responsabilidad civil y seguro en la circulación de vehículos a motor (kungligt lagstiftningsdekret 8/2004 av den 29 oktober 2004 om godkännande av den ändrade lydelsen av lagen om civilrättsligt ansvar och försäkring för motorfordon), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, där det föreskrivs att ”användning av ett fordon … inte [ska] omfatta användning av ett motorfordon för att begå uppsåtliga brott mot person eller egendom” [”[h]ändelser till följd av att ett motorfordon används för att begå uppsåtliga brott mot person eller egendom … under inga omständigheter [ska] anses utgöra trafikrelaterade händelser”].
10. Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida denna spanska lagstiftning är förenlig med unionsrätten, särskilt med hänsyn till ordalydelsen i skäl 9 i direktiv 2021/2118, av vilket det framgår att medlemsstaterna antingen ska föreskriva att skada på människor eller egendom som avsiktligt vållats med hjälp av ett motorfordon omfattas av direktiv 2009/103 eller föreskriva en alternativ ersättningsmekanism som säkerställer att sådan skada ersätts på ett sätt som i så hög grad som möjligt motsvarar det sätt på vilket de skulle få ersättning enligt detta direktiv. Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att direktiv 2021/2118 inte är tidsmässigt tillämpligt (ratione temporis) på de omtvistade omständigheterna i det nationella målet. Mot denna bakgrund vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida redan den ursprungliga versionen av direktiv 2009/103 ska anses ha innefattat den princip om likvärdig ersättning för skada på människor eller egendom som avses i skäl 9 i direktiv 2021/2118. Om så är fallet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den spanska statliga ordningen för ersättning för skada till följd av brott som begåtts avsiktligt med hjälp av ett motorfordon kan anses föreskriva en ersättningsmekanism som ”i så hög grad som möjligt” motsvarar det sätt på vilket den skadelidande skulle få ersättning enligt direktiv 2009/103.
11. Mot denna bakgrund har Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) beslutat att vilandeförklara målet och att, genom beslut som inkom till EU-domstolens kansli den 13 maj 2025, hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1. Ska principen om likvärdighet i fråga om försäkringsskydd för alla skadelidande som faller offer för användning av motorfordon, inbegripet offer för uppsåtliga våldsbrott med hjälp av fordon i rörelse – en princip som uttryckligen stadfästes i skäl 9 i [direktiv 2021/2118] – anses ha utgjort gällande unionsrätt sedan den ursprungliga versionen av [direktiv 2009/103] antogs?
2. Om den första frågan ska besvaras jakande, kan då en statlig ersättningsordning, som omfattar offer för uppsåtliga brott som begåtts med ett motorfordon, men som sänker ersättningsbeloppen (ibland med mer än hälften) och undantar vissa mottagare, anses i hög grad motsvara systemet med obligatorisk försäkring och därmed undanröja behovet av att låta dessa skadelidande omfattas av det skydd som föreskrivs i [direktiv 2009/103]?”
12. Skriftliga yttranden har inkommit till EU-domstolen från en av målsägandena (LRMG), Ministerio Fiscal (Åklagarmyndigheten, Spanien), den spanska regeringen och Europeiska kommissionen. Samtliga dessa parter deltog i förhandlingen, som hölls den 21 maj 2026.
III. Bedömning
A. Inledande anmärkningar
13. Som jag har angett i punkt 3 ovan slogs fem tidigare direktiv, som nu har upphävts, samman till ett enda genom direktiv 2009/103 i syfte att befästa och förtydliga det aktuella rättsläget i fråga om ansvarsförsäkring för motorfordon. Detta direktiv medförde dock inte att innehållet i dessa tidigare direktiv ändrades, varför rättspraxis avseende dessa tidigare direktiv kan överföras på tolkningen av motsvarande bestämmelser i direktiv 2009/103.(8) I detta sammanhang genomförde kommissionen år 2017 en utvärdering av hur direktiv 2009/103 fungerade, vilken ledde till slutsatsen att ett antal ändringar skulle vara lämpliga för att förbättra direktivets effektivitet, ändamålsenlighet och samstämmighet med unionens politik inom andra områden. Direktiv 2021/2118 antogs i detta syfte.(9)
14. I förevarande fall är det just ordningsföljden på dessa olika direktiv som har gett upphov till tolkningsfrågorna, och mer specifikt tillämpligheten av skäl 9 som infördes genom direktiv 2021/2118, vars innehåll jag kommer att beskriva mer ingående nedan.
15. Den underliggande frågan gäller huruvida försäkringsersättning ska utgå till offren för sådana sakskador och personskador, med tanke på att det i direktiv 2009/103 dels föreskrivs i artikel 3 att varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är lämpliga för att fordon som normalt är hemmahörande inom dess territorium ska omfattas av ansvarsförsäkring,(10) dels anges i artikel 10 att ett organ, som en sista utväg, ska inrättas med uppgift att svara för ersättning till skadelidande i de fall då sakskadan eller personskadan orsakats av ett fordon som inte kan identifieras eller inte uppfyller kravet på försäkring enligt artikel 3 i det direktivet, det vill säga ett fordon som inte omfattas av något försäkringsavtal.(11)
16. Direktiv 2009/103, i den version som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, innehåller dock ingen bestämmelse som uttryckligen reglerar frågan om [ersättning för] sakskada eller personskada som vållats avsiktligt med hjälp av motorfordon.
17. I direktiv 2021/2118, enligt vilket medlemsstaterna senast den 23 december 2023 skulle anta de bestämmelser som var nödvändiga för att följa detta direktiv, anges samtidigt i skäl 9 att om en medlemsstat har undantagit användning av ett fordon för att avsiktligt vålla skada på människor eller egendom från den obligatoriska motorfordonsförsäkringen, så bör den ha möjlighet att bibehålla denna rättsliga praxis på ett villkor. För att inte ”sänka det skydd som [direktiv 2009/103] medför bör … sådan rättslig praxis [således] endast tillåtas om en medlemsstat säkerställer att de skadelidande i sådana fall ges ersättning för sådan skada på ett sätt som i så hög grad som möjligt motsvarar det sätt på vilket de skulle få ersättning enligt [direktiv 2009/103]”.
18. Det följer således av en bokstavstolkning av detta skäl att lagstiftaren ansåg det nödvändigt att låta principen om likvärdighet råda mellan ersättning för i) avsiktligt vållad respektive ii) oavsiktligt vållad skada på människor eller egendom med användning av fordon, eftersom användning av ett fordon för att avsiktligt vålla skada på människor eller egendom endast kan undantas från den obligatoriska motorfordonsförsäkringen om de skadelidande ersätts på ett sätt som ”i så hög grad som möjligt” motsvarar det sätt på vilket de skulle få ersättning enligt direktiv 2009/103. I skäl 9 klargörs även att en sådan mekanism måste säkerställas för att ”inte sänka det skydd som [direktiv 2009/103] medför”, vilket tycks betyda att det redan innan existerade ett sådant skydd enligt detta direktiv.
19. Dessa överväganden föranleder frågor på två punkter.
20. För det första nämns den likvärdighetsprincip som beskrivs i punkt 18 ovan endast i skäl 9 i direktiv 2021/2118, men återfinns inte i någon av artiklarna i det direktivet. Enligt EU-domstolens fasta praxis är ett skäl i en unionsakt inte rättsligt bindande, även om det har ett viktigt tolkningsvärde eftersom det kan precisera innehållet i en bestämmelse i den berörda akten och klargöra avsikten hos den som har antagit rättsakten.(12) Även om det framgår av ordalydelsen i skäl 9 i direktiv 2021/2118 att medlemsstaterna förväntas säkerställa att ersättningen för skada som vållats avsiktligt med användning av ett fordon i så hög grad som möjligt ska motsvara ersättningen för oavsiktligt orsakad skada, kan detta skäl inte i sig påbörda medlemsstaterna en sådan direkt skyldighet.
21. För det andra är det ostridigt att direktiv 2021/2118 inte var tillämpligt när de tragiska händelserna ägde rum den 12 juli 2020. I detta sammanhang, och bortsett från de överväganden som redovisats i punkt 20 ovan, uppkommer frågan huruvida skäl 9 i det direktivet är relevant för tolkningen av direktiv 2009/103 och, om så är fallet, vilken inverkan det har på det nationella målet. Med hänsyn till den hänskjutande domstolens beskrivning av de faktiska omständigheterna och tolkningsfrågornas lydelse, står det emellertid klart att den hänskjutande domstolen inte önskar få klarhet i huruvida direktiv 2021/2118 är tillämpligt i det nationella målet, utan endast huruvida den likvärdighetsprincip som nämns i punkt 18 ovan kan härledas redan ur direktiv 2009/103, som är tillämpligt i förevarande mål.
22. Det är mot bakgrund av vad som anförts ovan som de bägge tolkningsfrågorna ska prövas.
B. Den första tolkningsfrågan
23. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 3 och 10 i direktiv 2009/103, jämförda med skäl 9 i direktiv 2021/2118, ska tolkas så, att sakskador och personskador som vållats avsiktligt med användning av ett fordon för vilket försäkringsskyldigheten inte har uppfyllts ska ersättas enligt förstnämnda direktiv. Med andra ord är den fråga som ska besvaras därför huruvida tillämpningsområdet för direktiv 2009/103 omfattar sakskador och personskador som vållats avsiktligt av en person med användning av ett motorfordon.
1. Avgränsning av tillämpningsområdet för artikel 3 i direktiv 2009/103 med hjälp av begreppet användning av fordon
24. Tillämpningsområdet för direktiv 2009/103 definieras inte klart i någon av artiklarna i det direktivet. Den har därför blivit föremål för en omfattande praxis från EU-domstolen som i stora drag kan sammanfattas på följande sätt: I direktiv 2009/103 föreskrivs en obligatorisk försäkring för fordon som används på ett sätt som överensstämmer med deras sedvanliga funktion.(13) Detta innebär att det för det första ska fastställas huruvida det föremål som orsakade den ifrågavarande skadan kan anses vara ett fordon,(14) och för det andra vad som menas med begreppet användning av fordon. Förevarande mål gäller det andra villkoret, och närmare bestämt användning av ett sådant fordon med uppsåt att begå mord.
25. För att kunna ge ett användbart svar på [den första] tolkningsfrågan är det därför nödvändigt att undersöka huruvida sådan användning omfattas av begreppet användning av fordon i den mening som avses i artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103. Detta är en fråga av grundläggande betydelse, eftersom endast sådan användning av ett försäkrat fordon som omfattas av begreppet användning av fordon kan leda till att försäkringsgivaren, i enlighet med en obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon, ska ansvara för de sakskador och personskador som orsakats av fordonet.(15)
26. En sådan preliminär bedömning förutbestämmer den vidare tolkningen av tillämpningsområdet för direktiv 2009/103, eftersom samma resonemang med nödvändighet gäller för tillämpningsområdet för artikel 10 i nämnda direktiv som garanterar ersättning för sakskador och personskador orsakade av oförsäkrade eller oidentifierade fordon. I detta hänseende noterar jag att det av skäl 14 i direktiv 2009/103 framgår att artikel 10 i detta direktiv syftar till att, genom inrättandet av ett organ för detta ändamål, garantera att skadelidande inte blir utan ersättning när det fordon som orsakat skadan är oförsäkrat eller oidentifierat. Samtidigt framhålls det i skäl 2 i direktiv 2009/103, som bidrar till förståelsen för det sammanhang i vilket artikel 3 i detta direktiv ingår, att ansvarsförsäkringen för motorfordon har stor betydelse både för försäkringstagare och skadelidande. I båda skälen används samma ord för att beskriva tillämpningsområdet för direktiv 2009/103, som är avsett att täcka ansvaret gentemot skadelidande. Följaktligen är såväl artikel 3 som artikel 10 i direktiv 2009/103 avsedda att täcka samma typ av händelser, nämligen olyckshändelser som orsakat de skadelidande skada, samtidigt som de kompletterar varandra vad gäller försäkringstagarnas existens och möjligheten att spåra dem.
27. EU-domstolen har redan slagit fast att tolkningen av begreppet användning av fordon i artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103 inte kan överlåtas på varje enskild medlemsstat, utan utgör ett självständigt begrepp i unionsrätten som det ankommer på EU-domstolen att tolka.(16) Begreppet omfattar all typ av användning av ett fordon inom ramen för dess sedvanliga funktion,(17) vilket i slutändan betyder att det omfattar all användning som transportmedel.(18) Såsom jag tidigare har erinrat om i mitt förslag till avgörande i målet KBC Verzekeringen [Vinkers](19) har EU-domstolen successivt klargjort det relevanta prov som ska användas för att fastställa huruvida en specifik situation omfattas av begreppet användning av ett fordon som transportmedel.
28. Sammanfattningsvis innebär detta prov en bedömning i sak av användningen av det ifrågavarande fordonet där hänsyn tas till ett antal kriterier som utvecklats i EU-domstolens praxis.
29. För det första ska begreppets räckvidd inte vara begränsad till användning i vägtrafiksituationer (trafik på allmän väg), utan omfatta all typ av användning av ett fordon inom ramen för dess sedvanliga funktion.(20) För det andra är den omständigheten att det fordon som var inblandat i olyckan var i rörelse eller stod stilla, eller om dess motor var av- eller påslagen vid den tidpunkt då den händelse som orsakade den ifrågavarande sakskadan eller personskadan inträffade inte i sig avgörande, eftersom det enda som är av betydelse är huruvida det användes som transportmedel eller inte.(21) För det tredje ska den faktiska användningen av ett fordon som transportmedel förstås i vid bemärkelse. Detta omfattar bland annat användning som möjliggör att personer stiger in i eller ut ur ett fordon, eller att föremål som ska transporteras eller har transporterats med hjälp av detta fordon lastas i eller ur detsamma.(22) Det inbegriper även ”naturliga och nödvändiga delar som ingår i användningen av fordonet som transportmedel”, såsom parkering och tidpunkter där fordonet är stillastående.(23) Användningen faller endast utanför tillämpningsområdet för detta begrepp när ett fordon används för ett ändamål som klart skiljer sig från dess normala funktion som transportmedel.(24)
30. Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar jag att relevant rättspraxis kännetecknas av ett pragmatiskt synsätt(25) som har intagits i syfte att ge de nationella domstolarna användbar vägledning för en enhetlig tillämpning av de krav som fastställs i direktiv 2009/103. Även om det kan framstå som om detta synsätt medför en bedömning från fall till fall, är det icke desto mindre tydligt att det rör sig om en objektiv bedömning fokuserad på själva fordonet, eftersom detta utgör den faktor som förenar EU-domstolens praxis avseende definitionen av begreppet användning av fordon. Hittills har detta synsätt således alltid haft ett rent funktionellt fokus, vilket har lett till en vid tolkning av detta begrepp. Såvitt jag vet har EU-domstolen dock aldrig övervägt den subjektiva faktorn i form av fordonets förares beteende som orsak till de sakskador eller personskador som orsakats av det fordonet.
31. I förevarande mål uppkommer således den särskilda frågan om huruvida – och i så fall hur – den rättsliga kvalificeringen av den subjektiva faktorn i form av en förares beteende har någon inverkan på tillämpningsområdet för direktiv 2009/103. För att besvara [den första] tolkningsfrågan ska det således klargöras huruvida tillämpningsområdet för begreppet användning av fordon innefattar en bedömning av denna subjektiva omständighet, det vill säga hur förarens mentala tillstånd förhåller sig till de objektiva omständigheterna kring brottet, mer specifikt konsekvenserna av användningen av det ifrågavarande fordonet.
2. Betydelsen av förarens ”mentala tillstånd” för definitionen av begreppet användning av fordon
32. I förevarande mål har EU-domstolen ombetts att klargöra huruvida det mentala tillståndet hos föraren av det fordon som orsakade den ifrågavarande skadan, utöver de omständigheter som är relevanta för den objektiva bedömningen av användningen av fordonet, är av relevans för svaret på frågan huruvida en viss situation utgör ”användning” av fordonet i den mening som avses i artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103. Den fråga som ska besvaras av EU-domstolen är således, såsom jag redan har nämnt i punkt 1 ovan, mer specifikt huruvida det mentala tillståndet hos en person som använder ett motorfordon för att vålla just den sakskada eller personskada som ligger till grund för den skadelidandes rätt till ersättning ska beaktas vid bedömningen av huruvida den ifrågavarande sakskadan eller personskadan omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2009/103. För att ge ett svar på denna fråga kommer jag att tillämpa EU-domstolens tolkningsmetoder på ordalydelsen i artiklarna 3 och 10 i direktiv 2009/103 för att fördjupa den analys som EU-domstolen redan har gjort i sin praxis vad gäller den normala betydelsen av begreppet användning av fordon, med beaktande av det sammanhang i vilket detta begrepp används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som det ingår i.(26)
a) Ordalydelsen i artiklarna 3 första stycket och 10.1 i direktiv 2009/103
33. Vad beträffar artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103 har EU-domstolen redan påpekat att den har en mycket allmänt hållen lydelse.(27) Mer specifikt går det inte att av en bokstavstolkning av begreppet användning av fordon dra några slutsatser i den ena eller andra riktningen om vilken vikt som ska tillmätas förarens mentala tillstånd vid bedömningen av huruvida en handling utgör en sådan ”användning” eller inte.
34. På liknande sätt säger artikel 10.1 i det direktivet ingenting om huruvida sakskador och personskador orsakade av oidentifierade fordon, eller av fordon för vilka sådan obligatorisk försäkring som avses i artikel 3 inte har tecknats, ska ersättas av det organ som medlemsstaterna är skyldiga att inrätta eller auktorisera om dessa personskador och sakskador är ett resultat av en avsiktlig handling av föraren av ett motorfordon.
35. Det framgår således inte av en bokstavstolkning av artiklarna 3 första stycket och 10.1 i direktiv 2009/103 att det var unionslagstiftarens klara och uttryckliga avsikt att genom obligatorisk ansvarsförsäkring eller offentlig finansiering tillhandahålla försäkringsskydd för skador som skadelidande åsamkats till följd av uppsåtliga handlingar begångna av förare av motorfordon. Det framgår emellertid inte heller av nämnda bokstavstolkning att lagstiftaren hade för avsikt att inte tillhandahålla ett sådant försäkringsskydd. Under dessa omständigheter måste särskild vikt läggas vid det sammanhang i vilket direktiv 2009/103 ingår och de mål som eftersträvas med detta direktiv.
b) Det sammanhang i vilket direktiv 2009/103 ingår
36. Vad gäller det sammanhang i vilket artiklarna 3 första stycket och 10.1 i direktiv 2009/103 ingår ska det påpekas att ansvarsförsäkring för motorfordon i detta direktiv konsekvent används tillsammans med begreppet olycka/olyckshändelse, även om detta begrepp inte nämns i någon av dessa artiklar.
37. I detta hänseende vill jag hänvisa till flera skäl i nämnda direktiv. I synnerhet anges det i skäl 2 till direktiv 2009/103, vari direktivets huvudsyfte fastställs, att ”[a]nsvarsförsäkring för motorfordon (motorfordonsförsäkring) har stor betydelse för EU-medborgarna, både som försäkringstagare och som skadelidande”. I skäl 18 i samma direktiv, där lagstiftarens överväganden rörande det organ som avses i artikel 10 i direktivet redovisas, anges att ”[n]är en olyckshändelse orsakas av ett oförsäkrat fordon har organ som ersätter skadelidande vid olyckor orsakade av fordon som inte är försäkrade eller kan identifieras bättre möjligheter än den skadelidande att göra krav gällande mot den som vållat skadan”. I skäl 20 däri, som beskriver skälen till harmoniseringen av de skadelidandes rätt till ersättning enligt direktiv 2009/103, anges dessutom att ”[d]e skadelidande vid olyckshändelser med motorfordon bör tillförsäkras jämförbar behandling, oavsett var inom gemenskapen skadan inträffar”.
38. Vidare följer det av artikel 10.3 tredje stycket i direktiv 2009/103 att ”[v]illkoren för att personskador ska betraktas som betydande ska fastställas enligt lagar och andra författningar i den medlemsstat där olyckan inträffar”. Därutöver återfinns de processuella mekanismerna för ersättning för sakskador eller personskador orsakade av motorfordon i kapitel 7, som har rubriken ”Skadereglering av alla former av olyckor orsakade av fordon som omfattas av försäkring i enlighet med artikel 3”.(28)
39. Det följer av de olika bestämmelser och skäl som jag just har granskat att det sammanhang i vilket artiklarna 3 första stycket och 10.1 i direktiv 2009/103 ingår inte kan förstås på korrekt sätt om man bortser från sambandet mellan begreppet användning av fordon och begreppet olycka/olyckshändelse.
40. Förarbetena till direktiv 2021/2118 bekräftar ytterligare att direktiv 2009/103 riktar sig till skadelidande vid olyckor. I detta hänseende ger kommissionens förslag, bland annat, användbar vägledning genom att ange att direktiv 2009/103 ”strävar … efter en hög grad av harmonisering när det gäller försäkringsskyddet för personer som råkar ut för trafikolyckor” samt att ”[d]et första EU-direktivet om motorfordonsförsäkring antogs 1972. Det avsåg både att skydda offer för trafikolyckor [… och att underlätta den fria rörligheten för motorfordon mellan medlemsstaterna]”.(29)
41. EU-domstolen själv har vid upprepade tillfällen understrukit att ”syftet att skydda de skadelidande vid olyckor som orsakats av dessa fordon” alltid har varit vägledande vid utvecklingen av unionens regler om obligatorisk försäkring.(30)
42. Mot bakgrund av de överväganden som redovisats i punkterna 36–41 ovan går det inte att dra någon annan slutsats än att begreppet användning av fordon och, följaktligen, det ersättningsansvar för sakskador och personskador som täcks av artiklarna 3 och 10 i direktiv 2009/103 avser olyckor. Direktivets tillämpningsområde ska således fastställas på grundval av en kumulativ kombination av begreppen ”användning av fordon” och olycka/olyckshändelse. Under dessa omständigheter uppstår frågan huruvida sakskador och personskador som avsiktligt vållats av en förare av ett motorfordon kan betraktas som en sådan olycka/olyckshändelse.
43. Direktiv 2009/103 innehåller ingen definition av begreppet olycka/olyckshändelse,(31) vilket är ett begrepp som är erkänt svårt att definiera.(32) En olycka/olyckshändelse avser dock vanligtvis en negativ, oavsiktlig och oförutsedd händelse.(33) I detta hänseende har EU-domstolen redan slagit fast att begreppet olycka normalt sett ska förstås som en oavsiktlig och oväntad skadebringande händelse,(34) eller ”en oförutsedd och plötslig händelse som medför skada eller fara, exempelvis personskador eller dödsfall”.(35)
44. Vad gäller de nationella rättssystemen framgår det av skäl 9 i direktiv 2021/2118 att det finns olika nationella sätt att se på detta begrepp, och att vissa medlemsstater, såvitt avser vägtrafik och civilrättsligt ansvar, har valt att undanta uppsåtliga handlingar från definitionen av begreppet olycka/olyckshändelse.(36) Denna iakttagelse är dessutom förenlig med den harmoniseringsstrategi som ligger till grund för direktiv 2009/103, som fastställer en ovillkorlig skyldighet att vidta åtgärder för att fordon ska omfattas av ansvarsförsäkring, samt undantagen från denna skyldighet, medan medlemsstaterna ges ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av ytterligare krav i det direktivet som syftar till att säkerställa att ansvarsförsäkringen har ändamålsenlig verkan.(37)
45. Det framgår således att vare sig den normala tolkningen av begreppet olycka/olyckshändelse eller den tolkning av detta begrepp som förekommer i doktrinen ger stöd för uppfattningen att en situation där föraren av ett motorfordon avsiktligt har åsamkat en tredje part sakskada eller personskada utgör en sådan olycka.
46. Detta innebär att denna situation inte faller inom tillämpningsområdet för begreppet användning av fordon i den mening som avses i artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103. Detta synsätt är inte helt oproblematiskt, eftersom det kan ifrågasättas huruvida tillämpningsområdet för direktiv 2009/103 – och därmed omfattningen av det skydd som det ger personer som skadats av motorfordon – kan begränsas enbart mot bakgrund av en kontextuell tolkning av detta direktiv som i sig kopplar användningen av fordonet till en olycka/olyckshändelse. Med andra ord, och förutsatt att lagstiftaren spelade sin roll som ”rationell aktör”,(38) kan man fråga sig i vilken utsträckning det är möjligt att, utan att detta uttryckligen anges, tolka lagstiftarens avsikt så, att den var att begränsa definitionen av begreppet användning av fordon till sakskada och personskada som orsakats oavsiktligt eller av vårdslöshet.
47. Det måste medges att dessa iakttagelser skapar förvirring vid tolkningen av de politiska val som lagstiftaren eftersträvat med denna lagstiftning. Å ena sidan anges det uttryckligen i skäl 9 i direktiv 2021/2118 att användning av fordon för att avsiktligt vålla skada i vissa situationer ska omfattas av försäkringsskydd i enlighet med direktiv 2009/103. Å andra sidan förefaller detta påstående strida mot ordalydelsen i och det sammanhanget i vilket direktiv 2009/103 ingår, som, av de skäl som angetts i punkt 42 ovan, ska tolkas så, att endast skador som orsakats av en olycka/olyckshändelse omfattas av försäkringsskydd enligt detta direktiv. Denna kritik måste dock ses mot bakgrund av att skälen i en unionsrättsakt inte har någon självständig rättslig bindande verkan.(39)
48. Dessa svårigheter vad gäller den bokstavliga och kontextuella tolkningen av begreppet användning av fordon innebär att det finns ett särskilt behov av att pröva detta begrepp mot bakgrund av de mål som eftersträvats med direktiv 2009/103.(40)
3. Målen med direktiv 2009/103
49. En åtskillnad måste göras mellan målen för direktiv 2009/103 och syftet med de nationella rättsliga system som reglerar obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon. Direktivet eftersträvar sina egna specifika mål,(41) som i synnerhet består i att främja den fria rörligheten för personer och tjänster. En sådan fråga är inte nödvändigtvis, eller ens alls, av centralt intresse för de nationella lagarna, vars huvudsyfte exempelvis kan vara att fastställa vilka rättigheter och skyldigheter som tillkommer en försäkringsgivare som har ansvaret för att ersätta den ifrågavarande sakskadan eller personskadan.(42) Syftet att skydda de skadelidande är dock av relevans både när det gäller unionsåtgärder och nationella åtgärder.
50. Jag noterar för det första att direktiv 2009/103 grundar sig på artikel 95.1 FEG (numera artikel 114.1 FEUF), vilken ger Europaparlamentet och rådet befogenhet att besluta om åtgärder för tillnärmning av bestämmelser som syftar till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera. Nämnda direktiv hänvisar inte till de bestämmelser i fördragen som syftar till att underlätta det rättsliga samarbetet i sådana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande dimension eller, i synnerhet, till artikel 82.2 FEUF, till skillnad från exempelvis direktiv 2012/29/EU, som syftar till att höja nivån av skydd för brottsoffer, framför allt inom ramen för straffrättsliga förfaranden.(43)
51. Syftet med artikel 114 FEUF är att säkerställa att de mål som anges i artikel 26 FEUF uppnås, vilka syftar till att upprätta den inre marknaden och säkerställa dess funktion. Denna inre marknad är ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs. I detta hänseende ska en lagstiftningsakt som antas med stöd av artikel 114 FEUF som rättslig grund dels innehålla åtgärder för tillnärmning av bestämmelser i lagar och andra författningar i medlemsstaterna, dels syfta till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera.(44) Brottsoffer omfattas däremot av avdelning V i EUF-fördraget, som stadfäster unionens befogenhet att lagstifta på området med frihet, säkerhet och rättvisa med respekt för de grundläggande rättigheterna och de olika rättssystemen och rättsliga traditionerna i medlemsstaterna. Det finns således en tydlig skillnad mellan de mål som eftersträvas med EUF-fördraget vad avser åtgärder som främjar den inre marknaden och de som syftar till att förebygga och bekämpa brottslighet. Dessa skillnader får inte ignoreras.
52. För det andra vill jag framhålla att direktiv 2009/103 inte innehåller några rättsliga bestämmelser som tyder på att det var avsett att skydda offer för uppsåtliga våldsbrott som begåtts med användning av ett motorfordon. För att vara mer exakt framgår det inte av någon av artiklarna i den lagstiftningsakten att det var lagstiftarens avsikt att sådana skadelidande skulle ersättas på ett sätt som ”i så hög grad som möjligt” motsvarade det sätt på vilket de skulle få ersättning enligt artiklarna 3 och 10 i det direktivet. Det förefaller följaktligen som om direktiv 2009/103 är rotat i den inre marknadens logik snarare än i den logik som gäller för straffrättsliga frågor, som omfattas av ett annat ramverk, ett område inom vilket lagstiftaren har beslutat att förlita sig på andra instrument.
53. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag därför, trots de tvetydigheter som kan tillskrivas såväl ordalydelsen i de berörda bestämmelserna och det sammanhang i direktiv 2009/103 i vilket de ingår, som de förvirrande metoder som lagstiftaren valt att använda för att definiera och förklara direktivets tillämpningsområde, att den mest konsekventa tolkningen, mot bakgrund av de skilda tillämpningsområdena för artiklarna 82 respektive 114 FEUF, är att begreppet användning av fordon inte kan anses omfatta sakskador och personskador som vållats avsiktligt med hjälp av ett motorfordon. Denna bedömning vederläggs enligt min mening inte av skäl 9 i direktiv 2021/2118, oberoende av dess innehåll, eftersom detta innehåll inte uttryckligen återspeglas i någon av de artiklar som bildar direktivets huvuddel. Det följer av EU-domstolens fasta praxis att det endast är bestämmelserna i lagstiftningsakten, och inte dess skäl,(45) som utgör de medel genom vilka unionslagstiftaren utövar sin behörighet att lagstifta och, mer specifikt, att harmonisera bestämmelserna om ersättning till skadelidande som lidit sakskada eller personskada som orsakats av ett motorfordon. Eftersom begreppet användning av fordon, såsom visats ovan, är intimt förknippat med begreppet olycka/olyckshändelse, så täcks sakskador och personskador som orsakats skadelidande inte av försäkringsskyddet i direktiv 2009/103 om gärningsmannens mentala tillstånd avspeglar en medveten avsikt att vålla offret skada, vilket är en fråga som fortsatt omfattas av medlemsstaternas behörighet.
4. Tillämpning i förevarande mål
54. Det ankommer uteslutande på den hänskjutande domstolen att göra en helhetsbedömning av samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter i syfte att lösa tvisten i det nationella målet. Det finns emellertid inget som hindrar att EU-domstolen ger den hänskjutande domstolen ett användbart svar genom att förse den sistnämnda med den vägledning om tolkningen av unionsrätten som krävs för att den domstolen själv ska kunna avgöra målet. Därvidlag ska den metod som beskrivs i punkterna 23–31 ovan tillämpas för att avgöra huruvida omständigheter såsom de som är för handen i det nationella målet sannolikt kan klassificeras så, att de omfattas av begreppet användning av fordon. Såsom jag har angett i punkterna 27–30 ovan ska det vid denna bedömning fastställas huruvida det berörda fordonet användes på ett sätt som överensstämde med dess sedvanliga funktion när det orsakade de ifrågavarande sakskadorna och personskadorna. Det framgår vidare av punkterna 32–53 ovan att fastställandet av förarens mentala tillstånd vid skadetillfället är relevant för att avgöra huruvida den handling som ledde till den ifrågavarande sakskadan eller personskadan omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2009/103, eftersom endast skador som orsakats genom olyckshändelse (förarens mentala tillstånd var sådant att han eller hon saknade avsikt att orsaka konsekvenserna) omfattas av bestämmelserna i detta direktiv.
55. När man betraktar den metod som sammanfattats i föregående punkt måste det medges att omständigheterna i det nationella målet kan ge upphov till förvirring. Av handlingarna i målet framgår således att det ifrågavarande fordonet – i vilket föraren och en passagerare färdades – framfördes på allmän väg i syfte att nå och därefter fly från platsen för den tragiska händelsen, som ledde till att en person avled. Det är emellertid lika uppenbart att den handling som ligger till grund för de skador som är omtvistade i det nationella målet bestod i att avsiktligt använda fordonet i det specifika syftet att vålla denna skada.(46) Det framgår av begäran om förhandsavgörande att det genom dom har fastställts att AHM använde sitt oförsäkrade fordon till att, i hög hastighet och utan att ha tänt strålkastarna, avsiktligt och med våldsam kraft köra på AMV två gånger. Den hänskjutande domstolen har förklarat att AHM hade för avsikt att ta AMV:s liv eller att sannolikheten var stor att han skulle göra detta till följd av sina handlingar.
56. Under dessa omständigheter, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll, kan användningen av fordonet i förevarande fall inte anses omfattas av begreppet användning av fordon i den mening som avses i artikel 3 första stycket och, följaktligen, artikel 10.1 i direktiv 2009/103. Någon eventuell ersättning för dessa sakskador och personskador kan således inte härledas från det försäkringsskydd som föreskrivs däri, om det klart kan fastställas att förarens mentala tillstånd var sådant att han eller hon avsiktligt vållade den ifrågavarande skadan, det vill säga en persons död.(47)
57. Varje annat synsätt skulle, enligt min mening, tillmäta ett skäl en bindande verkan som skulle stå i uppenbar motsättning till EU-domstolens fasta praxis med avseende på skälens roll vid tolkningen av bestämmelser i unionsrätten.(48)
58. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att EU-domstolen ska besvara den första tolkningsfrågan på följande sätt. Artiklarna 3 första stycket och 10.1 i direktiv 2009/103, jämförda med skäl 9 i direktiv 2021/2118, ska tolkas så, att de inte ålägger medlemsstaterna någon skyldighet att ersätta sakskador och personskador som orsakats av ett motorfordon på ett sätt som i så hög grad som möjligt motsvarar det sätt på vilket de skulle få ersättning enligt direktiv 2009/103, om det fastställs att förarens mentala tillstånd avspeglade en medveten avsikt att vålla den ifrågavarande skadan, såsom en persons död. Det står dock medlemsstaterna fritt att ändå göra detta.
C. Den andra tolkningsfrågan
59. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i under vilka förutsättningar en ordning för ersättning för sakskada och personskada som vållats avsiktligt med hjälp av ett motorfordon kan anses ersätta de skadelidande på ett sätt som i så hög grad som möjligt motsvarar det sätt på vilket de skulle ha fått ersättning enligt direktiv 2009/103.
60. Av de skäl som angetts i föregående avsnitt anser jag att det saknas anledning att besvara den frågan. För det fall att EU-domstolen skulle vara av en annan uppfattning och finna att det av direktiv 2009/103 – i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet – underförstått framgår att sakskador eller personskador som avsiktligt vållats av en förare av ett fordon för vilket sådan obligatorisk försäkring inte tecknats ska ersättas i enlighet med kraven i artikel 10 i nämnda direktiv, eller på ett sätt som i så hög grad som möjligt motsvarar sistnämnda krav, kommer jag emellertid för fullständighetens skull att kort behandla denna fråga.
61. EU-domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att skyldigheten att tillse att den obligatoriska ansvarsförsäkringen omfattar skador som vållas tredje man genom motorfordon skiljer sig från frågan om i vilken mån dessa skador ska ersättas till följd av det allmänna civilrättsliga skadeståndsansvaret. Medan den förstnämnda regleras och säkerställs i unionslagstiftningen, regleras det sistnämnda i huvudsak i nationell rätt.(49) Följaktligen är medlemsstaterna, på unionsrättens nuvarande stadium, i princip alltjämt fria att i synnerhet bestämma vilka skador orsakade av motorfordon som det ska vara obligatoriskt att ersätta, omfattningen av rätten till ersättning och vilka personer som ska ha rätt därtill. Denna frihet begränsas emellertid av direktivet, eftersom detta innebär att försäkringen obligatoriskt ska omfatta vissa skador upp till vissa minimibelopp som fastställs i direktivet. Till dessa skador som försäkringen obligatoriskt ska omfatta hör bland annat personskador, såsom anges i artikel 3 sista stycket i direktiv 2009/103.(50)
62. I detta sammanhang och med beaktande av de betydande befogenheter som alltjämt tillkommer medlemsstaterna inom detta område ska ersättningen, som i så hög grad som möjligt ska motsvara den ersättning som föreskrivs i direktiv 2009/103, i synnerhet respektera de minimibelopp som fastställs i nämnda direktiv och omfatta de typer av sakskador och personskador som anges där, inbegripet ideella skador. Vad vidare gäller frågan vilka personer som har rätt att begära ersättning för ideella skador enligt direktiv 2009/103 är medlemsstaterna skyldiga att säkerställa att ersättning som ska utbetalas, enligt det civilrättsliga ansvar som följer av deras nationella rätt, för ideell skada som lidits av närstående familjemedlemmar till skadelidande vid trafikolyckor, omfattas av den obligatoriska försäkringen upp till de minimibelopp som fastställs i direktiv 2009/103.(51) När det gäller oförsäkrade fordon gäller samma överväganden, eftersom tillämpningsområdet för såväl artikel 3 som artikel 10 i direktivet med nödvändighet leder till samma resultat för den skadelidande.
63. Det ankommer dock på den hänskjutande domstolen att kontrollera alla dessa omständigheter.
64. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att EU-domstolen, för det fall att den anser det nödvändigt, ska besvara den andra tolkningsfrågan på följande sätt. En ordning för ersättning för sakskada och personskada som vållats avsiktligt med hjälp av ett motorfordon kan anses ersätta de skadelidande på ett sätt som i så hög grad som möjligt motsvarar det sätt på vilket de skulle ha fått ersättning enligt direktiv 2009/103 om den respekterar de minimibelopp som fastställs i detta direktiv och omfattar de typer av skador som anges där, inbegripet ideell skada som lidits av närstående familjemedlemmar till skadelidande vid trafikolyckor.
IV. Förslag till avgörande
65. Mot bakgrund av det som anförs ovan föreslår jag att EU- domstolen ska besvara de frågor som ställts av Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) på följande sätt:
1. Artiklarna 3 första stycket och 10.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet, jämförda med skäl 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/2118 av den 24 november 2021 om ändring av direktiv 2009/103/EG,
ska tolkas så, att de inte ålägger medlemsstaterna någon skyldighet att ersätta sakskador och personskador som orsakats av ett motorfordon på ett sätt som i så hög grad som möjligt motsvarar det sätt på vilket de skulle få ersättning enligt direktiv 2009/103, om det fastställs att förarens mentala tillstånd avspeglade en medveten avsikt att vålla den ifrågavarande skadan, såsom en persons död. Det står dock medlemsstaterna fritt att ändå göra detta.
2. En ordning för ersättning för sakskada och personskada som vållats avsiktligt med hjälp av ett motorfordon kan anses ersätta de skadelidande på ett sätt som i så hög grad som möjligt motsvarar det sätt på vilket de skulle ha fått ersättning enligt direktiv 2009/103 om den respekterar de minimibelopp som fastställs i detta direktiv och omfattar de typer av skador som anges där, inbegripet ideell skada som lidits av närstående familjemedlemmar till skadelidande vid trafikolyckor.
1 Originalspråk: engelska.
2 EUT L 263, 2009, s. 11.
3 EUT L 430, 2021, s. 1.
4 Hugo, V., Actes et paroles, s. 554.
5 Se, i detta hänseende, förslag till avgörande av generaladvokaten Bondi i målet Stichting Koskea (C‑490/24, EU:C:2025:735, punkt 2 och, särskilt, fotnot 3).
6 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2017, Rodrigues de Andrade (C‑514/16, EU:C:2017:908, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
7 Se, i detta hänseende, förslag till avgörande av generaladvokaten Bondi i målet Stichting Koskea (C‑490/24, EU:C:2025:735, punkt 2 och, särskilt, fotnot 5).
8 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2021, Van Ameyde España (C‑923/19, EU:C:2021:475, punkt 23 och där angiven rättspraxis).
9 Se, i detta hänseende, skäl 2 i direktiv 2021/2118.
10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2018, Juliana (C‑80/17, EU:C:2018:661, punkterna 36 och 37 samt där angiven rättspraxis).
11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2024, Matmut (C‑236/23, EU:C:2024:761, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol (C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2014, Vnuk (C‑162/13, EU:C:2014:2146, punkt 56).
14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2014, Vnuk (C‑162/13, EU:C:2014:2146, punkterna 37–40). Detta villkor är inte föremål för tvist i det nationella målet, eftersom det är utrett att den bil som orsakade den tragiska händelse som står i centrum för målet måste anses vara ett fordon i den mening som avses i direktiv 2009/103.
15 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 29 oktober 2021, Ubezpieczeniowy Fundusz Gwarancyjny (C‑688/20, EU:C:2021:897, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
16 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2017, Rodrigues de Andrade (C‑514/16, EU:C:2017:908, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
17 Dom av den 20 juni 2019, Línea Directa Aseguradora (C‑100/18, EU:C:2019:517, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
18 Dom av den 28 november 2017, Rodrigues de Andrade (C‑514/16, EU:C:2017:908, punkt 38).
19 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Medina i målet KBC Verzekeringen [Vinkers] (C‑323/25, EU:C:2026:572, punkterna 32–52).
20 Dom av den 20 juni 2019, Línea Directa Aseguradora (C‑100/18, EU:C:2019:517, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
21 Dom av den 28 november 2017, Rodrigues de Andrade (C‑514/16, EU:C:2017:908, punkt 39).
22 Dom av den 15 november 2018, BTA Baltic Insurance Company (C‑648/17, EU:C:2018:917, punkt 36).
23 Dom av den 20 juni 2019, Línea Directa Aseguradora (C‑100/18, EU:C:2019:517, punkt 41).
24 Exempelvis ansågs en traktor som vid olyckstillfället endast användes för att generera den kraft som behövdes för att driva en pump för spridning av bekämpningsmedel inte vara ett transportmedel i sig (dom av den 28 november 2017, Rodrigues de Andrade, C‑514/16, EU:C:2017:908, punkt 41).
25 Detta synsätt har varit föremål för kritik. Se, på denna punkt, exempelvis förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Van Ameyde España (C‑923/19, EU:C:2021:125).
26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2026, Stichting Koskea (C‑490/24, EU:C:2026:89, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
27 Dom av den 4 september 2018, Juliana (C‑80/17, EU:C:2018:661, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
28 Orden olycka och olyckshändelse förekommer i artiklarna 1, 2, 5, 6, 8, 10, 12, 13, 15 och 17–25 i direktiv 2009/103.
29 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (COM(2018) 336 final) av den 24 maj 2018.
30 Dom av den 19 september 2024, Matmut (C‑236/23, EU:C:2024:761, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
31 På denna punkt, se exempelvis förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Vnuk (C‑162/13, EU:C:2014:106, punkt 32).
32 Se, i detta hänseende, Bakouche, D., ”L’accident: responsabilité civile et assurances”, Responsabilité civile et assurances, juli–augusti 2014, s. 5.
33 Se Cornu, G., Vocabulaire juridique, PUF, Paris, 2024.
34 Dom av den 19 december 2019, Niki Luftfahrt (C‑532/18, EU:C:2019:1127, punkt 35).
35 Dom av den 17 december 2020, CLCV m.fl. (Manipulationsanordning i dieselmotor) (C‑693/18, EU:C:2020:1040, punkt 108).
36 I den franska rättsordningen har det till exempel betonats att ”etymologiskt sett (accidens: något som inträffar av en slump) avser ordet olycka en händelse som inträffar oväntat – så att säga överraskande – en plötslig och oavsiktlig händelse. En olycka motsvarar därför vid första anblicken en plötslig händelse som leder till oavsiktlig skada. Det innebär att om skadan vållades med avsikt är det strängt taget inte längre fråga om en olycka. Ur detta perspektiv är det enligt rättspraxis uteslutet att klassificera en händelse som en olycka om föraren eller den som ansvarar för det inblandade fordonet, eller till och med tredje man, har handlat med uppsåt eller, i vart fall, grovt vårdslöst.” (Leduc, F., ”Le cœur et la raison en droit des accidents de la circulation”, Responsabilité civile et assurances, mars 2009).
37 I artikel 9 i direktiv 2009/103 föreskrivs det exempelvis att den obligatoriska försäkring som avses i artikel 3 ska ge ersättning med minst de minimibelopp som definieras i den artikeln, utan att det påverkar medlemsstaternas rätt att fastställa högre garantibelopp. EU-domstolen har dessutom vid upprepade tillfällen erinrat om att den ersättning som ska utgå enligt den försäkrades civilrättsliga ansvar i huvudsak regleras i nationell rätt (dom av den 17 mars 2011, Carvalho Ferreira Santos, C‑484/09, EU:C:2011:158, punkt 31 och där angiven rättspraxis). Vad vidare gäller artikel 10 i direktiv 2009/103 och de organ som ska svara för ersättningen, föreskrivs det i den artikeln har medlemsstaterna fortsatt ska ha rätt att anse ersättning från dessa organ som subsidiär eller ej.
38 Lenaerts, K. and Gutiérrez-Fons, J.A., ”To say what the law of the EU is: Methods of interpretation and the European Court of Justice”, Columbia Journal of European Law, vol. 20, nr 2, 2014, s. 20.
39 Se punkterna 19–21 ovan.
40 Det bör i detta hänseende erinras om att ”när den ifrågavarande unionsrättsliga bestämmelsen är tvetydig, oklar eller ofullständig, förstärker alla de tolkningsmetoder som EU-domstolen använder varandra” (Lenaerts, K. och Gutiérrez-Fons, J.A., fotnot 38, i det ovan citerade verket, s. 61).
41 Dom av den 28 november 2017, Rodrigues de Andrade (C‑514/16, EU:C:2017:908, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
42 Hocquet-Berg, S., ”La notion d’accident de la circulation”, Responsabilité civile et assurances, juli–augusti 2014, s. 34.
43 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (EUT L 315, 2012, s. 57). När det gäller denna fråga noterar jag att direktiv 2009/103 innehåller detaljerade krav avseende de minimibelopp som täcks av den obligatoriska försäkringen, vilket inte är fallet när det gäller direktiv 2012/29. I detta sammanhang kan även nämnas rådets direktiv 2004/80/EG av den 29 april 2004 om ersättning till brottsoffer (EUT L 261, 2004, s. 15), som rör ersättning till offer för uppsåtliga våldsbrott och de nationella ersättningsordningar som ska införas i detta hänseende, men som i huvudsak handlar om att garantera den fria rörligheten för fysiska personer och att skydda dessa personers integritet i händelse av skada som lidits i en annan medlemsstat.
44 Se, i detta hänseende, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Philip Morris Brands m.fl. (C‑547/14, EU:C:2015:853, punkt 55 och där angiven rättspraxis).
45 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol (C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 59 och där angiven rättspraxis), som nämnts ovan. På denna punkt framhöll generaladvokaten Szpunar i sitt förslag till avgörande i de förenade målen X och Visser (C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2017:397, punkt 132), att skälen ”[i] den unionsrättsliga ordningen är … beskrivande och inte föreskrivande till sin karaktär”. Se även den Heijer, M., van Os van den Abeelen, T. och Maslyka, A., ”On the use and misuse of recitals in European Union law”, Amsterdam Law School Legal Studies Research Paper No. 2019–31, Amsterdam Center for International Law, Amsterdam, 2019.
46 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att AHM dömdes till fängelse i 16 år och åtta månader för överlagt mord och till fängelse i fyra månader för trafiksäkerhetsbrott.
47 Se, i detta hänseende, det medvetet överdrivna exempel som generaladvokaten Bobek gav i fotnot 20 i sitt förslag till avgörande i målet Ubezpieczeniowy Fundusz Gwarancyjny (C‑383/19, EU:C:2020:1003).
48 Se punkt 44 ovan.
49 Dom av den 12 februari 2026, Stichting Koskea (C‑490/24, EU:C:2026:89, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
50 Dom av den 15 december 2022, HUK-COBURG-Allgemeine Versicherung (C‑577/21, EU:C:2022:992, punkterna 37 och 38 och där angiven rättspraxis).
51 Dom av den 15 december 2022, HUK-COBURG-Allgemeine Versicherung (C‑577/21, EU:C:2022:992, punkterna 40–42 och där angiven rättspraxis).