Se dom av den 17 februari 1976 i mål 45/75, Rewe Zentrale (REG 1976, s. 181; svensk specialutgåva, häfte 3), punkt 21—27, angående åsidosättande av artiklarna 37 och 95 i fördraget, av den 22 mars 1977 i mål 78/76, Steinike & Weinlig (REG 1977, s. 595; svensk specialutgåva, häfte 3) angående artiklarna 92 och 95 i fördraget, av den 10 december 1991 i mål C-179/90, Merci convenzionali porto di Genova (REG 1991, s. 5889; svensk specialutgåva, häfte 11) angående artiklarna 90.1, 86, 30 och 48 i fördraget, och av den 14 november 1995 i mål C-484/93, Svensson och Gustavsson (REG 1995, s. I-3955) angående artiklarna 59 och 67 i fördraget.

Som artikel 30 i fördraget och sådana bestämmelser i sckundärrättcn som till exempel en förordning angående gemensam marknadsorganisation; se som exempel och inom ramen för ett överklagande som grundas på artikel 169 i fördraget dom av den 21 juni 1988 i mål 127/87, kommissionen mot Grekland (REG 1988, s. 3333) angående den gemensamma marknaden för nöt- och fårkött. Se även dom av den 2 december 1992 i mål C-280/89, kommissionen mot Irland (REG 1992, s. I-6185) angående den gemensamma strukturpolitiken inom fiskerisektorn, och dom av den 25 maj 1993 i mål C-228/91, kommissionen mot Italien (REG 1993, s. I-2701) angående den sanitära kontrollen inom fiskcriscktorn.

Förordning av den 6 februari 1962, den första förordningen för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget (EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 1, band 8, s. 13).

Dom av den 9 februari 1994, kommissionen mot Italien (ovan fotnot 5), särskilt punkterna 46 och 47.

Se dom av den 4 april 1974 i mål 167/73, kommissionen mot Frankrike (REG 1974, s. 359; svensk specialutgåva, häfte 2), punkt 15.

Se analysen av Denis Simon, Recours en constatation de manquements, i Juriclasseur, 1991, häfte 380, punkt 46.

Se dom av den 10 april 1984 i mål 324/82, kommissionen mot Belgien (REG 1984, s. 861), punkt 12.

Se dom av den 1 juni 1994 i mål C-317/92, kommissionen mot Tyskland (REG 1994, s. I-2039), punkt 4.

Se exempelvis dom av den 7 februari 1984 i mål 166/82, kommissionen mot Italien (REG 1984, s. 459), punkt 16, av den 1 december 1993 i mål C-234/91, kommissionen mot Danmark (REG 1993, s. I-6273), punkt 16, och av den 12 januari 1994 i mål C-296/92, kommissionen mot Italien (REG 1994, s. I-1), punkt 11.

Se dom av den 7 februari 1984, kommissionen mot Italien, ovan fotnot 18.

Pä sä sätt kan domstolarna inom gemenskapen inte ersätta den frist som fastställts med en annan genom det motiverade yttrandet. Se domarna av den 10 november 1981 i mål 28/81, kommissionen mot Italien (REG 1981, s. 2577), punkt 6, och i mål 29/81, kommissionen mot Italien (REG 1981, s. 2585), punkt 6.

Se till exempel dom av den 28 mars 1985 i mål 274/83, kommissionen mot Italien (REG 1985, s. 1077), punkterna 20 och 21: Som domstolen har förklarat i sin dom av den 11 juli 1984 (i mål 51/83, kommissionen mot Italien, REG 1984, s. 2793), utgör möjligheten för en berörd medlemsstat att framlägga sina synpunkter —även om staten föredrar att inte utnyttja den — en väsentlig skyddsregel som har avsctts i fördraget, vars iakttagande är en väsentlig formföreskrift i förfarandet för fastställclsc av fördragsbrott ... Se även dom av den 17 september 1996 i mål C-289/94, kommissionen mot Italien (REG 1996, s. I-4405), punkt 15, och beslut av den 11 juli 1995 i mål C-266/94, kommissionen mot Spanien (REG 1995, s. I-1975), punkterna 16 och 17.

På denna punkt har Republiken Italien åberopat dom av den 10 mars 1992 i mål T-11/89, Shell mot kommissionen (REG 1992, s. II-757), punkt 311.

Enligt italiensk rätt grundar sig organisationen för fria yrkesutövare traditionellt på den korporatīva modellen som syftar till att, à ena sidan, försvara intressena hos den berörda yrkeskategorin och, å den andra, garantera att en viss yrkesverksamhet utövas lagenligt. Åtskillnad görs alltså mellan företag och egenföretagare, till vilka fria yrkesutövare inräknas.

Jag vill erinra om att kommissionen även har agerat senare genom att fatta ett beslut som gick emot en branschorganisation av fria yrkesutövare som genom eget beslut fastställde ersättningsnivån för personer verksamma inom den berörda branschen. Närmare bestämt fattade kommissionen den 30 januari 1995 beslut 95/188/EG om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EG-fördraget (IV/33.686-COAPI) (EGT L 122, s. 37). Detta beslut riktade sig till Colegio Oficial dc Agentes de la Propricdad Industriai (COAPI) som enligt spansk rätt är en offentlig-rättslig juridisk person. Kommissionen ansåg att det var ett brott mot artikel 85 att den stämma som företräder ombuden för industriella rättigheter (nedan kallad API-råd) fastställt en arvodestaxa som, vid äventyr av sanktioner, är obligatorisk för alla som efterfrågar arbetsprestationer i fråga om utförande av nödvändiga formaliteter i samband med ansökan om patent, vid inregistrering av ett varumärke eller av andra industriella äganderätter, liksom varje tjänst som hänför sig till förnyelse av och övervakning av dessa rättigheter. Kommissionen kom fram till denna lösning, därför att den först ansåg att API-råden utgjorde företag i den mening som avses i artikel 85.1, att COAPI som förenar alla API-råd utgör en förctagssammanslutning i den mening som avses i samma bestämmelse, även om med avseende på spansk rätt denna är en offentligrättslig juridisk person, och att förordningen om COAP:s inrättande och funktion utgör såväl ett avtal mellan företag som ett beslut av en förctagssammanslutning i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget. Dessutom utgör de beslut från stämman (och från ledningsutskottet) i COAP om fastställande av de priser som antas med tillämpning av bestämmelserna i förordningen om COAPI, beslut av en förctagssammanslutning. Kommissionen ansåg dessutom att fastställandet av priset gav upphov till betydande begränsningar av konkurrensen som kunde tänkas påverka handeln mellan medlemsstaterna. Kommissionen underströk för övrigt att COAPI inte kunde dra sig undan sitt ansvar genom att hävda att dess uppförande baserade sig på bestämmelser i lag, även om det kunde finnas ett ansvar hos Spanska konungariket.

Se dom av den 16 juni 1987 i mål 118/85, kommissionen mot Italien (REG 1987, s. 2599), punkt 7, i vilken domstolen fastslog (punkt 8) att Amministrazione autonoma dei monopoli di Stato utgjorde ett statligt företag som, trots att det inte var en från staten fristående juridisk person, utövade ekonomisk verksamhet genom att inom sektorn för tobakstillverkning erbjuda varor och tjänster på marknaden.

Se domen i målet SAT Fluggesellschaft (ovan fotnot 33), punkt 30, i vilken domstolen förklarade att Eurocontrole verksamhet i fråga om kontroll och upprätthållande av ordning i luftrummet inte utgör verksamhet utövad av ett företag, utan offentlig myndighetsutövning. I dom av den 17 februari 1993 i mål C-159/91 och C-160/91, Poucet et Pistre (REG 1993, s. I-637; svensk specialutgåva, häfte 14) förklarade domstolen att sjukkassorna eller de organisationer som bistår dem inte utövar ekonomisk verksamhet, utan uppfyller en funktion av enbart social karaktär (punkt 18), emedan denna verksamhet är underställd statens kontroll (punkt 14) och grundas på principen om nationell solidaritet och saknar vinstintresse (punkt 18).

Dom av den 12 juli 1984 i mil 170/83, Hydrothcrm Gerätebau (REG 1984, s. 2999), punkt 11. Det handlade om ett avtal mellan å ena sidan ett bolag (Hydrothcrm) och å den andra tre olika personer, närmare bestämt en fysisk person och två bolag.

Se exempelvis dom av den 16 juni 1987, kommissionen mot Italien (ovan fotnot 34, punkt 7). Å andra sidan kan man i domstolens rättspraxis finna exempel där begreppet ekonomisk verksamhet tolkas i en mycket vid mening. Så är fallet i fråga om tillämpningen av mervärdesskatt på tjänster, där det medges (se dom av den 26 mars 1987 i mål 235/85, kommissionen mot Nederländerna (REG 1987, s. 1471), punkt 15, att notarier och exekutorer i Nederländerna utövar på ett självständigt sätt en ekonomisk verksamhet som består i att tillhandahålla tredje man tjänster, för vilka dc i gengäld för egen räkning uppbär ersättning. De måste därför anses vara mervärdesskatteskyldiga i den mening som avses i artikel 4.1 och 4.2 i sjätte direktivet. Här avses rådets sjätte direktiv 77/388/EGG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatt — Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28). I den ovannämnda domen i målet kommissionen mot Nederländerna förklarade domstolen dessutom (punkt 22) att detta innebär att även om det skall anses att notarier och exekutorer under utövandet av sin offentligrättsliga verksamhet tillämpar befogenheter avseende myndighetsutövning som de tilldelats av staten, följer det inte därav att de kan åtnjuta det undantag som föreskrivs i artikel 4.5. De utövar nämligen inte denna verksamhet i form av offcntligrättsliga organ, eftersom de inte är integrerade i den offentliga förvaltningen, utan i form av fristående ekonomisk verksamhet som utövas inom ramen för ett fritt yrke.

Dessa faktorer anges i kapitel II med rubriken Ersättning i bilaga till beslut av den italienske ministern för statens finanser av den 6 juli 1988 (ovan fotnot 4), genom vilket den avgift för tullombudens tjänster godkändes varom CNSD beslutat.

Den italienska myndighet som är behörig i konkurrensfrågor (Autorità garante della concorrenza e del mercato) har, genom att grunda sin definition av begreppet företag på ett funktionellt kriterium, det vill säga på den utövade verksamhetens art (ekonomisk eller ej), och oberoende av dess rättsliga status, uttryckligen medgett att den yrkesverksamhet som fria yrkesutövare, däribland tullombud, utövar utgör näringsverksamhet, att deras beteckning som företag inte är oförenligt med de fria yrkesutövarnas specifika kännetecken, och att de följaktligen kan underställas konkurrensregler; se beslut (delibera) av den 1 januari 1994 i Bolletino dell'Autorità garante della concorrenza, nr 47/94.

Se dom av den 16 december 1975 i de förenade målen 40/73—48/73, 50/73, 54/73, 55/73, 56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, Suiker Unie m. fl. mot kommissionen (REG 1975, s. 1663), punkterna 482 och 541.

Jag avser exempelvis sådana kostnader som har samband med utrustning och/eller förhyrning och underhåll av ett kontor, kostnader för telekommunikationer och betalning av skatter.

Enligt den italienska lagstiftningen har CNSD i uppdrag att organisera och samordna den ekonomiška verksamheten för medlemmarna i tullombudcns branschorganisationer, för att möjliggöra att sådana målsättningar av industriell och kommersiell art som dessa medlemmar eftersträvar förverkligas.

Dom av den 30 januari 1985 i mål 123/83, BNIC (REG 1985, s. 391), punkt 19. Förkortningen BNIC står för Bureau national interprofessionnel du cognac, som utgjorde en organisation som var gemensam för flera yrken inom sektorerna för vin och caux-dc-vic av konjak och vars medlemmar var utnämnda av jordbruksministern och som f;cnom egna beslut fastställde priserna på vitt vin för destilen n g oen på caux-dc-vic av konjak.

Se exempelvis dom av den 17 november 1993 i mål C-185/91, Reiff (REG 1993, s. I-5801; svensk specialutgåva, häfte 14), av den 9 juni 1994 i mål C-153/93, Delta Schiffahrts- und Speditionsgesellschaft (REG 1994, s. I-2517), av den 5 oktober 1995 i mål C-96/94, Centro Servizi Spediporto (REG 1995, s. I-2883) och av den 17 oktober 1995 i de förenade målen C-140/94—C-142/94, DIP SpA m. fl. (REG 1995, s. I-3257).

Domarna i målen Reiff (punkterna 17 och 24), Delta Schiffahrts- und Speditionsgesellschaft (punkterna 16 och 18) och DIP m. fl. (punkterna 18 och 19).

Eller att uttala en åsikt om utfärdandet av ett administrativt tillstånd för att öppna en kommersiell verksamhet (domen i målet DIP m. fl.).

Under det muntliga förfarandet hänvisade kommissionen som exempel till advokater, för vilka den behörige ministern utarbetar en arvodestariff med hänsyn tagen till allmänintresset.

Se domarna i målen Reiff (punkterna 18 och 24), Delta Schiffahrts- und Speditionsgesellschaft (punkterna 17 och 23), Centro Servizi Spediporto (punkterna 24 och 42) och DIP m. fl. (punkterna 18 och 31), ovan fotnot 48.

Artikel 8 andra stycket och artikel 22 andra stycket i ministerdekret av den 10 mars 1964 (ovan fotnot 2).

Den franske jordbruksministern.

Domen i målet Reiff, ovan fotnot 48.

Domen i målet Delta, ovan fotnot 48.

Domen i målet DIP, ovan fotnot 48.

Det faktum att lagen även i andra medlemsstater tillerkänner branschorganisationer motsvarande behörigheter har inte hindrat de nationella rättssystemen att föreskriva att konkurrensreglerna skall tillämpas även i fråga om dessa organisationers fastställande av ersättningsnivå. Till exempel är ett sådant fastställande uttryckligen förbjudet enligt fransk, finsk och svensk lag. I andra medlemsstater har behöriga myndigheter fattat beslut varigenom de konstaterat att branschorganisationer har åsidosatt de nationella konkurrensreglerna i fråga om fastställande av ersättningsnivå (detta har till exempel inträffat i Tyskland, Danmark, Spanien, Portugal och Belgien).

Jag vill erinra om att domstolen i domen SAT Fluggesellschaft (ovan fotnot 33) gjorde skillnad mellan de olika uppgifter som tillkom denna organisation och medgav (punkt 28) att Eurocontrols verksamhet som bestod i inkassering av linjcavgiftcr inte var någon ekonomisk verksamhet, utan utgjorde ett inslag i den andra verksamhet av allmänintresse som organisationen i fråga utövade och som hade samband med utövandet av rättigheter som statsmakten tillerkänt organet i fråga om övervakning och kontroll av luftrummet. Dessutom följde domstolen, i dom av den 18 mars 1997 i mål C-343/95, Diego Calì (REG 1997, s. I-1547), samma analysmetod och förklarade (punkt 25) att artikel 86 i fördraget skall tolkas så, att en tjänst avseende föroreningsövcrvakning som en offentlig myndighet ger ett privat rättssubjekt i uppdrag att utföra i en oliehamn i en medlemsstat inte omfattas av denna artikels tillämpningsområde. Detta gäller även för det fall att användarna av hamnen måste erlägga en avgift som är avsedd att finansiera denna verksamhet. Samma juridiska person hade likväl givits behörighet i fråga om snabba ingripanden i händelse av förorening inom hamnområdet (i det fallet rörde det sig om oljehamnen i Genua). Se även dom av den 11 juli 1985, kommissionen mot Tyskland (ovan fotnot 35, punkterna 14 och 15).

Som jag tidigare har anfört handlar det till exempel om att föra register, att tillämpa disciplinära sanktioner, att lösa tvister om distriktsstyrelsernas territoriella behörighet etc.

Jag vill erinra om att Autorità garante della concorrenza c del mercato vid upprepade tillfällen har uttalat sig i denna fråga och ansett att det gällande systemet med fastställande av priser inte rättfärdigas av sådana skäl avseende allmän ordning som i slutänden skulle leda till att konkurrensreglerna inte tillämpades. Enligt Autorità skulle anpassningen av ersättningssystemet till dessa regler göra det nödvändigt att avskaffa såväl CNSD:s befogenhet att fastställa ersättningsnivån som den bindande karaktären av de ersättningsnivåer som CNSD fastställer; se Supplemento al Bolletino dell'Autorità garante, nr 14/1995. Sc även under punkt 29 de slutsatser som Autorità avgivit den 3 oktober 1997 efter en studie om branschorganisationer och yrkessamfund (Guida al Diritto, i Il Sole — 24 ore av den 8 november 1997, nr 42, s. 102).

Se exempelvis dom av den 17 oktober 1972 i mål 8/72, Vereniging van Ccmcnthandclarcn mot kommissionen (REG 1972, s. 977) och dom av den 11 juli 1985 i mål 42/84, Remia m. fl. mot kommissionen (REG 1985 s. 2545; svensk specialutgåva, häfte 8), punkt 22.

Punkt 52 i kommissionens beslut 93/438 lyder enligt följande: Med hänsyn till att i Italien under år 1990 importen representerade cirka 25 % av varukonsumtioncn och exporten cirka 18 % av bruttonationalprodukten, att cirka 58 % av importen hade sitt ursprung i gemenskapen och cirka 59 % av exporten var avsedd för andra medlemsstater, måste dessutom den slutsatsen dras att inverkan på handeln var mycket betydande.

Detta innebär givetvis inte att CNSD vid utövandet av sin befogenhet inte är skyldigt att iakttaga bestämmelserna i artikel 85 i fördraget och mer generellt varje regel av högre dignitet än lag nr 1612/1960.

Vilket för övrigt även bekräftas av artiklarna 5 och 6 i CNSD:s beslut av den 21 mars 1988.

Se ovan fotnot 2.

Kommissionen hävdar att det inte är av en händelse som avgiften från den 16 april 1970 offentliggjordes i Foglio Inserzioni nr 307 i GURI och inte i ett ordinarie nummer av GURI, vilket var fallet med avgiften från den 21 mars 1988.

I rättspraxis kan jag finna hänvisningar till vissa aktstycken från nationella myndigheter som liknar detta ministcrdckret. Oct handlar om rättsakter som har bekräftat avtal om flygtaxor, vars verkan på så sätt hade förstärkts och som domstolen förklarat strida mot artiklarna 5 och 85 i fördraget. Se dom av den 30 april 1986 t de förenade målen 209/84—213/84, Asjcs m. fl. (REG 1986, s. 1425), särskilt punkt 76, och av den 11 april 1989 i mål 66/86, Ahmed Saccd Flugreisen m. fl. (REG 1989, s. 803), särskilt punkt 49.

Se som exempel domarna i målen DIP m. fl. (punkt 15), Reiff (punkt 14) och Delta Schiffahrts- und Speditionsgesellschaft (punkt 14), ovan fotnot 48, och domen Van Eycke (punkt 16), ovan fotnot 77.

Så var fallet i målet Centro Servizi Spediporto (ovan fotnot 48, punkterna 24 och 25) om fastställande (i Italien) av avgifter för lastbilstransporter av varor, och i målet DIP m. fl. (ovan fotnot 48, punkterna 18 och 19) om utfärdande av tillstånd, av borgmästaren och fortfarande i Italien, åt privata aktörer för alt utöva kommersiell verksamhet.

Jag vill erinra om att generaldirektören med ansvar för tullar och indirekta skatter tidigare enligt lag var ledamot av CNSD, vars ordförande han var i kraft av själva lagen. Genom artikel 32 i lagdekret nr 331/92 upphävdes dock denna bestämmelse. CNSD väljs för tre år och dess ledamöter kan omväljas (artikel 13.2 i lag nr 1612/1960).

Den tyske transportministern hade rätt att träda in i stället för den organisation som hade till uppgift att fastställa avgifterna eller att åtminstone ändra i föreslagna tariffer, vilket framgår av domarna i målen Reiff (punkt 22) och Delta (punkt 22), ovan fotnot 48.