José Imbernon Martínez spanska maka och deras två barn, födda 1974 respektive 1978, bodde kvar i Spanien där makan, enligt vad som har uppgivits, varken hade förvärvsarbete eller andra slags intäkter.

I Spanien uppbar José Imbernon Martínez under året 1988, från den 1 januari 1988 till den 30 augusti 1988, arbetslöshetsunderstöd om 33030 PTA, motsvarande 4000,59 DM, medan han genom sitt arbete som löntagare i Tyskland för resten av år 1988 hade intäkter uppgående till 9923 DM.

Tyska Bundesanstalt für Arbeit, Kindergeldkasse, beviljade från september 1988 José Imbernon Martínez fullt barnbidrag för hans två barn. De tyska skattemyndigheterna medgav dessutom ett avdrag för José Imbernon Martínez två barn i deklarationen för 1988. Detta avdrag medgavs i enlighet med den tyska lagen om inkomstskatt, 33 a § i Einkommensteuergesetz (nedan kallad EStG), enligt vilken det i undantagsfall kan medges ett avdrag i deklarationen för bl. a. barn till personer som annars inte skulle ha rätt till avdrag för barn från den skattepliktiga inkomsten. Det medgivna avdraget var nedsatt i förhållande till det allmänna avdraget för barn, då det var beräknat pro rata temporis [i förhållande till tiden] och således bara omfattade de månader under 1988 som José Imbernon Martínez hade vistats i Tyskland.

Den 26 mars 1990 ansökte José Imbernon Martínez i enlighet med den tyska lagen om barnbidrag, 11 a § punkt 1 i Bundeskindergeldgesetz (nedan kallat BKGG), om ett tillägg till barnbidraget för sina barn, som skulle uppgå till 91 DM per månad. Den 29 maj 1990 beviljades han ett tillägg om sammanlagt 11 DM för den omtvistade perioden, medan ansökningen om tillägg till barnbidraget i enlighet med 11 a § punkt 1 i BKGG implicit avslogs.

I skrivelse av den 6 juni 1990 klagade José Imbernon Martínez på detta beslut med hänvisning till att han på grundval av den så kallade fiktiva bosättningen i artikel 73 i förordning nr 1408/71 skulle behandlas som om hans maka och barn var bosatta i Tyskland. Detta skulle innebära att han hade rätt till avdrag för barn från sin skattepliktiga inkomst och vid taxering enligt reglerna om sambeskattning av makar (splitting) och därmed också till allmänna tillägg till barnbidraget enligt 11 a § punkt 1 i BKGG.

Klagomålet avslogs genom beslut av den 23 augusti 1990, varpå José Imbernon Martínez den 10 september 1990 väckte talan vid Sozialgericht Nürnberg.

1.Innebär bestämmelsen om fiktiv bosättning i artikel 73 i förordning (EEG) nr 1408/71 att de personer som är berättigade till familjebidrag, och vars barn är bosatta i en annan medlemsstat, inom ramen för 11 a § i Bundeskindergeldgesetz (BKGG) och de skatterättsliga bestämmelser som den paragrafen hänvisar till skall behandlas som om deras barn var bosatta inom BKGG: s geografiska tillämpningsområde?2.a)Innebär bestämmelsen om fiktiv bosättning i artikel 73 i förordningen (EEG) nr 1408/71 att de personer som är berättigade till familjebidrag, och vars makar är bosatta i en annan medlemsstat, inom ramen för 11 a § i BKGG och de skatterättsliga bestämmelser som den paragrafen hänvisar till skall behandlas som om deras makar var bosatta inom BKGG: s geografiska tillämpningsområde?2.b)Om fråga 2 a besvaras jakande, skall sökanden behandlas som om den inkomstskatt som erhålls vid tillämpning av tabellen (tarifliche Einkommensteuer, det vill säga inkomstskatten före all eventuell skattelindring) hade beräknats på grundval av 32 a § punkt 5 i Einkommensteuergesetz (EStG — lag om inkomstskatt)?

Enligt 2 § punkt 7 i EStG är inkomstskatten normalt en årlig skatt. Om skattskyldigheten emellertid inte består under ett helt kalenderår skall kalenderåret ersättas med den period för vilken vederbörande är skattskyldig i Tyskland.

Enligt 26 § punkt 1 i EStG kan makar, som båda två är oinskränkt skattskyldiga i Tyskland, välja mellan särbeskattning eller sambeskattning (splitting). Om makarna väljer sambeskattning följer det av 26 b § att makarnas inkomster läggs ihop, varefter deras totala inkomst beskattas som om de hade uppburit hälften var. Om den ena maken har en hög inkomst och den andra en låg eller ingen inkomst medför tillämpningen av splitting att makarnas skattepliktiga inkomst utjämnas på så sätt att progressiviteten i inkomstskatteskalan dämpas.

Det följer vidare av 32 § punkt 6 att

För varje barn till den skattskyldige som skall beaktas görs avdrag med ett belopp om 2052 DM från inkomsten. När makar sambeskattas enligt 26 § och 26 b § görs avdrag med ett belopp om 4104 DM om barnet är barn till bägge makarna.

Barnbidrag för barn för vilka den bidragsberättigade har rätt till avdrag enligt 32 § punkt 6 i lagen om inkomstskatt skall ökas med det enligt punkt 6 beräknade tillägget när den bidragsberättigades skattepliktiga inkomst... understiger grundavdraget... Den beskattningsbara inkomsten beaktas i den mån som den har legat till grund för beskattningen. Den beskattningsbara inkomsten kan i förekommande fall uppgå till ett negativt belopp. Då inkomstskatten enligt tabellen har beräknats i enlighet med 32 a § punkt 5 eller punkt 6 i lagen om inkomstskatt medges i stället för grundavdrag ett dubbelt grundavdrag.

1.Fri rörlighet för arbetstagare skall säkerställas inom gemenskapen senast vid övergångtidens utgång.

I enlighet med artikel 8 i EEG-fördraget, som undertecknades den 25 mars 1957, skall den gemensamma marknaden upprättas gradvis under en övergångstid av tolv år.

En anställd som omfattas av lagstiftningen i en annan medlemsstat än Frankrike skall för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i den förra staten som om de vore bosatta i den staten.

José Imbernon Martínez har vidare anfört att han blivit utsatt för diskriminering motsvarande den som var aktuell i målet Schumacker.

Dom av den 14 februari 1995, Schumacker (C-279/93, REG s. I-225).

Det är således enligt den spanska regeringens uppfattning inte möjligt att som i 11 a§ punkt 1 i BKGG kräva att tillägg till barnbidraget för barn görs beroende av att barnen är bosatta i Tyskland, eftersom detta innebär ett ifrågasättande av rätten för en arbetstagares familj att vara bosatt i en annan medlemsstat och påverkar arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen. Regeln i artikel 73 i förordning nr 1408/71 skall därför tillämpas såväl på bestämmelsen i 11 a § punkt 1 som på de skatterättsliga bestämmelser som bestämmelsen hänvisar till.

För det fall att domstolen inte skulle instämma i denna slutsats har kommissionen gjort gällande att tillägget till barnbidraget i 11 a § punkt 1 i BKGG är ett familjebidrag och därför omfattas av regeln i artikel 73 i förordning nr 1408/71.

För ett barn som varken var oinskränkt inkomstskattskyldigt vid kalenderårets början eller blev oinskränkt inkomstskattskyldigt under kalenderåret kan avdrag endast medges om det är nödvändigt och rimligt med hänsyn till förhållandena i den stat där barnet är bosatt.

Enligt den tyska regeringens uppgifter skall det i framtiden, när det gäller barn som bor i en medlemsstat, i praxis alltid anses som nödvändigt och rimligt att från den skattskyldiges inkomst medge avdrag med ett belopp som avser utgifter för barn. Enligt regeringens uppfattning görs det vid beskattning av arbetstagare från andra medlemsstater i praktiken inte längre någon skillnad mellan barn som är bosatta i Tyskland och barn som är bosatta i andra medlemsstater.

Vad beträffar förevarande mål har den tyska regeringen anfört att förbundsfinansministern genom skrivelse av den 10 augusti 1992 bestämt att det från kalenderåret 1992 för utgifter för egna barn inte längre skall ske någon nedsättning av det extraordinära tillägget enligt 33 a § i EStG, liksom detta inte heller skall ske för tidigare kalenderår såvida skatten för dessa tidigare år ännu inte slutligt har fastställts. De tyska myndigheterna har mot denna bakgrund administrativt tillerkänt José Imbemon Martínez det begärda tillägget till barnbidraget.

Den tyska regeringen har slutligen upplyst att arbetstagare från andra medlemsstater till följd av domstolens dom i Schumacker-målet framgent dessutom kommer att behandlas som om deras makar vore bosatta i Tyskland.

Den tyska regeringen är för övrigt av den uppfattningen att domstolens dom i målet Schumacker med vederbörande ändringar kan äga giltighet även för detta mål.

endast på de nationella domstolar vid vilka ett mål har anhängiggjorts och vilka måste ta ansvar för de rättsliga beslut som skall fattas, att, med beaktande av varje måls egenart, bedöma såväl vilket behov de har av ett förhandsavgörande för att kunna meddela dom ....

Jfr senast dom av den 2 juni 1994, AC-ATEL Electronics Vertriebs (C-30/93, Rec. s. I-2305, punkt 18).

En begäran om förhandsavgörande saknar enligt domstolens praxis inte varje anknytning till saken i målet vid den nationella domstolen enbart av det skälet att den tvist som har givit upphov till frågorna inte — eller inte längre — på grundval av vad som har hänskjutits till domstolen synes bestå.

Jfr exempelvis dom av den 13 mars 1979, Peureux (86/78, Rec. s. 897, punkt 6), och av den 26 februari 1992, Bernini (C-3/90, Rec. s. I-1071, punkt 10).

Det kan knappast heller tillmätas betydelse att den tyska regeringen framgent i liknande fall avser att tolka de tyska skattereglerna på så sätt att arbetstagare från andra medlemsstater behandlas som om deras makar och barn vore bosatta i Tyskland, varför liimande tvister inte borde kunna uppstå. Artikel 177 i fördraget, som innebär ett samarbete och en klar uppgiftsfördelning mellan de nationella domstolarna och EG-domstolen, tilldelar inte domstolen kompetens att ompröva grunden för hänskjutandebeslutet och relevansen i de ställda frågorna.

Jfr dom av den 23 april 1991, Ryborg (C-297/89, Rec. s. I-1943, punkt 9), och liknande dom av den 20 maj 1976, Mazzalai (111/75, Rec. s. 657, punkt 9), samt av den 16 juli 1992, Meilicke (C-83/91, Rec. s. I-4871, punkt 24).

Det framgår slutligen varken av den nationella domstolens skrivelse, i vilken den vidhåller sin begäran om ett förhandsavgörande avseende de frågor som har ställts, eller av inlagorna att målet som ligger till grund för hänskjutandet inte längre skulle vara anhängigt. De ställda frågorna kan därför inte heller avvisas med motiveringen att ett förhandsavgörande inte kommer att ligga till grund för något avgörande.

Jfr dom av den 4 oktober 1991, Grogan (C-159/90, Rec. s. I-4685, punkt 12), av den 21 april 1988, Pardini (338/85, Rec. s. 2041, punkt 11), och av den 16 juli 1992, Lourenço Dias (C-343/90, Rec. s. I-4673, punkt 18).

Jag är emellertid enig med kommissionen om att det är nödvändigt att först ta ställning till om artikel 48 i fördraget om fri rörlighet för arbetstagare inom gemenskapen utgör ett hinder för nationella regler av det tyska slaget. Dessa regler gör genom en hänvisning till ett antal nationella skatteregler rätten till en familjeförmån för en arbetstagare, som är medborgare i en medlemsstat och som i samband med yrkesutövning har bosatt sig i en annan medlemsstat, beroende av att vederbörandes maka och barn likaledes har bosatt sig eller stadigvarande vistas i samma medlemsstat som arbetstagaren.

Om regler om en sådan behandling av arbetstagaren inte kan anses som förenliga med artikel 48 i fördraget av andra medlemsstater, finns det inte anledning att ta ställning till de konkreta frågorna som rör regeln om fiktiv bosättning i artikel 73 i förordning nr 1408/71.

Situationen i det målet var den att den belgiske medborgaren Roland Schumacker var bosatt i Belgien, men utövade avlönad verksamhet i Förbundsrepubliken Tyskland. Roland Schumackers hustru var även hon bosatt i Belgien, där hon emellertid inte hade någon inkomst. Roland Schumacker begärde härvid att de tyska skattemyndigheterna skulle beräkna källskatten på hans löneinkomst enligt bl. a. systemet med splitting, men denna begäran avslogs med hänvisning till att hustrun inte var bosatt i Tyskland.

Domstolen har i sin dom först tagit ställning till om förbudet mot diskriminering i artikel 48 i fördraget även är tillämpligt på nationella bestämmelser, varvid den har förklarat att:

Artikel 48 i fördraget skall tolkas så att den kan begränsa en medlemsstats rätt att föreskriva skattepliktsvillkor och beskattningsformer för inkomster som inom dess territorium uppbärs av en medborgare från en annan medlemsstat, i den mån som den artikeln, i fråga om uppbörd av direkta skatter, inte tillåter en medlemsstat att behandla en medborgare från en annan medlemsstat, som i enlighet med sin rätt till fri rörlighet utövar en avlönad verksamhet inom den förstnämnda statens territorium, på ett mindre förmånligt sätt än en inhemsk medborgare i samma situation (punkt 24).

Domstolen har härefter tagit ställning till när det föreligger diskriminering genom att fastslå att

reglerna om likabehandling enligt en fast praxis förbjuder inte bara påtagliga diskrimineringar grundade på nationalitet, utan också varje form av dold diskriminering, som genom tillämpning av andra distinktionskriterier, i själva verket leder till samma resultat (punkt 26),

och

med stöd av en fast praxis, en diskriminering ... kan bestå av en tillämpning av olika regler i jämförbara situationer eller av samma regel i olika situationer (punkt 30).

På frågan huruvida det föreligger diskriminering i en situation som den beskrivna har domstolen svarat:

Eftersom det handlar om en utomlands bosatt person som uppbär huvuddelen av sina inkomster och nästan familjens samtliga inkomster i en annan medlemsstat än den där han bor, består diskrimineringen i att hans personliga förhållanden och familjesituation inte beaktas vare sig i den stat där han bor eller i den stat där han arbetar (punkt 38).

Domstolen har inte funnit att denna diskriminering kan motiveras med hänsyn till behovet av att upprätthålla kongruensen i den aktuella beskattningsordningen:

I ett fall som i det ifrågavarande målet vid den nationella domstolen kan bosättningsstaten inte beakta personliga förhållanden och familjesituation eftersom skattebördan där inte räcker till för ett sådant beaktande. När så är fallet kräver den gemenskapsrättsliga principen om likabehandling att den utomlands bosatta personens personliga förhållanden och familjesituation beaktas i anställningsstaten på samma sätt som för inhemska invånare och att samma skattemässiga förmåner beviljas personen i fråga (punkt 41).

Domstolen har vidare inte funnit att diskrimineringen kan motiveras med administrativa svårigheter i verksamhetsstaten att erhålla upplysningar om den inkomst som en utomlands bosatt person uppbär i bosättningsstaten:

Rådets direktiv 77/799/EGT av den 19 december 1977 om ömsesidigt bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter på direktbeskattningens område ... öppnar möjligheter att erhålla nödvändig information som är jämförbara med dem som finns mellan olika skattemyndigheter på nationell nivå (punkt 45).

Domstolen har mot denna bakgrund fastslagit:

Artikel 48 i EEG-fördraget skall tolkas så att den inte tillåter att en medlemsstat tillämpar föreskrifter som hårdare beskattar en arbetstagare som är medborgare i en annan medlemsstat och som bor i den sistnämnda staten och utövar en avlönad verksamhet inom den förstnämnda statens territorium, jämfört med en arbetstagare som bor inom den förstnämnda statens territorium och som där innehar samma anställning, när, ... medborgaren i den sistnämnda staten får sin inkomst helt eller nästan uteslutande från den verksamhet som utövas i den förstnämnda staten och i den sistnämnda staten inte uppbär tillräckliga inkomster för att där kunna beskattas med beaktande av personliga förhållanden och familjesituation.

José Imbernon Martínez bodde under perioden från den 1 januari 1988 till den 30 augusti 1988 i Spanien och uppbar i detta land knappt en tredjedel av sin inkomst för år 1988. Från den 1 september 1988 och under resten av året var han verksam som löntagare i Tyskland, där han uppbar mer än två tredjedelar av sin samlade inkomst för år 1988. Han var under denna period oinskränkt skattskyldig i Tyskland och hade från den 1 september 1988 ingen inkomst i Spanien.

Den skattemässiga situationen var densamma för Schumacker och Martínez, då de båda två under de omtvistade perioderna uppbar hela sin inkomst vid arbete i Tyskland, och då ingen av dem under denna period hade någon inkomst i en annan stat som var tillräcklig för att de skulle kunna beskattas på ett sådant sätt att det kunde tas hänsyn till de familjemässiga förhållandena.

Den enda skillnaden i de två målen är således att José Imbernon Martínez under den relevanta perioden var bosatt i Tyskland och således hade en ännu starkare anknytning till detta land än Roland Schumacker.

Det kan mot denna bakgrund enligt min uppfattning fastställas att det även i förevarande situation som en följd av de tyska skattereglerna om avdrag för barn och om beskattning av makar har tillämpats olika bestämmelser på jämförbara situationer. För José Imbernon Martínez vidkommande togs det inte i samband med tillerkännandet av barnbidrag hänsyn till hans personliga förhållanden vare sig i den medlemsstat där han var verksam eller i den stat där han var medborgare, medan detta var fallet för tyska medborgare som i Tyskland utövade jämförbart avlönat arbete och som tillsammans med sina familjer var bosatta i Tyskland.

Artikel 48 i EEG-fördraget skall tolkas så att den utgör ett hinder för nationella bestämmelser enligt vilka rätten till en familjeförmån för arbetstagare, som är medborgare i en medlemsstat men utövar avlönad verksamhet och är bosatta inom en annan medlemsstats territorium, är beroende av vissa skatterättsliga förutsättningar som bara kan uppfyllas om arbetstagarens maka och barn är bosatta eller stadigvarande vistas i samma medlemsstat som arbetstagaren.