Se punkt 45 i kommissionens yttrande. I punkt 49 i sitt yttrande angav kommissionen att frågan är huruvida en skyldighet för en ny aktör att följa lokala regler, i detta fall ett arbetstillstånd för tredjelandsmedborgare, skulle beröva nykomlingar möjligheten att konkurrera effektivt med etablerade aktörer.

Se punkterna 49 och 50 i kommissionens yttrande.

Kursiveringen lades till av den danska regeringen.

Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 februari 2014, Airport Shuttle Express m.fl. (C‑162/12 och C‑163/12, EU:C:2014:74, punkt 47).

Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2007, Columbus Container Services (C‑298/05, EU:C:2007:754, punkterna 51 och 53) och dom av den 14 april 2016, Sparkasse Allgäu (C‑522/14, EU:C:2016:253, punkt 29). I sitt förslag till avgörande i Tesco-Global Áruházak (C‑323/18, EU:C:2019:567, punkterna 43 och 44) konstaterade generaladvokat Kokott att det är fast rättspraxis att alla åtgärder som förbjuder, hindrar eller gör utövandet av etableringsfriheten mindre attraktivt är inskränkningar i denna frihet och att detta i princip omfattar fall av diskriminering, men även icke-diskriminerande inskränkningar. Skatter och avgifter utgör dock en börda i sig och gör det därmed mindre attraktivt med etablering i en annan medlemsstat. Enligt generaladvokat Kokott skulle en undersökning som grundar sig på icke-diskriminerande inskränkningar därför göra alla nationella beskattningsbara händelser till föremål för unionslagstiftningen och därigenom allvarligt ifrågasätta medlemsstaternas suveränitet i skattefrågor. Hon noterade att domstolen därmed vid ett flertal tillfällen har fastställt att medlemsstaternas regler om villkor för och nivå på beskattning är föremål för skattemässig autonomi, förutsatt att behandlingen av den gränsöverskridande situationen inte är diskriminerande i förhållande till den inhemska situationen. Se även, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i Société Générale (C‑565/18, EU:C:2019:1029, punkterna 34–36) om fri rörlighet för kapital.

Se dom av den 31 mars 1993, Kraus (C‑19/92, EU:C:1993:125, punkt 32), och dom av den 30 november 1995, Gebhard (C‑55/94, EU:C:1995:411, punkt 37). Se, mer nyligen, dom av den 5 december 2013, Venturini m.fl. (C‑159/12–C‑161/12, EU:C:2013:791, punkt 30 och där angiven rättspraxis), och dom av den 27 februari 2020, kommissionen mot Belgien (Revisorer) (C‑384/18, EU:C:2020:124, punkt 75 och där angiven rättspraxis). Jag kommer att hänvisa till denna rättspraxis som Kraus-testet.

Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2009, kommissionen mot Italien (C‑518/06, EU:C:2009:270, punkt 63 och där angiven rättspraxis). För ett liknande resonemang, se även dom av den 14 april 2016, Sparkasse Allgäu (C‑522/14, EU:C:2016:253, punkterna 31 och 32). I detta mål har domstolen slagit fast att etableringsfriheten inte kan tolkas så att en medlemsstat är skyldig att ändra sin lagstiftning på grund av lagstiftningen i en annan medlemsstat för att under alla omständigheter se till att de skillnader som uppstår till följd av nationella bestämmelser undanröjs.

Dom av den 22 oktober 2009, kommissionen mot Portugal (C‑438/08, EU:C:2009:651, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

Dom av den 1 juni 2010, Blanco Pérez och Chao Gómez (C‑570/07 och C‑571/07, EU:C:2010:300, punkt 54 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 16 december 2010, kommissionen mot Frankrike (C‑89/09, EU:C:2010:772, punkterna 44–49), dom av den 26 september 2013, Ottica New Line (C‑539/11, EU:C:2013:591, punkterna 25–32) och dom av den 5 december 2013, Venturini m.fl. (C‑159/12–C‑161/12, EU:C:2013:791, punkterna 30 till 36). Se även kapitel III Etableringsfrihet för tjänsteleverantörer i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s. 36).

Se dom av den 24 mars 2011, kommissionen/Spanien (C‑400/08, ej publicerad, EU:C:2011:172, punkterna 62–71), där domstolen fann att etableringsfriheten var inskränkt trots att kommissionen inte kunde bevisa att den spanska lagstiftningen i fråga var diskriminerande i rättsligt eller faktiskt hänseende. I sin dom av den 8 maj 2019, PI (C‑230/18, EU:C:2019:383, punkt 60), fann domstolen att en nationell lagstiftning … i vilken det föreskrivs att en myndighet kan besluta att stänga en verksamhet med omedelbar verkan på grund av att myndigheten misstänker att det där bedrivs [en verksamhet] utan sådant tillstånd som krävs enligt nämnda nationella lagstiftning, kan inverka negativt på omsättningen och på möjligheterna att fortsätta bedriva verksamheten, särskilt när det gäller förhållandet med de kunder som köper de berörda tjänsterna. Denna lagstiftning är således ägnad att hindra eller avskräcka personer från andra medlemsstater som vill etablera sig [i en annan medlemsstat]. Härav följer att nämnda nationella lagstiftning utgör en inskränkning i etableringsfriheten. Se även dom av den 8 september 2016, Politanò (C‑225/15, EU:C:2016:645, punkt 38) om skyldigheten att förvärva en koncession för att bedriva verksamhet.

Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Tizzano i CaixaBank France (C‑442/02, EU:C:2004:187), där den befintliga rättspraxisen om begreppet inskränkning av etableringsfriheten granskas ingående. I punkt 78 i sitt förslag till avgörande ansåg generaladvokaten Tizzano bland annat att det [bör] fastställas huruvida [den franska åtgärden] innebär att dessa dotterbolag försätts i en faktiskt sett ofördelaktig situation jämfört med de konkurrenter som traditionellt är etablerade och verksamma på den franska marknaden, eller … huruvida bestämmelsen i vart fall med hänsyn till dess effekter utgör ett direkt hinder för tillträdet till kreditmarknaden.

Den bestod i praktiken av ett förbud mot att betala ränta på vissa inlåningskonton i banker.

För ett liknande resonemang, se dom av den 5 oktober 2004, CaixaBank France (C‑442/02, EU:C:2004:586, punkterna 13–16). Denna dom påminner ganska mycket om domstolens rättspraxis om reklam för varor. Se dom av den 9 juli 1997, De Agostini och TV-Shop (C‑34/95–C‑36/95, EU:C:1997:344, punkterna 42–44). Regler som begränsar reklam för varor är visserligen säljformer och omfattas därför av skälighetsregeln när det gäller varor, men de har ofta olika inverkan på importen eftersom de hindrar dessa varor från att få fotfäste i en annan medlemsstat. Reglerna är därmed, enligt min åsikt, i praktiken diskriminerande.

Se dom av den 5 oktober 2004, CaixaBank France (C‑442/02, EU:C:2004:586, punkt 11), där det anges att alla åtgärder som förbjuder, försvårar eller gör det mindre attraktivt att utöva [etableringsfrihet] anses som inskränkningar ….

Se exempelvis dom av den 12 december 2013, SOA Nazionale Costruttori (C‑327/12, EU:C:2013:827, punkterna 56 och 57) som rörde nationella regler som förbjöd företag som tillhandahåller certifieringstjänster att avvika från de minimitaxor som föreskrivs i lag. Domstolen konstaterade att dessa regler skulle kunna göra det mindre attraktivt för företag som är etablerade i andra medlemsstater att utöva etableringsfriheten på marknaden för dessa tjänster. Enligt domstolen berövade förbudet företag som är etablerade i en annan medlemsstat och som uppfyller villkoren i den nationella lagstiftningen möjligheten att, genom att begära lägre avgifter än de som fastställts av den nationella lagstiftaren, konkurrera mer effektivt med företag som är etablerade på en stabil grund i den berörda medlemsstaten och som därför har större möjligheter att vinna kunder än företag som är etablerade i en annan medlemsstat. Se även artikel 15.2 g och 15.3 i direktiv 2006/123 och dom av den 4 juli 2019, kommissionen mot Tyskland (C‑377/17, EU:C:2019:562).

Och kanske den vanligaste och mest uppenbara tillämpningen av detta test utanför fall som rör krav på förhandstillstånd eller diskriminerande åtgärder.

Se punkt 14 i den domen. Se även dom av den 11 mars 2010, Attanasio Group (C‑384/08, EU:C:2010:133, punkt 45), där det särskilt är det ursprungliga marknadstillträdet för en ny aktör som ifrågasätts.

Mest tydligt framhållet av den danska regeringen och, i mindre grad, av kommissionen.

I enlighet med min tolkning av de yttranden som inkommit, skulle det första testet innebära en tillämpning av domstolens fasta rättspraxis enligt dom av den 31 mars 1993, Kraus (C‑19/92, EU:C:1993:125, punkt 32) på det ursprungliga tillträdet till marknaden (vad detta än må vara) och det andra testet av icke-diskriminering i förhållande till lagen eller faktisk icke‑diskriminering skulle tillämpas när det ursprungliga tillträdet till marknaden väl har uppnåtts.

För att en åtgärd ska omfattas av artikel 49 FEUF måste den dessutom påverka handeln mellan medlemsstaterna. Jag skulle vilja påstå att den tröskel som domstolen tillämpar för att fastställa en sådan effekt är låg men inte obefintlig. Det ska dessutom noteras att domstolen, trots att det i många förhandsavgöranden framgår tydligt av omständigheterna i ett visst mål att det inte föreligger någon påverkan på handeln mellan medlemsstaterna – eftersom det är en rent intern angelägenhet där alla aspekter av målet är begränsade till en medlemsstat – ofta besvarar den fråga som ställts för att bistå den hänskjutande domstolen, i händelse av att handeln mellan medlemsstaterna skulle påverkas. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juni 2010, Blanco Pérez och Chao Gómez (C‑570/07 och C‑571/07, EU:C:2010:300, punkterna 39 och 40). I detta mål ansåg domstolen, trots att alla aspekter av målen var begränsade till Spanien, att [d]et kan […] inte på något sätt uteslutas att medborgare som är etablerade i andra medlemsstater än Spanien har varit eller är intresserade av att öppna apotek i den autonoma regionen Asturien. Se däremot dom av den 13 februari 2014, Airport Shuttle Express m.fl. (C‑162/12 och C‑163/12, EU:C:2014:74, punkterna 43–49), där domstolen vägrade tillämpa artikel 49 FEUF på verksamheter vilka inte har någon anknytning till någon av de situationer som avses i unionsrätten och vilka i alla relevanta avseenden är begränsade till en och samma medlemsstat, eftersom det inte fanns något som visade hur det enskilda beslut som ifrågasattes, snarare än att vara en allmän ordning, skulle kunna påverka ekonomiska aktörer från andra medlemsstater.

När det gäller fri rörlighet för arbetstagare respektive etableringsfrihet, se exempelvis dom av den 27 januari 2000, Graf (C‑190/98, EU:C:2000:49, punkt 25) och dom av den 20 juni 1996, Semeraro Casa Uno m.fl. (C‑418/93–C‑421/93, C‑460/93–C‑462/93, C‑464/93, C‑9/94–C‑11/94, C‑14/94, C‑15/94, C‑23/94, C‑24/94 och C‑332/94, EU:C:1996:242, punkt 32). Se även dom av den 12 juli 2012, SC Volksbank România (C‑602/10, EU:C:2012:443, punkterna 79–81) om friheten att tillhandahålla tjänster. Mot bakgrund av exempelvis detta fall kan det mycket väl i ett enskilt fall, efter granskning av de kriterier som föreslagits av den danska regeringen och kommissionen och i avsaknad av andra relevanta omständigheter, vara möjligt att konstatera att verkningarna av en omtvistad nationell åtgärd är alltför osäkra och indirekta för att en sådan åtgärd ska anses kunna hindra handeln inom unionen. Testet för förekomst av en inskränkning förblir dock, enligt min mening, det test som fastställs exempelvis i domen av den 31 mars 1993, Kraus (C‑19/92, EU:C:1993:125, punkt 32). När det gäller tjänster framgår det av artikel 15.2 g i direktiv 2006/123 att fasta minimi- och/eller maximiavgifter som tjänsteleverantören måste följa betraktas som inskränkningar. I sin dom av den 29 mars 2011 i målet kommissionen mot Italien (C‑565/08, EU:C:2011:188, punkt 53) fann domstolen emellertid att nationella åtgärder som ålägger advokater att iaktta maxtaxor inte utgör någon inskränkning, eftersom det inte hade visats att åtgärderna i fråga påverkade tillträdet till den italienska marknaden negativt för de berörda tjänsterna under normala och effektiva konkurrensförhållanden. Domstolen konstaterade särskilt att de italienska bestämmelserna om arvoden utmärks av en flexibilitet som förefaller göra det möjligt att ta ut en korrekt ersättning för varje typ av tjänst som tillhandahålls av advokater.

Enligt min åsikt var det ingen inskränkning av etableringsfriheten som konstaterades i domen av den 14 juli 1994, Peralta (C‑379/92, EU:C:1994:296), eftersom det var fråga om en rent intern angelägenhet i en medlemsstat och den påstådda inskränkningen var alltför indirekt eller avlägsen.