I samma dom understryker domstolen även att de påföljder som införs av kommissionen med utövande av dess verkställande befogenhet inte kräver något särskilt tillstånd från rådet, då rådet, när det [har] i en grundförordning fastställt de centrala reglerna på det aktuella området, kan överlåta den allmänna befogenheten att fastställa tillämpningsföreskrifter till kommissionen, utan att i detalj behöva ange huvudinnehållet i de befogenheter som överlåts, och att därvid en allmänt hållen bestämmelse är en tillräcklig grund för bemyndigandet.

Punkterna 36-41.

Den nationella domstolen anför vidare att kommissionen, när den genomförde grundförordningen, tvärtom valde en helt annan väg. Ur femte och sjunde övervägandena i tillämpningsförordningen

Se punkt 9 i förevarande förslag.

Den nationella domstolen anser följaktligen att skillnaden mellan de metoder som valts av de två institutionerna får till följd att artikel 11 i grundförordningen inte kan anses vara en giltig rättslig grund för den omtvistade påföljden i detta mål. Den hävdar dessutom att, med tanke på att det inte heller går att finna lämpliga rättsliga grunder i fördraget, kommissionen, för att genomföra ett sådant system, skulle ha behövt ett särskilt bemyndigande från rådet genom en förordning grundad på artikel 145 i fördraget.

Fastän det av vad som anförts ovan framgår att den 15 maj är en viktig slutdag och fullkomligt berättigad med hänsyn till föreskrifterna om tilläggsavgift, bör det tillläggas att kommissionen inte gjort gällande något enda argument som gör det möjligt att fastslå att ifrågavarande tidsfrist även skall anses tvingande. Kommissionen har ju inte gjort gällande att en försening, även en mycket kort sådan, faktiskt får återverkningar även på den följande tidsfristen med de negativa följder som nyss beskrivits. Dessa förefaller mig följaktligen vara av rent hypotetisk natur. Den slutsatsen stöds vidare av det faktum att, såsom framgår av hänskjutandebeslutet, de behöriga nationella myndigheterna i detta mål ännu inte hade börjat avräkningarna på nationell nivå när de fick uppgifterna från det ifrågavarande mejeriet.

Med hänsyn till att det inte har visats att ett mindre överskridande av den utsatta tidsfristen för ingivande av uppgifter från mejeriet skulle äventyra tilläggsavgiftssystemets funktion skall den slutsatsen dras att en påföljd som bestraffar en liten försening lika strängt som en mycket längre försening inte är nödvändig för att uppnå det mål som kommissionen eftersträvar, nämligen snabbt ingivande av uppgifter.

Vad beträffar det argument som åberopats av den nationella domstolen och mejeriet, grundat på att straffavgiften beräknas på grundval av de levererade mjölkkvantiteterna och inte på avgiftsbeloppet, bör understrykas att, som jag redan påpekat, den påföljd som föreskrivs i artikel 3.2 andra stycket i tillämpningsförordningen särskilt avser att förmå mejerierna att respektera förpliktelsen att inge uppgifter beträffande de mjölkkvantiteter söm levererats av producenterna. Det är uppenbart att en dylik förpliktelse inte har direkt anknytning till den som hänför sig till betalning av avgiften, även om de har samband med varandra. Härav följer att om nian väljer detta kriterium för att fastställa påföljdsbeloppet, utesluter man från betalning alla de mejerier som har ingivit sina uppgifter för sent men som vid slutet av avräkningarna inte åläggs att betala någon avgift. Man måste beakta att den omständigheten inte bara är diskriminerande, den hindrar även att det mål för vilket påföljden föreskrivits uppnås. Som kommissionen faktiskt har understrukit är rapporterna från de mejerier som inte överskridit de individuella referenskvantiteterna, och som följaktligen inte har ålagts avgift, lika viktiga för att möjliggöra avräkningar på nationell nivå som rapporterna från de mejerier som överskridit dem. Slutligen bör man även uppmärksamma att man genom att anknyta påföljdsberäkningen till de levererade mjölkkvantiteterna har kunnat införa ett graderingssystem som gör det möjligt att differentiera påföljdsbeloppet efter mejeriets omsättning. Med hänsyn till sådana överväganden bör man följaktligen dra slutsatsen att det kriterium som kommissionen valt för att beräkna den påföljd som föreskrivs i den omtvistade bestämmelsen är proportionerligt i förhållande till det mål som eftersträvas.

Följaktligen hävdar mejeriet att man för att bedöma den ifrågavarande påföljdens giltighet måste tillämpa straffrättsliga principer, bland dem särskilt principen nulla poena sine culpa (inget straff utan skuld). Därför bör man följaktligen fastslå att den nämnda påföljden är olaglig, eftersom man, då straffavgifterna åläggs, inte har tagit hänsyn till om det mejeri som överskridit den utsatta tidsfristen begått något fel eller ej.