85Det är således viktigt att undersöka försörjningsordningen enligt kapitel 6 i fördraget mot bakgrund av gemenskapens målsättning. I det avseendet framgår det av fördragets uppbyggnad att byråns uppdrag består i att säkerställa ett av de väsentliga mål som angetts för gemenskapen i fördraget, i artikel 2 d, nämliigen en säkrad försörjning enligt principen om lika tillgång till resurserna, vilken fastställs i artikel 52.1 i fördraget. Detta följer tydligt av artikel 52.2 b i fördraget där detta specialiserade organ uttryckligen upprättas för detta syfte, och där det i princip tillerkänns exklusiva rättigheter i avsikt att tillförsäkra samtliga förbrukare inom gemenskapen en regelbunden och rättvis försörjning av kärnmaterial såväl från gemenskapen som från tredje land. Enligt denna bestämmelse skall försörjningsordningen verkställas av byrån som för att fullgöra sin uppgift har ensamrätt att ingå avtal om leverans av dessa varor från länder inom eller utom gemenskapen (se förstainstansrättens dom av den 15 september 1995 i de förenade målen T-458/93 och T-523/93, ENU mot kommissionen, REG 1995, s. II-2459, punkt 57).86I synnerhet medför inte det förenklade förfarande som införts genom artikel 5a i bestämmelserna att byrån fråntas sin ensamrätt (domen i de ovannämnda förenade målen ENU mot kommissionen, punkt 73). Även inom ramen för det förenklade förfarandet har byrån rätt att vägra att ingå ett avtal som kan skada förverkligandet av fördragets målsättning.87Vidare skall principen om balansering mellan tillgång och efterfrågan som regel respekteras när byrån utövar sin ensamrätt att ingå leveransavtal. Denna skyldighet följer bland annat av bestämmelserna i artikel 60 och artikel 65 första stycket i fördraget rörande tillvägagångssättet för balanseringen, av artikel 67 i fördraget, enligt vilken priserna skall bestämmas genom balanseringen, samt av artikel 65 andra stycket i vilken föreskrivs att om byrån bestämmer ursprungsorten för leveranser från länder utanför gemenskapen, så är den skyldig att tillförsäkra förbrukarna villkor som är minst lika förmånliga som de angivna i beställningen.88I fördraget föreskrivs emellertid ett noga angivet undantag från lagen om tillgång och efterfrågan. Enligt artikel 61 första stycket i fördraget skall byrån effektuera samtliga beställningar, om inte rättsliga eller faktiska hinder föreligger mot det. Byrån skall således såsom svaranden med rätta har hävdat i varje enskilt fall kontrollera om det finns några rättsliga eller faktiska hinder mot att effektuera beställningen.89I det förevarande fallet har svaranden åberopat tre sådana hinder, nämligen, för det första, det hinder som de villkor som uppställts i spridningspolitiken betraffande försörjningskällor utanför gemenskapen resulterar i, för det andra, det hinder som rör prisnivån till följd av handelsavtalet och, för det tredje, det hinder som följer av skyldigheten att säkerställa en lika tillgång till resurserna.90I detta hänseende bör inledningsvis erinras om att byrån beträffande beslut i frågor som rör ekonomisk politik jämte handels- och kärnkraftspolitik, har ett omfattande handlingsutrymme inom ramen för utövandet av sin behörighet. Under dessa förhållanden skall förstainstansrättens kontroll under alla omständigheter begränsa sig till uppenbara bedömningsfel eller till maktmissbruk (domen i de ovannämnda förenade målen ENU mot kommissionen, punkt 67).91Beträffande det första hindret har kommissionen bedömt att de i OSS erbjudna priserna är så låga att förbrukarna i gemenskapen lockas att täcka största möjliga andel av sina behov genom kärnmaterial från OSS. Kommissionen har gjort gällande att om en obegränsad import från OSS vore tillåten, så skulle företagen i gemenskapen bli beroende av denna försörjningskälla. Olägenheterna av detta skulle vara dubbla. För det första skulle det föreligga en risk för att de alternativa källorna skulle försvinna. Kommissionen har påmint om att rådet har stadfäst en spridningspolitik i sitt beslut av den 16 september 1986. Även risken för att en massiv import av kärnmaterial från OSS till avsevärt lägre priser än de västerländska skulle äventyra säkerheten för försörjningen i gemenskapen, skulle utgöra ett hinder i den mening som avses i artikel 61 första stycket i fördraget.92Förstainstansrätten anser att byrån har rätt att motsätta sig import av kärnmaterial om denna import skulle kunna undergräva förverkligandet av fördragets målsättning, i synnerhet genom sin inverkan på försörjningskällorna. En sådan risk skulle kunna anses vara ett rättsligt hinder mot att effektuera en beställning enligt artikel 61 första stycket i fördraget (domen i de ovannämnda förenade målen ENU mot kommissionen, punkt 64). För att säkerställa den geografiska spridningen bland försörjningskällorna utanför gemenskapen har byrån med andra ord rätt att — genom att använda sin ensamrätt att ingå avtal om leverans av malmer och andra kärnbränslen för att säkerställa försörjningen enligt principen om lika tillgång till resurserna, i överensstämmelse med det uppdrag som anförtrotts den enligt fördraget — efter eget skön motsätta sig viss import av uran som skulle innebära ett hot mot denna spridning (domen i de ovannämnda förenade målen ENU mot kommissionen, punkt 68).93Vad gäller den eventuella förevaron av en fara för säkerheten för försörjningen i gemenskapen har det i nu förevarande mål inte ifrågasatts att volymen av leveranserna från OSS till gemenskapen har Ökat avsevärt sedan år 1990. Svaranden har gjort gällande ett strukturunderskott beträffande världsproduktionen i förhållande till användningen av uran, vilket sökanden har bestritt. Enligt ett diagram avseende produktionen och förbrukningen av naturligt uran i västvärlden från år 1994 till år 2004 som åberopats av sökanden kommer den nominella produktionskapaciteten att överstiga efterfrågan år 2000. Det bör emellertid noteras att diagrammet visar att efterfrågan hela tiden överstiger produktionen mellan år 1994 och år 2000.94Vid den tidpunkt då kommissionen fattade beslut 94/285 var det under dessa omständigheter inte uteslutet att säkerställandet av en regelbunden och rättvis försörjning i enlighet med artikel 2 d i fördraget skulle äventyras om importen av kärnmaterial från OSS tilläts att fortgå i obegränsade mängder och under en period ersätta leveranser med annat ursprung utan att fortlöpande leveranser på lång sikt kunde garanteras.95Det kan således konstateras att det första rättsliga hinder som kommissionen har åberopat verkligen har förelegat.96Beträffande det andra hindret har kommissionen gjort gällande att syftet med det försörjningssystem som har införts genom fördraget är att importen av kärn material till gemenskapen skall ske till priser som är knutna till marknadspriset. En sådan princip har bland annat godkänts i artikel 14 i handelsavtalet såsom tillämplig i förbindelserna mellan gemenskapen och Sovjetunionen och därefter i förhållande till staterna i OSS.97Domstolen har såsom svaranden anmärkt fastslagit att en internationell konvention som har ingåtts av gemenskapen kan ge upphov till rättigheter och skyldigheter för företag.98Domstolen uttalade sig i dessa ordalag beträffande konventionen om fysiskt skydd av kärnmaterial, kärnenergianläggningar och kärnmaterialtransporter (avgörande av den 14 november 1978, 1/78, REG 1978, s. 2151, punkt 36, svensk specialutgåva, volym 4, s. 187):

De funktioner som gemenskapen skall fullgöra kommer huvudsakligen att vara förknippade med försörjningsordningen och förvaltningen av den gemensamma marknaden på kärnenergiområdet ... De relevanta bestämmelserna i fördraget kommer tillsammans med bestämmelserna i konventionen — som efter det att den ingåtts av gemenskapen kommer att utgöra en integrerad del av gemenskapsrätten — att utgöra en tillräcklig rättsgrund för nödvändiga genomförandeåtgärder.

113Byrån skall söka trygga en säker försörjning och säkerställa fortlöpande leveranser till förbrukarna i gemenskapen. Det ligger särskilt i kärnindustrins intresse i gemenskapen att en enskild leveranskälla inte blir för dominerande i förhållande till andra källor. Det ligger även i gemenskapens intresse som helhet betraktad och överensstämmer med målet att utveckla förbindelserna med övriga länder att importen sker till priser som är knutna till marknadspriserna såsom bland annat framgår av artikel 14 i handelsavtalet. Såsom förstainstansrätten redan har fastslagit ovan, motsvarar beslut 94/285 de krav som följer av försörjningspolitiken. Beslutet strider följaktligen inte mot gemenskapens uppgift.

117Ett företags frihet att göra sina inköp hos en leverantör i en annan medlemsstat som det själv har valt måste ske inom de gränser som har fastställts genom fördraget och för vilka har redogjorts ovan bland annat på ett sådant sätt att säkerheten i försörjningen inte drabbas. I det förevarande fallet föreligger vissa rättsliga hinder mot sökandens avtal vilka i enlighet med artikel 61 första stycket i fördraget begränsar denna frihet. Även om det är riktigt att sökandens leverantör var ett bolag som är etablerat i gemenskapen, så spelade detta endast rollen av förmedlare, eftersom det material som skulle levereras kom från OSS.

125Vad gäller anklagelsen om åsidosättandet av rättssäkerhetsprincipen kan det fastställas att både rådets resolution, i vilken det i punkt 5 a andra strecksatsen uttalas att den geografiska spridningen av gemenskapens externa försörjningskällor är ett mål för gemenskapen, och handelsavtalet, där det i artikel 14 anges att priserna skall vara knutna till marknadspriserna, vilka utgjorde grunden för det sätt på vilket byrån handlade frågan, har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Principen om lika tillgång till resurserna är stadfäst i artikel 52.1 i fördraget självt.126I byråns årsrapport för år 1992 (se den allmänna översikten av försörjningssituationen i gemenskapen) har det dessutom fastställts att importen av naturligt uran från OSS utgjorde omkring 25 procent av gemenskapens nettobehov och att avtal redan hade ingåtts avseende framtida leveranser av mycket betydande kvantiteter från denna källa. Byrån och kommissionen ansåg att leveranserna av material från OSS hade nått en kritisk nivå på grund av att den framtida säkerheten för försörjningen kunde hotas om den tendens som hade iakttagits från år 1990 tilläts fortsätta. I rapporten uttalades att en arbetsgrupp bestående av experter som tillsatts inom ramen för den rådgivande kommittén hade kommit fram till slutsatsen att det utbud av material och tjänster från OSS som fanns på gemenskapsmarknaden inte hade något samband med de produktionskostnader som hade noterats i väst. Enligt rapporten ansåg kommissionen och byrån att korrektivåtgärder var motiverade, varvid de huvudsakligen utgick från ensamrätten att ingå avtal. I rapporten konstaterades också att byråns politiska åtgärd i stort sett hade mottagits positivt.127Med hänsyn till att det finns lättillgängliga informationskällor som en normalt aktsam ekonomisk aktör inom detta mycket speciella och väl avgränsade område förväntas känna till, kan inte någon brist på öppenhet göras gällande.128Anklagelsen om ett åsidosättande av rättssäkerheten skall följaktligen ogillas.129Det bör understrykas att det är byrån själv som internt har bundit sig vid ett beräknat riktmärke rörande en rimlig grad av beroende och enligt vilket varje ekonomisk aktör som är etablerad i gemenskapen tillåts att täcka högst omkring 25 procent av sitt behov genom material från OSS.130Det stämmer visserligen att denna högsta gräns för ett rimligt beroende inte som sådan har offentliggjorts. Den omständigheten medför dock inte att beslut 94/285 blir rättsstridigt. Denna tröskel var enbart ett internt bedömningskriterium som byrån tog hänsyn till för att säkerställa att gemenskapsförbrukarna fick lika tillgång till resurserna. Den utgjorde inte en strikt regel på grund av att situationen på den ifrågavarande marknaden gjorde det nödvändigt att tilllämpa ett smidigt tillvägagångssätt. Med hänsyn till förhållandena i det förevarande fallet hade sökanden, som redan hade köpt material från OSS i stora kvantiteter, dessutom bort förstå att en ny import för hans vidkommande skulle anses kunna strida mot gemenskapens intressen.131Vad gäller likabehandlingsprincipen synes sökanden i sitt skriftliga yttrande mena att denna princip har åsidosatts såvida det vid bedömningen av förhållandena inte tas hänsyn till den varierande grad av beroende av kärnmaterial från OSS som företag som är etablerade i olika medlemsstater har. Vid sammanträdet har sökanden emellertid hävdat att den rättsstridiga diskrimineringen utgörs av att kommissionen har brustit i sin skyldighet att vaka över att alla ekonomiska aktörer inger sina avtal om leverans av kärnmaterial till byrån, så att denna kan ingå avtalen. Beträffande denna senare punkt har kommissionen vid sammanträdet genmält att den inte kände till något fall där avtalet inte skulle ha underställts byrån.132Det bör även noteras att byrån tillämpar en tröskel för ett rimligt beroende i syfte att säkerställa en lika tillgång till resurserna för företag som är etablerade i gemenskapen. Ett sådant tillvägagångssätt är tillåtet enligt artikel 52.1 i fördraget. Det kan inte krävas att byrån och kommissionen tar hänsyn till de särskilda förhållandena i de olika medlemsstaterna. Dessutom har sökanden inte visat att det skulle föreligga sådana fall där byrån och kommissionen inte skulle motsätta sig ett åsidosättande av artikel 5 a i bestämmelserna.133Vid detta förhållande kan anklagelsen om att likabehandlingsprincipen har åsidosatts inte vinna bifall.134Vad slutligen gäller proportionalitetsprincipen ...135... bör [det] ... noteras att tillämpningen av [artiklarna 65 andra stycket, 70 och 72 i fördraget] inte hade kunnat lösa problemet i vilken utsträckning som byrån, med tanke på syftet med försörjningspolitiken, måste hindra import från OSS till priser som inte är knutna till marknadspriserna. Dessutom godkändes avtalet på villkor att materialet inte kom från OSS. Ett sådant villkor är av de skäl som har angetts ovan, särskilt punkterna 92—94, inte oproportionerligt.136Även anklagelsen om att proportionalitetsprincipen har åsidosatts skall således ogillas.

140På grundval av den undersökning som har företagits ovan (se särskilt punkterna 85—109) kan konstateras att byrån i det förevarande fallet har följt den väg som har stakats ut av rådet och kommissionen samt har handlat inom ramen för det omfattande handlingsutrymme som det förfogar över för att fatta beslut i frågor som rör ekonomisk politik jämte handels- och kärnkraftspolitik (den ovan nämnda domen i de förenade målen ENU mot kommissionen, punkt 67). I den mån sökanden ifrågasätter byråns behörighet kan i alla händelser noteras att beslut 94/285 härrör från kommissionen. Kommissionen har nämligen inom ramen för sin tillsyn av byråns åtgärd — som hänskjutits till kommissionen av sökanden enligt artikel 53 andra stycket i fördraget — bekräftat den bedömning som byrån har gjort. Kommissionen har således godkänt innehållet i försörjningspolitiken och byråns genomförande av denna i enlighet med det förfarande som införts genom fördraget.

144Förstainstansrätten har redan (se punkt 46 ovan) erinrat om att det av en motivering enligt artikel 190 i fördraget klart och otvetydigt skall framgå hur den gemenskapsinstitution som gett upphov till rättsakten har resonerat, så att de berörda kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden för att kunna försvara sina rättigheter och så att gemenskapsdomstolen ges möjlighet att utföra sin prövning och att omfattningen av motiveringsskyldigheten skall bedömas i förhållande till sammanhanget.145Kommissionen har emellertid i sitt beslut förklarat att byrån inte har någon skyldighet att effektuera beställningar, om det möter rättsliga eller faktiska hinder (fjortonde övervägandet i beslut 94/285). Vidare har kommissionen såsom framgår av beslutet godkänt försörjningspolitiken och den generella målsättningen och grunden för en spridning av försörjningskällorna (femtonde och sextonde övervägandet). Därefter har kommissionen åberopat dels artikel 64 i fördraget enligt vilken byrån i förekommande fall skall handla inom ramen för avtal mellan gemenskapen och ett tredje land och dels handelsavtalet, särskilt artikel 14 i detta (tjugoförsta övervägandet). Slutligen har kommissionen förklarat att en ökning av andelen av samtliga leveranser från OSS, som för närvarande utgjorde 20 till 25 procent, knappast vore förenlig med gemenskapens intressen på lång sikt i fråga om försörjning (trettiotredje övervägandet).146Med hänsyn till sammanhanget och den omständigheten att motiveringen hade föregåtts dels av skrivelsen av den 20 december 1993, som avses i punkt 6 ovan, och dels av beslutet som utgör föremål för talan i det första målet, måste det anses att de huvudsakliga skälen till vägran att ingå det avtal som sökanden hade ingivit framgår av motiveringen till beslut 94/285 på ett klart och otvetydigt sätt.

149Såsom redan har anmärkts ovan (se punkt 53) har begreppet maktmissbruk en bestämd räckvidd inom gemenskapsrätten och avser det fallet att en förvaltningsmyndighet använder sina befogenheter för ett annat ändamål än det som ligger till grund för dessa. Det är i detta hänseende fast rättspraxis att ett beslut är ett uttryck för maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och överensstämmande indicier framgår att beslutet har fattats för att uppnå andra syften än de angivna.150Sökanden har inte visat att byrån och kommissionen har strävat mot något annat mål än att genomföra Euratoms försörjningspolitik.